Time heals all wounds?

Känslan av teleporteringen var fruktansvärd, men tack och lov kortvarig. Det hade framför allt vänt sig i magen och snurrat till i huvudet på Lubaya, det var just balanssinnet som hade kommit i gungning och orsakat illamåendet. Med sin långa kropp var balansen A och O för Lu, och efter en ordentlig språngmarsch var uppenbarligen inget idealt tillfälle att testa den här sortens förflyttning.
"Up you get" pustade Ororo som fick dra ordentligt för att få lejoninnan upp på vingliga ben. "The effect will be gone very soon" försäkrade hon.
Lu lät sig ledas undan en bit, sedan lutade hon sig fram ocg satte händerna mot knäna för att hålla sig någorlunda stabil trots de skakande benen. Sekunden därpå dök Gambit och Kurt upp.
"I am okay" svarade hon Remy, utan att se upp.
"I didn't think it would be... quite so..." fortsatte Kurt trevande med en besvärad min.
"Oh, hush. I am sure you meant for it to happen, as a revenge for that bite" tyckte Lu och höjde en trött men illmarig blick mot Kurt.

"Bite?" Gambit såg mellan Lubaya och Kurt men tryckte inte frågan då Ororo skakade lätt på huvudet. Kurt såg smått förfärad ut vid Lubayas påstående och verkade helt missa att hon inte var allvarlig.
"No, no" Kurt skakade våldsamt på huvudet. "I didn't mean for it to happen" försäkrade han ängsligt.
"Relax, mon ami.. She's just teasing you" Gambit klappade Kurt på axeln och flinade snett åt honom. Kurt såg upp på honom och såg sedan mot Lu och log vagt.
"How did it go on the road?" undrade Ororo och såg på Remy som vände blicken till henne.
"The trail went cold when we neared the bigger intersections" förklarade han och hon nickade förstående med en blick på Lubaya.
"Did you manage to get any useful information from the agents" Gambit vände de röda ögonen mot agenterna som stod en bit bort. Agent Tully hade försvunnit men Agent Lesley hade nu fått sällskap av Agent Burrows och Agent Hansen.
"They didn't want to tell me much" suckade Ororo uppgivet. "They estimate that Savannah arrived around 10:00 this morning and then left within half an hour. They havn't found any DNA or fingerprints on the scen so the only evidence they have is that tape..."

"Really, it was never my intention" försäkrade Kurt fåraktigt.
"I know, do not fret, it is fine" svarade Lu och sträckte försiktigt upp sig till sin fulla längd. Känslan började avta nu så hon vågade stå rakryggad igen.
"We have Savannah's and the others' scents" påpekade Kurt apropå bevisföring.
"True, but it's not considered evidence, even though it's a very useful tool for this investigation" sa Ororo med en lätt suck. "Should we call it a night and head back then?"

Gambit såg fundersam ut, han blickade ned längs vägen och sedan upp mot det stora huset som lyste hemtrevligt i det nu allt mer falnande mörkret. Han undrade hur Tonys tillstånd var för tillfället men vid Ororos undran om de skulle dra sig tillbaka till institutet så vände han blicken till henne.
"That's probably for the best, chéri..." Kurt nickade medhållande och kastade en blick på Lubaya som fortfarande verkade lite skakig efter teleporteringen.
"You up for flying back, Lubaya?" undrade han försiktigt då han visste att hon inte var speciellt förtjust i att flyga och illamående skulle antagligen inte göra upplevelsen mer behaglig.

Lubaya drog en djup suck och strök en hand hårt över ögonen. Att genast sätta sig i planet och flyga kändes inte lockande, men hon hade heller ingen lust att dröja kvar längre.
"Yes, I suppose... better just get over with it" tyckte hon.
Ororo hade sänkt bryggan under tiden och var på väg ombord. Kurt gestikulerade att Lu fick gå före, så hon klev upp och in i det mörka planet. Hon kunde inte släppa tanken på fordonet de inte lyckats spåra. Fanns det spår kvar ännu som skulle försvinna medan de gav upp? Skulle Logan ha lyckats bättre? Lu hoppades innerligt att han skulle återvända till skolan inom kort. Kanske kunde han hjälpa henne träna upp sina spårarförmågor?

