Peaceful Friday evening, my ass.

Lorna och Xavier hade strax nått fram till det öppna sjukrummet. Jean inväntade dem redan, och Kurt tittade också förbi för att hälsa på Polaris.

Ad reste sig från gräset och ruskade ordentligt på sig för att bli av med kvarvarande strån. Hennes instinkt sa till henne att slicka ren pälsen, men det hade hon varken tid eller lust med utan hon började lunka mot skolan.
"Everything alright?" undrade hon. Savannah såg lite vimmelkantig ut, det var sannerligen ett mirakel att det inte var värre.

Det var magi. Det spelade ingen roll att hon fått lära sig allt om vad mutanter hette - det här var magi, det hade beskrivits för henne ända sen hon var liten. Att försöka förklara den telepatiska rösten med någon slags vetenskap kändes omöjligt.
"I know" nickade Lubaya och såg sig om som ifall sjukflygeln låg precis i dörröppningen. Hon fäste sina gröna ögon vid Logan - öronen låg slätt strukna längs med huvudet.
"Yes please, as long as you have the time" svarade hon.

- Y-yeah.. svarade Savannah och rätade en aning på sig för att få bättre balans.
- Just stood up to fast, that's all.. förklarade hon och log snett mot Ad. Hon strök några testar hår bakom ena örat och såg upp mot skolan. Byggnaden som så många kallade för sitt hem. Varför kunde hon inte känna så? Just nu kändes skolan mer som ett fängelse än någonting annat. Det var ingenting som knöp henne till den här platsen. Förutom Adnaurian, påminde en liten röst henne i bakhuvudet och hon vände blicken till den snövita lejoninnan. Åsynen av henne gav Savannah en varm känsla i bröstet men hon sköt den snabbt åt sidan, varför visste hon inte riktigt.
- Inside then.. sade hon kort för att avbryta sina egna tankar och började röra sig mot dörrarna som ledde in i skolbyggnaden.

Logan reste sig upp från fotöljen och slängde bunten med mappar i knät på Tony, som stönade. "Hey!" yttrade han missnöjt och blängde på Logan. Logan flinade snett åt honom.
- If you just gonna sit there, you might as well be useful, påpekade han och vände sig sedan till Lubaya. Han kunde höra Tony muttra bakom ryggen på honom men också hur han lyfte upp en av mapparna och slött började bläddra i den. Logan gick fram till Lu och lade en lugnande hand på hennes axel.
- I always have time for my friends, log han mot henne. "Didn't know you had any.." glirade Tony från fotöljen bakom honom. Logan blickade över axeln mot honom och drog på munnen.
- Well, atleast you seemed to really love me yesterday, bub.. Or that's what you told me... repeatedly, flinade han och Tony sjönk väldigt djupt ned i sin fotölj och drog upp mappen framför ansiktet. "Please don't talk about that....." mumlade han fram bakom mappen. Logan höjde på ett ögonbryn åt honom och flinade sedan vände han sig till Lubaya igen.
- Let's go then, kiddo...

Ad såg vaksamt på Savannah innan hon följde efter bort mot de öppna dörrarna. De mötte nästan ingen - de flesta eleverna hade sökt sig ut för att äta sin lunch, övriga hade sökt sig till köket. Ad upplevde en sjunkande känsla medan de närmade sig sjukrummet. På något sätt skämdes hon för sin oförmåga att omvandlas, trots att det ju inte var hennes fel, åtminstone inte medvetet. Hon undrade också vad lösningen skulle bli, om inte Lorna kunde hjälpa henne. Skulle de kräva röntgenbilder? Om inte de visade något?
Dörren till sjukhusflygeln stod öppen och det hördes skratt inifrån.

