Time heals all wounds?

Han gick snabbt ned genom korridoren, tusen tankar for genom hans huvud men han ville inte tänka närmare på några av dem. Dock var det en tanke som fastnade och han stannade då upp och såg sig om sedan avvek han från sin tidigare rutt och stod snart utanför lärarrummet. Rummet var tomt så han klev in och gick fram till anslagstavlorna som var fyllda med papper, noteringar och kartor som han jobbat med den senaste månaden. Han överblickade arbetet han gjort med en tom blick och ryckte sedan ner några av arken som innehöll användbar information. Han öppnade ryggsäcken och knölade ned papperna i väskan tillsammans med kläderna. Med en sista blick på en av de stora kartorna som hängde på väggen så försvann han ut i korridoren igen. Det tog inte många minuter för honom att ta sig från lärarrummet och ned till garaget. Han kände längs insidan på väggen och lamporna blinkade igång så fort han knäppte på strömbrytaren. Den svarta motorcykeln stod undanställd i ett av hörnen, där han lämnat den efter sin senaste utflykt. Inte hade han trott då att det skulle bli så snart tills deras nästa färd tillsammans.. Han rörde sig fram till den och lät ryggsäcken och jackan falla till golvet medan han satte sig på huk jämte den glänsande svarta fordonet. Han suckade och lutade pannan mot den kalla tanken. Känslorna var i uppror, dels var det dem som sade åt honom att stanna, att dem behövde honom här men sedan var det dem som sade åt honom att ta motorcykeln och aldrig se tillbaka. Han grimaserade och reste sig upp, uppenbarligen hade han bestämt sig för något, han svepte med sig ryggsäcken och jackan på vägen. Han drog på sig jackan och hängde därefter på ryggsäcken innan han gränslade motorcykeln och vinklade ut den från hörnet. Nycklarna fiskade han upp från en innerficka på jackan och satte dem i tändlåset. Motorcykeln spann igång utan problem och han varvade motorn ett par gånger för att värma upp den innan han lyfte fötterna från marken och lät fordonet flyga framåt av sig själv. Sensorn öppnade garageporten så han behövde inte ens sakta ned då han körde ut på skolgården. Några elever hade nyfiket gått fram till fönsterna och blickat ut då de hört motorcykeln starta. Logan körde ned längs uppfarten och sladdade sedan ut på stora vägen och försvann bortåt från skolan, utan att en enda gång blicka tillbaka.

Miss Potts hade vidarebefordrat allt hon visste om incidenten, nu satt Xavier med all information och miss Potts kunde återvända till sjukhuset för att kolla till Tony. Xavier var medveten om Logans avvikande, Jean hade sänt honom ett kort meddelande och han kunde lägga ihop ett och två. I väntan på att de kvarvarande kunde återsamlas passade Ororo på att lämna rummet för att samla sina tankar borta från den tryckta stämningen. Det pågick fortfarande några lektioner, vissa hade blivit inställda då de X-Men som hållit i dessa störtat iväg till krismötet. Ororo vandrade planlöst genom korridorerna, djupt försjunken i tankar. Hon hade just bestämt sig för att besöka in trädgård när hon nästan kolliderade med en lång, mörk figur.
"Oh, I am sorry, Miss Monroe!" Lubaya stannade abrupt och såg ner på den silverhåriga kvinnan.
"Oh, it's alright, Lubaya. I wasn't paying attention..."
Lu märkte genast att någonting hänt, Ororo såg nästintill plågad ut.
"What has happened? Is everyone okay?" undrade hon. De senaste veckorna hade hon återgått till att vara en vanlig elev större delen av tiden. Men hon hade ändå fått viss information via X-Men då hon varit inblandad i allt från början. Ororo såg sig omkring för att försäkra sig om att inga elever fanns i närheten, men de var nära gästrummen nu.
"It's Savannah. She appears to have turned over, she attacked Tony Stark this morning" förklarade hon tungt.
"What?!" Lu spärrade upp ögonen i chock. "You cannot be serious!"
"It's a nightmare... And now Adnaurian's in a terrible state, and Logan took off somewhere. We're all pretty messed up at the moment" konstaterade Ororo.
Lu gjorde en min och tänkte snabbt över det hela.
"Let me know if there is anything I can do to help. I know I am not part of the X-Men, but I am sure I could be of some use if you need it. Just say so."
Ororo log matt och drog en hand genom håret.
"It's kind of you... I doubt the professor would be fond of that idea, but I'll let him know... You can never be sure... I see you're in training gear - going for a run?"
"Yes. I have only started training again this past week, it is very soothing."
"Well, have nice session then. I'll see you later."
De skiljdes åt och Lubaya letade sig ut till det välskötta spår som gick precis innanför skogsbrynet. Hon tänkte över det som Ororo precis berättat, det som oroade henne mest nu var Logans plötsliga avfärd. Hon hade aldrig fått tackat honom för hjälpen, hon ville be om ursäkt för sin attityd... men hon hoppades han förstod.
Den friska höstluften var uppiggande, hon kände sig oförskämt nöjd mitt bland allt elände.