Gambit kastade en sista blick mot agenterna som stod en bit bort och höjde två fingrar från pannan i avsked innan han följde efter Kurt och Lubaya ombord. Kurt slog sig ned i samma säte som innan medan Ororo satte sig i pilotsätet.
"Jean, we're heading back now" ropade hon i kom-radion och Jeans röst beträftade att hon fått meddelandet. Gambit tryckte igen rampen bakom sig och gick sedan fram till cockpiten där han sjönk ned i sätet jämte Ororo. Den vithåriga kvinnan var i färd med att starta upp motorerna och ändra koordinaterna för hemfärden medan alla gjorde sig redo för avfärd.

Lu kände sig fortfarande darrig, den intensiva löpturen och teleporteringen hade rört om ordentligt. Illamåendet hade lagt sig, men de fysiska påfrestningarna hade börjat växa till en huvudvärk nu. Hon slog sig ner i sitt säte, spände fast sig, och slöt ögonen. Den kommande flygningen var ett stressmoment, men hon försökte istället fokusera på målet. Det skulle inte dröja länge förrän hon kunde ta en dusch, ett ordentligt mål mat och sedan somna bredvid Miwa. När jeten slutligen sköt iväg kändes det inte fullt så obehagligt som Lu befarat.

Gambit spände fast sig och blickade sedan ned mot huset då det försvann bakom dem i fjärran. Resan tillbaka gick lugt och den skedde under tystnad, inte ens Gambit kom med något fyndigt att säga för att bryta tystnaden. De var alla antagligen trötta och aningens besvikna över att spåren inte lett dem längre. Snart skymtades skolan vid horisonten och Ororo svängde då runt planet i en lov för att komma in rätt för landningen. Då det inte var några elever ute på skolgården så kunde den hemliga öppningen till hangaren öppnas utan problem. Ororo landade sedan planet med en van hand, det hela hade gått väldigt smidigt från start till landning. Remy knäppte loss sig och sträckte sedan på sina långa ben innan han reste sig upp och rörde sig bakåt i planet. Kurt gäspade men täckte för munnen med handen innan han knäppte loss sig och reste sig upp. Ororo blev kvar en stund för att rekonfigurera instrumenten i jeten. Gambit gick ned från bryggan just som dörrarna in till hangaren öppnades och Jean uppenbarade sig.
"Welcome back" hälsade hon med ett halvt leende medan hon betraktade Gambit. Han log och nickade mot henne.

Först när Lubaya reste sig insåg hon hur spänd hon varit, det knäckte till i flera kotor när hon sträckte på sig. Flygturen hade inte varit så farligt uppstressande, men hon var oerhört lättad över att vara tillbaka. Att uppdraget inte lett till mer vägde tungt på hennes samvete, det kändes som om hon borde klarat mer. Kurt lät henne återigen gå före ut där hon möttes av en leende Jean.
"Is everything okay?" undrade Jean som både kunde se och känna Lus nedstämdhet.
"Yes, I just wish I could have done more..." förklarade Lu med en tung suck.

"You did great, chéri" kommenterar Gambit uppmuntrande och vänder blicken till Lubaya då hon kommer ned för rampen, tätt följd av Kurt.
"I'm sure you did everything you could. We're very grateful that you offered to help us" log Jean mot den längre kvinnan. Hon kunde inte hjälpa men att känna sig besviken, efter allt som hade hänt så hade hon hoppats på lite goda nyheter. Tonys tillstånd var fortfarande kritiskt enligt uppdateringar de fått från Ms. Potts och de hade ännu inte hört någonting från Logan, han hade dessutom blockerat hennes försök till att kontakta honom via Cerebro så hon hade ingen aning om vart han var eller vad han hade för sig. Hon bet tillbaka besvikelsen och svalde den, hon tillät inte att något av det att synas i hennes ansikte då hon inte ville råka få Lu att känna sig otillräckligt. Lu var trots allt inte tränad i spårning, i alla fall inte i storstadsmiljö och hon hade varit vänlig nog att frivilligt erbjuda sin hjälp trots att hon inte var en X-men, så inget av detta var egentligen hennes ansvar.