Lubaya kastade en blick på den bakfulla Tony. Vad hade de egentligen hittat på kvällen innan? Hon misstänkte att hon inte behövde känna att hon missat något.
"I appreciate it" sa hon till Logan när de började gå. "I know there is nothing dramatic about it, and it is not as if she is mending some horrible injury. It just makes me a bit uncomfortable."
Hon höjde sin bandagerade arm och strök andra handen nervöst över den släta metallen. Två veckor utan att känna sin underarm, vad var väl det? Folk behövde gips längre än så. Men gips var å andra sidan inte så tätslutande eller orubbligt. Hon visste att Logan utsatts för betydligt värre prövningar, särskilt gällande metall, men hans kunde åtminstone vara till hjälp. Att ta bort hans adamantium skulle dock vara brutalt och smärtsamt, det skulle hon slippa, antog hon.
När de kommit till övre trappavsatsen kunde Lu se Adnaurian och Savannah ett stycke längre fram - ett blått ansikte tittade ut från den öppna dörren i slutet av korridoren.

"We've got company" annonserade Kurt glatt när han såg de två sällskapen närma sig.

- Are ya all having a party I didn't know 'bout? kommenterade Savannah då hon fick syn på alla människor som hängde i sjukrummet. Det hade hon inte riktigt väntat sig men det var väl att förvänta när någon som inte besökt skolan på ett tag kom på besök.
- Your hair is green.. utbrast hon plötsligt överraskat då hon fick syn på Polaris. Alla tystnade tvärt och såg på Savannah och sedan mot Lorna. För några sekunder var det knäpptyst i rummet men sedan brast Lorna ut i skratt. "You think?", log hon och plockade upp en slinga mellan fingrarna som för att inspektera håret. "Well darn, look at that.. I hadn't noticed", skojade hon och Savannah log snett åt detta. "I see your hair is purple", kommenterade Lorna vilket fick Savannah att lyfta handen till testarna som hängde ned vid hennes ena kind.
- Yeah, partially.. flinade hon snett och blev plötsligt varse om att resten av gruppen betraktade dem både.
- Eh, I'm Savannah, hälsade hon snabbt och Lorna log till svar. "And I'm Lorna or Polaris as some may call me.."

- Don't mention it, I understand.. sade han åt Lubaya och log. Logan stannade upp i dörröppningen då de kom fram till sjukrummet och betraktade sedan det som utspelade sig mellan Lorna och Savannah. That girl really had a talent for speaking precisely what she was thinking at the moment.. Kanske inte alltid en bra egenskap om någonsin. Han noterade att Savannah och Ad verkade hänga ihop väldigt mycket. Hade Ad bett henne att följa med eller hade hon bara följt med av ren nyfikenhet? Lorna såg upp och fick syn på honom. "Oh Logan, you're here too?"
- Looks like it, log han och ryckte en aning på axlarna.
- It's good to see you, Lorna.. fortsatte han och hon log mot honom. "Good to see you too." Hon fick syn på det vita lejonet bredvid den lila-håriga kvinnan. "Adnaurian, is that you?"

Ad stirrade upp i taket när Savannah som vanligt kastade ur sig det första hon tänkte. Det kunde förstås ha varit värre, det var åtminstone ingen förolämpning. Det var tur att sjukrummet var stort, men nu hade visserligen alla samlats närmast dörren. Ad kastade en blick över axeln när Logan klev in genom dörren, Lubaya dröjde kvar precis innan öppningen. Hon såg upp vid Lorna's tilltal.
"Och, nay. This is Nala, ah just escaped from the zoo" svarade hon sarkastiskt. "'course it's me, how many white lions do you know?"
"Oh, you never know. I was told the new student who needed my help also had a feline mutation" svarade Lorna med en axelryckning.

"Lubaya, do come in, please" kallade Xavier med ett varmt leende.
Lu, med öronen fortfarande tätt strukna längs med huvudet, krökte lite på nacken för att helt säkert inte stöta i dörrkarmen. Hon tittade nervöst runt på folkskaran, men kände sig tryggare när hon insåg att hon åtminstone mött alla förut - bortsett från Lorna.
"Oh my" utbrast den grönhåriga kvinnan tyst. Lu såg på henne, men det fanns ingen rädsla hos kvinnan. Bara fascination och ett glatt leende.
"I'm very happy to meet you, Lubaya." Lorna sträckte fram, och upp, sin högra hand. Lu grep och skakade den med ett nervöst leende.
"I heard you had some trouble after a meeting with Magneto" sa Lorna.
"Yes. I am very happy that you took the time to see me" svarade Lu.