En ensam man traskade längs den ensliga stigen som ledde genom skogen från den närmaste busshållplatsen till skolan. En lång brun kappa svepte bakom honom i vinden och han balanserade en stav över ena axeln medan han visslade muntert för sig själv. De röda ögonen svepte över omgivningen. Senast han gått här hade det varit mer grönska i träden och luften hade varit varmare, han försökte tänka efter hur många månader det varit sedan han sist besökt skolan men det var allt för längesedan för att minnas exakt. Hela incidenten som gjort att han rest iväg till att börja med var ingenting han ville ägna energi på så han blickade framåt och styrde tankarna åt ett annat håll. Han hade fått ett meddelande från Xavier ett par veckor tidigare där den äldre mannen bett honom återvända till skolan för att det var någon sorts situation som uppstått men hade vid det tillfället inte varit intresserad att svara på kallelsen. Hans situation hade dock förändrats och nu var han på väg tillbaka till byggnaden som han vid flertalet tillfällen tidigare kallat för hem. Han visste inte om de fortfarande befann sig i krisen som professorn kallat på honom om men vare sig så var fallet eller inte så hade han för avsikt att hälsa på dem och vara till hjälp om han kunde. Skolan gick nu att skymta mellan träden då den väldiga stenbyggnaden sträckte sig högt upp ovanför trädkronorna, han kunde inte vara mer än några meter från det träningsspår som han visste gick längs med skolgården genom skogen.

De långa, starka benen pumpade taktfast mot marken. Lubaya hade börjat med att springa ett helt varv vilket inte var så farligt långt. Sedan påbörjade hon intervallträning, med jämna mellanrum sköt hon iväg som ett skott för att sedan sakta av och jogga fram. Efter tjugo minuter av detta brände det tillfredsställande i musklerna. Hon hade inte mött någon alls på stigen, däremot hade hon sett några elever ute på gården, men vädret lockade inte till så mycket utomhusaktivitet. Hennes goda hörsel snappade upp prasslet av löv där någon gick, och hon stannade tyst och tvärt. Lu hade råkat ut för alltför många påhopp för att våga anta att detta inte var någon ovälkommen besökare. Vinden låg fel för att hon skulle kunna känna doften av individen, men vem det än var så närmade den sig snabbt. Hon drog sig tillbaka mot närmaste breda trädstam och inväntade personen.
"Gambit!" utbrast hon när denne blev synlig på träningsbanan. Det var så längesen de setts, Lu hade aldrig gissat att det var han som dök upp genom skogen. Men nu sken hon upp vid åsynen av honom.

Han tyckte sig höra ljud som om någon sprang längs spåret framför honom men ljuden avtog sedan tvärt så han antog att det var någon av eleverna som otroligt nog var ute och tränade i detta väder. Löven prasslade tyst under hans fötter där han gick och han svepte rastlöst med staven över marken så att löven virvlade upp i luften framför honom. Med ett till kliv så var han ute på den krattade träningsbanan. Han blickade upp på skolan som nu tornade upp sig framför honom men då någon plötsligt nämnde hans namn så vred han ansiktet ditåt och blev överraskad av att se Lubaya stå där.
"Ma douce lionne!" log han brett och sänkte staven som han instinktivt höjt innan han gick fram mot henne.
"Aren't you supposed to be in Detroit?" undrade han med ett snett flin, senast han kollade så tillhörde hon elevskaran på skolan i Detroit och inte den i New York. Inte för att han inte var glad att se henne men det hela var en stor överraskning för honom, hon var inte direkt den första han föreställt sig stöta på under sitt besök.

