Time heals all wounds?

Lu fnös lite åt beskrivningen, men den var ungefär vad hon väntat. Hon var lättad över att ingenting negativt uttryckts åtminstone.
"Perhaps it should be my alias if I one day decide to join up with the X-Men?" föreslog hon med ett skevt leende.
Hon drack upp den sista kaffeslatten.
"I guess I will be going in to town, then. Hank seems to think he can put me in a dress, one that fits too."

_____________________________________________


När Hank kom fram till sjukrummet fann han det tomt och han gav genast ifrån sig en harang med svordomar. Men han lugnade sig snabbt, Ad behövde inte nödvändigtvis ha gett sig iväg på något riskfyllt räddningsuppdrag.
"Adnaurian?" frågade han högt, och nästan genast kom ett svar från toaletten. Dörren knuffades upp och Ad blev synlig i öppningen, lutad mot dörrkarmen.
"Ah had to use the bathroom" förklarade hon ansträngt. Svetten pärlade från pannan och det var uppenbart att hon hade ont. "It's just difficult to walk, s'all. My hips throbbing."
Hank var framme i ett par långa kliv och han lyfte varsamt men bestämt upp henne i armarna.
"Och, ah can walk, ye know - it's just uncomfortable" protesterade hon medan han bar henne tillbaka till britsen.
"Well you shouldn't, not when it's that much of a struggle" tyckte han och placerade henne i lakanen igen.
Han undersökte hennes olika skador, tvättade jacket i ögonbrynet med lite desinfektionsmedel, och gav henne antiinflammatoriskt för att hjälpa på läkningen av den slitna axeln och höften.
"I'm going in to town soon, but the others will remain" förklarade Hank efter utvärderingen.
"Oh, can ye please take an order for me then!" utbrast Ad.
"Certainly" svarade han förvånat.
Ad berättade vad hon ville ha, och Hank drog på munnen.
"I'm sure he'd appreciate it" fastslog han.
En stund senare lämnade han sjukrummet efter att ha försett Ad med något att äta och en av skolans surfplattor för underhållning.

"Either that or 'Giant Amazon'" flinade han och gav tidningen en blick innan han såg upp mot klockan på väggen.
"They should have a tall and big shop in town I guess" påpekar han retsamt och ler.
"I think I'll go a round in Danger Room.." säger han fundersamt och sträcker på sig, han var inte tålmodig när det kom till att bara sitta och vänta ut att den andra parten skulle göra ett felsteg. Han var tvungen att göra någonting under tiden för att inte bli tokig.
_______________________________________________________________________________________

Jean koncentrerade sig djupt och slöt ögonen, lät Cerebro itensifiera hennes sökfält. Det var påfrestande att ta in alla olika sinnen och tankar hon stötte på i sitt sökande men hon hade blivit mer van vid det ju mer hon använt sig av maskinen. Det var frustrerande att inte hitta det man sökte efter och det kändes som att leta efter en nål i en höstack men hon kunde inte ge upp nu. Hon fortsatte bredda ut fältet och svetten trängde fram i hennes panna då hon försökte sålla bland alla nya människor som kom strömmande genom hennes huvud. Det började nästan bli för mycket och hon var på väg att ge upp då hon plötsligt kände av en välbekant energi så hon sträckte sig efter den och. Yes..
"I think I've..." sade hon upphetsat och Scott såg genast upp.
"You've found her?"
"I'm not... sure...."
Jean sträckte sig efter medvetandet för att vara säker på att det var Savannah men hon hann inte mer än att nudda vid närvaron förrän dennes tankar och känslor for in i henne. Jean flämtade häftigt till då bilder av förstörelse och lemlästade kroppar for igenom hennes huvud. Hon såg framför sig en skog av höga människor, eller var det hon som var väldigt kort? Någon höll henne i handen och hon såg upp mot denne men ansiktet gick inte att se. Plötsligt lystes allting upp och hon slungades bakåt. Mörker, tystnad, sedan ett hemskt ringande i öronen. Människors skrik i panik ekade i hennes öron och hon blev snart medveten om att hon själv skrek av smärta och ångest. Jean greppade hjälmen och slungade den ifrån sig för att sedan rasa ihop i en hög på golvet.