Kurt hade hoppat upp och satt sig på en av sängarna som stod i närheten för att inte vara i vägen för människorna som nu alla stod klungade vid dörren. Jean hade även hon dragit sig lite åt sidan och lutade sig nu mot bädden som Kurt satt på. "Quite a little gathering, we got here.." kommenterade han åt vilket Jean log och nickade. "I'll imagine more will drop by", svarade hon och slängde ett öga på gruppen. Scott hade inte dykt upp ännu och Beast borde väl komma förbi senare när han var klar med vad det än var han jobbade med för tillfället. Hennes blick landade på den lila-håriga kvinnan i gruppen. Det skulle nog vara ett bra tillfälle att försöka få Savannah åt sidan senare, nu när hon ändå befann sig i sjukflygeln, så att Jean kunde ta lite fler tester. Hon kastade ett öga på xavier och undrade om han haft tid ännu att prata med Adnaurian angående Savannah.

Logan såg upp på Lubaya då hon vågade sig in i rummet. Han noterade hennes tätt bakåtstrukna öron och hoppades att hon inte kände sig allt för obekväm med situationen. Det hela skulle förstås bli mycket bättre när Lorna väl fått av metallen från hennes arm. Det borde ju inte vara några större problem för henne. Han började känna att det blev lite crowded precis vid dörren så han drog sig något åt sidan för att få mer plats.

Savannah betraktade fascinerat den grönhåriga kvinnan. Hon fick slå band på sig själv för att inte sträcka ut en hand för att känna på hennes otroligt gröna hår. Visst hade Savannah sett sin beskärdade del av färgglada hårtyper men hon hade aldrig sett en sådan genomgående grön färg tidigare. I kontrast mot Lubaya så lös verkligen den gröna färgen upp rummet. Som att hon inte uppfattat det innan så insåg hon plötsligt var de befann sig någonstans och hon kände med ens ett visst obehag. Antagligen en känsla som låg kvar sedan kvällen innan men hon kunde inte skaka den av sig. Hon kastade en blick upp mot lamporna i taket och slöt sedan ögonen medan hon försökte låta bli att tänka på kvällen innan.

"Don't mention it" log Lorna och viftade avfärdande med handen.
"Xavier filled me in on the way here on your troubles, Ad. I'll see what I can do once I've helped Lubaya. Let's sit over here."
Lorna gestikulerade mot två stolar bredvid en av bäddarna, det fanns ingen anledning för Lubaya att ligga ner. Lu kastade en snabb blick på Logan innan hon följde efter Polaris.
"Arm here, please" den äldre kvinnan klappade med handen på britsen. Lu tog av sig skjortan, slog ner sin långa kropp på stolen mitt emot, och placerade armen på sängen. Lorna rynkade lätt på pannan när hon såg bandagen.
"Oh... Um, Jean?"
Jean kom genast till hennes sida.
"I'll just remove them, the wounds should breath anyhow" förklarade Jean och log mot Lubaya.
Hon lindade av gasbindan och studerade såren med en fundersam min.
"The edges on this side look alright, but closer to the metal it seems slightly infected - it will be the built up bacteria from the unwashed skin. No worries though, we can clean it as soon as Lorna's done" försäkrade Jean och ställde sig åt sidan igen.
"How long did you say you've had it?" undrade Lorna och såg upp på Lu.
"Two weeks" svarade hon.
"What?!" Lorna vände blicken mot Xavier. "Why didn't you contact me before this?"
"I'm afraid I was informed rather late..." började Xavier, men Lu avbröt.
"It is alright, it is not hurting me so I did not make any effort myself."
"Stilll..." Lorna skakade på huvudet. "Let's just get rid of it now, shall we? Just keep still, it won't hurt."
Hon stirrade intensivt på metallen och höjde sin hand ovanför den. Hon kunde känna energin pulsera längsmed sina fingrar och strax tycktes metallen förångas, lager för lager samlades istället i en kula som svävade till synes viktlös i luften. Lu satt stum och följde skådespelet med stora ögon.
"He did a neat job" konstaterade Lorna, hon fick ta det betydligt långsammare ju närmare huden de kom. Metallen låg inpressad mellan minsta pälsstrå, men turligt nog gick metallen lätt att skilja från dem.

