Time heals all wounds?

De färdades under tystnad en stund. Ad hoppades att Remy skulle kunna komma till ro och sova något. Åtminstone få vila så att huvudvärken lättade. Gjorde den inte det skulle den definitivt vara orsak till oro.

Det började dyka upp skyltar allt tätare som informerade om att de närmade sig gränsen, men det skulle fortfarande dröja en stund. Det pep till i Ad's mobil, så hon halade upp den under en raksträcka och såg ett sms från Scott. Hon himlade med ögonen.
"Would ye mind sending a message to the school? Otherwise we'll have a tail of desperate X-Men on our back within the hour."

Under den korta färden så hade han inte riktigt somnat men han befann sig i ett stadium mellan sömnen och att vara vaken. Han nickade till då och då men vaknade rätt snabbt igen. Vid Ads ord så rätade han sig trött upp från fönstret och såg sig om.
"Hm?" yttrade han yrvaket och vände blicken till Ad men hennes ord registrerades när han kvicknat till en aning. "Ah, oui.." svarade han och drog fram sin mobil ur fickan. För ett ögonblick stirrade han bara på knapparna som om han glömt bort vad han skulle göra eller hur man använde telefonen men sedan knappade han ihop ett kort meddelande till Scott.
[Still breathing. Almost at Canadian boarder.]
Mer än så kände han inte att han behövde säga då det inte hänt något direkt under färden och de hade ännu inte några starka spår efter Logan. Han skickade meddelandet och stoppade undan telefonen igen. han gned sig trött i ögonen och kastade en blick mot vägskyltarna som susade förbi.
"Almost there..?" konstaterade han och satte sig lite rakare i sätet.

Ad nickade.
"Ah think we've got about a half hour before we reach the boarder. They might want to see ID's and do a quick check of the car, but ah doubt it," svarade hon. Det gick aldrig att veta exakt hur noggranna kontrollerna var, men Ad kände sig inte orolig. De bar inte på något misstänkt, och de hade giltiga (men förfalskade) dokument. Ingen av de kunde åka dit på sina gamla register, vilket annars skulle stoppat dem från att lämna landet och antagligen sänt dem rakt in i arresten.
"Then there's about a 3 hour-drive before we reach the pass where we might find Logan."

"Great" mumlade han och kvävde en gäsp bakom handen. De hade fortfarande större delen av dagen framför sig vilket betydde att de skulle hinna ta sig till Logans stuga redan samma dag om de inte fick förhinder på vägen. Han gned fingrarna över pannan och kände i inner fickan efter värktabletterna. Hur många hade han tagit idag? Han hade tappat räkningen. Han fiskade upp två tabletter ur den lilla burken med fingrarna och slängde sedan in dem i munnen. Han sköljde ned dem med vattnet från flaskorna de köpt tidigare under dagen.
"Do you mind if Gambit shuts his eyes for a while?" log han kort mot henne och satte ned vattenflaskan i sidan på dörren.

"'course not!" svarade Ad bestämt. "If ye leave yer ID out ah can hand it over if they ask for it, no need to wake up just for that. Ah'll wake ye if we're in need of yer charm," tillade hon, inte helt skämtsamt. Remys förmåga att förföra och charma var användbar många gånger. Men hon tvivlade på att det var något de skulle behöva på en sån här liten väg.

"Merci, mon cher" log han mot henne och rotade fram de ID-handlingar som kunde tänkas behövas vid en eventuell gränskontroll. Han lade ID:t i mynthållaren på instrumentbrädet så att Ad skulle ha nära tillgång till det.
"Yeah, wake Gambit if you feel the need of his charms.." log han retsamt mot henne och blinkade innan han satte sig tillrätta i sätet med huvudet lätt lutat mot fönstret. Han slöt ögonen och försökte att slappna av. Det var svårt till en början pågrund av huvudvärken men snart så blev han mindre och mindre medveten om sin omgivning tills han tillslut föll in i en djup sömn.

Ad lipade kort åt Remy, men hon var van vid hans eviga insinuationer och flörtiga beteende. Det var alltid lättare att motstå hans charm ju längre hon vistades i hans sällskap, det var få som var immuna mot den. Hon sneglade mot honom då och då, till slut verkade han ändå somnat. Nu hoppades hon att han skulle få förbli sovande även vid gränskontrollen.

