Time heals all wounds?

"The incident at the gym should have been a warning sign" suckar han och tänker tillbaka på Lubayas förra besök då de kallat in Lorna för att få hjälp att bli av med den oönskade present som Magneto lämnat henne och lejoninnans utbrott över smärtan och frustrationen som den inkapslade handen orsakade. Xavier hade vid det tillfället varit oroad att något liknande kunde hända igen men Logan hade talat emot det. Han hade hoppats att det hela var en engångsförteelse, att den animaliska sidan av henne inte var så framträdande annat än i hennes fysiska utseende.
"I understand" han betraktade henne men förflyttade sedan blicken upp mot himlen igen. Det var ett tungt ämne och han visste inte riktigt vad han kunde säga för att lugna henne. Då hon frågar om hur incidenten med Kurt hände så blundar han kort.
"I'm not entirely sure on the details.." erkänner han och kliar sig i nacken.
"I was chasing after Mystique when Kurt approached you.. You were still chained and I think he attempted to free you from the shackles and that made you feel cornered and feared that he would hurt your already shaved wrists so you pounced on him..." han sneglar mot henne för att se hur hon tar det.
"Tony was the one who intervened.." fortsätter han.

Det fanns alltså två incidenter där hon förlorat sig själv till den djuriska sidan, vad hade hänt om inte Logan funnits där? Hon förnimde Xaviers närvaro någonstans i kvällens kaos, men minnet var flyktigt. Lu lyssnade stumt på det som Logan berättade. Rädslan och skammen började växa på nytt då han beskrev vad som hänt. Hur skulle de se på henne framöver? Vågade de lita på henne? Lu ville genast ifrågasätta allt hon tidigare drömt om - hur skulle hon kunna fungera i offentliga sammanhang om hon löpte risk att förlora kontrollen över sig själv?
"I did not hurt Tony? He was wearing his suit?" undrade hon snabbt. Hon hoppades innerligt att denne inte skulle fälla någon dum kommentar nästa gång de sågs.
"I do not understand how this can be... I am not an animal..."
Det rann tårar igen, alla hemska ord hon någonsin fått kastat mot sig sköljde över henne. De hade haft rätt, hon var ett farligt odjur som inte borde vistas bland folk.
"I do not want to be this way, I do not want to be me..."

Logan kunde läsa på hennes ansiktsuttryck vad hon kände och tänkte för tillfället. Det var viktigt att hon inte fastnade i en negativ spiral och började tro att folk skulle sky henne hädanefter.
"No, you didn't touch Tony and that bloke wouldn't go anywhere without his suit..." försäkrar han. "I got back at that time and you became really submissive when I approached you...." han gav henne en kort blick.
"And I know that Kurt doesn't blame you for what happened.. the elf is used to me after all.." ler har vagt och sträcker ut benen framför sig. Han lyssnar till det hon säger och lägger en stärkande hand på hennes axel och kramar den lätt.
"You're not an animal, Lubaya" säger han allvarligt och ser stadigt på henne.
"There's nothing wrong in being you, kid. The animal doesn't define who you are." han drar armen över hennes axlar för att dra henne närmare.
"You just need to learn to control it... You're not alone in this" tårarna som rann över hennes kinder fick det att hugga i bröstet på honom, han ville inte se henne plågas på detta sätt.
"Just look at Hank" påpekar han då han vet att hon ser upp till Hank som en sorts mentor. "He also have a feral side but he's learned to control it.."
"The blue face of his is not the reason that he's called Beast you know.." ler han snett. "But considering he's the calmest guy in the bunch it's hard picturing him with an animal side, even if he is a furry beast visually."

Lu försökte visualisera det han berättade för att trigga igång minnet. Hon kom ihåg smaken av blod, rädslan, ilskan, dofter... Det var något betryggande att veta att bekanta dofter åtminstone kunde trigga någon slags reaktion hos djuret, men hon ville inte kännas vid att det var hon själv. Logans ord om sig själv och Beast tog djupare. Hon hade sett Logan tangera vid sin djuriska sida, men aldrig Hank. De hade visserligen träffats få gånger, men som Logan sa var det nästan omöjligt att föreställa sig att den blåpälsade mannen kunde hamna i sådant raseri.
"I know you are right..." suckade hon och begravde ansiktet i händerna.
"I just feel so confused... What will happen now? While everyone is searching for Savannah - will Miwa and I need to stay here?"
Hon tittade upp igen och såg på de fladdrande gardinerna. Det kändes så underligt att ha Miwa där, Lu var så van vid att besöka NY-skolan utan henne. De skulle setts först imorgon och sedan återvänt till vardagen med undervisning och allt. Skulle det ske här nu istället?

