Time heals all wounds?

Scotts uppmärksamhet hade glidit ifrån det omaka paret inne i Danger Room och det tog en liten stund innan han insåg att Jean börjat gå mot utgången. Han gick ner för att möta henne vid utgången, men hade inga högre förhoppningar då han såg hennes ansiktsuttryck.
"I couldn't reach her," förklarade Jean, som väntat. "And I agree with the professor, I think our best shot is to try and and strenghten her human mind. And since we can't reach her, it'll have to be drugs."
"Do we keep any within this building?" undrade Scott.
"Thankfully, yes. No large quantities, but sufficient enough... I'll go and see the professor before I fetch some medication. We should be able to feed it to her with some meat..." Jean kastade en blick bort mot lejoninnan som nu lekte med en basketboll.
"You could stay and keep an eye on her..?" föreslog hon.
Scott ryckte hjälplöst på axlarna, det skulle knappast göra någon skillnad om han var där eller ej. Men det kändes på något sätt bättre än att lämna Ad ensam.
"I'll be back soon," försäkrade Jean och fortsatte mot hissen.

---------------------------------

Kurt bekräftade att Logan inte befann sig på lärarrummet genom en snabb teleportering fram och tillbaka. Så Kurt och Hank besökte de få platser de antog att Logan skulle söka sig till, och på andra försöket kom de rätt. De rörde sig tyst genom biblioteket fram till datorn där Logan satt.
"Anything new?" undrade Kurt. "I thought I'd bring Hank, he knows all there is to know about this Hoyer-guy," förklarade han.

Han kunde känna lukten av Hank och Kurt innan de ens klev in i biblioteket men såg inte upp från skärmen förrän de stod strax bredvid honom. Han uppskattade Kurts hjälp och log kort mot denne. Det fanns en del luckor i informationen gavs ut via media och även en hel del felaktigheter så han hoppades att Hank kunde ge dem mer korrekt information om saker och ting.
"There's talk about an big fundraiser taking place but they don't specify date or location in any of the articles I've read so far. Guess the guestlist is by invitation only.." förklarade han och vände sig till dem båda.
"Do you have any details on it, Hank?" undrade han såg upp på den stora blå mannen. Anländandet av ännu två X-men till biblioteket tycktes ha väckt intresset hos några av studenterna för de såg nu upp från sina böcker och betraktade dem nyfiket.

Kurt noterade blickarna som nu riktades mot dem, och han valde därför att gå och prata lite med eleverna för att de skulle undvika att höra detaljer om vad som försiggick. Han gav dem väldigt knapphändig information för att deras värsta nyfikenhet skulle stillas, men inget mer. Det var bättre att låta dem veta något än låta falska rykten spridas bland ungdomarna. Det gick inte att hålla allting hemligt på en skola.

Hank suckade, halvt road, halvt irriterad.
"Well, I haven't received an invitation, naturally. A democratic mutant would be the last one to be asked to attend a fundraiser for Hoyer. But, I have a contact who is invited... a former bishop. I can ask him for the details, and I'm sure he can help us locate a guest list. He's already told me there are two mutants attending who stand behind Hoyer's campaign and the mutant registration act. I'm guessing The Brotherhood are keen to get rid of those 'traitors'," förklarade han.

Logan log snett, smått roat åt Hanks kommentar om att inte ha blivit bjuden. Då han nämner biskopen som eventuellt kan delge honom mer information så nickar Logan gillande.
"That would be great, Hank." han tänkte kort över situationen de nu befann sig i, om så var fallet att Hoyer och middagen var the Brotherhoods mål så betydde det att X-men för första gången på månader låg steget före.
"We need to find out where and when it's being held.. I can imagine that every person on that guest list is a likely candidate for the Brotherhood to take down." Logan kunde inte förstå att mutanter själva kunde ställa sig bakom mutant registrerings lagen eller ens stödja en politiker som helt klart var hatisk mot mutanter. Han blickade kort efter Kurt som gått iväg för att ta hand om de nyfikna blickarna innan han vände sig till Hank igen.
"When do you think that you can get the information that we need?" undrade han lågmält.

"I can find out about time and place straight away, assuming Michael is available," svarade Hank. "I'll give him a call. Getting access to the guest list might take a bit more time, but I'm sure he can provide within the next few hours."
Kurt återvände från sitt samtal med eleverna.
"The stampede is coming soon," påpekade han med en blick på klockan. Det närmade sig lunch vilket innebar att korridorerna snart skulle myllra av elever.
"I'll go to my office and see if I can reach Michael. Then I'll get back to you," försäkrade Hank och reste sig.