Ad såg sig runt om i rummet och försökte låta bli att tänka på de otaliga besök hon gjort där. Var det inte hon som var skadad var det någon hon tyckte mycket om, den här avdelningen hade hon inte mycket till övers för. När Lorna började proceduren fick hon brått att titta undan. Utan att tänka tryckte hon sina breda vita panna mot Savannah's lår och hon försökte fokusera på dennes doft istället för minnena från Magneto och Daniel.

Savannah öppnade ögonen och såg bort mot Lu och Polaris då hon kände pulsen av energi som for genom rummet. Hon betraktade metallpartiklarna väldigt intensivt då de samlades till kulan som svävade i luften. Den pirrande känslan i luften runt omkring henne, vågen av energi som strömmade från kvinnan. Allt var skrämmande likt Magneto. Savannah vaknade upp som ur en trans och ryckte till en aning då någonting plötsligt trycktes emot hennes ena ben. Hon tittade ner och såg till sin förvåning det stora vita lejonhuvudet som tryckte emot hennes lår. Ett lätt leende letade sig in över hennes läppar och hon lyfte sin hand för att lägga den på lejoninnans huvud men tvekade några centimeter ifrån. En inre strid tycktes pågå inom Savannah men tillslut vilade hon handen mellan de båda öronen och lät varsamt fingrarna stryka genom den mjuka pälsen.

Logan log uppmuntrande mot Lubaya då hon kastade en blick på honom innan hon följde efter Lorna. Han betraktade processen ett tag men fick sedan syn på Ad och Savannah där de stod. Ad med huvudet tryckt mot Savannahs ben och Savannah med sin hand på Ads huvud. Hans panna rynkades en aning och han rörde sig obemärkt bort till Jeans sida.
- You have any idea of what's going on between those two? frågade han henne väldigt lågmält för att Ad inte skulle höra honom på andra sidan rummet. Eftersom Jean befunnit sig på skolan under den tid som Savannah varit där så kanske hon visste mer om saken än vad Logan själv gjorde. Jean tittade upp på honom och sedan bort mot de båda kvinnorna. Hon skakade lätt på huvudet och vände sig åter till honom. Hon insåg plötsligt att hon inte ens haft tid att hälsa ordentligt på Logan ännu sedan han kom tillbaka till skolan men hon sköt de tankarna åt sidan. "No, but they seem to have developed some kind of love/hate relationship..", log Jean lätt och talade även hon i låg stämma. Logan noterade hur Kurt satt en bit ifrån dem och lyssnade in på deras samtal.
- How about you, you have any insight? frågade Logan honom bryskt och höjde ett ögonbryn.

Kurt hoppade till vid den bryska frågan, men återfann fattningen snabbt igen.
"Not really... A few weeks ago Ad was absolutely fuming over Savannah, she was driving her nuts. I can only remember them fighting and arguing" förklarade han och kastade en blick mot det udda paret - främst udda i och med att en av dem för tillfället var ett djur. "Was sich liebt, das neckt sich." mumlade han

Ad försökte på nytt byta form, men smärtan sa återigen ifrån. Hon gnydde - hon ville inte påminnas om den dagen Daniel trängt in henne i ett hörn och...
"Ah'm not sure ah can do this" viskade hon, nästan ohörbart. Känslan av Savannah's hand var lugnande, trots det slog hjärtat snabbt och hårt mot bröstet.

"Almost there, turn your arm over" bad Lorna.
Lu vände försiktigt på armen, fortfarande stum av fascination. Ovansidan av armen var helt bar nu - pälsen såg sorgligt tillplattad ut och doftade lite unket. På undersidan fanns bara en smal strimma kvar som strax också den var borta.
"There we go, all gone" konstaterade Polaris nöjt.
Lu stirrade ner på sin bara arm, en känsla av enorm lättnad sköljde över henne.
"Thank you!" utbrast hon, och la sin andra arm runt Lorna. Lu var vanligtvis inte den kramiga typen, kanske inte Lorna heller, men Lu var så oerhört tacksam.
"I'm glad I could help" skrattade Lorna och klappade en hand mot den långa, spänsliga ryggen.
"Come over here, Lubaya, let's have a look at those wounds" bad Jean och vinkade åt en ledig brits.