Mycket hade hänt och ingenting var säkert längre kändes det som. Han lutade huvudet bakom mot räcket bakom honom och blickade tomt uppåt.
"I can't say, kid... It would probably be better for the both of you to stay here considering the recent events..." han skakade ovetande på huvudet, han visste inte vad Xavier hade för åsikter i saken men Logan själv skulle gärna se att både Miwa och Lu stannade på skolan. Det skulle på något vis kännas tryggare att ha Lubaya i närheten ifall the Brotherhood skulle få för sig att försöka sig på ännu ett kidnappningsförsök och dessutom kunde han hjälpa henne igenom perioden av förvirrad ångest som den djuriska sidan med all säkerhet skulle bidra med.
"Would you be opposed to staying here for a while?" undrar han medan han betraktar hennes ansikte.

Skulle det vara en dålig sak att behöva stanna där de var? Lu funderade över det, antagligen var det tryggast att stanna i New York vilket var ett plus. Hennes och Miwas vardagsrutiner skulle knappast ändras mycket, den största skillnaden var egentligen människorna. De kände inga andra elever där och knappt några lärare. Miwa kunde vara ganska nervös bland mycket främlingar, men de hade ju båda redan acklimatiserat sig till en skola, en till av samma sort borde inte vara allt för svårt. Dessutom kanske inte besöket behövde bli långvarigt.
"Not really. I think Miwa could be a bit uncomfortable, but she would get used to it" svarade hon efter en stunds fundering.
Lu sträckte ut sina långa ben, något försiktigt då kvällens fysiska påfrestningar gjorde sig påminda. Dusten med Sabretooth hade framför allt lämnat henne blåslagen.
"We would probably be safer. Although I never run in to as much trouble as when I am around X-Men" konstaterade hon med ett glädjelöst leende.

Han var glad att Lubaya inte hade någonting emot att stanna på New York skolan, Detroit anläggningen hade inte alls samma säkerhet då det inte fanns några stationerade X-men där. Vid hennes kommentar angående hur oturs förföljt det var att vara runt X-men så skrattade han kort, glädjelöst.
"Yeah.. we're a beacon for trouble.." han rätade på sig och blickade mot de fladdrande gardinerna som nu blev stilla då vinden avtog.
"Xavier will probably ask for your and Miwa's opinion on staying at this school.." han visste hur mannen tänkte, ibland gick tyvärr folks välbefinnande före säkerheten.
"So it's good if you tell him that you wouldn't mind staying for a while... I believe that is for the best" säger han betraktar henne.

"I will tell him" försäkrade hon. "And I will speak with Miwa."
Den obehagliga känslan som hållit henne sömnlös hade lättat något. Lu kände sig fortfarande rädd och förvirrad över vad som hänt, samt oerhörd skam över att Kurt kommit till skada, men hon hade fått ett nytt perspektiv på det. Hon var inte lika orolig att det skulle hända igen hur som helst, eller att hon skulle behöva lida för det med disciplinära åtgärder. Hon var oerhört glad över att ingen av eleverna sett henne i det tillståndet, trots den tillåtande atmosfären var det inte helt lätt att vara där som besökare. Det var trots allt ungdomar det handlade om.
"I feel a bit calmer, I might get some sleep... Thank you, Logan."
Hon sneglade lite på honom under lugg och torkade bort en sista tår.

Han nickade lätt då hon konfirmerade att hon skulle prata med Xavier och Miwa, det gjorde honom lugnare. Han log mot henne då hon tackade honom, han visste inte hur mycket hjälp han hade varit men han var glad att hon åtminstone kände sig lugnare över det hela. Förhoppningsvis skulle det vara tillräckligt för att hon skulle få ro nog för att kunna sova genom resten av natten. Det hela skulle antagligen kännas bättre under morgondagen.
"I'm glad I could be of any help.." han kramar kort hennes axel med handen innan han drar tillbaka sin arm och reser sig upp.
"I'm here for you if you ever feel the need to talk about anything" säger han och räcker fram en hand mot henne för att hjälpa henne upp på fötterna igen.

