Time heals all wounds?

"I think we'll save any further action until the morning. We all need to gather ourselves after all this turmoil" fastslog Charles. Han vände sig mot Jean. "How are they all doing?"
"They'll be fine. Ms. Hertz is quite shaken, but with Ms. Jonsson present I'm sure she'll pull through. Kurt's wound was quite ugly, but it's all patched up now."
"Good" nickade Charles.
Ad, som suttit med benen uppdragna på fåtöljen, reste sig medan de samtalade. Hon hade varit spänd som en bågsträng under kvällens oväntade drama, nu när allt började släppa värkte kroppen nästan lika illa som dagen då Savannah försvunnit. Hon orkade inte höra mer och hade inget mer att tillägga. Hon såg inte på någon av de andra i rummet utan slank tyst och snabbt förbi dem och ut ur kontoret.


Kurt avfärdade Lubayas förtvivlade ursäkter, han upprepade gång på gång att det inte var hennes fel, att hon inte kunnat hjälpa det. Lu hade aldrig skämts så mycket. De tre männen lämnade slutligen rummet för att visa Mr. Goldman det gästrum han kunde använda, och för att ta reda på om Xavier ville något innan de gav upp för natten.

Logan stod och lyssnade till det som sades i rummet men lyfte blicken då han noterade hur Ad smet ut från kontoret, ingen annan verkade lägga märke till detta då alla var utmattade efter allt som hänt. Han ursäktade sig från de andra och försäkrade sig att det inte var något annat han behövde veta innan han gick ut från rummet och följde efter Ad. Med sin dåliga höft var det inte svårt att hinna ifatt henne trots att hon hade ett försprång.
"Are you okay, kiddo?" undrar han då han får syn på henne en bit ner i korridoren. Hon hade varit väldigt tyst inne på kontoret så han undrade vad för tankar som hemsökte henne nu.

Ad kände sig avtrubbad med alla de starka känslor som slitit henne de senaste dygnen. Det var inte bara kroppen som värkte, det var som om känslorna också låg ömma. Hon gick och funderade över om hon hade någon halvdan whisky på rummet när hon hörde Logans röst. Hon drog en trött suck och stannade upp.
"No. Ah'm not. Nothing's okay right now..." svarade hon tungt.

Han gick upp till henne och stannade vid hennes sida. Hennes svar var inget som förvånade honom, hon såg sliten ut och de senaste dagarna hade varit en vild bergochdalbana för alla inblandade, inte minst för Adnaurian.
"It've been some rough days..." suckar han och drar en hand över nacken, han befarade att det inte på långa vägar var över heller. De hade lyckats hitta Lubaya innan de kunnat flytta henne utom räckhåll så det var han glad över men de hade fortfarande inga spår efter Savannah.

"Ah just want it to be over, ah'm not sure how much longer ah can take this" svarade hon och drog en hand genom håret.
"Ah'm calling it a night... 'n don't worry, ah'm not gonna take off anywhere."
Ad hade inga mer ord att lägga på ämnet, det fanns inget någon kunde säga för att lätta hennes sinne nu. Det skulle ändå bara vara tomma ord och löften.

Mötet på kontoret avslutades efter att Kurt och Hank dykt upp och bekräftat att läget var under kontroll. Jean gjorde ett sista besök i sjukhusvingen där Miwa och Lu skjutit ihop de två britsarna. Jean släckte rummet innan hon själv gick för att få välbehövd sömn.

Logan betraktade henne forskande som för att väga huruvida hon talade sanning eller inte men sedan nickade han.
"Try to get some sleep.." säger han och oroar sig för att hon antagligen kommer ligga vaken genom natten.
"I have some stuff to check before I go to bed.." förklarar han och funderar på ifall de har någon information än så länge som kan ge dem ett spår var de kan börja det praktiska sökandet, Maine var det mest troliga just nu men det var ett stort område att ta sig igenom och dessutom kunde de ha flyttat kvinnan vid det här laget.
"Just give me a call if you need anything.." ler han kort och hoppas att hon förstår att han finns där för henne om det skulle vara någonting, med det så lämnade han henne där i korridoren och fortsatte iväg för att göra förberedelser inför morgondagen.

