Time heals all wounds?

Hank suckade tungt och vände sig till Scott.
"There is not much that we can do..." han såg bekymrat mot bilderna på skärmen.
"What.. so... so you mean that Remy's... dying?" Scott såg mellan Hank och Jean. Jean stirrade tomt på bilderna hon höll i handen och skakade bara tyst på huvudet.
"Hopefully not" svarde Hank och drog en hand över huvudet. "As long as it does not keep spreading.." fortsatte han eftertänksamt.
"If we figure out what is wrong we might be able to reverse the effect.. but I'm afraid that we might need the girl for that." Dem visste alla vem han menade, roten till både Starks och nu Gambits tillstånd; Savannah.
"And I'm afraid that he don't have much time in the rate it's progressing." Hank plockade av glasögonen och gned sig trött i ögonen.
"So what can we do?" undrade Scott uppjagat och rynkade pannan.
"I shouldn't have let him go" mumlade Jean tyst och hennes fingrar knep hårdare om bilderna, i sina händer, så att de började knöglas ihop.
"Jean.." Scott lade en hand mot hennes arm och de mötte varandras blickar för ett ögonblick. Hon nickade kort och tog sig samman igen, det var inte tid att bli hysterisk eller slänga skuld åt nåt håll.
"What can we do to stop it from spreading?" upprepade Scott.
"Hm.." Hank knep ihop ögonen och tänkte febrilt. "We could try to put him in an indused coma." tänkte han högt. "The rapid cell disconnection might have to do with that the brain is trying to compensate for whatever happened. Maybe this is what would have happened to Stark aswell if he hadn't gone into a coma right afterwards?" han såg frågande mot Jean för att få dennes åsikt om saken.

Jean nickade med en sammanbiten min.
"Yes, I think it's our best options. I think any strain might cause the problem to escalate, he might be safer if he's kept unconcious," svarade hon bestämt, men samtidigt oroad.

"We've been trying to find her," påminde Kurt.
"And that's why we tracked down Logan," svarade Ad. "We're only wasting our time."
Hon bytte till sin lejonform i ett svep, ansträngningen fick det att svarta för ögonen, men hon behöll balansen på de fyra tassarna.
"Katzen..." började Kurt, men Ad travade ut ur rummet utan ett ord. Hon kunde inte sitta still, inte nu. Istället började hon söka sig neråt, på jakt efter Logan.

"I think so too" nickade Hank och suckade djupt. "The sooner we do it the better." han vände blicken mot mannen som fortfarande låg på britsen i MRI maskinen.
"I'll go and prepare everything" sade Jean tyst innan hon slank ut ur rummet. Scott såg efter henne men gick sedan fram till Hank och ställde sig bredvid denne framför det stora fönstret.
"I'll try to explain the situation to Remy.. but my french isn't really what it should" Hank log kort mot Scott men fick sedan en mer allvarlig min och gick ut från kontrollrummet för att prata med Remy.

Logan hade parkerat motorcykeln i garaget och var nu i färd med att torka av den med en trasa. När han var nöjd så drog han en skyddande presenning över den och borstade sedan av byxorna, som blivit dammiga av att han suttit på knä på marken. Han greppade ryggsäcken som låg avslängd i ett hörn och började sedan röra sig upp till skolan. Det kändes främmande att vara tillbaka, även om alla dofter och ljud var dem samma så kände han inte längre samma sak för dem. Han skakade lite på huvudet och drog en hand över skägget på hakan. Han gjorde en mental notering att han skulle behöva ansa det senare.

Scott blev stående och tittade ut i rummet medan Hank gick bort till maskinen ur vilken Remy nyss blivit synlig igen. Han hoppades innerligt att den här metoden skulle hjälpa, men framför allt var han fast besluten om att få tag på den som försatt dem i den här knipan. Just nu hade han inte mycket sympatier till övers för Savannah, trots att det inte varit hennes val från början. En teammedlem svävade i livsfara, det var det enda han kunde tänka just då.

I rummet bredvid plockade Jean fram dropp och läkemedlet som krävdes för att kunna söva och försätta Remy i koma. Medan hon gjorde i ordning allt skickade hon ett telepatiskt meddelande till Xavier för att förklara situationen och deras planerade åtgärd.