Några mil senare nådde de mycket riktigt en liten gränskontroll. Den såg ut att kunna stå obemannad ibland, men just nu fanns där faktiskt en vakt som precis vinkade igenom en bil. Det fanns bara en lastbil framför dem nu, och den vinkades också igenom efter någon minut. Ad körde fram.
"Hi there," hälsade den kvinnliga vakten. "ID please."
Ad räckte fram sitt och Gambits körkort. Kvinnan kastade en blick på korten, och jämförde sedan dessa snabbt med Ad och Remy.
"Alrighty, seems to be in order."
Vakten kikade in i bakluckan och på passagerarsätet men tycktes inte upptäcka något misstänkt.
"Planning on staying long?" undrade hon.
"No ma'am, we're only visiting a friend," svarade Ad på sin bredaste amerikanska.
"Well, have a safe journey. Welcome to Canada!"
"Thank you!" log Ad.
När de kört förbi kontrollen drog hon en djup suck och insåg först nu hur spänd hon faktiskt varit.

Gambit fortsatte att sova tungt under resans gång. Då de stannade vid gränsen så tittade han kort upp för ett ögonblick men lutade sedan huvudet mot fönstret igen och fortsatte obekymrat att sova. Huvudvärken och bilresan hade tagit på krafterna så nu såg kroppen till att försöka ta igen sig. Den var en drömlös sömn, en där medvetandet tillfälligt befann sig i limbo tills kroppen åter kallade på dess uppmärksamhet.

Ad drack av det nu kalla kaffet. Det gjorde detsamma vilken temperatur det hade, det smakade åtminstone likadant... tyvärr inte den bästa smaken. Hon var i alla fall nog så utvilad. Efter någon timme slog hon på radion, på en ganska låg volym för att inte störa Remy. Vägen hade inte ändrats mycket, men nu började skogen sakta bli tätare. Efter ytterligare en halvtimme började landskapet att resa sig, och de sniglade uppåt. Det var främst hög mark och inte branta berg som väntade, men ett par toppar reste sig ändå. Det var längesen Ad varit i trakterna, och hon hade inte kommit från den här vägen, men snart svängde de in på en något större bana som nu kändes bekant. Ad kramade om ratten. De hade fortfarande ett par timmar av dagsljus, med lite tur kunde de kanske finna Logan innan dess. Att leta genom natten kunde vara farligt. Men en sån här kväll skulle de knappast slösa tid på att finna ett hotell om så blev fallet. Bilen fick duga gott som sovplats.

Remys sömn stördes inte av musiken utan han fortsatte lugnt att sova. Någon timme efter de passerat gränsen började han dock att röra oroligt på sig tills han plötsligt satte sig upp med ett ryck och yrvaket såg sig om.
"Où suis-je?" yttrade han och blinkade ut mot skogen som susade förbi utanför. Han såg tomt ut genom fönstret för ett ögonblick och vände sedan blicken mot förarsätet. Ad. Synen av henne fick minnena att vakna till liv igen. Savannah, Logan, resan till Kanada. Han gned sig i ögonen och kastade sedan en blick på den digitala klockan på instrumentbrädet. Han hade inget exakt minne av vad klockan varit när han somnat men om han hade någon form av tidsuppfattning så måste han ha sovit i åtminstone 2 timmar, om inte mer.
"Are we there yet?" mumlade han sömndrucket och rätade på sig i sätet medan han kvävde en gäsp.

Ad märkte hur Remy började skruva sig, och var därför förvarnad när han plötsligt ryckte till. Hon hoppades att tuppluren hjälpt något, det knöt sig i magen igen när hon tänkte på Savannah och attacken.
"Still at least one hour and a half to go, maybe two. The roads are good, so hopefully we'll make good time," svarade hon och gnuggade ögonen. Det passerade något fler bilar nu än innan de kört över gränsen, men det var inte mycket trafik att tala om. Många småvägar ledde från den större, upp till privata stugor och vandringsleder. Logans tillhåll låg ändå mer isolerat, men här ute var det lätt att finna ensliga hus.