"Thanks Hank" log Logan mot den andre mannen. "About time we got some news and made some progress" suckade han och Hank nickade medhållande åt detta. De vände sig båda mot Kurt då denne annonserade vågen av ankommande elever.
"Great" kommenterade Logan då Hank sade att han skulle återkomma så fort han fått tag i sin kontakt. Det var bäst att röra på sig innan vågen av elever strömmade ut i korridorena.
"I'll go down and check on Ad in Danger Room.." han hade undvikit att besöka henne sedan han stängt in henne i rummet i sjukhusvingen. Det var jobbigt för honom att se henne på det sättet, speciellt efter han själv legat så nära sin djuriska sida ute i vildmarken. Men nu när han förhoppningsvist hade gjort något form av framsteg så ville han gärna se henne, även om professornn eller Jean inte gjort några framsteg med henne. Han reste sig upp från stolen och följde med Kurt och Hank till korridoren.
"See you later" han nickade åt Hank och Kurt och rörde sig sedan neråt korridoren mot hissen som ledde ner till Danger Room.

Hank såg bekymrad ut vid omnämnadet av Ad, men sa ingenting utan nickade bara.
"I'll be in touch soon," lovade Hank innan han började gå i riktning mot sitt kontor.
Kvar stod Kurt, rådvill och fundersam. Han funderade på om han också skulle besöka Adnaurian, men det kunde vänta. Om ingen förändring skedde utgjorde hon ändå inte mycket till sällskap, och det var omöjligt att avgöra om hon ens brydde sig om vem som kom på besök. Logan var bättre på att hantera djur, och just nu verkade Ad inte vara något annat. Kurt stod ensam kvar tills en klocka plötsligt ringde, vilket betydde att lunchrasten precis startat. Med en knall teleporterade han sig från korridoren till lärarrummet för att slippa det kommande kaoset.

------------------------------

Nere i Danger Room satt Scott utanför inhägnaden där lejoninnan låg orörlig på en utskjutning i väggen, som en massiv gren av metall. En tass dinglade slött bredvid, och djuret tycktes sova efter den korta lekstunden. Scott såg sig hastigt om när han hörde ett slammer från dörren och fann Jean på väg in i rummet.
"The professor will be down in a while," upplyste Jean. Hon bar på en bricka med en rad burkar och ett papperspaket vilka hon ställde ned jämte Scott.
"We decided to give her some sedative, too. It won't put her to sleep, but it will keep her calm. We'll have a chance to take a closer look and make sure she's alright physically. Most antidepressants take weeks before they take effect... But there's this one, that only just got approved."
Jean höll upp en av de små pillerburkarna.
"It creates an almost instant effect... But we're not sure it'll be of any use, we don't know how this is gonna work when her mind is split like this. It could still take weeks, if it works at all," förklarade hon, så att Scott inte skulle sitta på några falska förhoppningar.
Han nickade bara till svar och såg stumt på medan Jean plockade fram köttet ur pappret och preparerade det med de olika medicinerna. Därefter tog hon med sig fatet bort till den enda dörren som fanns i den plexiglas-liknande väggen. Lejoninnan satte sig genast upp vid ljudet av dörren som öppnades. Hon hoppade vigt ner och travade bort mot köttet som Jean lämnat innanför innan hon stängt och låst igen. Ad plockade upp köttstycket i munnen och lade sig ner jämte en - sedan länge sönderklöst - kudde, och började äta.

Logan lyfte blicken då klockan ringde ut för lunch. Det tog inte lång tid innan korridoren runt honom fylldes av elever. Han skyndade sig in i hissen för att slippa den värsta vågen och lutade sig mot väggen och slöt ögonen medan hissen förde honom neråt genom byggnaden. Hissen plingade till och dörrarna öppnades när den nådde rätt våning. Logan reste på sig och gick ut i korridoren. Doften av Scott och speciellt Jean låg stark här nere, vilket betydde att de båda vistats här nyligen eller mer troligen fortfarande befann sig där. Han styrde stegen ned mot Danger Room och öppnade dörren. Mycket riktigt så stod både Jean och Scott där inne, framför den temporära inhägnaden. Logan gick tyst in och ställde sig bredvid dem båda medan han såg mot den vita lejonninan, som nu var i färd med att tugga i sig en köttbit.