Logan betraktade Nightcrawler och vände sedan blicken till Ad och Savannah igen. Han nickade medhållsamt till det Kurt sade och gjorde en mental notering att försöka utbyta några ord med Savannah senare. Han drog på munnen i ett leende då Lubaya omfamnade en smått överraskad Lorna.

Savannah kunde höra Adnaurians viskade ord och hon lade huvudet lite på sned innan hon sjönk ned på huk jämte den stora lejoninnan.
- Sure you can, log hon uppmuntrande och tog det stora huvudet mellan sina händer medan hon betraktade det felina ansiktet.
- You're a linoness, right? Fierce, strong, fearless.. flinade hon smått retsamt och lutade sedan sin panna mot lejonets breda pannben medan hon slöt ögonen.
- And I'm here.. viskade hon tyst och såg på Ad igen. Det var så mycket mer hon ville säga men hon tillät inte sig själv att säga dem.
- It's only a check-up, nothing bad is going to happen.. försäkrade Savannah och log.

Xavier satt tyst i sitt hörn och betraktade allt som utspelade sig i rummet. Han blick föll på de båda kvinnorna. Till sin förvåning noterade han hur Savannah försökte uppmuntra Ad. Det var någonting han inte sett hos henne innan, hennes beteende hade annars varit långt ifrån omtänksamt. Men han visste väl att hon inte var så hård och okänslig som hon utgjorde sig för att vara. "Adnaurian, my dear.. would you like for Lorna to take a look at your arm now?" undrade han försiktigt. Han visste mycket väl hur obekväm hon var med magnetiska krafter, men för henne att vara fast i sitt transformerade stadie för länge var något de alla ville undvika.

Lubaya slog sig till rätta på nästa brits och tittade bort på det omaka paret. Genast stack av det saknad inom henne, hon tänkte förstås på Miwa. Men de skulle ju snart återses, det fanns ingen anledning att dröja kvar vid den känslan och tanken.
"I see now a few of these should have been stitched up last night, but with the metal there it wasn't an option" förklarade Jean medan hon la fram material. "It's a bit late for that now, the edges on this side are already healing up. I'll just get them cleaned and put on som proper bandage, it should be fine."

Ad's andning var snabb och hennes instinkter sa till henne att fly. Men den mjuka pannan mot hennes egen kändes så oerhört lugn. Rösten, som talade ord hon inte riktigt uppfattade genom suset i hennes öron, trängde genom paniken. Hon tog flera djupa andetag. Varför betydde det så mycket att ha Savannah där? Hon såg sakta upp när Xavier tilltalade henne.
"Aye, I suppose so" svarade hon, och lunkade sakta bort till britsen när hon var säker på att Savannah var med.

Lorna var förutseende och placerade stolen så att Ad kunde använda den för att kliva upp på britsen. Snart befann de sig mitt emot varandra med Lornas händer vilande mot Ad's framben.
"I will check for any changes in the metal, compare the two" förklarade Polaris. "Which is hurting?"
Ad indikerade med en nickning.
"How come you can transform with the metal there anyhow?" undrade Lorna, en fråga hon ställt sig många gånger tidigare.
"Dunno" svarade Ad kort.

Savannah såg upp mot professorn och sedan mot Lorna. Hon var väl medveten om allas undrande blickar mot henne själv och Ad men hon slog obehaget ifrån sig. Hon reste sig upp och följde med bort till britsen då hon noterade att Ad var motvillig att gå dit utan henne. Vid Lornas fråga angående metallen så undrade Savannah samma sak. Hon hade aldrig riktigt tänkt på det innan. Hur var det möjligt för Ad att skifta form om hennes skelett var klätt i metall? Hon hade för den delen aldrig frågat om hur det hela gått till, det enda hon visste var att det var gjort av någon vid namn Daniel och resten var saker hon snappat upp via rykten.