Han suckade trött då Adnaurian beräknade tiden kvar tills de skulle vara framme vid Logans stuga. Långa bilresor var inte direkt hans favoritsysselsättning. Hans långa ben blev lätt stela av att sitta still i trånga utrymmen och rastlösheten nog det värsta av allt. Han sträckte ut benen i den mån han kunde och satte sig rakare i sätet. Huvudvärken verkade ha blivit bättre med tuppluren så det var han tacksam över. Han rotade fram vattenflaskan från sidodörren och drack upp det som var kvar.
"So you've been here a lot before?" undrade han och blickade ut mot skogen runtomkring dem. Remy hade inga svårigheter att föreställa sig Logan där ute någonstans i vildmarken.

"Twice," svarade hon medan hon skruvade sig lite i sätet för att inte bli allt för stel. "Ah'd like to visit when there isn't some sort of crisis at hand. It's a beautiful country, but ah never have time to appreciate it."
Det var ju inte precis så att Logan bjöd med sig vänner hit upp. Det var hans chans att få komma bort, och den var honom förunnad.
"Ah think he has other places as well, but they don't last forever. If he's not anywhere around here it'll be a lot harder..."

Han lutade hakan mot handen med armbågen stöd mot dörren. Skogen växte sig tät och hög runtomkring dem, en otämjd vildmark.
"Let's hope he is then..." kommenterade han, smått bekymrat och kastade en blick i sidospegeln mot bilen som låg en bit bakom dem. En mörkblå Ford noterade han halvt omedvetet men lade ingen större vikt vid den.
"Any news from the school?" frågade han medan han famlade fram sin egna telefon för att se om någon ringt eller skickat sms till honom, vilket de inte hade.

"Nope."
Ad hoppades att deras nästa meddelande skulle bli att de funnit Logan, och framför allt att denne gick med på att hjälpa dem. Om det var såpass illa att han inte ens ville ställa upp på det skulle han säkerligen inte låta sig bli hittad. Nu hade de ju i alla fall spår som talade för att han rört sig just hit, tack och lov inte till Japan eller någon ännu mer avlägsen plats.

Vägen slingrade sig vidare uppåt. Ad försökte dra sig till minnes hur det såg ut där de skulle svänga av, men de var inte riktigt där ännu.

Remy undrade kort vad de hade för sig borta på skolan nu, sökte de fortfarande efter Magneto och Savannah? Om de hittade något så borde de väl höra av sig. Låg Stark fortfarande i koma? Han var inte direkt oroad för mannen utan snarare om han skulle gå samma öde till mötes då huvudvärken på nytt gjorde sig påmind.
"What do ol' Logan do all alone up here?" frågade han och sneglade åter igen i spegeln mot bilen som låg bakom dem. Den höll sig på behörigt avstånd, inte utom synhåll och inte så påträngande nära som många bilister körde nu för tiden.

Ad sneglade också på bilen, men den tycktes harmlös.
"Just that - stays alone," svarade hon med en axelryckning. "Hunting, brooding, running, training, meditating... Getting in touch with his wild side where he can control it and use it."
Hon spanade efter avfarten nu.
"Let me know if ye see a sign that says 'Whistle's creek', our turn should come right after."

"Hm.. he's not really much for company, is he.." konstaterade Gambit med ett snett flin, detta var inte direkt någon nyhet för någon. Logan hade aldrig varit den sällskapliga typen.
"Aye aye" svarade han på hennes förfrågan medan han spanade ut över vägen på jakt efter skylten. De hade åkt någon kilometer då han fick syn på en gammal skylt med flagnad tex. Han fick kisa för att kunna läsa den på håll.
"Is that the one?" undrade han och pekade mot skylten, som stod ett tiotal meter längre fram men som närmade sig snabbt.

Ad sträckte på nacken men hann inte få en skymt av skylten innan de passerat.
"We're about to find out," sa hon och saktade ner, blinkade höger, och gjorde en skarp sväng in på avfarten som dök upp väldigt hastigt. Det var oasfalterat, så bilen kämpade med att få grepp på den hårda jorden och gruset, men snart rullade den på igen utan svårigheter. Ad såg sig fundersamt omkring.
"Ah... think this is right."

Han greppade hastigt efter handtaget i taket då Ad skarpt svängde in på den nya vägen. Gruset och dammet yrde bakom dem och han skrattade en aning åt detta och gav Ad en smått road blick.
"Good..." kommenterade han kort och slappnade av i sätet då bilen fick fäste om vägen igen.
"How close are we?" undrade han och blickade framåt längs den oasfalterade vägen. Det verkade inte som om någon åkt där på ett tag för löv hade lagt sig som ett täcke över gruset.