Lejoninnan tog ingen notis om de tre figurerna utanför glaset. Hon satte i sig köttet på ingen tid alls och rörde sig nästan genast mot den skål som höll ett konstant flöde av vatten.
"We put medication, and some sedative into the meat," förklarade Jean tyst för Logan. Varken hon eller Scott hade sagt något till hälsning. "She should be getting drowsy soon, and we'll be able to get closer."
Ad drack länge, det var uppenbart att törsten var mer angelägen än hungern. Det dröjde några minuter innan hon började få svårt att hålla balansen. Bakbenen vinglade till ett par gången innan hon till slut satte sig ner.

Logan gled ned på huk och betraktade lejoninnan medan denne åt. Han svarade inte då Jean berättade om medecinerna och det lugnande medlet. Han gillade inte tanken på att de behövde droga henne men situationen gjorde det antagligen nödvändigt så han sade ingenting om det.
"What is the medecine for?" undrade han tillslut och vände blicken mot Jean. Det lugnande medlet hade uppenbart snabb effekt för lejoninnan började redan vingla. på andra sidan plexiglaset

"Antidepressants," svarade Jean, utan att ta blicken från Ad. "Her human mind seems to be completely catatonic. She's not resisting the animal in any way, as if she's given up. We hope we can produce some sort of awareness."
Lejoninnan gled ostadigt ner i en liggande ställning. Hon lutade huvudet tillbaka mot väggen, men de isblå ögonen var fortfarande öppna. Svanstippen var det enda som rörde sig, i små piskande rörelser fram och tillbaka över golvet.
"It should be safe to enter. She's still awake, so we should try and stay as non-threatening as possible," konstaterade Jean.

Det var tungt att höra om Adnaurians tillstånd. Han önskade att han kunde göra någonting för henne, det hela fick honom att känna sig så maktlös. Han bektraktade lejoninnan då hon sakta gled ned i liggande ställning på golvet. Han reste sig upp och nickade mot Jean.
"Try to stay away from the head and don't look her straight in the eyes" gav han som råd. Logan förstod djur på ett sätt som inte många andra gjorde. Ibland undrade han själv om han inte var mer djur än man, speciellt när den animalistiska närvaron lurade i bakhuvudet. Många gånger föredrog han även djurs sällskap framför andra människors.

Jean vände sig mot Scott med en frågande blick, för att se om han tänkte följa med in, men Scott skakade på huvudet.
"I'll stay here. You go," sa han.
Scott tyckte inte att de behövde vara fler än nödvändigt, det kanske skulle oroa djuret, för tyvärr var det inte Ad som väntade där inne. Dessutom hade han inget där att göra, och det var jobbigt nog att observera det hela på håll. Jean nickade kort innan hon klev bort till dörren igen och sköt upp den. Hon rörde sig med bestämda men försiktiga steg mot lejoninnan. Ad gjorde en ansats att resa sig, men föll tillbaka mot väggen. Hon gav inget ljud ifrån sig, men svansen snärtade till.
"It's okay, it's fine," sa Jean lugnande. Hon försökte vara passiv och utstråla lugn medan hon närmade sig.

Logan såg mellan Jean och Scott. Han hade inte tänkt följa med in men då Scott bestämde sig för att stanna utanför så kände Logan att han borde göra Jean sällskap. Han ville inte lämna henne ensam där inne med lejoninnan, även om denna hade fått lugnande så kunde ett plötsligt adrenalin påslag lätt ge henne övertaget. Logan gav Scott en kort blick innan han gled in i inhägnaden efter Jean. Han rörde sig försiktigt runt kvinnan och lejoninnan och placerade sig sedan så att han lätt kunde få kontroll över situationen. Om situationen uppstod så kunde han nu snabbt komma emellan Ad och Jean. Han blickade mot svansen som piskade på golvet och såg sedan mot Jean som försiktigt närmade sig.
"Don't be afraid.." sade han. "She won't hurt you" det var svårt att avgöra om han riktade detta mot lejoninnan eller Jean.

