Time heals all wounds?

En våg av frustration sköljde över henne, ovissheten var olidlig men det fanns inget att göra åt den. Ad slet en hand genom håret, men gesten var inte nog, hon drämde näven ner i bordet med en hög skräll. Tekoppen hoppade till, men stod tacksamt kvar upprätt. Hon reste sig och försökte lugna sina spända nerver.
"It just drives me mad! What the fuck does he want with her?!"
Svansen piskade brett även om ilskan började stilla sig.

Det gick inte att missta hennes frustration och Logan betraktade henne något bekymrat. Än en gång fann han sig i en situation där han ville säga någonting uppmuntrande men inte hade några sådana ord att ge, han hade ingen aning om vad Magneto ville med Savannah. Han kunde spekulera i frågan men alla dem scenarierna var ingenting han ville ta upp med Ad, speciellt inte nu.
"I dunno, kid..." svarar han tillsist i brist på annat att säga.

Ad ville ge utlopp för all den frustration som rev genom henne, hon ville också gå lös på simulerade fiender nere i Danger Room, eller springa längs löpbanan tills benen inte längre bar henne. Men med den blåslagna höften och axeln visste hon att inget av det var ett alternativ. Logan kunde inget säga som skulle lätta hennes oro eller ilska.
"Let's just get down and get the settings ready" suckade hon tungt och plockade åt sig sin tekopp innan hon vandrade ut ur köket.

Logan kunde förstå frustrationen hon måste känna; att inget veta, bli berövad på det sättet och dessutom vara tillfälligt fysik omöjlig att inte kunna ta ut sina aggressioner via träning. Hade Logan varit i samma sits så hade han tappat huvudet för längesedan.
"Alright" nickar han och ser efter henne då hon går ut ur rummet. Han plockar snabbt ihop resterna och slänger in dem i en burk i kylen innan han följer efter henne. När de är ute i korridoren på väg mot hissen ner så kommer Tony travande emot dem med dräkten i högsta hugg och ett stort leende på läpparna. Logan ansåg att den andra mannen såg oförskämt glad ut.
"Ready to go" deklarerat Tony när han kommer fram till dem.

Lu stod med sina träningsskor i handen och försökte avgöra om de skulle behövas eller inte. Hon hade tagit åtsmitande träningsplagg för att minimera risken att fastna i något, men i övrigt visste hon inte vad som kunde väntas under träningen. Med skor skulle hon skydda fötterna vid eventuella sparkar, men hon hade bättre fotfäste med sina bara fötter. Hon beslöt sig för att ta med dem och avgöra på plats. När hon väl sökt sig tillbaka genom korridorerna fann hon hissdörren öppen så hon hastade fram och hann slinka in i tid.
"My god, you could fit a toddler in one of those" kommenterade Tony när han fick syn på skorna hon höll i handen.
"Good idea, I will see if I can rent them out as spare rooms" svarade Lu sarkastiskt.

"Play nice now, children" kommenterar Logan med ett snett flin och betraktar dem båda. Han tryckte in knappen på panelen och dörrarna stängdes innan hissen började röra sig nedåt. Det tog inte många sekunder för hissen att anlända till rätt plan och dörrarna öppnades då med ett lätt pling. Logan tog täten bort mot Danger Room. Han noterade kort att Jeans doft låg stark utanför Cerebro. Hade hon suttit där hela dagen? Plötsligt kände han en viss oro för den rödhåriga kvinnans hälsa men blev snart påmind om varför han var där nere då han stod framför dörrarna som ledde in till kontrollrummet. Han lade handen mot plattan jämte och dörrarna gled då tyst upp och han klev in.
"So what kind of scenario would you like, kid?" undrade han och vänder blicken över axeln mot Lubaya efter han ställt sig bakom den stora kontrollpanelen.

Lu blev fundersam - vad ville hon testa? Något nytt? Något bekant?
"I am not sure... A jungle-scenario would be interesting, it has been so many years since I spent time there. But I have less experience in urban environments" konstaterade hon. Det hela berodde ju på om hon var mer intresserad av att utforska rummets förmågor eller få in faktisk träning. "Surprise me" tyckte hon.
Ad slog sig ner i en av stolarna framför kontrollpanelen. Det kändes som om hon skulle kunna komma på andra tankar även om hon inte kunde delta själv.