Ad rörde sig snabbt genom korridorerna på jakt efter Logans doft. Hon antog att han ställt av motorcykeln, men frågan var om han hunnit vidare någonstans. Vid ett tillfälle tyckte hon sig höra någon yttra hennes namn, men då det inte var den hon sökte ignorerade hon det och fortsatte mot entréplan. Det var Lubaya som hade hojtat efter Ad då denne passerat grupprummet. Lu hann bara få en glimt av den avmagrade lejoninnan, men det var något som inte stämde.
"Something is going on..." mumlade Lu medan Miwa såg mot dörröppningen som nu stod tom.

Remy satte sig upp med hjälp från Hank. Han kände på sig att någonting var fel då Hanks ansiktsuttryck visade tecken på oro även om denne försökte hålla sig lugn och samlad inför honom.
"Ce qui est faux?" undrade han och Hank satte sig tyst ned på bristsen bredvid honom och började sedan att försöka förklara situationen på knagglig franska. Remy betraktade honom tyst och log sedan kort, trots att han förstod allvaret i situationen, det var mest för att försöka muntra upp den blå besten som satt bredvid honom.
"Faire ce que vous devez. Gambit vous fait confiance.." han lade en hand på Hanks axel. Inombords kände han sig dock inte alls lika lugn som hans yttre tydde på.

Logan hade tagit bakvägen in från garaget och strövade nu lugnt fram genom en av korridorena på bottenplanet med ryggsäcken slängd över ena axeln. Stegen ledde honom till sitt gamla rum och han kände prövande på handtaget. Dörren gled upp utan problem och han steg in i rummet. Ingenting såg ut att ha blivit rört under tiden han varit borta. Minnet av dagen då han gett sig av sköljde över honom och han drog en hand över ansiktet och skakade lite på huvudet, som för att skaka det hela av sig. Han slängde ifrån sig ryggsäcken på sängen och gick till det tillhörande badrummet för att väta ansiktet.

Ad hade precis lyckats snappa upp Logans doft i korridoren där hans rum låg. Hon rörde sig mot dörren när en röst trängde igenom hennes tankar.
Gambit is about to be put under an induced coma. It will be safer this way, until we can figure out how to keep him from deteriorating further. You can see him if you like, but he will be unresponsive in a few minutes.
Det var inte Xaviers röst, utan Jean's. Ad visste inte vilka som fått meddelandet, men det fick henne genast att stanna upp. Hon slets mellan begäret att söka upp Logan och kräva omedelbart sökande och att tala med Gambit... Efter någon sekunds övervägande vände hon tvärt och skyndade upp för närmaste trappa för att nå sjukhusvingen. Utmattningen var som bortblåst när adrenalinet återigen pumpade, och vägen upp gick snabbt på fyra ben. Bara någon minut senare hade hon knuffat sig igenom dörren och såg sig vilt omkring i den sterila miljön.
"Where is he?" frågade hon högt då hon inte omedelbart såg någon.

Logan sköljde ansiktet i handfatet men stannade upp då Jeans röst trängde in i hans huvud. Logan. We're about to put Gambit in an induced coma. I think you should be here. For Adnaurians sake. Han tittade upp och mötte sin egen blick i spegeln och blev förvånad över hur härjad han såg ut. Det var inte tid att tänka på det. Han torkade snabbt ansiktet med en handduk och drog en hand genom håret innan han skyndade iväg mot sjukhusvingen. Han undrade just hur pass allvarlig situationen var med tanke på att de tänkte försätta Remy i ett medicinskt koma.

Jean såg upp från nålarna och droppen hon höll på att preparera då dörren åkte upp och hon sedan hörde Ads röst. Till en början kunde hon inte se den andra kvinnan men sänkte sedan blicken och fick då syn på den vita lejoninnan.
"Ad. He's in the other room, Hank is talking with him." förklarade hon och gick runt bordet för att möta Ad. "They should be out any minute.."
Just då klev Remy ut från MRI rummet tillsammans med Scott och Hank som höll ett vakande öga på honom. Remy såg blek ut men ett leende klädde fortfarande hans läppar och när han fick syn på den vita lejoninnan så log han ännu bredare.
"Ad, ma lionne" uttryckte han. "Êtes-vous venu à dire bonne nuit?" undrade han lättsamt och satte sig ned på den säng som Jean pekade ut åt honom.

Trots Remy's lättsamhet kände Ad hur hjärtat sjönk i bröstet. Hon försökte intala sig att detta var det bästa för honom, att det skulle rädda honom och hindra livslånga skador, men det fanns inga garantier. Så många känslor och tankar fyllde henne på en och samma gång att hon knappt kunde andas. I sin lejonform kunde hon inte gråta, men de isblå ögonen lyste ändå av sorg och oro.
"Vous êtes un idiot," svarade hon hest och rörde sig snabbt bort till britsen på vilken Remy satt sig. "...viens avec moi... vous êtes sacrément têtu!"
Hon reste sig på bakbenen och vilade framben och huvud på sängen, med pannan tryckt mot Gambits ben.
"Si tu mourras, je vais vous tuer."