Lu tog hans hand och lät sig dras upp på fötter med stöd mot räcket. Hennes mörbultade kropp skrek efter vila nu och hon kvävde en gäspning.
"I will see you tomorrow... Good night."
Hon log trött och passerade genom det svagt upplysta uppehållsrummet ut i korridoren. Hon försökte låta bli att tänka på oron hon kände och istället behålla lugnet som sänkt sig efter stunden på balkongen. När hon återvänt till sjukhusvingen fann hon Miwa ligga sovande precis som hon lämnat henne. En varm känsla spred sig genom hela hennes långa kropp då hon betraktade den slumrande, vita figuren. Hon lät sig överväldigas av den kärlek hon kände inför kaninflickan som låg med handen över kudden Lu lämnat. En kort stund senare lade sig Lu ner över den tomma britsen och slingrade sig tätt intill den mindre kvinnan. Miwa gav upp ett sömnigt läte.
"Something wrong?" mumlade hon sömndrucket.
"No... No, not anymore" svarade Lu och söp sig berusad på den söta, bekanta doften innan hon somnade.

Logan drog henne upp på fötter och såg sedan efter henne då hon gick in från balkongen och fortsatte genom uppehållsrummet mot den mörka korridoren.
"Good night, kid.." log han kort och vände sig därefter mot räcket och lutade sig mot det medan han blickade ut över skolgården. Natten var stilla, där fanns inga konstiga ljud som inte hörde hemma. Med en lätt suck gick han in i uppehållsrummet och stängde glasdörrarna efter sig, sedan såg han till att låsa och känna på handtaget innan han återvände till arbetet i lärarrummet. Med lite paus ifrån sina tidigare noteringar så såg han nya saker han missat sedan innan vilket gav honom andra detaljer att skriva upp. Tiden flöt förbi och plötsligt blev han medveten om att det inte var många timmar kvar innan folket skulle börja vakna igen. Han gned sig trött i ögonen och samlade ihop de papper han hade brett ut över bordet sedan nålade han upp kartan på en av anslagstavlorna och lade bundet med dokument i en prydlig hög innan han drog sig tillbaka till sitt rum. Han hann inte mer än lägga huvudet mot kudden innan han somnade och det kändes som att han lika snabbt vaknade igen.
Dundrande steg i korridoren utanför fick honom att sätta sig upp med ett ryck. Med en djup suck drog han handen över ansiktet och blickade mot klockan; 10:00. Han hade sovit längre än vanligt men visserligen hade han inte kommit i säng förrän strax innan det var dags för studenterna att vakna upp. Det skulle bli ännu en dag med sökande efter Savannah, dessutom hade han en del saker att ta upp med Xavier så han gjorde sig i ordning och begav sig sedan iväg till professorns kontor.

Vid 9-tiden tittade Jean in i sjukhusvingen. Miwa låg vaken medan Lu sov tungt. Hon såg ingen anledning i att väcka lejoninnan som ju ändå behövde vila.
"Morning" viskade hon till Miwa och fyllde i några uppgifter i Lubayas journal. "There's breakfast in the kitchen if you're hungry" påpekade in.
"I'm okay, I'll wait and see if Lu's about to pull a 20-hour nap or if she'll rouse soon" svarade Miwa. Hon kände sig visserligen hungrig, men hon hade ingen lust att lämna den mjuka bädden eller den varma kroppen bredvid henne.
"I'll bring up a tray for you both before all the good stuff's gone. There's usually not an organized breakfast on Sundays, but sometimes it's easier to avoid a kitchen nightmare" förklarade Jean lågmält och smet iväg.
Hon återvände en stund senare med en fullastad bricka vilken hon placerade på en ren arbetsbänk. Ljudet och doften av mat var tillräckligt för att väcka Lu.
"How are you feeling?" undrade Jean när hon såg att lejoninnan vaknat.
"I feel as if I was hit by a train" stönade Lu när alla krämpor gjorde sig påminda.
"I'll get you a pill. Please, have some breakfast, both of you."
Lu och Miwa slog sig ner vid arbetsbänken och tog för sig av frukosten. Lu insåg hur gärna hon ville duscha, efter gårdagens kidnappning ville hon bli av med all smuts som satt sig i pälsen.
"The professor would like to see you when you're ready, Lubaya. Miwa is welcome to join you if she likes" förklarade Jean.