"Maybe I should join a basket ball team instead, it would probably be a bigger success."
Lu ställde ner kaffekoppen i diskmaskinen och sträckte försiktigt på sig. Hon gned försiktigt den lilla bula som växt fram efter närkontakten med dörren.
"I really want to try it out soon, that Danger Room. But after last night I do not feel much like training" konstaterade hon. Jean skulle inte vilja att hon gav sig på något sådant med stygn i ansiktet.

______________________________

Xavier hade nyss gått upp, han hade sökt ända in på småtimmarna innan han fått ge sig för natten. Han visste att Jean tagit över och hoppades att hon inte överansträngde sig, det kunde vara skadligt inte bara för henne. Han var på väg in på kontoret när han plötsligt kände av Jeans plötsliga ångest, det fick hans eget medvetande att skakas om. Han vände så fort hjulen bar och svepte in i den dolda hissen för att ta sig till Cerebro.

"Yeah, you're team would win every time cause the other teams would cover in fear" flinar han snett och dricker den sista slatten ur sin kopp och betraktar henne då hon ställer ned sin i diskmaskinen.
"It will be there whenever you feel for it" försäkrar han henne och ställer ned sin kopp i diskmaskinen.

__________________________________

"Jean?!" Scott var snabbt vid hennes sida och hjälpte henne upp i en sittande ställning.
"Jean, can you hear me?!" han rörde vid hennes kinder som vid det här laget var dränkta av tårar. Hon blinkade och andades häftigt sedan fäste hon tillslut blicken på honom och han pustade ut en aning.
"What happened?" frågar han med en bekymrad rynka i pannan. I ena stunden hade allting varit okej och sedan hade hon plötsligt skrikit och rasat ihop på golvet. Jean var oförmögen att prata för en stund medan hon försökte vada genom de känslor och tankar hon just fått erfara.
"I don't know..." hon lade en hand över ansiktet och försökte lugna sin andning en aning, paniken och ångesten höll fortfarande i sig trots att det inte var henne de sprungit ifrån.
"I think.. it was Savannah" säger hon matt och blickar ned mot den glänsande hjälmen som ligger bredvid henne på golvet.
"Her memories.. but it was like...."
"Like what..?" undrar Scott och betraktar henne oroligt.
"Like she was reliving it.... like it was happening right now" Jean ser upp på honom med en förvirrad och orolig blick.

Lu nickade åt Logans löfte.
"I need to get ready for town. I will see you later."
Hon log och vinkade kort innan hon försvann ut genom dörren. Skulle hon hinna med en dusch? Det skulle räcka att bara skölja av sig, annars skulle hon aldrig hinna torka. Lu beslöt att det vore bäst, hon ville bli av med gårdagens dofter. Efter att ha hämtat handduk och ombyte sökte hon sig till duschrummet.

___________________________________________________

Det gick inte snabbt nog, Charles var sällan så frustrerad över sitt eget handikapp, men tillslut öppnade sig Cerebros dörrar för honom. Han kunde se Jean och Scott, och var lättad över att den sistnämnde varit på plats.
"Jean, are you alright? What happened?" undrade han medan han närmade sig kontrollbryggan.

"See you later, kiddo" hälsar han med en nickning och följer henne med blicken då hon försvinner ut i korridoren. Då hon är borta så suckar han lite och går fram till altandörren och ser ut. Baksidan låg tyst och öde för tillfället och den grå himlen gjorde inte synen gladare. Han skakade lite på huvudet och började sedan röra sig ned till de lägre levlarna, till Danger Room.
______________________________________________

"How..?" började Scott men blev avbruten då Xavier dök upp.
"Professor." hälsade han, lättad över att se den äldre mannen. Jean vände blicken mot Xavier och reste sig sedan ostadigt upp med hjälp från Scott.
"I do not know... I think I found Savannah" säger hon och lägger en hand mot pannan medan hon försöker återskapa bilderna i huvudet.
"But when I reached out to her I think we somehow linked.. I could see what she saw, feel what she felt" hon lägger armarna om sig själv och ser ner mot hjälmen på golvet. Scott böjer sig ned och lyfter upp den för att sedan sätta tillbaka den i stället.