Ad fick fram ett trött leende innan hon vände på klacken och fortsatte till sitt rum. Hon var egentligen inte sömnig trots utmattningen, alltså gick hon inte till sängs när hon väl kommit fram. Istället rotade hon fram en halvfull flaska blended whiskey och slog sig ned vid sitt skrivbord. Hon betraktade den bärnstensfärgade drycken en stund innan hon korkade upp flaskan och började dricka. Det hörde inte till vanligheterna att hon drack för att dränka sorger, men just nu gjorde hon vad som helst för att dämpa smärtan och tankarna. Medan hon drack start hon upp en av skolans surfplattor och klickade runt. Det hjälpte för att driva undan verkligheten en stund. Någon timme passerade medan whiskeyn försvann oroväckande snabbt och till slut var flaskan tom. Ad blinkade oseende mot surfplattans ljusa skärm innan hon tog sig svajande på fötter.
"Och, ah'm oot my face, all right..." mumlade hon sluddrande. Kanske var det bäst att dricka något utan alkohol innan hon stöp i säng? Hon stapplade bort mot dörren, sedan ut i korridoren, så tyst hon kunde i sitt onyktra tillstånd.

_____________________________

Lubaya kunde i normala fall sova bättre än de flesta, och det var längesen hon sovit en riktigt lång natt. Men trots dagens prövningar kunde hon för sitt liv inte komma till ro. Hon och Miwa hade samtalat lågmält en stund, kaninflickan hade lyckats somna ganska snabbt efter det. Men Lu låg vaken och lyssnade till de dämpade ljuden av fotsteg och dörrar som stängdes. Skolan låg slutligen alldeles tyst. Ständigt återvände tanken på vad hon utsatt Kurt för. Hade hon försökt attackera någon annan? Vad hade hon egentligen gjort? De plågade tankarna blev för mycket, de drev henne ur sängen vilken hon varsamt lämnade för att inte väcka Miwa. Hon behövde röra lite på sig, trots kroppens utmattning, kanske kunde hon bli av med lite ångest och få lite ro sen. Lu drog en suck innan hon tassade ut ur den mörka sjukhusvingen och ut i den svagt belysta korridoren. Där var det tyst och lugnt, vilket var på sätt och vis kusligt då det annars rådde en del liv i korridorerna. Men hon hann inte långt förrän något bröt den tystnaden och Lu frös till. Ett glas slamrade till, någon svor, sedan inget mer. Öronen ströks bakåt i en misstänksam gest, strax därpå hördes ett par ojämna steg, sedan ett slammer och en duns. Förbryllad över dessa mystiska läten fortsatte Lu in i nästa korridor från vilken ljuden kommit. Till sin stora förvåning fann hon Ad sitta nedsjunken mot träpanelen, ljudet betydde att hon måste ha fallit.
"Adnaurian?" undrade Lu tyst och oroat och skyndade närmare.
Den korta kvinnan satt med huvudet sänkt mot bröstet och det långa håret dolde ansiktet. Lu sjönk försiktigt ner på huk just som Ad hickade till och höjde en kisande blick.
"Och, it's Skinny Malinky Longlegs!" utbrast hon, lite för högt i den tysta skolbyggnaden.