Logan nickade åt Lu då denne bad om att bli överraskad. Vanligtvis så ställde han alltid in tuffa träningssessioner till folk han tränade i Danger Room, men eftersom det var Lus första gång så skulle han vara snäll. Däremot skulle inte Tony ha samma tur. Tony såg sig nyfiket om i kontrollrummet och fick hålla styr i fingrarna så att han inte började pilla på alla intressanta knappar. När han fick syn på själva rummet utanför så såg han besviken ut.
"Is this it?" muttrade han och betraktade den blanka metalliska ytan. Logan såg snett på honom och valde att inte säga någonting, istället vände han blicken till tangentbordet och började knappa in kommandon och bestämma ett scenario åt Lu. Han trodde att en stadsdels scenario skulle göra henne mest nytta så han valde ett område från den slummiga delen av Detroit.
"Step out whenever you feel ready" säger han till Lu.

Medan Logan programmerade inställningarna tog Lu på sig skorna, det kändes trots allt bättre att ge fötterna lite extra skydd, särskilt som hennes sparkar kunde göra stor skada. Hon nickade åt Logan och lämnade kontrollrummet. Precis utanför träningsrummet stannade hon till för att ta ett djupt andetag och sträcka sina något stela leder. Det var några dagar sedan hon tränat intensivt, annars var löpning en daglig rutin, men hon kände sig ändå rätt bekväm med den kommande utmaningen. Efter några sekunders uppladdning klev hon ut i Danger Room med alla sinnen på helspänn.

Logan väntade tills Lubaya klev in i Danger Room nedanför då tryckte han in knappen för högtalaren ut till rummet.
"Okay, kid. I will start the simulation now." deklarerade han till henne och tryckte sedan in kommandot för att starta det programmerade scenariot. Ljuset dimmades ned i några sekunder medan datorn byggde upp omgivningen. När ljuset tändes igen så stod Lu plötsligt i en gränd, där graffiti var ett stort inslag i området. Logan kunde höra hur Tony gav ifrån sig ett förvånat flämt när plötsligt var en levande stadsdel utanför fönstret. Människor gick på gatan och även bilar åkte förbi.
"So what kind of opponent should we send her?" flinar han snett och det mot de andra två.

Lubaya slöt ögonen när ljuset sänktes, hon ville inte se scenariot hoppa fram ur ingenting utan bara slukas upp av det som om det alltid funnits där. Precis som vid hennes korta visit några dagar tidigare var det främst dofterna som inte ville stämma överens, men det fanns helt klart något mer i luften än bara tom yta. Hon slog upp ögonen och såg sig fascinerat omkring. En svag doft av sopor låg i gränden från den container som uppenbarat sig alldeles intill. Med viss nervositet insåg hon att det rörde sig normala människor i miljön - hur var de programmerade att reagera på hennes närvaro? Lu rörde sig till slutet av gränden och kikade ut på gatan. Det kändes så absurt att titta ut på en stadsmiljö där det tidigare inte funnits något alls.

"Aliens!" utbrast Tony exalterat. "Lasers and blasters, freaky powers and all that!"
Ad himlade med ögonen medan hon lutade sig framåt för att få en bättre vy av rummet.
"She's best at close combat, right? Would be interesting to see something of that nature" tyckte hon.

AI:n var programmerad att ge ett så naturligt intryck som möjligt så när Lubaya sticker fram huvudet ur gränden så tittar de närmaste människorna förskräckt mot henne och går sedan viskande där ifrån medan de kastar oroade blickar över axeln. Logan betraktar Lu nere i rummet men vänder blicken till Tony då denne insisterar på utomjordingar.
"Aliens...?" kommenterar han kort och ser mot Tony.
"What?! What's wrong with aliens?" undrar Tony och ser mellan dem. Logan ignorerar honom och vänder istället blicken till Ad.
"Yeah, let's see if she can handle a martial artist" föreslog han med ett flin och började trycka in kommandon igen.

"Boring..." tyckte Tony med en suck.
"Tony, if ye took on a martial artist without yer fancy suit ah can assure ye, none of us would be bored" påpekade Ad.