Lu var glad över att slippa köa till duscharna, det var inte många elever där. I tjejernas duschrum tenderade det att ta längre tid dessutom. Hon lyckades skrämma slag på en liten 13-åring som klev ur sitt duschbås och halkade in i Lu som passerade, men i övrigt gick tvätten smärtfritt. Det varma vattnet kändes som en massage mot den blåslagna kroppen, men hon blev inte långvarig. Hon såg fram emot besöket i stan, det skulle bli skönt att få tänka på något annat än Magnetos okända planer. Det var visserligen alltid obekvämt att utsätta sig för samhällets ogenerade blickar, men hon skulle vara i sällskap med Hank. När hon klätt på sig igen gav hon sig ut för att leta reda på honom.

______________________

Charles grep oroligt hennes hand, men när hon bekräftade att det var Savannah hon känt av vände han sig istället till panelen.
"Could you get a location? Is there a reading?" undrade han bryskt. Han var förstås orolig över Jeans välbefinnande, men första prioritet nu var att lokalisera Savannah. Det var åtminstone bekräftat att hon var vid liv, deras sökningar kunde alltså leda till något.

"It was very brief and faint" säger Jean eftertänksamt och vänder blicken till kontrollpanelen. "But I'm sure she's in Maine."
"Maine?" ekar Scott undrande och ser mellan de båda. Jean nickar lite åt honom och börjar sedan knappa lite på panelen.
"I got a brief sense of water, but I don't think it was the coastline.." hon drog upp en karta över Maine och betraktade landskapet eftertänksamt medan hennes ögonbryn rynkades i koncentration.
"There's a lot of watercourses in that general area" kommenterar Scott och Jean suckar lite då hon konstaterar att han har rätt. Hon hade inte kunnat hålla kontakt länge nog för att få en mer precis läsning och bilderna och känslorna som följde med störde hennes koncentration.
"Yes..." säger hon uppgivet. "I'm sorry.. I couldn't get a clear reading.."

"Don't fret, Jean, there's no need to apologize" försäkrade Xavier. "You've done a good job, but you need to rest."
Han vände sig mot Cerebro medan han tänkte över det hela.
"We could send a search party, but I honestly think it could do more harm than good. We need to narrow it down first... Otherwise we risk people getting injured, captured, or they might even move Savannah off to another location. I think we ought to wait until we can establish a more precise reading."
Han var säker på detta, men vände sig ändå frågande till Scott och Jean.

"Yes, professor.." Jean nickade mot Xavier men känner ändå att hon kunde ha gjort mer för att hålla fast kontakten. Hade hon inte blivit så överraskad och skrämd av förbindelsen så skulle de haft Savannahs position vid det här laget. Scott noterade hennes dämpade humör och lade då en stärkande hand mot hennes axel. Jean såg upp på honom och log en aning.
"I agree" svarar Scott allvarligt. "Even if we know she's located somewhere in Maine, it's too big an area to search.."
Jean kände sig matt efter det oavbrutna sökandet och den kortvariga kontakten med Savannah hade inte gjort saken bättre. Kvinnan hade verkat vara i ett totalt chocktillstånd. Vad gjorde de med henne? Hon kände sig oroad över det hela, det hade inte känts normalt.
"Jean?" Scotts mjuka röst bröt plötsligt igenom hennes tankar och hon såg frågande upp på honom. Både han och Xavier såg bekymrat på henne.
"Oh yes..." svarade hon kort. "We need a better reading on her location before we can do anything."

Logan gick i sina egna tankar, på väg mot Danger Room, men blev plötsligt medveten om Scott, Jeans och Xaviers doft i korridoren. Verkade som att det var fullsatt i Cerebro. Han stannade kort upp och vädrade lite i luften och rynkade sedan ögonbrynen en aning då han kände att doften av oro hängde tung utanför dörren. Det var någonting på gång konstaterade han. Logan öppnade nyfiket dörren och kikade in på skaran som mötte honom där.
"What's going on?" undrade han då han såg Jeans skärrade ansiktsuttryck.