Han log vagt åt hennes ord och kramade om det stora vita huvudet som tryckte mot hans ben.
"Je ne vais pas mourir, mais si je le fais je vous promets que je vais revenir et vous hanter" lovade han henne och blundade för ett ögonblick. Försökte att inte tänka allt för mycket på situationen eller huruvida han någonsin skulle vakna upp igen om de väl försatte honom i koma.
"Gambit sera juste dormir pendant un certain temps.." han pussade henne mitt uppe på huvudet och drog en hand över det ena ludna örat. "Il sera très bien." Han försökte vara stark, inte visa rädsla eller oro framför henne. Det här var det sista hon behövde efter allt som hade hänt och på något vis kände han skuld.
"Je suis désolé.." viskade han mot hennes päls. De andra stod sammanbitna och försökte att inte störa de båda. Logan tog sig tyst in i rummet och anslöt sig till de andra då han fick syn på lejoninnan och Gambit borta vid en av bäddarna.

De vita öronen låg tätt tryckta mot huvudet samtidigt som hon försökte kväva flera torra snyftningar. Ad ville helst vara den som tröstade, som sa lugnande och betryggande ord innan Gambit sövdes ner, men hon hade inga att ge.
"Ce n'est pas de votre faute..." svarade hon tyst.
Hank betraktade de två på britsen med en sammanbiten min. Han ville inte störa dem, men kunde samtidigt inte ignorera faktumet att Remy's tillstånd kunde försämras på ett ögonblick.
"Adnaurian, we should get started..." påpekade han försiktigt.
Ad lyfte huvudet och slickade den hand som Gambit strukit över hennes öra.
"Je vais attendre pour vous," lovade hon.

Remy log en aning då den varma tungan slickade hans hand. Han såg ned på de två blå ögonen och tog hennes ansikte mellan sina händer, som verkade små i jämförelse.
"Prendre garde, mon cher lionne." bad han henne och släppte sedan taget om henne, vilket var svårt. Han ville inte erkänna det för sig själv men han var rädd för vad som skulle hända härnäst. Att känna Ads mjuka päls under fingrarna hade på något sett känts betryggande men nu kände han sig utlämnad, ensam. Hank gestikulerade för honom att lägga sig ned på britsen, vilket han gjorde. Jean baddade hans panna med bomullstussar innan hon varsamt placerade elektroder där så de kunde kontrollera hans hjärnvågor.
"Prêt?" frågade Hank och höll upp en gasmask. Remy drog ett djupt andetag och blundade men nickade sedan mot Hank och tvingade fram ett leende. "Oui, Gambit est prêt." svarade han och den andre mannen satte då fast gasmasken över hans mun.
"Prendre des respirations profondes." uppmanade Hank och Jean skruvade igång gasen, därefter baddade hon Remys armveck och fäste en kateter där. Hon hängde metodiskt upp droppet och sprutade sedan sakta in medicinen som skulle försänka Remy i koma.
Remy drog några djupa andetag och kände hur kroppen började slappna av, en både skrämmande och skön känsla. Han vände blicken till Ad och log mot henne innan han sakta slöt ögonen och sjönk in i mörkret.
Då Remy tappat medvetandet så lyfte Hank masken från dennes ansikte och vred igen gasventilen. Både han och Jean stod sammanbitna för ett ögonblick men fortsatte sedan att arbeta för att få annat att tänka på.

"Je promets," viskade Ad.
Hon drog sig tillbaka från britsen och satt istället på golvet för att vara ur vägen för Jean och Hank då de började arbeta. En växande känsla av hopplöshet började sakta att sluka henne. Det var svårt att tänka klart då alla tankar var så mörka och smärtsamma, det fanns ingenting där och då som kunde stilla hennes oro och totala uppgivenhet. Just nu var ingen tanke mer välkomnande än den att kasta sig från taket och aldrig tänka eller känna något igen. När Gambit gav henne ett sista leende innan han förlorade medvetandet kändes det som hennes hjärta stannat i bröstet. Ad gav upp ett klagande ljud som var allt annat än mänskligt. Hon sänkte huvudet mot golvet och hela den vita kroppen skälvde.