Logan fortsatte genom korridoren och stod snart utanför de dolda hissdörrarna som ledde ned till de undre våningarna. Det dröjde inte länge förrän han var i ett av datorrummen nere i källaren, hans tanke var att dra ut den information som Jean och professorn samlat från Cerebro och försöka se om det fanns några spår att utgå ifrån. Hans främsta fokus drogs till den fragmenterade beskrivningen av Savannahs position som Jean fått fram. När han samlat det han behövde så tog han med sig kartorna och dokumenten upp till lärarrummet. Där fanns ett stort bord att sprida ut kartorna på och dessutom fanns det anslagstavlor som han kunde pinna upp papprena på för att få en bättre överblick av det hela. Då Maine var den bästa ledtråden han hade så vecklade han ut den kartan och lade ut den över bordet sedan började han markera med en rödpenna vid de olika vattendragen som kunde utgöra positionen för the Brotherhoods gömställe. Då och då noterade han något som kunde vara användbart från dokumenten. Tiden flöt förbi och han kunde känna hur han inte kom någon direkt vart. En frustrerad suck undslapp honom och han lutade sig trött mot bordet medan han stirrade ned på de röda markeringarna på kartan. Han stod där tyst och kalkylerade avstånden i huvudet då ljud i korridoren nedanför hans våning fick honom att se upp. Han lade huvudet lite på sned, han tyckte sig höra röster. Vem var upp och rörde sig så här dags? Han blickade mot klockan på väggen. Det var långt efter elevernas utegångsförbud så alla borde vara i sina rum så här dags. Han drog sig undan från bordet och fortsatte ut i korridoren för att ta sig en närmare titt.

"Hush!" svarade Lu snabbt. Det gick snabbt upp för henne att Ad måste vara full, hon kunde känna doften av whiskey som låg tät runt den mindre kvinnan. "It is very late, what are you doing out here?"
"Ma heid’s mince..." svarade Ad och gned sig hårt över ögonen. "Ah was gettin' a drink of milk before ah had ma kip."
Lu förstod åtminstone några av orden.
"So, did you get your milk?"
"Aye, ah've tanned my share of milk and whiskey for tonight" svarade Ad käckt, men satt fortfarande hopsjunken som en hösäck.
"Let us get you back to bed then..." tyckte Lu och sträckte fram en hand åt Ad. Den mindre kvinnan lät sig dras upp på fötter men tycktes ha förlorat all balans. Lu satte genast händerna som stöd mot hennes axlar, hon försökte vara varsam med den armen hon visste var skadad.
"Och, don't bother, ye've had a rough day, ah'll be fine on ma own."
"It is no bother..."
"Ye should be with yer burd, ye shouldnay waste any time ye could be spendin' with her" mumlade Ad.
Lu antog att hon syftade på Miwa, men hon svarade inte. Hon försökte fundera ut bästa sättet att föra Ad tillbaka till sitt rum, den extrema längdskillnaden mellan dem gjorde det svårt att stötta upp på ett lämpligt sätt.

Logan fortsatte genom korridoren och gick ned för trappen medan han lyssnade till ljuden som kom från våningen under. Han kunde höra att det var kvinnoröster men snart plockade han också upp vilka dem tillhörde. Då whiskeydoften låg tjock i korridoren så rynkade han på näsan lite och rynkade samtidigt bekymrat pannan. Han rundade ett hörn och fick då syn på den längre lejoninnan som verkade hålla den kortare kvinnan upprätt då denne var allt annat än nykter.
"What's going on?" undrar han och blickar mellan de båda kvinnorna men hans blick faller på Ad medan han går fram mot dem.

"Logaaan!" utbrast Ad glatt när Logan närmade sig. Lu hyschade åt henne för att ingen skulle väckas.
"Ah had wee tumble, but it's fine, Longshanks gave me a hand." Ad pratade i en överdriven viskning och hickade till. "Ah'm oot my face, but it's all pure dead brilliant."
Lu kände sig allt mer förvirrad, hon förstod inte de skotska uttrycken, och Ads uttal blev uppenbarligen mer extremt då hon druckit.
"Didnay mean to bother ye. Ah'll jist be off to bed..." mumlade Ad och försökte ta ett par steg men hade inte balansen för det. Lu höll emot innan hon hann falla i golvet igen.

"You don' say..." kommenterar han sarkastiskt åt Ad och ger henne en bekymrad blick. Hur mycket hade hon druckit egentligen? Whiskeydoften låg tjock runt henne och blev bara värre då hon hickade.
"Did yeah drink a whole bottle of the stuff, kid?" undrar han och går upp på andra sidan om Ad för att hjälpa Lubaya balansera den kortare kvinnan. Han oroade sig inte för alkoholförgiftning än då hon inte börjat spy men hon skulle må när hon vaknade. Det bästa var att få i henne vatten och se till att hon kom i säng.
"Bed sounds like an good idea..." han lystrade kort för att kontrollera så att ingen annan befann sig i korridoren längre ned innan han började leda de båda kvinnorna genom hallen.