Charles satte sig till rätta framför panelen, redo att fortsätta sökandet. Han vände sig dock om igen när han insåg att Logan gjort dem sällskap.
"Jean had a brief reading of Savannah" svarade Scott.
"I shared her mind, it was... painful and shocking" förklarade Jean. "But I couldn't stand it long enough to locate her."
"We have a general area, I'll keep on searching until we can get a better reading. We need to narrow it down" fortsatte Xavier.

Logan höjer frågande på ögonbrynen och ser på Jean men får sedan en bekymrad blick då denne beskriver kontakten. Painful and shocking?
"What area?" han vände sig till Xavier igen men det var Scott som svarade honom. "Somewhere in Maine."
"Maine?" Logan rynkade pannan en aning. The Brotherhood hade alltså hunnit flytta henne så långt. Hade de en bas där i Maine? Han övervägde att fråga Adnaurian men han var rädd att det skulle resultera i ännu en våghalsig räddningsaktion, speciellt om Jean berättade om förnimmelsen hon fått från Savannah. Han såg på Jean, hon såg utmattad ut och mörka ringar syntes under hennes ögon. Verkade som att hon drivit sig själv hårt igen, det gjorde honom en aning orolig.
"What did you see, Jean?" undrar han och hon slår ned blicken en aning vid frågan.
"I.. it was.. I don't know" hon gnider fingrarna mot tinningarna. "I.. or rather Savannah.. was a little child, holding hands with an older kid." bilderna var väldigt förvirrande och osammanhängande.
"Then there was an explosion of some kind and.." hon kniper hårt ihop ögonen och skakar lite på huvudet. "People screaming, blood and bodies everywhere." hennes röst började darra igen då känslan av Savannahs skräck och ångest kom krypande tillbaka. Scott drog beskyddande armarna om henne och hon lugnade sig igen.
"Was it a memory?" Logan rynkade ögonbrynen.
"I think so.. but it was so vivid and fresh.. like it was happening right then and there" hon skakar oförstående på huvudet.

Charles betraktade kartan de dragit upp samtidigt som han försökte bli klok på vad som försiggick. Han tänkte inte börja söka medan det var så mycket samtal omkring honom.
"Perhaps it's some sort of trick, to have her re-live episodes of her life that will trigger a violent response. Turn her against humans. But I cannot see how Eric would be able to accomplish such a thing..." konstaterade han eftertänksamt. "We have a student with the ability to transfer peoples' memories, re-live some of it, but he's here at the institute... could be something similiar."
Han tog hjälmen mellan händerna.
"Whatever it is, I need to keep on looking."

"If that's the case then it can't be good.." påpekar Logan med en bister min och Scott nickade medhållande åt detta.
"We'll leave you alone.." flikade Jean in med då Xavier plockade upp hjälmen och hon gav en menande blick åt de båda andra männen som förstod hennes mening.
"Send for me if you require my help." bad hon och följde sedan med Scott och Logan ut från rummet och dörrarna slöt sig tyst efter dem. Logan blickade mellan Jean och Scott innan han såg mot dörrarna in till Cerebro.
"I think I'll go and check up on Adnaurian" säger Jean frånvarande och börjar gå genom korridoren. Logan skulle just till att kommentera att Beast redan varit där under morgonen men valde att inte säga någonting då det antagligen bara var ett försök att komma på bättre tankar än det hon nyss upplevt. Han och Scott utbytte en blick innan de började följa efter henne. Han kände sig plötsligt inte sugen på att träna längre och han borde hälsa på Ad i sjukhusvingen för att se hur det var med henne.

Charles drog en djup suck. Han hoppades att han hade fel, det verkade så oerhört dramatiskt och otroligt att Magneto skulle kunna utföra något sådant. Savannah kanske själv satt i dessa tankar och Jean i sin utmattning blev en del av dem? Det var onödigt att spekulera i. Han skickade iväg ett mentalt meddelande till de övriga i X-Men som inte tagit del av den senaste informationen, det var bra om de hölls uppdaterade om deras lilla framgång. Därefter satte han på sig den smäckra hjälmen och dök in i sökandet.

____________________________________

Lu fann Hank på väg ner för trappan mot entrén.
"Ah, there you are!" Han log då han såg henne närma sig. "Charles was just in contact, they seem to be getting closer to locating Savannah."
"Oh, that is good news!" utbrast Lu och kände en viss lättnad. "Will you be staying here then?"
"No, I still think we should carry on. It could still be a while before we hear anything else. We're not sure who will go either, some might stay behind" förklarade han, och de gick tillsammans mot garaget.