Jean tog genast upp en mental kontakt med lejoninnan. Hon hade ingen önskan om att kontrollera djuret, men hon kunde ändå hjälpa till att hålla Ad lugn. De första tankarna var mycket riktigt oroliga, men det berodde mycket på det faktum att lejoninnan inte förstod varför kroppen inte reagerade som den borde. Jean rörde sig närmare utan problem och var så småningom bara någon meter bort. Hon lät blicken glida över den magra kroppen men såg ingen orsak till oro, Ad hade inga synliga skador, och i sin djurform hade hon ätit bättre än på alltför många veckor.

Lejoninnan höll blicken fäst vid Jean som undvek ögonkontakt. Hon avläste djurets sinnelag igen och agerade på impuls när hon sträckte ut en hand för att stryka det breda lejonhuvudet. Reaktionen var som hon hoppats - det stora djuret gav upp ett lågt spinnande och slöt ögonen. Jean uppfattade igenkännande från lejoninnans sida, dofterna var bekanta och inte hotfulla.
"She recognizes us," upplyste Jean för Logan. "I'll see if I can reach her human mind..."

"That's something" konmmenterade Logan då Jean upplyste honom om att Ad kände igen dem. Han ville inte få några falska förhoppningar. Djur kunde ju trots allt känna igen dofter och ljud, det behövde inte betyda något mer än så men djupt ner hoppades han att Ad snart skulle komma tillbaka till dem. Då Jean annonserar att hon tänker försöka nå Ad mentalt så rör han sig lite närmare dem båda.
"Be careful, Jean.." uppmanade han henne lågt. Det var svårt att veta hur lejoninnan skulle reagera i detta tillstånd eller hur Ads medvetande skulle reagera på drogerna, om hon ens kände av dem.

Jean svarade inte Logan, hon hade redan slutit ögonen och börjat tränga djupare in i Ad's sinne. Hon lät dock handen falla tillbaka - om lejoninnan reagerade aggressivt var det dumt att hålla en fysisk kontakt. Precis som Xavier fann hon inget annat än ett djuriskt medvetande och hon trevade runt länge bland primitiva tankar och instinkter innan hon fann något mer. Hade medicinerna hunnit ge någon verkan? De skulle vara snabba, men det fanns inga garantier för att de skulle ha märkbar effekt.
Adnaurian? undrade hon försiktigt. Det andra sinnet tog formen av Ad, hopkrupen i ett mörkt hål.
Go away, svarade figuren.
Please, Ad, you can't stay here. Come with me, we want you back with us, bad Jean.
No. There's nothing but pain out there.
Is this any better?
Aye.
I know it hurts, Ad, but it won't get any better if you stay here like this.
Ah cannae fight it. Ah'm safe here.
Ad, we need you. Savannah needs you.
Det kom inget svar, men figuren rörde försiktigt på sig.
Savannah?
That's right. We all need you, please come back to us.
Savannah's gone. Gambit's gone. Logan's gone.
No, Logan's back, remember? We're not leaving you... Please, don't leave us.
Figuren suckade tungt.
Fine. Ah'll try.

Jean knuffades plötsligt iväg, ut ur de båda sinnena och tillbaka i sitt eget. Hon föll tillbaka i en sittande ställning och öppnade ögonen igen för att att navigera sig i verkligheten.

Logan stod otåligt och såg mellan de båda kvinnorna. Både han och Scott stod tysta och betraktade den rödhåriga kvinnan intensivt. Han kände sig så maktlös i sådana här situtationer, det enda han kunde göra var att stå och vänta, vilket han inte riktigt hade tålamodet för. Det kändes som om en evighet hade förflutit när Jean äntligen verkade återvända till dem.
"Jean?" han fäste blicken på henne.
"How did it go?" undrade han och såg från henne till den vita lejoninnan och sedan tillbaka igen i hopp om goda nyheter.

"I'm not sure," svarade Jean. Hon studerade lejoninnan noggrant, men såg inga tecken på en förändring. Det lugnande medlet verkade förstås fortfarande, men Ad borde åtminstone kunna återta medvetandet från djuret.
"Her human mind is at least concious, but it wasn't very promising. She said she'd try to come back," förklarade Jean.
Hon försökte pussla ihop det Ad sagt, det var åtminstone framsteg att ha kommunicerat med henne, men just nu tycktes inget hända.

"She said... she said you were gone," sa Jean och vände blicken mot Logan. "Maybe you ought to stay closer, I don't think she knows where she is, neither location- or timewise."

