Time heals all wounds?

"No numbness in the hand?"
Hank hade återvänt men valt att inte uppmärksamma Ads tårar, han tvivlade på att hon var redo att öppna upp sig. Hon gav honom en tom blick och det dröjde innan hon svarade, som om hjärnan inte hunnit registrera vad han frågat.
"It's aching, but there's no numbness" svarade hon kort.
Hank nickade gillande åt detta.
"I'll be in the office next door, just give a call if there's anything you need" förklarade han och gick bort till dörren som ledde till just kontoret.
Ad hade inga planer på att ligga kvar allt för länge, men hon var fortfarande utmattad. Tårarna fortsatte rinna, och hon la en arm över ögonen för att vila dem mot ljuset. Det enda som rörde sig i hennes tankar var hemska bilder och scenarion av en plågad Savannah. Hur mycket hon än försökte gled hon ständigt tillbaka till dem tills hon var redo att skrika högt och slå pannan blodig mot närmaste vägg.

Han stegade genom korridoren, skyndsamt för att komma till sjukhusflygeln så snabbt som möjligt. Det var många tankar som virrade runt i hans huvud för tillfället, det hade varit mer kaotiskt än han först förväntat sig att återvända till skolan. Han hade aldrig trott att incidenten som professorn kallat på honom om varit så allvarlig, hade han vetat detta hade han antagligen anlänt tidigare. Allt verkade var en enda röra och allas humör verkade vara i botten. Då han anlände till sjukrummet så stannade han upp i dörröppningen och blickade ut över rummet. Han fick snart syn på henne där hon låg på en av sängarna.
"Chéri.." yttrade han lågt och började röra sig fram mot hennes brits.

Det pulserade obehagligt i handen, hade den kanske blivit infekterad ändå? Hon drog en suck inombords och funderade på om hon skulle ropa in Hank igen när hon hörde den andra dörren öppnas. Hon tittade inte upp förrän hon hörde den bekanta rösten och stirrade på Gambit som om hon sett ett spöke. Det var som om hon glömt hans existens, som om han var en del av ett annat liv som sedan länge tagit slut. Hennes hjärna försökte snabbt dra sig till minnes när de faktiskt sågs senast, och för ett ögonblick var hon tillbaka i det obekymrade sinnelag hon upplevt då. Men sedan återvände hon till verkligheten med den plötsliga insikten vilken bedrövlig och patetisk syn hon måste utgöra. Med håret lika ovårdat som när hon levt på gatan, döda ögon, avmagrad... Inför Remy som såg oförskämt frisk och tillfredsställd ut. Hon ville dra täcket över huvudet och gömma sin egen misär.
"What... what are ye doing here?" undrade hon hest.

Det var en chock att se henne i detta tillstånd, han hade inte ordentligt förberett sig på hur illa ställd hon faktiskt var. Det rufsiga håret som såg ut att inte blivit borstat på flera veckor, de insjukna tomma ögonen, de mörka ringarna under hennes ögon, hur mager och sjuklig hon såg ut. Allt gick helt emot hur han mindes henne men han försökte att inte visa några av dessa känslor, det skulle inte få henne att må bättre. En uppsjö av känslor gjorde sig påminda, oro över Ads välbefinnande, ilska över att det fått gå så här långt, förvirring över allt han missat. Vid hennes fråga så log han kort och lutade sig nonchalant mot britsen som stod mitt emot hennes.
"The professor called... and Gambit finally answered.." svarar han och rycker lite på axlarna. Han låter blicken glida över hennes utmärglade ansikte.
"Much have happened it seems..." konstaterar han något bekymrat. Han försökte minnas senaste gången han stött på Ad men inget specifikt tillfälle kom till minnes, dock mindes han en helt annan kvinna än den som nu satt framför honom. Han var till viss del glad att se henne igen men han önskade att det vorit under bättre omständigheter.

Hela hennes värld hade kretsat runt det som utspelat sig en månad tidigare, alla runt omkring henne hade gått i samma tankar, och här kom nu plötsligt någon som inte alls delat stressen, ilskan, frustrationen, sorgen... Ad visste inte vad hon skulle känna. Hon hade kämpat så för att inte känna något alls när hon egentligen inte gjorde annat.
"Aye, it has" konstaterade hon lamt. Vad annars skulle hon säga? "If ye've come to tell me ah'm not helpin' anyone and need to get a grip, ye can save yer breath. Ah know so. Ah've been told."
Hon gick in på defensiven direkt i ett meningslöst försök att dölja sin egen svaghet, att dölja hur illa hon egentligen mådde över sitt nuvarande tillstånd. Ett tillstånd hon inte hade någon annan att skylla för.