Istället för att gå direkt till professorns kontor så tog han turen förbi lärarrummet för att plocka upp materialet sedan kvällen innan, han vek ihop kartan och snappade åt sig bunten med papper innan han försvann ut i korridoren igen. Snart stod han utanför de väldiga trädörrarna igen och knackade på, det var en mycket trött röst som bad honom stiga in. Han tryckte ned handtaget och steg in i rummet. Charles satt i sin rullstol vid ett av de höga fönstrena och stirrade oseende bort i fjärran. Logan lät tyst dörren glida igen bakom honom innan han gick fram till bordet och lade ned högen med papper där.
"Chuck..." sade han lågt och närmade sig den äldre mannen. Denne verkade helt ha glömt bort mannen han just bjudit in för han rycker överraskat till och blickar upp.
"Oh Logan, good morning" log han tappert men Logan kunde läsa på mannens ansikte att han var djupt bekymrad. Hade han sovit alls under natten? De mörka ringarna under Xaviers ögon talade emot det.
"Maybe I should come back later?" fodrar Logan bekymrat men Charles vinkar bort hans oro.
"Nonsense" han skakade lite på huvudet. "What is it you like to discuss?"
Logan såg tveksamt på Charles men beslutade sig sedan för att berätta sina teorier angående Savannahs lokalisering. Han vecklade ut kartan på bordet och Xavier lyssnade intresserat medan Logan pekade ut de olika platserna och beskrev de olika noteringarnas innebörd.

Jean uppehöll sig gärna med något, när hon stod still gick hjärnan på högvarv vilket bara skulle leda till migrän. Hon erbjöd sig därför att hämta rena kläder åt Lu medan hon och Miwa åt frukost. Det slog Lu att de skulle behöva fler ombyten om hon och Miwa skulle stanna, men det skulle väl kunna lösas. När de ätit vad de orkade bestämde Lu att duschen inte kunde vänta, Miwa hade då rakt inte något emot att följa med. De utnyttjade duschen i sjukhusrummets badrum och blev stående länge under det varma vattnet. Trots att det inte var så många dagar sen de setts senast kändes det som om flera veckor gått.
Efteråt bytte Jean ut Lubayas bandage, de kunde snart klara sig utan omlindning, men de var ännu allt för öppna för att det skulle vara tryggt utan det. När de båda fått på sig rena plagg begav sig Miwa och Lu hand i hand mot Xaviers kontor. De mötte många stirrande blickar på vägen, men var snart framme vid de välpolerade dörrarna. Lu höjde handen och knackade på.

Xavier verkade nöjd med den information som Logan lyckats få ut på så kort tid men det var på långa vägar inte tillräckligt för att riskera att skicka iväg ett sökparty ännu. Logan förhoppning var att Tony kunde assistera honom i sökandet då mannen hade avancerad datautrustning i sin ägo och dessutom på ett eller annat vis hade tillgång till SHIELDs databas som säkert höll på viktig information. Han umdrade kort vart Tony höll hus men kände han mannen rätt så låg denne fortfarande och sov i ett av gästrummen. Logan var mer eller mindre klar med sitt utlägg då det knackade på dörren.
"Come in" ber Charles och Logan sniffar kort i luften för att kontrollera vilka de nyanlända gästerna är, då han konstaterar att det bara är Miwa och Lubaya så låter han dokumenten ligga kvar på bordet. Han hade fortfarande inte helt uteslutit en läcka inom skolan men de båda kvinnorna litade han på, åtminstone litade han på Lubaya och dennes omdöme. Charles placerade sig på sin plats bakom skrivbordet medan Logan drog undan kartan en bit för att inte ta upp hela bordsskivan. Han drog loss locket från pennan och strök över några av markeringarna på kartan som han och Xavier kommit fram till inte var troliga tillhåll för the Brotherhood.