Kvällen avslutades lugnt, Ororo rapporterade i detalj det lilla som de lyckats få fram av besöket. Lu avslutade kvällen precis som hon tänkt och sov långt in på nästa dag.

Ad hade också sovit tämligen ostört genom natten. Nästa dag hade hon fått oväntat besök och stöttning i form av Scott. Han satt vid hennes bädd när hon vaknade nästa morgon och började genast med att be om ursäkt. Han hade uppenbarligen ägnat det hela mycket tanke och han förstod hur hans attityd gjort henne så upprörd. Ad hade aldrig väntat sig något sådant och det var kanske just det som gjorde att gesten betydde extra mycket. De hade pratat länge, Ad öppnade upp sig mer än hon gjort på flera veckor.

Under de kommande dagarna syntes hon oftare ute i korridorerna, hon åt mer, men fortfarande för lite för att det skulle vara sunt. Hon och Scott fortsatte att samtala ibland, de hade aldrig haft någon närmare relation, kanske var det därför det gav en större effekt. Den Ad egentligen ville prata med var Logan, bara att tänka på honom fick det att knyta sig i bröstet på henne. Det kändes som om hon förlorat honom också, men detta nämnde hon inte för någon.

11 dagar efter attacken mot Tony satt Ad ute på entrétrappen i sin lejonform. Som djur såg hon inte lika ynklig ut, men den snabba viktnedgången lämnade ändå spår - både revben och höftben stack ut mer än de borde. När hon ville träna gjorde hon det oftast i den här formen, då orkade hon lite mer och hade en ursäkt att göra det iväg från andra. Det hjälpte henne också att inte kedjeröka som nu när hon bara satt och försökte njuta av den kyliga höstluften. Hon drog en djup suck medan hon spejade ut över gårdsplanen, förgäves lyssnande efter ljudet av en motorcykel.

Dagarna hade flutit förbi men the Brotherhood hade inte gjort några ljud ifrån sig sedan incidenten med Tony och Savannah. Tonys tillstånd var inte längre kritiskt men han hade ännu inte vaknat från komat som Savannah försatt honom i. De var fortfarande inte säkra på vad exakt hon gjort med honom men det fanns inga tecken på att det skulle varit elektrifiering vilket var förbryllande. Logan hade ingen ännu hört ifrån och folk ansträngde sig för att inte nämna honom, speciellt runt Adnaurian, även om hon inte pratade om det så kände alla av att hon saknade honom. Gambit hade flyttat in i sitt gamla rum och hjälpte till så gott han kunde med det hela men då spåren låg kalla och deras främsta expert på området inte fanns tillgänglig längre så hade sökandet abrupt upphört. Jean och Xavier sökte fortfarande sporadiskt med Cerebro men utan framgång och Scott hade axlat ansvaret Logan tidigare burit vad det gällde att finna ledtrådar till Savannahs position och att följa upp dessa.

Hösten låg nu över dem, träden stod i brand i gult och rött. Mörkret höll sig kvar längre på mornarna och kom betydligt tidigare på kvällarna. Luften var kyligare och vädret var allmänt ruggigt. Gambit gick sin vanliga promenad genom skogen, han hade fått in vanan att gå en runda varje dag för att kolla till området runt institutet. Löven prasslade under hans fötter där han gick på den lilla stigen. Han hade nästan slutfört sitt varv och var snart på väg tillbaka till skolan igen. Då han närmade sig byggnaden såg han den bekanta skepnaden av Adnaurian som satt i sin lejonform på entrétrappan och spejade ut över uppfarten. Han stannade upp och såg på henne innan han själv vände blicken bort mot grindarna som ledde upp från stora vägen. Han gissade vem hon satt där och väntade på. En lätt suck undslapp honom innan han började gå bort mot henne.
"Chéri! How are you?" hälsade han med ett leende då han närmade sig.