"Och nay, the bottle was barely half full" försäkrade Ad.
Lu antog att Ad var en ganska van drickare, men hon hade inte så mycket massa att ta upp alkoholen i. Det var åtminstone en helg, då var det något mer acceptabelt att supa sig redlös. Men om gjorde det i ett försök att förtränga eller kväva känslor var det sämre. Men Lu skulle ha all förståelse om det var så, just nu skulle hon inte haft något emot att ta udden av problemen.
"Ah'm sorry, ah didnay mean to cause a rumpus. It's jist so dark, ye ken?"
Med Logans hjälp gick det ganska snabbt att ta sig genom korridorerna, Lu öppnade den olåsta dörren när de nått fram till Ads rum.

"Alcohol is never the answer, kiddo... believe me.." säger han och ser ned på Ad med en dyster blick. Han var inte rätt person att tillrättavisa folk om sina alkoholkonsumptioner men han hade trots allt sin helningsfaktor som stoppade alkoholens skadande effekter.
"Do you have more of it in your room?" undrade han och höll upp den kortare kvinnan medan Lubaya öppnade dörren. Då dörren var öppen så ledde han in Ad i rummet och sedan fram till hennes säng där han hjälpte henne att sätta sig ned. När Ad väl satt ned så såg han sig om i rummet och hittade ett glas som han tvättade ur under rinnande vatten och sedan fyllde med kallt vatten för henne att dricka.
"Here.." säger han och räcker henne glaset. Skulle hon slippa den värsta av bakfyllan så var det viktigt att få i henne vatten innan hon gick och lade sig.

"Hark who's talkin'" fnös Ad. Huvudet snurrade och hon hennes plan var att få dyka ner bland kuddarna.
"Bottle's empty" mumlade hon.
Lu stod avvaktande bredvid sängen, Ad verkade åtminstone kunna sitta rakt utan större problem. Hon kastade en blick ut genom de mörka fönstren och längtade efter frisk luft. Fanns det inte en altan i elevrummet? Hon tänkte inte lämna skolan, men hon ville gärna komma utanför väggarna en stund för att lugna sina nerver. Ad fattade tag i glaset som Logan räckte henne och drack i djupa klunkar. Hon hade inte tänkt träffa någon mer den här kvällen och nu ville hon sova medan alkoholen bedövade kaoset inom henne.
"There, all tanned. Ah'm pure knackered now..." Hon hasade sig bakåt och föll tillbaka mot kuddarna.
Lu förstod inte vad hon sagt, men innebörden framgick. Hon klev bort till dörren igen, det bästa vore väl om Ad fick sova.

"Good..." kommenterar han då hon nämner att flaskan är tom, men trots det så överblickade han rummet och sniffade lite i luften som för att försäkra sig om att det inte fanns mer gömda förråd där inne. Han betraktade henne då hon drack vattnet och sedan föll tillbaka bland kuddarna. Han tog tillbaka glaset, fyllde det med mer vatten och satte det på hennes nattduksbord om hon skulle känna för att dricka mer. Förhoppningsvist skulle alkoholen få henne att sova igenom natten men han var bekymrad över hennes beteende. Först hennes självmordsbenägna eskapad efter the Brotherhood och nu detta.
"Sleep it off, kid... See you in the morning" säger han och går bort till Lubaya vid dörren. Han kastar en sista blick mot Ad innan han kliver ut i korridoren.

Ad mumlade bara något ohörbart till svar. Hon famlade efter lampknappen vid nattduksbordet och lyckades till sist släcka.
Ute i korridoren stod Lu och kände sig malplacerad. Hon hade förutsatt att korridorerna skulle vara folktomma sånär som på någon enstaka nattvandrare kanske, men hon hade inte räknat med att interagera med någon. Att se Ad så fördärvad påminde henne om att hon inte var ensam om att känna ångest, fast hennes egen berodde på helt andra saker. Hon kände sig plötsligt ännu mer obekväm mellan de fyra väggarna.
"I want to get some fresh air" förklarade hon tyst. "There is a balcony in the student lounge, right?"