"Mon ami.. no need to get defensive" försäkrar Remy och ser på henne med de lysande röda ögonen "Gambit only came here to see you..."
"If you would prefer it, Gambit can leave.." erbjöd han och rätade sig upp från britsen. Han hade inte kommit för att skälla ut henne, han hade bara velat se hur det var med henne och kanske finnas till hands om hon kände att hon behövde prata om det som hänt. Det var svårt att inte känna sig som en utböling när alla bar på dessa mörka tankar och erfarenheter som han saknade, även om han haft sina egna bekymmer men det var trots allt något han hållit för sig själv.

Hon ville skrika åt honom, kasta all hans vänlighet tillbaka på honom och hoppas att han kunde förstå ett uns av de känslor som sakta men säkert åt upp henne inifrån. Men hon lyckades hindra denna impuls, hon var trött på sig själv och sitt envisa fjärmande emot andra.
"Ah don't know what ah'd prefer" fräste hon och satte sig häftigt upp. Hon svingade benen över kanten, men lämnade inte britsen. Hon fick också hejda impulsen att slita ut det snart tomma droppet ur armen.
"Ah don't know anything anymore. Ah havenay slept for 37 hours, but ah'm sure ah've had twice as many cigarettes. Punishing myself for being crippling in love with a girl who's just put Tony fuckin' Stark in coma. Tell me what to feel, 'cause ah don't know!"

Han kunde se att han inte skulle nå fram till henne på detta vis. Såren rann djupt och var fortfarande färska, vad han än sade skulle vara att strö salt i dem. Vid hennes ord angående att den här Savannah-karaktären försatt Tony Stark i koma så blinkade han till. Tony Stark, som i Ironman? Det var mer än han vetat om. Vem var den här kvinnan egentligen? Han drog en hand genom håret och skakade sedan lite på huvudet.
"Gambit can't tell you what to feel, chéri..." sade han aningens bekymrat och såg på henne med huvudet aningens lutat åt vänster. Det hon berättade var minst sagt oroväckande.
"But you shouldn't ever punish yourself for falling in love..." han visste att detta inte skulle mottas väl men han brydde sig inte riktigt.
"And it sounds like you could use some sleep.." vågade han sig på att säga trots att han misstänkte att hon med all säkerhet skulle bita tillbaka mot denna kommentar. Hon var inte intresserad av att höra vad han tyckte, han var osäker till att hon ens gillade hans närvaro i rummet för tillfället.
"Gambit will let you rest now" deklarerade han och började röra sig bort mot dörren. Det verkade fortfarande vara mycket som han behövde ta reda på angående allt det som hänt.

Hennes ilska och frustration fick inget gensvar hos honom, det vände sig inåt istället. Hon trodde huvudet skulle sprängas, det kunde inte rymma mer, det var för många tankar för att hon skulle kunna få grepp om en specifik. Det rasade fram ord och bilder medan Gambit rörde sig mot dörren. "
"No, please!" kved hon innan han hunnit försvinna.
"Please, love, ah don't want ye to go. Everyone leaves... Ah'll sleep, just tell me ye'll stay..."
Hon grabbade tag i filten och begravde ansiktet i den samtidigt som hon drog ett andetag som skälvde av sorg medan tårarna började rinna igen. Hon var så själatrött, om hon bara tillät det skulle hon säkert somna på ett ögonblick, men hon ville veta att han inte tänkta lämna henne. För första gången på veckor var hon tvungen att erkänna för sig själv att hon behövde andra.

Gambit stannade upp vid dörren och vände sig om då hon bad honom att stanna. Han stod tyst och betraktade henne för ett ögonblick men återvände sedan mot henne. På vägen grabbade han tag i en stol och placerade den vid sidan om hennes brits.
"Mon ami, if you wish for Gambit to stay, he will stay.." log han och satte sig lugnt ned på stolen. Skulle det hjälpa henne att sova så skulle han gärna stanna där vid hennes sida genom natten. Han lyfte en hand och lade den varsamt mot hennes knä då hennes ben fortfarande dinglade över kanten på britsen. Han önskade att det fanns någonting han kunde göra för att trösta henne, det värkte i honom att se henne gråta.
"You sleep.. Gambit will watch over you." lovade han.

