Time heals all wounds?

Omvandlingen tog honom med överraskning och han släppte taget om hennes haka då den långa lejon nosen började krympa ner till ett mänskligt ansikte. Han satt fortfarande på huk men vägde över på tårna för att vara beredd ifall något skulle hända.
"Adnaurian?" Logan betraktade henne avvaktande. Hennes form var mänsklig men de vilt stirrande ögonen och den piskande svansen talade om något annat. Han snappade upp ljud av rörelse bakom sig, antagligen var det Scott och Jean som börjat röra sig in i inhägnaden igen då Ad bytt skepnad. Han satte upp en nekande handflata i deras riktning för att visa att dem fortfarande borde hålla sig undan.

Jean stannade prompt då Logan satte upp en hand, och hon betraktade paret med stor förvirring. Hon lät sitt medvetande gå ut och känna av personerna i rummet, och hon flämtade till.
"What's going on?" undrade Scott lågmält.
"She's... she's still an animal..." svarade Jean, då allt hon kände var det djuriska medvetandet.

Adnaurian gav upp ett stön då hennes medvetande var i totalt uppror. Genom omvandlingen hade den mänskliga sidan fått en hållhake som lejonsidan inte kunde rå på. Den antidepressiva medicinen hade definitivt hjälpt henne ur sitt apatiska tillstånd, men hon var varken stark eller säker. Hon vred sig som i plågor, lejonsidan kunde inte styra den mänskliga kroppen. Hon ville ut! Hon kunde höra en röst från någon hon behövde, någon hon ville vara hos.

"Fight it, kiddo. I know you can" uppmuntrade han henne. Det plågade honom att se henne i sådant uppror med sig själv men han höll upp en lugn fasad för hennes skull. Han noterade att Jean och Scott stannat upp men höll fast blicken vid den utmärglade kvinnan framför sig. Kroppens tillstånd hade förbättrats en aning men hon skulle fortfarande behöva lägga på sig en del innan Logan var nöjd.

Till slut slungades Ad tillbaka till sitt rätta jag, och hon drog ett djupt andetag som om hon legat under vatten. På bara några sekunder återvände den tunga verkligheten, men framför allt närvaron av mannen bredvid henne. Hon sköt upp från golvet, upp på knä, innan hon kastade armarna om halsen på Logan.
"Don't leave me!" tjöt hon, medan tårarna började falla. "Everyone leaves me, ah cannae stand it! My heart cannae take any more!"

Hennes djupa andetag fick honom att hålla andan för ett ögonblick, hon verkade ha fått tillbaka kontrollen igen men han vågade inte hoppas för tidigt. Det gick någon sekund och sedan var han nära att tappa balansen då Ad plötsligt flög om halsen på honom, något han inte riktigt varit beredd. Lyckligtvis och samtidigt bekymrande så hade hon inte kroppsmassan för att åstadkomma mer än en tillfällig balansrubbning.

Logan slog genast armarna om henne då hon började gråta.
"I won't leave you, kiddo" lovade han. Han kramade om henne så hårt som han vågade.

Både Scott och Jean drog en suck av lättnad, även om Ads reaktion var hjärtskärande, men knappast förvånande. Hon höll hårt om Logan medan hon skakade av gråt och utmattning.
"Everyone leaves," upprepade hon ynkligt. Minnena som återvände var smärtsamma, personer som ryckts ifrån henne, lämnat henne. Hon vågade inte tro att Logan faktiskt var där, att han tänkte stanna.

Det var ansträngande att sitta på huk och Ad verkade inte ha några tankar på att släppa honom snart så han satte sig försiktigt ned på golvet, med stöd av ena armen. Det skar i hjärtat på honom att se henne så förtvivlad och han kunde inte hjälpa att känna annat än skuld över att ha bidragit till hennes tillstånd genom att lämna dem, speciellt med tanke på det bedrövliga tillstånd hon varit då han fått nog och gett sig av.
"They will be back.." kommenterade han. Vart Savannah befann sig var fortfarande ett mysterium men han kände att det bara var en tidsfråga innan de fick upp ett spår på kvinnan. Gambits tillstånd hade inte förändrats så vitt han visste, men det hade åtminstone inte blivit värre. Föhoppningsvist var Savannah nyckeln till att återställa både Remy och Tony, Logan ville inte tänka vad som skulle hända med dem om kvinnan inte kunde reparera den skada hon åsamkat.