Lu sköt upp dörren och såg på de två männen innanför. Hon och Miwa klev in och stängde dörren efter sig. Lus kroppsspråk visade tydligt hennes obehag. Den där oron och skammen hade återvänt nu när hon stod inför högsta auktoritet.
"Please, don't be shy" log Xavier uppmuntrande. Hans blick föll på Miwa som för ovanlighetens skull såg säkrare ut än Lu och kaninflickan gick fram för att hälsa ordentligt. De hade bara setts under pressade omständigheter kvällen innan. De båda kvinnorna slog sig sedan ner i stolarna framför Xaviers skrivbord. Lu sneglade på materialet som Logan plockade med, hon kunde genast gissa vad det rörde sig om.
"Lubaya, I want you to know I am desperately sorry for what happend to you last night" började Xavier. Lu såg snabbt upp, förvånad över detta uttalande.
"We talked it all through before I left, professor" svarade hon. "I wanted to go, even if there was a risk."
"Yes, but I never dreamed something like -"
"Exactly" avbröt Lu. "You could not possibly know. I do not blame you."
Xavier log tacksamt mot henne.
"Well, I thank you for that. Our next issue involves the both of you..." Han kastade en blick mot Logan, sedan tillbaka till flickorna. "I think we'd all agree it would be safer if you remain here for the time being. We would of course make sure you continue your studies as usual..."
"Aaw, can't we skip that part?" mumlade Miwa lågmält, Lu flinade åt detta.
"...and make sure your stay is as plesant as possible" avslutade Xavier.
"We do not wish to take any risks. We will stay if you think it is for the best" förklarade Lu.
"Very well. I'll have a word with Scott about arrangements for your stay" svarade Xavier nöjt.

Logan lyfte kort blicken från kartan då de båda kvinnorna steg in i rummet. Han nickade till dem i hälsning men återgick sedan till sitt och lyssnade bara halvt då Xavier och Lubaya utbytte ord med varandra. Då Lubayas och Miwas säkerhet kom på tal så lyfte han blicken från kartan igen och mötte Charles blick innan han vände sig till lejoninnan och kaninflickan. Han var glad att det inte bliviti några diskutioner huruvida de skulle stanna kvar i NY eller inte, för honom hade svaret varit klart redan från början så det kändes skönt att de andra hade samma förnuft.
"Well, I need to go find Tony.." ursäktar sig Logan med och viker ihop kartan igen. Det fanns fortfarande mycket att göra och den snyltaren hade fått sova länge nog i Logans mening.
"Chuck" nickade han mot professorn. "Girls.." nickade han mot de båda kvinnorna och flinade snett innan han samlade på sig sina papper och begav sig ut från rummet. Dörren stängdes tyst bakom honom medan han satte av nedåt korridoren för att bege sig mot delen av skolan där gästrummen låg.

Var Tony fortfarande kvar? Hade han ingenting annat för sig än att drälla runt på skolan undrade Lu kort innan hon vände uppmärksamheten mot Xavier igen. Han bad henne berätta om gårdagens händelseförlopp, det hon mindes av det, vilket inte var någon trevlig upplevelse. Miwa hade inte hört om attacken i sin helhet och satt med en växande rynka över panna. Hon kramade Lubayas hand medan denne återgav vad som sagts inne i packhuset i hamnen. Charles gjorde några anteckningar under tiden, särskilt allt som hade med Savannah att göra samt vad de ville ha av Lu.
"Thank you. Now... Your slip in to your animalistic side - nothing as serious has ever happened before, correct?"
Lu nickade kort och slog skamset ner öronen igen.
"It wasn't your fault child... I tried to reach you, do you remember?"
"Yes, vaguely... I think I remember seeing your image, hearing your voice. but it seemed distorted, it wasn't real" svarade Lu.
"Quite right, I wasn't there physically. I saw your human self - childlike, innocent, crying. Surrounded by feline shadows that seemed to be protecting you. It was very close to what I expected to see. Your feline sense took over to protect you, or someone else... in this case I gather it was Miwa. We have something to work with, which is very good. As soon as things calm down around here I assure you we will help you come to terms with all this" förklarade Xavier.
"Thank you" svarade Lu med ett matt leende.
Därefter var de fria att gå.