Lorna såg lite betänksam ut men höll sedan händerna över det friska benet och koncentrerade sig. Savannah kunde med ens känna pulsen av energin igen och hon blev till sin egna förvåning illa till mods. Så här nära påverkade den henne på ett obeskrivligt vis även om hon inte var målet för Lornas kraft. Lorna slöt ögonen och såg med ett inre öga hur metallen löpte längs med skelettet, men det var inte jämnt. Nej, det var fläckvist placerat och utspritt för tillfället. Hon misstänkte att det var jämnare placerat i Ads mänskliga form och att det var sprickorna i metallen som tillät Ad att överhuvudtaget byta form. Lorna undrade kort om det gjorts så med flit av Daniel för att hon skulle kunna transformera eller om påfrestningen på metallen under hennes försök att transformera gjort att den spruckit på grund av att han inte gjort ett bra jobb. Mest av allt fasade hon över vad som hade gjorts mot Ad, smärtan måste ha varit olidlig.
"Seems like the metal is patchy, cracked..." förklarade hon kort innan hon förde händerna över till det besvärande benet. Hennes panna rynkades en aning. Metallen vid handleden var betydligt jämnare än på andra ställen, som att den blivit smält. Det verkade även som att en del av metallen sprängts ut till musklerna så hon förvånades inte alls över att Ad hade problem att transformera.
"I think I've found the problem" kommenterade hon och öppnade ögonen. "Have you been through some recent trauma with this arm?" undrade Lorna och såg upp på lejoninnan.

Jean arbetade på metodiskt medan Lu betraktade skådespelet mitt emot ur ögonvrån. Hon ville inte orsaka Ad mer obehag genom att öppet sitta och stirra, men hon kunde inte dämpa sin nyfikenhet. Hon tyckte mutationer var fascinerande, här möttes de på ett alldeles unikt sätt. Så mycket gott de kunde skapa, och så mycket skada om de användes som vapen mot varandra.

Ad slöt ögonen och tog ett djupp andetag. Hon kunde känna allas dofter och de var lugna, inte adrenalinstinna eller på något sätt stressade. Det hjälpte, obehaget låg bara hos henne själv. Hon gjorde en min åt det Lorna sa om metallen - vad var den till för nytta nu då? En sak i hennes mänskliga form, då gav den henne en smula mer motståndskraft. Men i slutändan var den mest ett besvär. Ad slog också upp ögonen när Lorna vände sig mot henne.
"Uh, well..." Ad sneglade snabbt mot Savannah. Hon ville inte att den andra kvinnan skulle tro att hon klandrade henne på något sätt.
"Last night Savannah conducted a lightning, bending electricity's her gift. She was able to... discharge, down in DangerRoom" förklarade Ad. "Ah was worried about her, ah thought she might've -" hon avbröt sig och svalde. "Ah mean, she was just lying there. Jean warned me not to touch her, but ah did. The shock went up through this arm, leg, whatever... And since then ah can't transform, the pain is too great."

- Wait.. Det stack till i bröstet på Savannah vid Ads ord.
- You mean this is my fault? Hon insåg det själv när hon ställde frågan. Hon var ansvarig för att ha orsakat Ad smärta och var anledningen till hennes oförmåga att transformera. En ström av ångest och skuldkänslor sköljde över henne. Hon var tvungen att ta stöd mot britsen för att inte benen skulle ge vika.
- I... I'm sorry.. trycket om hennes bröst blev plötsligt mer påtagligt och hon kunde känna en klump bildas i halsen. Varför reagerade hon så starkt? Hon tänkte inte mer på det utan togs över av känslan att hon behövde komma därifrån, hon kunde inte ta allas dömmande blickar längre.
- I'm sorry, yttrade hon innan hon störtade ut från rummet. Hon visste inte vart hon var påväg, hon ville bara bort därifrån. På vägen sprang hon in i någon men brydde sig inte om vem utan forsatte bara springa. "Savannah, wait!" ropade Jean efter henne och sprang efter ut i korridoren.