Ad rös till då han rörde hennes knä. All den fysiska kontakt som Logan försökt erbjuda tidigare hade hon skjutit ifrån sig, hans medömkan hade bara gjort henne ännu mer ledsen. Men nu, när hon fått i sig ett mål mat och hunnit smälta de hemska bilder Miss Potts visat, kände hon ett överväldigande begär efter riktig kontakt. Hon gled av från britsen och kastade armarna runt Gambit. Hon höll honom hårt och kämpade för att få fram frågan hon inte vågat ställa på flera timmar.
"Is Logan gone?"

Remy blev smått förvånad då hon plötsligt gled av sängen och kastade sig om halsen på honom. Utan att ifrågasätta det hela så lyfte han armarna och drog dem runt henne och höll henne nära då han kände på sig att hon behövde det. Då hon frågade om Logan så slöt han ögonen och försökte finna ord som kunde ta udden av det hela. Han ville inte vara en bidragande faktor till att hon mådde dåligt men han vill inte ljuga för henne.
"He went away, yes..." svarade han tillslut och öppnade ögonen för att se på henne. Han tänkte inte använda ordet gone, det lät bättre att säga att han åkt iväg för ett tag.
"But he will be back.." påpekade han snabbt. Det var Logan de pratade om trots allt, han kom alltid tillbaka, förr eller senare.

Ad drog en darrande suck och slöt ögonen hårdare.
"Ah pushed him away. Ah couldnay stand his help..."
Det lät så hemskt, hon kände sig fruktansvärd som bemött vänlighet med sådan likgiltighet.
"Ah'm a horrible person, Remy. Ah've killed so many people, ruined so many lives, and now Savannah will go down the same path... while ah'm torturing myself and abusing my friends who only wanna help me. How did it fuckin' turn in to this?"

"You're not an horrible person, mon chéri" han lyfte en hand och lade den varsamt mot hennes kind medan han betraktade henne.
"Gambit's sure Logan understand why you acted as you did..."
"We've all done things that we are not proud of, Ad.. And we can either linger on those memories or rise up and move forward in order to make up for them." han strök undan några hårstrån från hennes ansikte. Det var inte som att han var den mest oskyldiga personen så han visste vad han pratade om. Man kunde inte låta det mörka dra ned en och definiera den man var nu.
"Gambit does not know" han skakade lite på huvudet. "But it's up to you now how you will venture forward."

Hon älskade Gambit, men inte på samma sätt som hon älskade Logan. Det högg i henne värre än någonsin att veta att han fått nog. Först nu slog det henne hur mycket press de alla utsatts för den sista månaden, inte bara hon. Att Ad inte varit stark nog att stå emot ångesten och hjälplösheten fanns det goda skäl till, men hon visste att det fanns ett vägskäl nu. Antingen valde hon att gå uppåt eller fortsätta neråt. Neråt var betydligt enklare, det krävde ingenting... Det skulle innebära att skjuta ifrån sig Gambits ord och återvända till det apatiska och inåtvända tillstånd hon befunnit sig i den sista tiden. Det var inte acceptabelt.
"Ah need to sleep" mumlade hon. Nu började hon bli tom på ord, och sömnlösheten var ikapp. "Just stay 'til ah'm out..."
Ad ville inte att han skulle offra hela natten för henne, hon ville inte känna sig övervakad. Men hon trodde sig kunna somna lättare och tryggare om han fanns där.

Remy kunde se på henne att hon måste genomlidit mycket den senaste månaden men han tyckte sig ändå se en gnista i hennes annars tomma ögon. Än fanns det hopp om att hon skulle lyckas återgå till sitt vanliga jag, även om det kunde ta tid.
"Alright, chéri" han nickade åt henne och log då hon bad honom att stanna fram till dess att hon somnat. Det hade han inga problem med att göra. Han kramade om henne och lät sedan armarna falla så att hon kunde dra sig tillbaka till sängen.