Efter mer än en månads vistelse på NY-akademin började det kännas ganska naturligt att bo där, Lu hade tillfälligt glömt att det inte var hennes vanliga hemvist.
"Normally, yes. I was only supposed to be here for a short visit..." förklarade hon och tänkte tillbaka på röran som gjort att de satt där de satt nu. "But then there were a few incidents, so Miwa joined me to stay. We have been here for a month now."
Hon ville sedan fråga vart han hållit hus, men ändrade sig innan hon öppnat munnen. Efter deras senaste möte kunde hon lätt förstå varför han gett sig iväg, det kändes inte riktigt rätt att fråga på en gång.
"Are you back to help the X-Men?"

"Incidents?" undrade han och höjde på ögonbrynen medan han betraktade henne. Hade de incidenterna något att göra med varför professorn försökt få tag i honom? Vad han kunde minnas så hade professorn bara nämnt en incident men på Lubaya lät det som att det inträffat flera. Om både Lubaya och Miwa dessutom blivit tillfälligt förflyttade till New York skolan så måste det hela varit allvarligt.
"Ah, oui.." log han och nickade till svar vid hennes fråga. "Xavier called for Gambit a while ago, but he doesn't really know what is was all about."
"Are they still going trough any crisis?" frågade han och snurrade staven innan han lade upp den över axlarna och lutade händerna mot den på vardera sida om sig.

Löpningen verkade vara klar för hennes del, så Lu började stretcha ut vaderna bakom ryggen.
"Well, it has been an ongoing crisis for week" svarade hon. "One of the students was kidnapped by Magneto - Savannah Thompson. The Brotherhood attacked while we were making our way back from the city, she has been missing for a month. They had their first sighting of her today, and apparently she is working for Magneto now, Ororo said so when I saw her. I was taken a few days after Savannah..."
Hennes blick mörknade när hon tänkte tillbaka på den förstörda middagsbjudningen och allt som hänt därefter.
"But the X-Men were able to rescue me before it got too bad."
Efterspelet hade varit en mardröm, men nu hade hon åtminstone haft tid att återhämta sig. Till skillnad från många andra där inne i skolan mådde hon förhållandevis bra.

"Merde.." yttrade han och spärrade upp ögonen efter allt det hon berättade. Det var tydligen mycket som hade hänt under tiden han varit borta. Så Magneto kidnappade alltså elever numera och hade tydligen framgångsrikt fått denne att byta sida. Han trodde inte han någonsin träffat denna Savannah Thompson men hon måste ha intressanta krafter om Magneto gått så långt som att kidnappa denne. Då Lubaya nämner att the Brotherhood även försökt kidnappa henne så rynkar han pannan bekymrat, vad han visste så hade inte Lu några aktiva krafter så han undrade kort varför Magneto gått efter henne men han var glad att X-men hunnit ingripa i tid.
"Well..." svarade han i brist på annat att säga då hon var klar med sitt utlägg. "Sounds like Gambit arrived just in time then" flinade han.
"What kind of powers does this, Savannah, have?" undrade han nyfiket och kastade en blick upp mot skolan.

"Electric" svarade Lu kort. Hon kastade också en blick mot skolan och började så sakteliga röra sig ditåt.
"They can be very disruptive, she has not been able to control it fully, Magneto said he could offer better help."
Hon undrade om det stämde, han skulle väl säga vad som helst för att få över henne på sin sida.
"I obviously do no posess such powers. But he wants strength in numbers, and I think he has an absurd liking for physical mutations. And he wanted me to share the inheritance Dr. Hertz left me" förklarade hon. "They wanted to kidnap Miwa to force me to co-operate."