Lu hade hoppats att de simulerade människorna inte skulle reagera naturligt, men allt var uppenbarligen verklighetstroget. Även om varken människorna eller deras beteende var äkta kändes det obekvämt att vistas ute bland allmänheten, men Lu intalade sig att de inte var på riktigt. Vore det äkta skulle hon ha en mycket god anledning att söka sig till en plats som denna. Att stå och vänta i gränden var inget trevligt alternativ, så hon började röra sig ned längs gatan. Öronen var på helspänn efter minsta ljud som kunde avslöja en eventuell attack och hennes gröna ögon svepte runt för att ta in den främmande miljön. Vad tänkte Logan skicka på henne?

"I would want to see you take on anyone without your suit" hånlog han åt Tony som såg högst förnärmad ut. Logan vände blicken ut mot Lubaya igen och följde dennes gång längs med gatan. Han avvaktade ett tag med att skicka in en fiende så att hon skulle hinna slappna av och bli mer ouppmärksam. När Lu började närma sig korsningen så tryckte han in en knapp och en person i svart munktröja flög då ut från en av de närliggande butikerna och smällde till Lu på vägen ut. Personen störtade ner längs en av smågatorna där inte folk eller bilar gick. Kort efteråt flög en annan person ut från affären, en äldre man som tyckes vara butiksägaren.
"Stop him! Stop him!" bad mannen till de förbipasserande men alla ignorerade honom.
"He robbed me, stop him!"
Tony flyttade sig närmre fönstret och betraktade intresserat scenariot nedanför.
"Let's see if she takes the bait.." säger Logan och kastar en blick ut mot Lu.

Lu kände sig olustig, någonting borde väl hända snart? Tänk om det blivit något fel med programmet? Hon kunde inte se vart kontrollrummet var beläget, hela omvärlden såg ut att vara just en stadsdel. Men innan hon hann börja oroa sig allt för mycket kom någon plötsligt störtande emot henne. Det var ingen attack, men det var mer fart än hon stött på hittills. Om detta skulle föreställa verkligheten fanns det inget tvivel om hur hon skulle agera - ingen annan sprang ju efter den svartklädde mannen. Lu satte genast av efter den anklagade tjuven, och med sina långa ben närmade hon sig ganska snart.

"Look at her go" kommenterar Tony med skrämd förundran. Han skulle då inte vilja vara den som blev jagad av Lubaya, i alla fall inte utan sin dräkt.

Den unge mannen noterade snart att Lu satt av efter honom och började då vira mellan mellan olika föremål på gatan för att hon skulle tappa honom ur sikte men då det inte hjälpte så började han istället att riva ned soptunnor, cyklar och vad annat som kunde skapa hinder för hennes framfart. Då han tillsist blivit injagad i en gränd så hoppar han vikt upp och greppar en brandstege som hänger en bit över marken och sedan svingar han upp på avsatsen och fortsätter sin flykt uppåt mot taket.

Under språngmarschen ökade adrenalinet, men Lu försökte behålla skärpan. Medan de sprang försökte hon notera om mannen bar på några vapen - hade han skjutvapen borde han väl använt dem vid det här laget? Det slog henne att hon inte visste vad för slags skador sådana vapen kunde göra i denna låtsasvärld, men hon var ganska säker på att det var bäst att undvika även här. Hon hoppade med lätthet undan för hans hinder, fast vara nära på att snubbla över en cykel som kom farande. Vid brandstegen greppade hon ett stadigt tag och sköt ifrån med sina kraftiga benmuskler och var uppe på taket i ett huj. Problemet var om det kom till närstrid efter en allt för lång språngmarsch, hon behövde ha orken kvar.

Ad betraktade scenariot och konstaterade att hon skulle varit värdelös jämte Lu, åtminstone så länge hon behöll sin vanliga form. Som lejon hade hon säkert kunnat lyckas bättre.

Mannen tog sig upp på taket och sprang sedan över till andra sidan men konstaterade då att det inte fanns någon väg ned. Han var nu fångad uppe på taket med Lu mellan sig och vägen ned.

"Now he's going down.." påpekar Tony som anser att den betydligt kortare mannen inte kan ha en chans jämte den väldiga lejoninnan.
"You made it to easy for her." tycker han med en anklagande ton.
"Size isn't everything" ler Logan snett och trycker in några kommandon på tangentbordet.