Logan fortsatte genom korridoren och gick sedan ned till våningen under för att hamna på rätt plan. Han vädrade lite i luften i hopp om att fånga upp Tonys doft, det tog inte lång tid innan han snappade upp den välbekanta lukten och han följde den då längre ned genom korridoren längs raden av dörrar innan han slutligen stannade framför en. Doften låg stark här så han var säker på att Tony befann sig inne i rummet. Han lyssnade kort medan han höjde handen men han kunde inte höra några ljud som tydde på att den andra mannen var uppe.
"Tony?!" hojtade han och knackade på dörren. Tystnad följt av rafsandet av täcke och andra sängkläder.
"Go away!" manade en sömndrucken röst från andra sidan och Logan flinade brett åt detta och bankade på dörren igen.
"Rise and shine!" han kunde höra mutter innefrån rummet, sedan mer rafsande av textiler följt av en låg duns, därefter steg över det mattprydda golvet. Tony slet upp dörren med täcket virat om sig som en kokong och blängde buttert på Logan.
"Morning, sunshine" flinade Logan och klev förbi Tony in i rummet utan att fråga om det var okej för honom att gå in. Tony slängde igen dörren efter honom och gick sedan tillbaka till sängen och satte sig på kanten. En stor gäsp undslapp honom och han drog täcket tätare om sig.
"Damn it, Logan.. it's a Sunday" mumlade han trött och föll bakåt på rygg i sängen. Logan slog sig ned på en stol som stod invid det lilla skrivbordet i rummet och slängde ifrån sig dokumenten och kartan på det.
"Sunday or not, we've got work to do.." kommenterar han och sneglar på Tony som ligger orörlig på sängen.

"Nope" svarade Tony som slutit ögonen. "Sunday is the Lord's day, you heathen. Besides, I've worked my ass off for you people already. I carried you across miles of water, wrestled a 7-foot-lioness and fought a fiery-ass-punk. I've earned this sleep in" proklamerade han bestämt.

____________________________________

"That's her girlfriend? Jeez, that's the weirdest shit I've seen since I started here."
"Oh my god, look at them!"
"Woah..."
Varje gång Lu och Miwa passerade någon större grupp elever kunde Lu uppfatta viskade kommentarer och anmärkningar. Hon gjorde sitt bästa för att ignorera dem, det fanns ingenting med Miwa hon inte var stolt över, men kommentarer blev i längden överväldigande.
"The sun is out now, I would like to go outside" förklarade Lu.
"Fine by me, I haven't seen the surroundings properly" svarade Miwa.
Under turen genom skolan hade de passerat Ads stängda dörr. Lu antog att Ad fortfarande sov, det vore väl bäst om hon skulle slippa en baksmälla, i övrigt hoppades hon att allt var okej med den andra kvinnan.

"Congrats, you've survived a casual day as an X-man" flinade Logan sarkastiskt och slängde den ihopvikta kartan på Tony. Det var inte det att han var otacksam jämte mannen som varit till stor hjälp redan men Logan behövde hans hjälp för att så snabbt som möjligt lokalisera den kidnappade kvinnan.
"Besides, it's time for lunch so you've already slept in" konstaterar han medan Tony muttrar och börjar veckla ut kartan som kastats på honom.
"What do you need me for? Can't you just use that nose of yours to find her?" mumlar Tony och stirrar oförstående på kartan som han nu håller upp som ett stort lakan ovanför sig där han ligger i sängen. Logan suckar trött och rynkar pannan.
"It's not that easy.. It will take too long for me to find her on my own.. Who knows what Magneto has planned for that girl.."
"Do you think he would hurt her?" undrar Tony och ser upp från under kartan.
"I think he might already have done so..." säger Logan bekymrat.