Ad besvarade kramen, den fysiska kontakten var lugnande och fick hennes helspända nerver att slappna av något. Därefter kröp hon upp bland lakanen igen och drog täcket över sin utmärglade kropp. Tankarna fortsatte att snurra, vore det inte för de senaste dagarnas sömnbrist hade hon säkerligen aldrig kunnat somna, men nu dröjde det inte mer än några minuter förrän hon gled in i en djup dvala. Strax efter det att hon somnat kom Hank ut i rummet igen. Han hade hört Gambits röst men försökt att inte tjuvlyssna på samtalet. Han gav Remy ett trött leende och höjde handen i en tyst hälsning, därefter såg han på Ad som tycktes sova tungt.
"She's had a very rough time... today especially" viskade Hank.

Det hade minst sagt varit en kaotisk första dag på skolan och kvällen var inte ens över, han undrade just vad nästa person han träffade skulle ha att tillägga till allt det som hänt. Han följde henne med blicken då hon lade sig på sängen och drog täcket över sig, det dröjde sedan inte länge innan han kunde höra på hennes tunga andhämtning att hon somnat. Han stannade dock några minuter extra så att han säkert visste att hon somnat innan han tyst reste sig upp från stolen. Hank hade vid det laget kommit ut i rummet och Remy log mot honom och nickade till hälsning. Han rörde sig närmare den blå mannen och kastade en blick mot den sovande Ad.
"What happened today exactly?" frågade han tyst medan de drog sig undan en bit för att inte störa den sovande kvinnan.

Hank drog en djup suck medan han återberättade Miss Potts besök och vad videon visat. Han förklarade att det var första gången på en månad de sett Savannah, den sista ledtråden hade varit Maine. Han beskrev Ads våldsamma reaktion efter videon, och Scotts framfusiga kommentar.
"You know how he gets" mumlade Hank. "He never showed much confidence in that girl, she caused some trouble, but nothing we haven't seen before. If only we'd been able to help her sort out her powers... Ad was the only one she really warmed up to. So, naturally, when Scott said something about there being no point in helping this Thompson-girl once she's turned over - Adnaurian was enfuriated. She gave him a resounding slap, which he somewhat earned in my opinion. Then she stormed out and Logan went after. They were arguing, pushing each other to the edge..."
Hank suckade tungt igen.
"She accused Logan of not being affected by all this... They both snapped. He packed his bag and left and she gave up."
Han slöt ögonen och sänkte nedslaget huvudet.
"We should've intervened long before now, but no one realized how bad it was... Logan has been carrying on awful lot, what with Ad's depression and Lubaya's mutation issues... It's no wonder he caved in."

Sakta men säkert lade sig puzzelbitarna på plats då Remy fick reda på mer detaljer om det som hänt på skolan under kvällen. Detaljerna om videon var skrämmande, sättet som Savannah attackerat Tony på och sedan kallt lämnat denne liggandes på golvet, Scott's okänsliga kommentarer. Det var inte konstigt att Adnaurian reagerat som hon gjort om hon nu hade starka känslor för den här kvinnan.
"Mon dieu..." suckade Gambit, matt över all denna information som han fått ta in på så kort tid. Han ansåg att det var ett under att folket på skolan kunnat hålla ihop så pass bra som dem gjort ändå. Att Logan nått sin bristningsgräns var förvånande, mannen måste ha burit på mycket den senaste månaden för att han skulle nå den punkten.
"Lubaya's mutation issue?" undrade han nu förvånat då Hank tog upp detta, så det var ytterligare något som han inte varit medveten om?

Hank kände sig också jagad av videon de sett idag. Han ville tro att flickan blivit hjärntvättad på något sätt, det fick inte vara så att hon frivilligt gått över till Magnetos sida. Att dessutom attackera Tony, som inte var någon mutantmotståndare, var också högst oroväckande.
"You weren't told?" Hank såg på Remy, han visste inte alls hur mycket detaljer denne fått angående kidnappningarna.
"Well... Us with a more bestial appearance sometimes harbour an inner beast, as you know. Lubaya got too close to hers when Sabretooth confronted her... I am sure she's better now, I haven't had much time to spare. You should ask her yourself, I was never present during those... incidents. Like I said, it was left to Logan."
Han skakade på huvudet åt förgivettagandet av den andra mannen.