_____________________________________

Ad hade suttit en stund med surfplattan, men gårdagens strapatser tog ut sin rätt och hon hade somnat igen.

Tystnaden låg över dem medan de tre gick fram genom korridoren. Jean verkade djupt försjunken i tankar igen och Logan och Scott utbytte då en blick med varandra. De verkade båda vara oroade över hennes utmattning men visste också hur hon var om man påpekade att hon behövde vila.
"I'm fine.."säger hon milt irriterat och en aning trött då deras bekymrade sinnen pockar på hennes uppmärksamhet. De behövde inte säga någonting för att hon skulle förstå vad de tyckte för hon kunde höra det i alla fall. Det var svårt för henne nu när hon var så utmattad att helt stänga ute personerna runt omkring sig, speciellt Scott och Logan som stod så nära henne.
"Jean, maybe you should lay down and rest?" försökte Scott men hon gav honom bara en irriterad blick och han tystnade då.
"He just wants what's best for you, red" kommenterar Logan i Scotts försvar och Jean suckar tyst.
"Boys, I don't need you ganging up on me now.. please.." hon gav dem båda en blick innan hon gick in i sjukrummet. Hon noterade Ads sovande form och tänkte att det var bäst att låta henne vila så hon rörde sig istället bort mot medecinskåpet för att plocka fram en värktablett. Scott och Logan hängde kvar borta vid dörren för att inte störa den sovande Ad.

Lubaya och Hank begav sig raka vägen till Manhattan där Hank hade koll på de bästa klädaffärerna och skräddarna. Som väntat möttes de av stirrande blickar och mobilkameror varje gång de tvingades gå på tätbefolkade gator, men de stunderna var åtminstone korta. Precis som Lubaya räknat med fanns inga färdiga klänningar i hennes storlek, i slutändan hade hon valt bort kostym då hon föredrog luftigare kläder. Hon hade fått prova för korta plagg för att se hur de passade i övrigt, medan en sömmerska klättrade upp och ner från en pall för att ta mått. Det var en ganska löst sittande modell som var lättsydd, alltså skulle den kunna vara klar till morgondagen utan problem, även om det kostade därefter. Lu ville absolut betala själv, hon hade ju trots allt ett stort arv hon sällan rörde.
Hank hade lämnat henne en stund för att uträtta några andra ärenden, men han slöt upp med henne när beställningen var avklarad och de återvände till skolan. Båda gångerna de passerade platsen där attacken skett under gårdagen plockade Lu upp mobilen för att kunna fokusera på annat. Det syntes knappt ett spår nu, men det fanns några skador på asfalten ännu.

När de återvänt hade Hank lämnat Lu i köket för att äta lunch medan han själv sökte sig till Logans rum. Han knackade på, men fick inget svar och testade att skjuta upp dörren. Den var tacksamt nog olåst, så han tog sig friheten att kliva in, men försäkrade sig om att Logan inte låg och sov. Han ville med god anledning inte råka väcka denne hur som helst. Hank såg sig om för att hitta den bästa och mest synliga platsen. Han valde tillslut ena nattduksbordet, vilket han först städade upp en smula innan han plockade fram ur kassen det som Ad bett honom att köpa. Två flaskor med fin single malt whisky samt en låda med kubanska cigarrer av hög kvalitet. Han arrangerade dem snyggt och nickade gillande. Logan hade säkert nöjt sig med motsvarade från snabbköpet, men det var en gest för att tacka... Tacka för sitt liv, gissade Hank, då han inte varit närvarande när Ad försökt besöka tillhållet. Hon hade inte lämnat något kort, bara bett honom leverera dem hit, så han skrev själv några ord på en lapp.
- She had a very precise order. I guess she knows what you're partial for.
Hank var övertygad om att Logan skulle förstå, så han lämnade nöjt rummet för att besöka sitt skrivbord och få lite jobb gjort.