Logan drog försiktigt igen dörren efter dem och stod tyst och såg på det lackade trät tills Lubaya plötsligt tilltalade honom. För ett ögonblick hade han nästan glömt att hon var där. Han vände sig till henne och rynkade pannan medan han processerade hennes fråga.
"Eh, yeah..." nickar han tillslut.
"But the door should be locked.." konstaterar han, det var i alla fall rutinen att alla utgångar skulle låsas under natten något som inte alltid följts till punkt och pricka men efter de senaste dagarnas event var det ingen som var villig att chansa längre.
"However.. I got the keys.." log han kort mot henne och började sedan röra sig ned genom korridoren mot uppehållsrummet.

"Good." Lu nickade kort och följde i hans steg mot uppehållsrummet. Hon sa inget mer, dels för att övriga skolan sov och dels för att hon inte hade något att säga. Tankarna och obehaget svepte fram och tillbaka inom henne. Den stora, dimmiga luckan som utgjorde den tid hon tappat sin sinnesuppfattning gnagde på hennes medvetande och spädde på känslan av obehag. Hon hade aldrig blivit så förvildad förut, hade aldrig tappat sin mänsklighet så länge. Det slog henne medan de gick att Logan var mer erfaren på den fronten, men hon tvivlade på att han ville tala närmare om saken. Det skulle knappast hjälpa henne att höra om det, men bara vetskapen om att hon inte var ensam i upplevelsen var något tröstande. Men hon ville aldrig att det skulle hända henne igen - frågan var om det gick att skydda sig? Slutligen nådde de uppehållsrummet som låg nedsläckt och tyst.

Han hade ingenting emot tystnaden som föll mellan dem båda, han välkomnade det snarare. Efter allt som hänt så kände han sig mentalt trött och han orkade inte med mer drama för tillfället. När de nådde uppehållsrummet så lyfte hand handen och kände på insidan av väggen tills hans hand stötte emot panelen med lampknappar. Han knäppte till en av strömbrytarna och en golvlampa i ett av hörnen började lysa. Den gav inte ifrån sig något starkt ljus men det var lika bra det, det var nog för att lysa upp rummet tillräckligt mycket för att se vart man satte fötterna. Utan att säga någinting så rörde han sig fram till balkongdörren och drog upp en nyckelknippa från en av byxfickorna. Han hade tagit sig tid förut att byta om från den söndertrasade uniformen till jeans och t-shirt innan han djupdykt in i arbetet i lärarrummet. Nyckelknippan rasslade lågt i hans hand medan han letade fram rätt nyckel som han sedan satte i dörren. Med ett lågt klick vred han om nyckeln och tryckte sedan ned handtagen så att glasdörrarna öppnades innåt. Den kalla friska luften som slog emot honom var lugnande och han slöt kort ögonen och lät sig själv bara för ett ögonblick slappna av.
"There you go, kiddo" säger han då han återvänder till nuet igen och kliver ur vägen så att Lu får tillgång till balkongen.

Det låg så många dofter i rummet vilket ökade Lus önskan om att komma bort från allt. Hundratals individer hon inte kände som alla rört sig runt den här platsen. Som alltid fick det henne att sakna det enkla stamlivet i skogen, med en tätt sammansvärjd grupp människor utan trånga hus. Hon tog ett par snabba kliv ut på balkongen när Logan öppnade och söp in den kalla nattluften. Det piggade upp hennes sinnen och hon kände sig lugnare än hon gjort sen hon vaknat nere i Danger Room. Hon ställde sig vid räcket och slöt ögonen medan hon njöt av den kyliga brisen som slet i hennes ovårdade hår. Sekunderna tickade på, nattluften kunde inte ge någon tröst för den skräck hon fortfarande kände. Med en djup suck sjönk hon ner med ryggen lutad mot räcket och de långa benen utsträckta, sedan drog hon upp knäna mot bröstet.
"I am scared of myself, Logan..." sa hon plötsligt och stirrade oseende mot glasdörrarna.