"Electric" ekade han fundersamt. Elektricitet kunde vara väldigt användbart i Magnetos kupper, det var en destruktiv naturkraft och var också vanligt förekommande i dagens samhälle. Då hon nämnde att kvinnan haft problem med att kontrollera sina krafter så fick han något jagat i blicken och en fåra bildades i hans panna. Det hela påminde honom om problemen han haft med sina egna krafter bara månaderna tidigare. Hela incidenten tillsammans med Lu då de blivit bortförda och inlåsta och urladdningen han sedan haft till följd av de experimentella drogerna de gett honom hade lämnat honom nedbruten och kraftlös. Han hade sökt sig bort från skolan och alla andra då hans krafter inte visade några tecken på att komma tillbaka till en början, det hade gjort honom deprimerad. Krafterna hade efter en tid börjat återvända och han hade då återgått till sitt vanliga stabila jag igen men det hade varit några månader där där han varit på en väldigt mörk plats.
"That's horrid.." säger han, något frånvarande då hon berättar om kidnappningsförsöket på Miwa. Hans tankar var någon helt annanstans men han ruskade lite på huvudet och började gå med henne bort mot skolan.

Lu noterade att Gambit tycktes frånvarande. Hon undrade igen vart han tagit vägen, när de skiljts åt hade han varit oerhört nedbruten. Det gladde henne att han verkade återhämtat sig totalt nu. Det var längesen hon tänkt på den absurda mardröm de stött på under en oskyldig shoppingtur.
"Apparently Logan has taken off somewhere... And Adnaurian has been in a terrible state ever since Savannah disappeared. She... they..." hon försökte hitta rätt ord, hon visste inte om det var rätt att upprepa Ads egna ord, men alla i X-Men visste hur landet låg. "They were very close. Ad loves her. It has been a very rough month."

"Logan's taken off?" det var visserligen inget ovanligt men det lät inte likt Logan att sticka då en kris låg över skolan. Vad hade egentligen hänt här medan han varit borta? Då hon nämnde Adnaurian så vände han blicken till Lubaya och rynkade ögonbrynen i en först oroad min men det byttes snart till förvåning.
"Quoi? Elle aime cette fille?" franskan flög ur honom utan att han tänkte på det men han kom sedan på sig själv. Det var det som kom mest naturligt till honom. Han lyfte en hand och kliade sig i nacken medan han lät staven falla ned från axlarna.
"Mon dieu..." han blinkade och försökte få någon som helst fattning om situationen. Logan var försvunnen, Magneto hade försökt kidnappa Lubaya och hade lyckats med en kidnappning av en annan elev, en kvinna som nu ingått i the Brotherhood och som Ad uppenbarligen hade starka känslor för.
"This is much to take in..." erkände han och lade en hand mot pannan. De hade nu nått trappen till altanen som ledde upp till ingången från baksidan.

"Yes, it is a bit overwhelming" konstaterade Lu. Hon hade ju åtminstone varit med från början, men det var först när hon återberättade allt som insåg hur mycket det var att ta in för någon som inte varit där.
"I should go and have a shower, I have already spent an hour in the gym. Miwa does not like to share a bed if I do not wash up, for some reason" förklarade hon mer lättsamt. "If there is no immediate crisis I would love to talk some more later."

____________________________________

"Not so fast, or it will come right back up again" förmanade Hank.
Ad satt med en tallrik kycklinggryta vilken hon åt friskt av. Hon saktade ner något, utan att se upp. Det var åtminstone mat som gick att äta lätt med en hand, den andra var bandagerad och dessutom sydd. Hank hade i slutändan valt att sätta några stygn i den ena såröppningen, men annars var han övertygad om att det skulle läka ihop snabbt. Kurt hade hämtat mat vilken Ad nu satte i sig, men Hank hade låtit droppet sitta kvar.
"We will see Xavier again soon, then we can get some real work done" förklarade Hank för att Ad skulle fortsätta hålla hoppet uppe. Han såg till att hon fick i sig allt på tallriken innan han plockade på sig disken.
"Get some rest, I'll be back soon."
Då han försvunnit lade sig Ad tillbaka mot kuddarna, och som på given signal började tårarna rinna igen. I övrigt rörde hon inte en min, gav inte ifrån sig ett ljud, men det var som om all sorg försökte rinna ur henne på en och samma gång.

Han började gå upp för trappan med henne hon nickade förstående då hon nämnde att hon behövde gå och duscha.
"Understandable.." log han mot henne och knackade staven i marken så att den fälldes ihop, sedan fäste han den vid sitt bälte innan han öppnade dörren åt henne.
"Gambit will be around for you to talk to him later, chéri" lovade han och gjorde en teatralisk bugning åt henne för att visa att hon skulle gå in först. Det var mycket information han skulle behöva få reda på av de resterande X-men som befann sig på skolan för tillfället men han skulle se till att avvara tid för lejoninnan senare.