Logan hade lämnat Jean och Scott till sitt och istället tagit en tur i skogen. Det var skönt att lämna den tryckande känslan på skolan och komma ut i den friska luften. Han andades djupt in och såg ut över gläntan framför sig från sin plats på en stor sten. Skogen låg tyst runtomkring honom som när på dova fågelkvitter och rasslande av löven i vinden. Det började bli kallt ute nu men det var ingenting som bekymrade honom trots att han bara bar ett linne på överkroppen. Han fann en sorts frid i skogen som han inte kunde få någon annanstans, besten inom honom som äntligen kände sig till ro, utom räckhåll från andra människor och i närhet till naturen. En suck undslapp honom och drog en hand över stubben på hakan innan han lät händerna falla till knät. Han såg ned på dem och knöt dem för att sedan öppna dem ett par gånger. Det kliade i klorna och en brinnande längtan hade väckts i honom, en längtan att dra vidare till nya platser, en känsla som väcktes med jämna mellanrum när han varit stilla på en plats för länge. Han skakade på huvudet åt tanken, nu var verkligen inte tiden för att ge sig av. Dem behövde honom på skolan, Ad behövde honom där, eller han ville i alla fall finnas där för henne så att han kunde ge henne stöd och se till så att hon inte fick för sig några fler dumheter tills det att de kunde hämta hem Savannah. Tankarna vandrade kort till den lila-håriga kvinnan. Det Jean hade berättat var oroande och teorin att Magneto försökte hjärntvätta henne ännu mer så. Han lämnade dem tankarna snabbt och reste sig från stenen. Han visste inte vad klockan var men det kändes som att det var dags att röra sig tillbaka till skolan.

Tillbaka på skolan så tog han en tur förbi sitt rum för att avsluta slatten av whiskeyn han lämnat kvar. Han stannade till utanför dörren och vädrade fundersamt i luften innan han drog ned handtaget och gick in i rummet. Hanks lukt låg stark i korridoren utan och i rummet, hans rum. Han rynkade ögonbrynen en aning och undrade just vad Hank gjorde, smygandes i hans rum när han plötsligt fick syn på gåvorna som väntade honom på nattduksbordet. Med ett kliv var han framme och beskådade nyfiket de två flaskorna med fin whiskey och lådan som luktade av kubanska cigarrer. Där låg även en lapp i Hanks handstil som han plockade upp.
"Kid..." skrattade han kort för sig själv då han läste lappen och inser vem det är Hanks menar. Han såg till flaskorna och lådan med cigarrerna som stod prydligt uppstaplade på bordet jämte sängen. Resorting to bribery, are we? Han plockar upp en av flaskorna och beskådar den i ljuset som strilar in genom fönstret och luktar sedan på korken. Det var en mycket fin årgång och han fick nästan dåligt samvete över att dricka den. Det kunde inte vara billigt att betala för det här kalaset. Han satte ned flaskan och tog istället upp en av cigarrerna från lådan och drog hela längden längs näsan för att dra in doften av den. She really knows what I like. Han log för sig själv och lade ifrån sig cigarren igen. Han begav sig ut ur rummet igen, men den här gången var han säker på att låsa dörren efter sig, och begav sig ner för att leta rätt på Adnaurian. Den ofärdiga whiskeyflaskan stod vid det här laget kvarglömd.

Adnaurian hade blivit undersökt på nytt när hon väl vaknat. Jean konstaterade att skadorna såg bättre ut, men rådde henne till att undvika rörelser med axeln ytterligare en dag. Lungorna lät lite illavarslande, men hostan var lös och eventuellt skadligt damm borde försvinna snart. Ad fann sig i att ligga still ytterligare en stund, men kunde till slut inte stå ut längre. Jean gick med på att låta henne lämna sjukrummet tillsvidare, men gick själv och hämtade rena kläder åt henne.

Ad hade sökt sig till lärarrummet för att slippa frågor från andra elever, och där var Kurt i full färd med att se efter henne. Han hade hämtat en bricka med lunch, bäddat en filt runt henne, och propsade på vätska.
"Ah'm aching, not dying!" protesterade Ad, men föll sedan in i en ny hostattack.
"I just want to make sure you'll make a quick recovery" svarade han oskyldigt.
"Och, go bother someone else" fnös hos.
"Nein, I prefer teasing you" konstaterade han och gled ner i en av fåtöljerna.