Vad i helvete var det Savannah gjort mot Tony egentligen? Den tanken snurrade ofta fram så fort Ad blev stilla och ensam. Hon ville bara att alltihop skulle vara över, om bara Savannah kom tillbaka brydde hon sig inte det minsta om hur eller varför Savannah gjort som hon gjort. Men något så magiskt skulle inte ske i första taget. På samma sätt började hoppet om att inom en snar framtid återse Logan falna. Att Ad inte rasat djupare i depression och ångest efter hans avfärd kändes mest som ett mirakel. Ad kunde inte se att hon blivit starkare av det, tvärtom närmade hon sig en kollaps igen som hon kämpade hårt för att undvika. Hon visste att hon behövde vara stark för sin egen skull lika väl som för andras, men det var lätt att tänka men svårare att genomföra. När en röst hördes vände hon stilla huvudet ditåt och såg Gambit närma sig. Det tog några sekunder innan hon uppfattat vad han sa, hon skulle annars känt igen rösten på en gång.
"Ah'm fine" svarade hon stilla. "What about ye?"

De röda ögonen betraktade henne eftertänksamt, hon såg fortfarande mager ut även om det inte var fullt lika uppenbart i lejonskepnaden. Dock fanns det en viss förbättring från vad han sett när han först anlänt till skolan 11 dagar tidigare även om den inte var så uppenbar som alla velat.
"Gambit's fine" log han till svar och ställde sig jämte henne på trappan medan han blickade ut över gårdsplanen.
"Are you going out for a walk?" frågade han och undvek den uppenbara anledningen till varför hon satt här ute och stirrade ned för uppfarten. De hade pratat en del över de dagar som förflutit men det hade inte varit några längre konversationer och han fick mest skrapa på ytan. Han hade blivit förvånad då han fått höra att hon och Scott verkade ha djupare samtal med varandra. Vad han visste hade de aldrig stått varandra nära och det var extra förvånade med tanke på att Ad förärat Scott en örfil samma kväll som Gambit anlänt på skolan. Men han antog att det var bra, vem hon än pratade med, så länge hon faktiskt pratade med någon.

"No... No, just getting some fresh air" svarade hon och tog ett djupt andetag i den klara luften. Återigen kände hon ett vansinnigt sug efter en cigarett, inte minst för att Gambit alltid doftade av rök. Men så länge hon stannade i den här formen på sina utevistelser fanns det ingen möjlighet att röka. Det fanns tillfällen då hon var tvungen att ge efter, hon hade ju trots allt rökt sedan många år tillbaka, men det överdrivna användandet de senaste veckorna var onödigt självdestruktivt.
"Have ye been ambling around then? Found any security breeches?"
Ad hade sett honom ute nästan dagligen, hon gissade att hon kontrollerade säkerhet och dylikt, något som Logan annars ofta gjorde.

Han nickade till det hon sade om att hon bara var där ute för att ta frisk luft. Det var kyligt ute så luften var uppfriskande.
"Gambit's been taking his usual stroll in the woods" beträftar han. "And he's happy to tell you that everything is safe and sound so you may rest easy tonight" flinade han snett och lutade sig mot stenräcket medan han blickade ut över uppfarten. Allting hade faktiskt varit lite för lugnt och stilla den senaste tiden. Han undrade vad the Brotherhood hade för sig, de hade hållt sig gömda sedan den senaste incidenten. Han sneglade på den vita lejoninnan men blickade sedan upp mot den gråa himlen.
"Looks like we're getting rain again.." konstaterade han lugnt och kvävde sedan en gäsp bakom handen.

-------

https://roleplay.swedishforum.se/viewtopic.forum?t=7