Lu gav honom ett skevt leende och tog täten in genom dörren, därefter styrde hon stegen mot korridoren i vilken hon och Miwas gästrum låg. Hon tänkte först byta några ord med sin flickvän så att hon också blev uppdaterad om den senaste utvecklingen. På vägen passerade hon Scott som gick med bestämda steg och inte ägnade henne en blick. Lu följde hans exempel och uppmärksammade honom inte, men hon kunde inte undgå att notera hans röda, något svullna kind. Vad hade han lyckats råka ut för? När hon sett honom samma morgon hade han åtminstone inte sett ut så.

Gambit såg efter Lubaya då hon stegade iväg genom korridoren sedan stängde han tyst dörren bakom sig och såg sig om. Vart skulle han nu ta vägen? Det var ingen som väntade honom för han hade inte nämnt till någon att han skulle komma, i vanlig ordning hade han bara dykt upp. Skulle han gå till Xaviers kontor för att annonsera sin uppenbarelse? Det var antagligen det bästa alternativet så han började styra stegen mot det närmaste trapphuset. Lektionerna var över vid det här laget så korridorerna hade börjat fyllas med elever. Många av dem kände igen honom och hälsade glatt, han nickade leende mot dem som hälsade på honom och blinkade mot några av de äldre tjejerna som fnissande försvann iväg. Trots att det varit ett tag sedan han besökt skolan så verkade sig allt likt, trots krisen som drabbat dem. Snart stod han utanför professorns rum och knackade på innan han leende stack in huvudet.
"Bonsoir, professeur" hälsade han glatt och klev in i rummet.

Stämningen inne på kontoret var ungefär lika munter som en likvaka. Just nu fanns bara Xavier och Jean i rummet, de övriga X-Men kom och gick utan att några riktiga beslut kunde fattas. En av de mest självklara insatserna skulle varit att sända Logan till platsen där Savannah senast sågs och se om det gick att spåra henne därifrån. Men med honom ur bilden strök de detta. Ororo hade fört vidare Lubayas erbjudande om hjälp, och hon hade försiktigt påpekat att den långa lejoninnan också kunde spåra, om än inte lika effektivt som Logan. Som väntat hade Xavier inte gillat tanken på att utsätta Lu för den minsta risk. Men som landet låg kunde han inte helt avfärda förslaget ännu. Han och Jean satt och förde en låg diskussion om Ads nuvarande sinnestillstånd när Gambit gjorde entré.
"Ah, Remy, it's good to see you again" hälsade Xavier med ett trött, men genuint, leende.
Efter Gambit slank Scott in, utan hälsning, och gick raka vägen fram till Jean.

Mannen verkade inte berörd av stämningen i rummet men han kunde fortfarande läsa av den. De båda som befann sig på kontoret verkade spända men var åtminstone lite glada att se honom.
"Remy" log Jean mot honom men han kunde inte hjälpa men att notera sorgen i hennes ögon. Det verkade som att det hela tagit hårt på denne, Xavier verkade inte vara mycket bättre vad han kunde se för den äldre mannen hade mörka ringar under ögonen och fler rynkor i pannan än vad han kunde komma ihåg att han hade haft sist.
"Glad to be back" log han snett men vände blicken bak mot dörren då Scott utan ett ord gled in. Gambit hade inte direkt förväntat sig något stort välkomnande då ingen visste att han skulle komma men han kunde inte låta bli att känna sig lite brydd då Scott bara gick förbi utan att ens märka honom.
"Mon ami, what happened to your face?" undrade han då han noterade den röda svullnaden som spred sig över Scotts ena kind.

Scott lutade sig fram och mumlade någonting åt Jean som nickade kort. Han sträckte sedan på sig och gav Gambit en svårtolkad blick.
"Nothing serious. Good to have you here. I must keep going."
Han nickade kort och stelt, och uppvisade mindre sällskaplighet än en ilsken tjur. Därefter gick han med bestämda steg därifrån. Jean försökte dölja leendet som för ett ögonblick spelade på hennes läppar åt Scotts ovilja att tala om sin svullna kind, men hon återvann snabbt fattningen.
"Adnaurian struck him. He was being a bit cold about the whole Savannah-affair..." förklarade hon.
"Have you been filled in on all that's been going on lately?" undrade Xavier.