Han hade gått till sjukhusvingen men snabbt konstaterat att hon inte var där längre, det var dock ingen krånglig sak att följa hennes spår till lärarrummet. Han gick in i rummet och möttes av Kurt i sittandes en fotölj och Ad nedbäddad i en annan.
"Logan!" hälsade Kurt glatt vid åsynen av honom och Logan höjde en hand i hälsning. "Kurt."
"Playing nursemaid, are we?" flinade han med ett höjt ögonbryn åt Kurt då han noterade brickan med lunch och Ads inbäddade tillstånd.
"Ja!" svarade Kurt flinande och blåste stolt upp sig från sin plats i fotöljen. Logan flinade snett åt honom men vände sedan blicken mot Ad.
"How are you feeling, kiddo?"

"Like ah've been through hell and back" svarade Ad, med ännu en hostning. "But better than last night, for sure."
Hon hade nästan glömt sin beställning till Hank men påmindes nu när Logan gjort dem sällskap. Hade Hank hunnit tillbaka från stan?
"How am ah suppose to eat this?" undrade hon och såg på Kurt medan hon gestade mot kycklingfilén. "If ye wanna be a nurse ye better start cutting."
Kurt hoppade genast fram och började skära upp kycklingen i lagom stora bitar.
"Have ye received my thanks yet?" frågade Ad och vände sig mot Logan igen.

Han var glad att höra att hon kände sig bättre än gårdagen men han kunde tänka sig att hon fortfarande hade besvär efter allt dammet hon andats in, höften som balken landat mot kunde inte vara allt för kry heller. Vid hennes fråga om gåvorna så nickar han bekträftande
"Yeah, I just received them" Kurt spetsade nyfiket öronen och såg upp från kycklingen. "Was? Received what?"
"That chicken won't cut itself, elf." kommenterade Logan med ett snett flin och Kurt dök genast på kycklingen igen men sneglade upp mot dem med smalnad blick. Logan såg kort på honom, han visste inte hur mycket Kurt fått höra om gårdagen men han planerade inte att dra upp det nu, han vände blicken tillbaka till Ad.
"I'm most grateful.. but you didn't need to do that, kid" log han mot henne.

"'course ah did" svarade hon bestämt och såg allvarligt på Logan. "Ah cannay find the words to thank ye properly, so it'll have to do."
Kurt såg från den ena till den andra med nästan plågad nyfikenhet.
"What did you give him?" undrade han igen.
"Oh, ye'll never know. Ah doubt Logan'll share it, perhaps just with me if ah'm sweet enough" svarade Ad kryptiskt.
Kurt blängde kort på henne innan han avslutade sitt skärande och sköt fram brickan så att hon kunde börja äta.

"There's really no need to thank me.." tyckte han men var fortfarande tacksam för whiskeyn och cigarrerna, även om han kände att det inte fanns något behov för henne att ge honom dem.
"We'll see.." flinade Logan snett då Ad nämnde att han kanske var villig att dela med henne. Han noterade Kurts nyfikenhet och irritation över att dem inte berättade för honom vad gåvorna varit för någonting. Det var alltid förnöjsamt att hitta nya sätt att jävlas med Kurt, även om han visste att det skulle betalas tillbaka senare.
"Come on.. What was it?" bönfällde Kurt och såg mellan dem men Logan bara ignorerade frågan som om han inte hört den så Kurt vände istället en genomträngande blick mot Ad.
"Perhaps if you put that dress on again, I might be persuaded" flinade Logan retsamt mot henne och slog sig ned på ett av armstöden till fotöljerna.

"No deal" fastslog Ad och började skyffla in mat. Det kändes att hon inte ätit på länge nu. "Ah can only wear it with heals, ah hate heals" påpekade hon när hon tuggat ur. "Maybe Kurt wouldnay mind though, he could wear it for ye."
Kurt lutade sig närmare henne över armstödet.
"Is it something worth wearing a dress for?" undrade han.
"Absolutely, ye should go for it" tyckte Ad.
"Why does he get such glorious gifts then?"
"Saved my life... gotta be worth something" svarade Ad nonchalant.