"Ah'll do anything if ye stay, ah cannae think straight any longer... Ah don't know who ah am..." Adnaurian kände så mycket smärta och skuld, trots att den senaste tidens bekymmer låg långt utanför hennes kontroll. Hon kände sig ansvarig för att ha drivit Logan på flykt efter sitt eget självdestruktiva beteende, men hon hade inte haft någon egen energi att uppmana. Hon hade varit kort och gott deprimerad, så medicinen var verkligen välbehövlig.

"I will stay with you Ad, you don't have to do anything" han lade båda armarna om henne igen. Han sneglade kort efter Scott och Jean men de verkade ha dragit sig undan för stunden för att ge Logan och Ad utrymme.
"All I want from you is to get better and feel happy again.." han strök en hand över hennes hår och såg på henne. Han var så lättad över att hon lyckats tagit tillbaka kontrollen över lejoninnan och byta tillbaka till människa igen.

Ad kände sig lugnare i armarna på Logan... hennes vän, mentor, fadersfigur... Hon började återvinna fattningen igen, men hade inte uppmärksammat något eller någon annan i omgivningen ännu.
"Ah'll try. Ah don't want to be sad anymore, but ah cannae be happy yet. Ah'm sorry for giving up... Ah'm gonna fight again," försäkrade hon och drog sig tillbaka något. "Thank ye."

Ännu en lättnad, hon verkade ha fått tillbaka viljan att kämpa. Det var som om en tyngd lättade från bröstet men det var fortfarande mycket som bekymrade honom. Han släppte taget om henne då hon började dra sig undan.
"I'm sorry for leaving..." sade han kort och hängde en aning med huvudet och blickade bortåt, något skuldmedvetet.
"It was wrong of me to leave" han vände blicken till henne igen.

"Maybe..." Ad såg på Logan och lyckades frammana ett leende. "But it was probably a healthier choice than breaking apart," påpekade hon, såklart syftandes på sin egen kollaps.
"The important thing is we're both back..." Verkligheten hann äntligen ifatt och hon såg sig omkring, utan att minnas hur hon kommit dit. Hon fick också syn på Scott och Jean som samtalade utanför inhägnaden.
"How's Gambit?" frågade hon oroligt.

Ett lätt leende krökte hans läppar och han nickade sedan åt kommentaren om att de åtminstone båda nu var tillbaka. Då hon frågade om Gambit så såg han beskymrad ut och skakade kort på huvudet.
"No change. Not for the better but not for the worse either, thankfully.." det hade varit ett klokt val att söva ner Remy innan hans hjärna hunnit tagit för mycket skada. All form av destruktiv aktivitet verkade ha avstannat helt i samband med att hjärnan hamnade i ett vilande stadie. Det fanns fortfarande ingen förklaring på vad som hade hänt men Hank spekulerade att Savannahs elektriska förmåga stört de naturliga elektriska impulserna i de styrande hjärncellerna.

Det var inte nyheterna Ad ville höra, men samtidigt kunde hon inte hoppats på bättre. "Well... that's something, ah guess," svarade hon tungt, men fortfarande besluten om att inte låta sig fällas av det.
"What about Savannah, or The Brotherhood - any leads?" undrade hon.

Vid frågan om Savannah eller the Brotherhood så kom Logan att tänka på middagen som skulle hållas inom en snar framtid. Han undrade kort om Hank fått tag i sin kontakt ännu.
"Actually..." började han avvaktande då han inte ville ge henne för mycket hopp. "There is this fundraiser that's going to be held for a politician, Hoyer, who is a strong supporter of the mutant registration act..."
"We don't have any actual leads but I feel that the Brotherhood wouldn't pass on a chance to get rid of such a strong political contender and his willing followers..." förklarade han. Det var inte mycket att hoppas på men det var mer än de haft på månader.
"Hank is supposed to get back to me when he finds ut more about the event."