Logans panna veckade sig bekymrat då Jean berättade för honom att Adnaurian verkade tro att han fortfarande var borta. Han vände blicken till den vita lejoninnan och tog sedan ett steg närmare henne för att sedan huka sig ner mot henne för att hon skulle ha lättare för att känna doften av honom. Det var riskabelt att hålla sig så pass nära lejoninnan om rovdjuret fick för sig att slänga upp med huvudet och de vassa tänderna mot honom, men eftersom han hade sin helningskraft så var detta inget han oroade sig för. Dessutom trodde han inte att hon ville skada honom, inte om hon inte måste. Han såg kort upp på Jean men flyttade sedan blicken till Ad igen.
"Hey, kiddo.." sade han lugnt till henne och lade en hand mot det stora huvudet.
"I'm here with you... and I'm not going anywhere.." han lät ett par fingrar stryka över det ena ludna örat.
"But now you need to come back to me.." han visste inte om hans ord nådde det mänskliga medvetandet men kasnke skulle hon känna igen ljudet av hans röst.

Lejoninnans andhämtning var tung och hon gjorde inga protester när Logan slog sig ner framför henne och strök hennes huvud. Jean betraktade det udda paret med spänd förväntan och avvaktade med att försöka avläsa Ads tankar igen. Lejoninnan blinkade långsamt ett par gånger, svansen piskade slött till en gång, men annars tyckte ingenting hända. Jean lät sig betrakta Ads medvetande för att se om något hände.
"Just keep talking," sa hon, uppenbarligen riktat till Logan. "She knows it's you... Her mind might be coming back, but I'm not sure if she can transform. The sedative might be working against her," förklarade hon bekymrat. "But it should be letting up in a few minutes... Though I ought probably not be in here when that happens."

Han lyfte blicken till Jean vid hennes ord och nickade för att visa att han förstod.
"Maybe you should join Scott on the other side of the enclosure" föreslog han. Om nu lejoninnan tog över när det lugnande medlet slutade värka så skulle Jean inte hela lika fort som Logan om något hände. Han vände blicken till lejoninnan igen och betraktade henne avvaktande.
"Adnaurian?" uppmanade han och strök handen över den bepälsade pannan. "I know you're in there and I'm not giving up on you."
"I'll be waiting here for as long as it takes, kiddo.."

Jean nickade stilla och rörde sig bort till utgången där Scott stod avvaktande. Hon höll blicken fäst vid Logan och det vilande djuret hela tiden, med pannan i djupa veck. Om det inte fungerade fick de helt enkelt fortsätta vänta... Men det hade ingen av dem lust till. Samtidigt skulle det inte vara till någon hjälp att få tillbaka en katatonisk Adnaurian.

Inne i lejoninnan hade dock något börjat röra sig. Ett uppvaknade som lyssnade till ljudet av Logans röst, som kände en gnutta hopp... Det vita djuret gnydde, fortfarande i ett animaliskt stadium, men plötsligt medveten om smärtan och sorgen som den mänskliga sidan kände. Djuret försökte bli av med det, knuffa undan smärtan för att stanna i den ljuva ovissheten.

Logan var bara halvt medveten om att Jean slöt sig till Scott utanför inhängnaden. Hans fokus låg på lejoninnan nu. Han tyckte sig urskilja en förändring i de blå ögonen. Det blixtrade förbi som hastigast med en markant utvidgning av pupillerna innan djuret märkbart försökte pressa det tillbaka igen.
"Ad" manade han och försökte fånga hennes blick.
"Focus on me" han lade handen försiktigt under hennes haka och höll varsamt tag i henne så att hon skulle uppmärksamma honom.

Det lugnande medlet hade börjat släppa, men lejoninnan försökte inte resa sig. Hon försökte fortfarande mota tillbaka det mycket svagare mänskliga sinnet, men hade inte alls samma envishet. Hennes fysiska välmående var betydligt bättre nu, det skulle inte vara svårt att omvandla sig, men djuret ville inte släppa kontrollen. Hon ålade sig och slöt ögonen för att slippa se den bekanta figuren som talade till henne, men det mänskliga sinnet gav inte upp.

Ad lyckades med något hon aldrig tidigare gjort - hon frammanade en omvandling, trots att det dominerande medvetandet fortfarande var djuriskt. Lejonkroppen krympte till den mänskliga, som fortfarande var utmärglad, men inte lika undernärd. De brungröna ögonen flög upp och stirrade omkring sig medan den vita svansen piskade - djuret ville inte ge upp, men det vägrade också det mänskliga.