Han följde henne med blicken då hon försvann ut på balkongen och lutade sig mot räcket, han vände sig om och var på väg att gå därifrån för att lämna Lubaya ifred då hon plötsligt talade, han stannade tvärt och såg över axeln mot hennes ihopkrupna figur. Orden resonerade djupt med hur han själv känt vid flertalet tillfällen då den djuriska sidan inom honom fått fotfäste. För ett ögonblick så stod han där och betraktade henne men sedan klev han ut på balkongen och sjönk ned i sittande ställning jämte henne, med ryggen lutad mot det kalla räcket. Han drog upp knäna och lutade armarna mot dem medan han stirrade in mot de tunna gardinerna som fladdrade lätt i vinden som ven in genom de öppna balkongdörrarna.
"Don't be, kid.." säger han kort och vänder de blå ögonen mot henne med en förstående blick.
"I know it's scary.. to loose control, to don't remember what you've done, the fear of hurting someone else..." den sista var den värsta av dem. Han lyfte en hand och drog den över hakan medan han blickade upp mot den mörka himlen. Molntäcket låg tjockt ovanför dem men här och var kunde man glimta stjärnor där molnen skingrat sig en aning.
"But don't be scared of yourself" han blickade mot henne igen. "Respect the animal, don't fear it... it's when you fear it that it will get control over you."

Lu satt tyst och lyssnade till det han sa, för att se om det kunde stämma. I stunder som dessa saknade hon doktor Hertz något våldsamt - även om han inte kunde trösta henne med självupplevd erfarenhet kunde han alltid lugna henne och hjälpa henne hitta svar. Vanligtvis var det Miwa som hjälpte henne numera, bara hennes närvaro brukade räcka. Men nu var tanken på Miwa oroande.
"I have never lost it like that before. At other times I would always calm down eventually, it would not last long." Hon drog en hand genom det vilda håret.
"I though I could control it, but obviously not when it comes to Miwa. When I thought Sabretooth would hurt her... I was gone. I can barely remember anything. And I actually hurt someone, I bit Kurt, and I am sure I harmed you as well..."
Ögonen var glansiga av tårar nu, men rösten var fortfarande stadig. Hon grät inte ofta, men efter berg-och-dalbanan av känslor som kvällen bjudit på var hon inte förvånad över de våta ögonen.

"It was a primitive respons.." konstaterar han då hon berättar om sin reaktion när Sabretooth hotat Miwa. Då hon nämner att hon bitit Kurt så suckar han lätt, det var ingen idé att förneka någonting av det.
"Yes, you bit Kurt and you clawed me.. but you didn't kill anyone." säger han allvarligt och betraktar henne forskande. De tårfyllda ögonen var inte likt Lubaya men han förstod att hennes känslor var i uppror nu efter allt som hänt.
"I think you just need to train controlling it." Han trodde på att Lu kunde kontrollera den animalistiska sidan om hon bara fick rätt träning i hur man hanterade sådana situationer.
"The threat against Miwa came as a shock so you reacted instinctively" förklarar han. "It all comes down to that we haven't prepared you for these kinds of situations.. so the fault lies with us.." han rynkar pannan bekymrat. De hade aldrig riktigt tänkt på att träna denna sida av Lubaya då hennes animaliska sida aldrig varit direkt framträdande.

"It is not your fault, the school cannot be blamed because it could not forsee a future problem" konstaterade Lu och strök bort ett par tårar.
"I never thought something like this could happen, how could anyone else be expected to?"
Hon la armarna över knäna och betraktade sina bandagerade handleder.
"But what bothers me most is I actually harmed someone. I feel as if I have been betrayed by my self. I used to trust in me, but now I cannot... Who else could I ever trust but myself? I feel so ashamed, I could not even bear to look at Kurt when he said it was..."
Hon avbröt sig och rös.
"How did it happen?"