Ute var det småkyligt i vinden, men solen värme annars på ganska bra. En grupp med yngre elever kastade frisbee, ett annat gäng satt på en filt och spelade kortspel, ytterligare en grupp satt samlade runt en bärbar dator och tittade på videoklipp. Stämningen var ganska hög vilket Lu uppskattade efter den senaste tidens besvär. De fick en hel del blickar där de gick, särskilt Miwa, men sedan var det inget mer med det. Lu och Miwa slog sig ner under ett lönnträd en bit ut på skolgården. Lu lutade sig mot trädet, och Miwa mot Lu. Deras armar och fingrar var tätt omslingrande och de satt tysta en lång stund och bara njöt av lugnet.
"How is your family doing?" undrade Lu.
"Oh, they're good. My aunt's still going strong... I need to give them a call later, and I should see Mr. Summers and ask him if they're free to go home soon" svarade Miwa.
De låg och samtalade en stund när ett par killar i deras ålder kom gående. Lu kände vagt igen dem, hon var ganska säker på att de varit med under seminariet inne i stan men hon hade aldrig haft någon kontakt med dem. Hon var ganska säker på att den ena kallades Terry, en annan Justin, men de andra hade hon inte den blekaste aning om.
"Yo, Bunny Girl! Ditch the black bitch and I'll show you what a real man can do!" hojtade en av dem då de passerade.
Både Lu och Miwa blev helt ställda inför detta extrema uttalande. Några av frisbeespelarna hade också hört kommentaren och stirrade förskräckt på de äldre killarna.
"Fuck off!" svarade Miwa när hon återfann målföret, det var längesen hon blivit så arg och upprörd. Bakom sig kunde hon höra hur Lu börjat morra.
"I'll be here whenever you get tired of that pussy's furry pussy. Let me know and I'll fuck you straight!" svarade samma kille, de hade redan börjat försvinna därifrån. Miwa kände hur Lu spändes som en bågsträng och ett fruktansvärt rytande undslapp henne. Killarna såg sig om med skrämda uttryck, vilka sedan utbyttes till hånskratt och spelad morskhet. De gick skrattande tillbaka mot skolan, men Miwa kunde fortfarande känna Lus aggression. Hon vände sig om varpå Lu genast försökte göra en ansats att kasta sig efter killgänget, det spratt till av skräck i Miwa när hon såg Lubayas djuriska blick.
"No, Lu, no!" protesterade hon och satte sig gränsle över de långa benen. Lejoninnan morrade ännu, med de gröna ögonen fästa vid ryggtavlorna som var på väg att försvinna utom synhåll. Miwas hjärta bankade hårt i bröstet, hon kunde inte låta Lu störta iväg i det här tillståndet.
"Lubaya, look at me" sa hon bestämt, men lejoninnan reagerade inte. "Lu, look at me!" upprepade hon och fattade modigt tag med händerna om lejoinnans ansikte och tvingade henne att möta hennes blick. Först blottade Lubaya tänder och höjde en kloförsedd hand, men i nästa sekund återvann hon fattningen och mötte Miwas blick med panik i sin egen.
"Nothing happened, just stay calm" viskade Miwa lugnande och tryckte sin panna mot Lus. Såhär hade Lu aldrig reagerat tidigare på liknande kommentarer, det måste vara på grund av gårdagen.

Efter en del övertalning så fick Logan äntligen upp Tony ur sängen. Han lät honom snabbt vaska av sig i handfatet innan han ledde iväg med mannen mot lärarrummet. Planen var att först se över dokumenten och kartan tillsammans med Tony innan de kunde börja söka efter specifik information i de databaser denne hade till hands. Turligt nog var det tomt i lärarrummet när de anlände så Logan draperade ut kartan över ett av borden som kvällen innan och Tony ställde sig över den och såg fundersamt på de röda markeringarna.
"Why are these crossed out?" undrade han och pekade mot några noteringar på kartan, Logan slängde en blick mot det medan han fäste upp papper på en av anslagstavlorna.
"Chuck and I concluded that it's not possible for the Brotherhood to have a hideout there.." svarar han och återgår till sitt. Tony ser fundersam ut och rynkar pannan.
"Yeah? why is that?" insisterar han och betraktar området på kartan närmare.
"The area is too densly populated, which would make them easy to spot by the locals and it's nearby to an power station that could get disturbed by Savannah's powers.." förklarar Logan lugnt och överblickar dokumenten som nu hänger på tavlan. Tony godtog denna förklaring och fortsatte se över markeringarna på kartan samtidigt som han läste de tillhörande noteringarna som Logan skrivit.