Mannen greppar snabbt en blomkruka som står på ett närbeläget bord bredvid ett litet växthus. Han snurrar sedan runt och sular krukan mot Lubayas huvud och medans hon är upptagen med att undvika den så svingar han med kattlika reflexer en låg spark mot hennes ben i ett försök att svepa henne av fötterna.

När Lu fann att mannen blivit trängd räknade hon genast med någon slags attack. Hon morrade till då krukan kom flygande och var på väg att ducka när hon märkte att mannen var tätt efter projektilen. I samma rörelse vek hon undan och satte en hand i backen som hon sedan kunde skjuta ifrån med. Hon använde sin benstyrka för att skjuta ifrån och stöta emot mannen riktat underifrån, ett rytande undslapp henne i den snabba gesten.

Då mannen märker av att hans attack är utan framgång så vrider han sig snabbt för att möta Lubayas motattack. Han sätter en stark hand mot hennes ena ben och använder på så vis momentumet hon riktar emot honom genom att skjuta sig själv bakåt. Han landar smidigt på marken en bit ifrån men går sedan direkt till attack igen. Den här gången riktar han ett slag mot den oskyddade punkten mellan höft och revben på hennes vänstra sida och kör samtidigt ned ett knä mot utsidan av hennes högra lår, allt mycket snabbt för att han ska hinna fånga henne i rörelsen innan hon hinner räta på sig ordentligt.

Det var svårt att snabbt få koll på hennes långa leder, men Lu förutsåg mannens nästa attack, problemet var att hon inte helt kunde undvika den. Hon ville undgå slaget i sidan och vred därför undan överkroppen, men det gav henne inte tid att flytta bort från mannens knä. Däremot utnyttjade hon farten och rullade bakåt och slapp därför det värsta av stöten, men låret värkte ändå. Hon slösade ingen tid - i samma stund hon rullat bakåt svepte hon med sina långa ben i knähöjd på mannen i ett försök att antingen fälla eller skada honom.

De långa benen kom som en överraskning för mannen som var i obalans efter attacken. Han träffas på sidan om knät men försöker rulla med slaget för att minska kraften i kollisionen. Han slänger sig på marken och slår en kullerbytta för att hamna rätt igen och vänder sig snabbt mot henne för att inte lämna ryggen öppen. Den här gången avvaktade han och betraktade henne med en till synes kalkylerande blick. Sakta reste han sig upp och började sedan röra sig i en halvcirkel mot den sida av taket de tagit sig upp via.

Lu svingade sig runt och tillbaka upp på fötter. Hon gav upp ett rytande och blottade tänderna i en hotfull gest i ett försök att skrämma mannen. När hon såg att han försökte närma sig stegen blev hennes prioritet att stoppa honom, hon ville ha honom oskadliggjord och helst arresterad. Därför beslöt hon att angrepp var bästa försvar, i ett par långa steg lyckades hon förekomma honom och blockera flyktvägen. Hon ville inte attackera från långt håll då det riskerade att sätta henne er balans och ge honom chans att utnyttja hennes fart och styrka. Nu när hon kommit närmre vågade hon däremot skicka en hård spark rakt mot mannens mellangärde.

Mannen ryggade bakåt en aning då hon ger ifrån sig rytandet och blottade tänderna åt honom men han tycktes stålsätta sig, angelägen om att komma förbi henne till flyktvägen ned från taket. När hon skickar sparken mot hans mellangärde så kliver han åt sidan och greppar sedan tag om hennes fot med båda händerna. Han försöker använda hennes längd och styrka mot henne genom att vrida foten och samtidigt lägga sin egen vikt åt det hållet.

Lu hade räknat med att sparken kunde få denna utgång, vilket hon tänkte utnyttja på bästa sätt. För att inte skada sig när mannen vred om hennes fot lät hon hela kroppen följa med i vridningen. Eftersom mannen lade all sin tyngd åt samma håll var det optimalt att försöka fälla honom, eller snarare ta honom med sig i fallet. Hon slungade det andra benet emot honom för att klämma fast honom där emellan och tvinga honom till marken. Lu kunde inte låta bli att undra hur svår inställning Logan valt. Hon skulle känna sig ganska ödmjuk om det här var en allt för låg nivå, mannen gjorde bra motstånd. Det var svårt att föreställa sig att han inte fanns på riktigt.