"20 minutes," svarade hon medan hon sneglade i backspegeln. Den andra bilen hade åtminstone inte följt efter dem, så det var uppenbarligen en helt vanlig trafikant.
Ad spanade förgäves efter hjulspår. Det hade antagligen regnat mer än en gång sedan Logan passerat här, om det nu var hit han åkt. Löven var orörda, sånär som på ett och annat djurspår.

Efter drygt 10 minuter kunde ett hinder skymtas - en gran hade lagt sig över vägen. Ad spanade efter vägar runt den, men skogen var tät på båda sidor.
"Just great..."
Hon stannade några meter därifrån. Några grenar hade brutits av på ovansidan.
"Looks like someone went across - could be Logan with his bike," kommenterade hon.
Ad betraktade fundersamt trädet. Enda chansen att få undan det vore att låta Gambit spränga det, men det kändes som ett onödigt ingrepp. De var inte så långt ifrån stugan nu trots allt.
"Ah suppose we walk from here?"

Remy rynkade pannan en aning då han fick syn på den väldiga granen som låg över vägen.
"Could be..." mumlade han och betraktade de knäckta grenarna. Han vände blickten till henne då hon föreslog att de kunde gå resten av biten.
"Would be nice to stretch the legs for a while" konstaterade han och knäppte loss sig innan han klev ur bilen. Vinden ven i träden runt om och fick dem att svaja fram och tillbaka. Det var skönt att få räta på sig så han tog tillfället i akt att sträcka ut benen ordentligt. Remy styrde stegen fram till granen och inspekterade de brutna grenarna närmare. När han kom tillräckligt nära så såg han att grenarna faktiskt inte var avbrutna utan kapade rakt av som med en slät kniv, eller möjligen adamantium klor.
"Gambit are quite confident that Logan's been here..." påpekade han och klättrade upp på stammen för att blicka ut över vägen på andra sidan. Han hoppade vigt ned på andra sidan och började följa vägen djupare in i skogen.

Ad plockade på sig mobilen och gled sedan ur bilen. Hon låste den och rörde sig sedan bort mot granen.
"Aye, looks like it," nickade hon.
Istället för att kravla över bytte hon form och tog ett vigt språng över som lejoninna. Hon hade fortfarande inte fått tillbaka sin gamla energi, därför var det mer effektivt att röra sig i lejonformen. Här ute behövde de inte oroa sig för mutanthatande civilister åtminstone.
"Ah can smell him," påpekade hon när hon gått ikapp Remy. "But he hasn't been near the tree for days."

"If he's been living out here in the woods for a couple of weeks, Gambit's sure that even he could smell Logan if he were close enough" sade han retsamt och kastade en blick på den vita lejoninnan som travade fram längs vägen jämte honom. Även i lejonform var Adnaurians utmärglade fysik noterbar så han valde att titta åt ett annat håll. Då de gått i ett par minuter så blev vägen allt mer förvildad. Träd och buskar hade rört sig allt närmare inpå vägen och gruset var täckt med ett lager av fallna löv. Remy såg sig omkring och spände öronen för att lyssna efter ljud som indikerade på att det kunde finnas någon annan än dem där ute i skogen. Marken verkade orörd men han var inte direkt en spårare, dessutom visste Logan hur man dolde sina spår. Efter ytterligare en bit så kunde Remy skymta något mellan träden, långsidan av en liten stuga syntes mellan träden längre upp i skogen.

Känslan av blöta löv under tassarna var uppfriskande, alla dofter och alla ljud var så... äkta. Men ju närmare stugan de kom, desto mer uppenbarade sig onaturliga dofter. Logan levde spartanskt och med naturen, men det fanns spår som inte gick att gömma. Bränslet från en motorcykel, röken från en skorsten... Det var ingen eld tänd nu, men det fanns små spår kvar i området. Ad vädrade intensivt medan de gick. Hennes mage knöt sig allt hårdare ju närmare de kom. Fanns Logan i stugan nu eller var han ute i skogarna? Hade han kanske flytt i samma stund han hörde ljuden från bilen? Mer och mer av stugan blev synlig mellan träden tills de tillslut kom ut på den lilla gårdsplanen.