Scott stod tyst och sammanbiten genom hela proceduren men ryckte till vid det klagande ljudet och vände blicken till lejoninnan. Han gjorde en ansats att gå till henne men Logan hann före.
"Ad.." Logan satte sig på huk jämte henne och lade en stärkande arm om den stora kroppshyddan. "It's going to be alright" försäkrade han henne.

Jean satte igång EEG-maskinen och såg till så att elektroderna satt fast ordentligt. Hon försökte att ignorera allt annat som försigick runtomkring henne och istället koncentrera sig på arbetet. Hank gjorde detsamma och fäste elektroder på Remys bröst för EKG:t. Scott stod handfallen och visste inte riktigt vad han skulle ta sig till, han såg från Hank och Jean till Logan och Ad på golvet.
"I'm going to talk with the professor" annonserade han kort och försvann sedan ut i korridoren.

Ad visade inga tecken på att ha hört eller ens märkt Logan. Skälvandet gav med sig, men hon gav inte ifrån sig några ljud och lyfte aldrig blicken. Bredvid stod Jean och kontrollerade att elektroderna fungerade som de skulle. Hon såg upp och nickade kort åt Scott då denne lämnade rummet, men återvände snabbt till Remy. Hank noterade noga tiden då de gett första dosen medicin, de skulle behöva ge återkommande injektioner till dess att de kunde väcka Gambit igen.

När Jean försäkrat sig om att de första värdena såg godtyckliga ut vände hon sig kort mot Logan och Ad som satt hopkurade på golvet. Hon rynkade genast pannan.
"Logan... I can't sense her."

Logan rynkade bekymrat pannan och såg upp på Jean. "What?" Han vände genast blicken till Ad igen och positionerade sig så att han satt direkt framför henne.
"Ad! Can you hear me?" undrade han och ruskade henne lätt för att försöka få någon form av reaktion från henne.
"Don't do this to me now, kid..." uppmanade han henne något oroat och greppade tag om hennes huvud och lyfte upp det för att försöka få ögonkontakt.

De isblå ögonen flackade runt innan de mötte Logans, men det fanns inget igenkännande i dem. Ad gav ifrån sig en lätt morrning, men visade inga hotfulla drag. Med en fnysning skakade hon på huvudet för att ruska bort Logans händer och knuffade hans axel med en mjuk tass. Jean betraktade det hela med djup oro - hennes försök att ta mental kontakt med Ad misslyckades, hon kunde bara avläsa instinkter och intryck.
"I can only sense an animal," förklarade Jean. Det gjorde henne faktiskt inte särskilt förvånad om det vore så, Ad kunde mycket väl ha drivits över gränsen och gett upp för den högre mentala styrkan som lejonet hade att erbjuda.

Logan kände igen djuret i hennes blick, det var inte Adnaurian som såg ut på honom genom de blå ögonen. Han släppte greppet om hennes huvud då hon ruskade på sig för att komma loss.
"Ad.. I know that you're upset right now.. but reverting back to a primal state is not the right thing to do right now." försökte han resonera med henne men var inte ens säker på att hennes undermedvetna ens uppfattade eller förstod det han sade.
Hank hade slutfört sitt arbete och stod nu och betraktade dem med bekymrad blick. Först Stark, sedan Gambit. De kunde inte förlora Adnaurian nu också just som de fått tillbaka Logan.

Lejoninnan visade inga tecken på att lyssna eller förstå Logans ord. Hon reste sig från golvet och såg sig omkring medan svansen piskade i små cirklar.
"Maybe... maybe she just needs a little time," föreslog Jean trevande. "She's lost so much lately, I just don't think she can handle any more."
"True, but how long are we talking?" undrade Hank. "We should get out and look for that Savannah-girl right away..."
Ad hade börjat röra sig så sakteliga mot dörren.
"We can't let her roam about the school in this state," påpekade Hank.

Då lejoninnan inte verkade bry sig om vad han hade att säga så reste Logan sig upp och betraktade Ad fundersamt. Han lyssnade till det Jean och Hank pratade om men höll blicken fäst på det vita lejonet som nu började trava bort mot dörren. Han höll med om att de borde ge sig ut och leta efter Savannah snarast möjligt men han kunde inte lämna Ad i detta tillstånd.
"I'll look after her." erbjöd han sig och började följa efter lejoninnan. Frågan var vad de skulle göra av henne om hon inte återgick till sitt normala jag snart igen. De kunde inte låta henne lämna skolan och hon kunde inte traska runt på skolan med ett lejons reflexer och instinkter. En lösning var att stänga in henne i DAnger Room men knepet var att få dit henne.