"Nice seeing you.." nickade Gambit mot Scott och såg efter denne då han stelt försvann iväg igen. Remy höjde ett frågande ögonbryn till de andra två men förstod sedan då Jean förklarade situationen.
"Oh.." hade han inte vetat det Lubaya berättat för honom så hade han varit väldigt förvirrad vid det här laget.
"Yes" han vände sig till Xavier. "Lubaya filled me in with broad strokes.." förklarade han och Xavier nickade lite åt detta.
"It has been an eventful month" suckade professorn trött och gned sig i tinningarna.
"So Gambit's been told..." svarade Gambit och blickade från Xavier till Jean.
"Is it true that Logan took off?"

Xavier och Jean utbytte en sorgsen blick.
"Yes, he left us earlier today" svarade Xavier.
"And it doesn't look like he'll be back, not any time soon at least" fortsatte Jean tungt.
Det var minst sagt nedslående.
"With him gone and Adnaurian in such a state we've come to a bit of a standstill" förklarade Charles.

Remy såg bekymrad ut då nyheten blev bekräftad angående att Logan lämnat dem. Vart hade mannen tagit vägen? Vad hade fått honom att lämna dem nu?
"What happened? Why did he leave?" frågade han och noterade hur både Jean och Xavier såg besvärade ut.
"He.." började Jean men orden fastnade i halsen på henne så Xavier tog istället över.
"I believe we all put too much pressure and entrusted too much of our own problems on him without thinking of how much he actually had to burden." svarade han och såg allvarsamt på Remy.
"Even Logan has his limits... we forgot about that" erkände professorn med en suck och slog ned blicken för ett ögonblick.
"I'm sure he will be back soon..." inflikade Remy. "He's Logan after all.. He just needs some time alone." Jean log vagt vid detta men verkade inte allt för övertygad, hon hade ju trots allt sett blicken i Logans ögon innan han försvunnit iväg på sin svarta motorcykel.
"How is Adnaurian? Where is she?" undrade han och vände blicken till Xavier igen.

Jean strök en hand över ansiktet och försökte bli av med bilden av Logan då han lämnade dem. Hon önskade att hon varit mer uppmärksam tidigare, försökt lätta på hans bördor, men det var för sent nu.
"She's not very well at all, I'm afraid" sa Charles.
"She's in the hospital wing... At least I hope she is" sa Jean.
"Right after the kidnapping Ad went out searching for her, despite injuries sustained by Magneto. Logan managed to save her just in time, she went to an old Brotherhood hideout where some explosives were triggered. She hasn't done anything quite as drastic since, but..."
Xavier visste inte hur han skulle förklara det, dessutom var han bedrövad över att ha missat hur dåligt hon faktiskt mått.

"..but?" fodrade Remy då Xavier inte slutförde meningen, han kände sig nu förvirrad och samtidigt oroad över Adnaurian.
"But what?" han blickade från Xavier till Jean som nervöst börjat bita på naglarna, något som inte var direkt karakteristiskt för henne. Hon brukade alltid vara så lugn och samlad annars.
"She's been down a self destructive spiral.." förklarade Jean och Gambit såg nu djupt berörd ut.
"She hasn't been eating properly and I don't think she have been sleeping much either..." fortsatte hon.
"There is no excuses for it, we should have seen this sooner and stopped it..." suckade Charles bedrövat och skakade på huvudet. Det var så mycket som hänt på senaste tiden och att Logan nu lämnat dem var det sista de behövde, han befarade hur Ad skulle ta nyheten att Logan försvunnit.
"Mon dieu..." mumlade Remy och såg mellan dem båda. Han trodde att han redan hört det värsta men nu insåg han hur fel han haft. Han kände plötsligt ett kraftigt behov av att gå och se henne.
"Gambit better go see her...." han sträckte sig efter handtaget till dörren och öppnade den. Både Jean och Xavier nickade förstående åt detta så han försvann ut från kontoret och gick med snabba steg genom korridoren bort mot sjukhusvingen.