"I haven't really had time to find out about the details yet...." erkände han då han inte befunnit på skolan längre än en timme nu. Han hade fått en snabb genomgång av det som hänt av Lubaya, men denne hade inte nämnt någonting om problemen hon haft med sin mutering. Vilket var förståligt, det var väl inte direkt det första man ville ta upp när man träffade något som man inte sett på länge. Om tillfälle kom upp och han kände att det inte var allt för påträngande så skulle han fråga henne om det nästa gång de sågs.
"Seems like a lot of stuff was left to Logan" kommenterade han och rynkade fundersamt ögonbrynen. Av allt det folk berättat för honom under kvällen så verkade Logan finnas med i ett hörn. Logan var den som gått efter Ad då denne gett sig av på självmordsuppdrag för att finna den kidnappade Savannah, Logan var den som tagit hand om Lubaya då denne fått problem med sin djuriska sida och om han inte kände mannen helt fel så hade han antagligen lett sökandet efter den försvunna kvinnan. Remy kunde bara föreställa sig hur Logan måste känt över att behöva se Ad spirala nedåt till denna skugga av kvinnan hon en gång varit.

"Understandable" svarade Hank med ett sorgset leende. Det var väldigt mycket att ta in på en och samma gång, ingen kunde återge exakt vad som hänt, särskilt inte det emotionella tumult de genomlidit.
"Yes, he was left with much too heavy burdens... None of us realized, we've all been immersed in our own problems, while trying to run the school as normal. I'm afraid we're all close to a breakdown. I certainly hope you won't be put under too much pressure."
Det vore just snyggt om de brände ut en nykomling också för att kunna hantera allt.

_____________________________

"Yes, come in Lu."
Xavier hade känt av lejoninnans närvaro, hon sköt upp kontorsdörren och såg på den lilla skaran i rummet. Ororo och Kurt satt där nu framför skrivbordet. Lu klev in och stängde dörren efter sig.
"I wanted to offer my help again" förklarade hon. Xavier öppnade genast munnen, men Lu fortsatte snabbt vidare. "I know you do not want me endangered. But you do not have any location leads, correct? Why should we waste this opportunity? The longer we wait, the colder the trail will get. Even if she was in a closed transport I might still be able to tell if she came and went by herself. The more we know, the better for us - is it not?"
Xavier såg bekymrad och fundersam ut.
"I think she has a point, professor" suckade Storm. "It could be worth something."

Det kändes konstigt att vara tillbaka på skolan och ha missat så mycket, vanligtvis var det bara mindre event som inträffat medan han varit borta men nu var det som om han återvänt till en helt annan skola. Emotionellt trauma var alltid svårt att handskas med och alla verkade haft sin beskärdade del av detta. Plötsligt kändes hans egna problem så betydelselösa men han hade förstås lämnat mycket av det bakom sig nu, annars skulle han inte begett sig tillbaka till skolan.
"I'm sure Gambit can handle it" log han kort då Hank påpekade att han hoppades att Remy inte skulle ställas inför för mycket press med tanke på allt som pågick.
"He returned to help you out with all this afterall." Han såg bort mot kvinnan som fortfarande låg och sov på britsen, det var skönt att hon kunnat somna utan någon assistans från droger. Hon hade förstås sett utmattad ut men han kunde föreställa sig att det var många hemsökande tankar som jäckade henne och gjorde så att hon inte kunde sova i vanliga fall.
"But Gambit better return to the professors office now.." påpekade han och kliade sig i nacken. Nu hade han fått se Ad och pratat lite med denne, nästa steg var att prata med Xavier och se vad denne hade för planer för honom.

"Well, we're certainly glad you're back" konstaterade Hank med ett varmare leende. "I'll be there if the professor calls, otherwise I'll try and finish up some work" förklarande han och vinkade vagt mot kontoret.

_____________________________________________

"I highly doubt we'd be able to track her in that manner" anmärkte Xavier eftertänksamt. "Savannah wouldn't have walked all the way to Stark's residence."
"Most likely not, but as I said, there might be other useful details. I do not think we should waste that chance" tyckte Lu.
Xavier drog ett par tunga andetag.
"Perhaps you're right... With the X-Jet you could be very quick about it, and with a few X-Men to accompany you I'd feel safer."