Jean tyckte inte om tanken på att Ad kunde förbli låst i den här formen och sinnet. De behövde Logan för att hitta Savannah, och kunde de inte hjälpa Ad snart skulle de behöva stänga undan henne från övriga skolan medan de sökte. Hon drog en djup suck och strök en hand genom håret medan hon såg på det magra djuret.
"She's hungry," upplyste hon, det var en tanke som tycktes uppehålla djuret totalt. "Maybe she'll be able to focus if she's just looked after a bit. She's not suffering mentally in this form like she does in her human," förtydligade Jean med en besvärad min.
"Excellent - we'll feed her," fastslog Hank. "But with what? And how?"

"Well.. we need meat.. The bloodier the betteri" konstaterade Logan och vände blicken till de båda andra. "Zoos hang meat from ropes in trees for the big cats to hunt." föreslog han fundersamt. Han vände blicken till Ad igen och tog in lejonets magra form. Det var väldigt uppenbart i den här formen att hon var undernärd. Hon skulle behöva ett antal bra mål mat och ordentligt med sömn för att kunna återhämta sig. Hennes sinne var kanske så pass utmattat att hon inte ens hade förmågan längre att förvandla sig tillbaka även om hon ville på grund av undernäring och brist på sömn.

"Oh, I'll just slaughter one of our many zebras we have on hand," svarade Hank sarkastiskt. Jean gav honom en skarp blick, det var inte läge för humor. Eller så kanske det var just det de behövde. Oavsett vad så hjälpte det dem inte att lösa problemet.
"It's a good idea, Logan. Better than having her roam the forest freely as a predator," tyckte Jean. "Surely we have at least some meat... If not, I'm sure Lubaya has plenty to spare."
Under tiden hade Ad börjat vädra runt i rummet, men än så länge hade hon tacksamt nog inte börjat intressera sig för att ta någon därinne som byte.

Logan stelnade knappt märkbart till då Jean nämnde Lubayas namn. Han hade inte tänkt på henne på en lång tid nu och att höra namnet var som att få en kalldusch. Han drog ett djupt andetag och fäste fokuset på lejoninnan igen. Det var bara en tidsfråga innan hon bestämde sig för att ge sig på någon utav dem om hon blev tillräckligt frustrerad eller hungrig.
"I guess somebody should go get the meat while somebody else watches her, before something happens" påpekade han och sneglade menande ner mot Ad, som vädrade runt i luften.

"Right..." Jean såg fundersam och orolig ut. Hur skulle de snabbast kunna få dit något att mata lejoninnan med? Helst borde ingen vistas i samma rum, men de kunde inte flytta Gambit i denne nuvarande tillstånd.
"I'll ask Lubaya to bring it up, it will be quicker that way... Try and think of a way to get Ad into a safer room," bad hon.
Hon slöt ögonen och fick anstränga sig för att få kontakt med den yngre kvinnan - hennes telepatiska förmågor gick inte att jämföra med Xaviers.

Lubaya - we need your help. Adnaurian is trapped in her lion form and needs food. Bring as much meat as you can and head for the hospital wing - quickly!
Lubaya satte sig käpprakt upp i soffan vilket fick Miwa att flämta till av förvåning.
"What's wrong?" undrade Miwa.
"Jean sent a message... Telepathy," svarade Lu hastigt. "Stay here."
På ett ögonblick hade hon störtat ut i korridoren och mot köket där hon förvarade sin egen mat. Många förvirrade och oroliga tankar hann passera, men hon stannade inte för en sekund.

Både Hank och Logan nickade mot Jean och försökte sedan komma på ett sätt som de antingen kunde valla eller leda iväg Ad på. Då de inte hade något ätbart utöver sig själva så kunde de inte direkt locka iväg henne på det sättet.
"How about dragging a yarn or something on the floor and see if she chases after it?" föreslog Logan något skämtsamt och blickade upp på Hank som såg ytterst skeptiskt ut till idén.
"You think that would actually work?" undrade han och rynkade pannan.
"Well.. she is a cat... technically..." Logan ryckte ovetande på axlarna. Han såg sig om i rummet efter någonting att använda. Ett sidovänt bord eller en stol kunde eventuellt användas för att fösa iväg henne mot ett av de andra rummen med, men frågan var om det skulle ge en aggressiv reaktion från hennes sida. Det bästa var nog att på något sätt få henne att gå dit dem ville med hennes egna fria vilja.