_____________________________

Jean hade just färdigställt morgondagens lektionsplan och var på väg ut från sitt kontor då tre yngre elever kom skyndande emot henne i korridoren. Den yngsta av dem, en flicka på kanske 9 år klamrade sig fast vid hennes ena byxben och såg upp på henne med tårfyllda ögon.
"Sarah, what's wrong?" undrade Jean bekymrat och satte sig ned på huk och lyfte sedan blicken till de andra två, en pojke och flicka något äldre än flickan som hängde fast om hennes ben.
"Scary cat-lady" snyftade Sara och slängde armarna om halsen på Jean, som klappade den lilla flickan tröstande på ryggen.
"There there, what happened?" frågar hon och ser mot de äldre barnen som även dem ser rätt skärrade ut men där fanns i alla fall inga tårar. Flickan ser nervöst ned i golvet och skrapar med skon över den andra foten, pojken möter dock Jeans blick och stryker sig oroligt över ena armen.
"The lion-lady roared really loudly and angirly" förklarar pojken som heter Thomas, om inte Jean helt missminde sig. Det var inte helt enkelt att komma ihåg namnen på alla elever men de hade inte allt för många unga kandidater på skolan. Lion-lady? Menade de Lubaya eller Adnaurian? Hon rynkade bekymrat pannan och hoppades att ingenting hade hänt.

"I did not do anything?" upprepade Lu, hon andades häftigt som om hon sprungit ett maraton trots att hon knappt rört sig.
"Nothing. You were only gone for a few seconds..." försäkrade Miwa, men hon var djupt oroad över den kraftiga reaktionen.
"I have never talked to those guys before... I have not heard anything so extremely racist and sexist since..." Lu bröt ut i en morrning igen.
"I know, baby, but you need to stay calm" påpekade Miwa och strök en hand genom Lus hår. "Don't get yourself worked up, we'll tell one of the teachers what they said" försäkrade hon.
Lu drog ett djupt lugnande andetag. Det kändes konstigt att ha rört sig i så mogna och vuxna kretsar för att sedan möta ett så fånigt beteende hos jämnåriga. Att dessutom behöva hantera det via lärare kändes ännu underligare.
"You should talk to someone about this" viskade Miwa.
"I spoke with Logan last night, I could not sleep..." svarade Lu tyst och bedrövat.
"Well, it wasn't enough..."

____________________________________

"She had a good reason to be angry!" påpekade Mark, den äldsta av de tre. "That Terry-dude said some really bad things about her and her friend that looks like a bunny."
Sara hickade till och sänkte blicken mot golvet.
"They said the f-word..." mumlade hon.
"And Terry called the black girl a b-i-t-ch" berättade Mark. Thomas nickade storögt åt detta.

"Oh dear..." andades Jean oroat vid barnens ord. Lion and a bunny. De kunde inte mena några andra än Lubaya och Miwa. Jean kände allt för väl till Terry och hans lilla gäng, de ställde alltid till med saker på skolan. Under en längre tid hade Terry varit ute efter Savannah men med denne borta så verkade han ha hittat ett nytt offer att bråka med. Hon skulle behöva ta upp det här med Xavier, de kunde inte låta pojken fortsätta i samma banor. Och att ge sig på Miwa och Lubaya av alla människor, just efter allt som har hänt, hon undrade om det varit bidragande till att Lubaya reagerat på det som sagts.
"That was very bad of him.." säger hon lugnt och ser mellan de tre barnen som alla nickar medhållande.
"We should not talk to eachother like that or use that kind of language, should we?"
"No" svarar de i kör och skakar på huvudet. Jean ler kort mot dem och kramar om Sarah innan hon reser sig upp från golvet igen. Den lilla flickan torkar tårarna från ögonen med ena ärmen.
"Where did this happen?" frågar Jean och ser mot Mark som är den äldsta av dem.
"Out in the yard, behind the school..." svarar han och Thomas nickar åt detta medan han greppar handen som Sarah manade sträcker fram mot honom.
"Okay, thank you for telling me" nickar Jean mot dem och ler vänligt.
"Take Sarah and go watch a movie with the other kids in the living room" föreslår hon, åt vilket alla skiner upp.
"Yes, Ms Grey" svarar Thomas och Mark i kör innan de vallar med sig Sarah genom korridoren. Den lilla flickan höjer en hand och vinkar då de försvinner runt ett av hörnen. Jean ler efter dem men suckar sedan bedrövat så fort barnen försvinner utom synhåll. Istället för köket så ledde stegen nu ut mot skolgårdens baksida så att hon kunde kontrollera att ingenting allvarligt hade hänt mellan Lubaya och Terry.