Scott vacklade till då den lilahåriga kvinnan plötsligt flög in i honom. Han hann nätt och jämt få tillbaka balansen innan hon hade försvunnit runt hörnet. Han såg något förbryllat efter henne men fick sedan syn på Jean som kom springandes i korridoren. "What happened?" undrade han och hon stannade upp vid honom. "Scott, where did she go?" "Eh, that way.." svarade Cyclops lite tafatt och pekade neråt korridoren. "Wait, what's going on?" frågade han och greppade tag om Jeans arm då hon försökte springa förbi honom. "It's Savannah.. I think she blames herself for what happened to Adnaurian", förklarade Jean och såg tillbaka på honom.
"Well, isn't she.. technically?" lade han till vid Jeans hårda blick. "Yes, but not on purpose.." Jean suckade och såg nedåt korridoren, Savannah hade redan hunnit försvinna. Vem visste var hon var påväg nu. "Shouldn't we just let her be?" undrade Scott. "Maybe she wants to be alone for now.." han visste själv hur han känt sig när han av misstag skadat någon med sina krafter.

"Oh dear", yttrade Lorna förvånat och såg efter kvinnan. Logan hajade till då Savannah plötsligt for ut ur rummet och sedan hur Jean störtade efter. Han gjorde en ansats att följa efter men Xavier hindrade honom. "No, let her go.."
- But.. började han men professorn skakade bara på huvudet. "You're better needed here" sade han menande och blickade bort mot Ad. Logan såg dit och insåg att Lorna fortfarande behövde se över Ads arm.

Det värkte inuti Ad när hon hörde Savannah's plågade ursäkter. Hon hade ju sagt det kvällen innan, när de kommit tillbaka till sjukhusvingen. Savannah hade frågat henne varför hon inte kunde byta form, hon hade sagt att stöten kunde ha orsakat det. Men Savannah hade varit i ett kaotiskt tillstånd, Jean hade brutit sig in hennes tankar och hon hade slumrat strax därpå, det vore inte underligt om hon förträngt eller bara glömt samtalet.
"It wasnay yer fault, love. Ye couldn't -"
Ad såg förvirrat på Savannah som kastade sig upp och mot dörren.
"What -?"
Jean störtade efter och Ad's mage tycktes slå knut på sig.
"No, Savannah, please! Don't go, don't leave!" skrek hon, och reste sig upp på britsen.
"Ad, calm down, Schatz" sa Kurt stilla.
"Ye don't understand, she might do something stupid! She's not sure about this place, she's..." Ad's röst brast. Inga tårar trängde fram ur lejonögonen, men att hon grät var ändå uppenbart. "Ah should go after her -"
"No, Adnaurian" sa Xavier bestämt. "You need to let Lorna help you, Savannah will be alright."

Lubaya hade rest sig och var nästan på väg mot dörren. Hon visste inte om hon borde gå, om hon kunde vara till hjälp, men hon hade ju åtminstone skapat viss kontakt med den lilahåriga kvinnan. Kanske kunde hon åtminstone stoppa henne från att begå dumma misstag.

Logan gick fram till britsen och lade en hand på Ads ena skuldra.
- Calm down, I'm sure she will be fine, försökte han försäkra henne men var inte säker själv. Savannah verkade ha haft svårt att passa in på skolan. Han visste inte mycket om den unga kvinnan men han trodde inte att hon skulle göra något dumt.
- She probably only need to gather her thoughts, föreslog han. Han såg upp då Scott dök upp i dörren tillsammans med Jean men utan Savannah. Hon hade tydligen fått löpa.

Lorna vred lite obekvämt på sig i sitt hörn men vände sig sedan till Ad då stämningen verkat lugna sig en aning. "Do you still want me to adjust the metal in your arm?" undrade hon och såg avvaktande på Ad. Det var inte mycket hon kunde göra åt saken om inte Ad kunde hålla sig tillräckligt lugn under processen.

Ad såg sig om i rummet, någon borde visst följa efter Savannah, om än på avstånd bara för att försäkra sig om att ingenting galet hände. Hon mötte Lu's intensivt gröna ögon. Den långa mörka kvinnan stirrade tillbaka och gav därefter en kort nick. De tycktes förstå varandra. Lubaya marscherade ut i korridoren utan ett ord. Hennes första tanke var att se till att Savannah inte lämnade området. Hon började följa doftspåret.

Lejoninnan såg sedan på Lorna. Kaoset inom henne stormade ännu, inombords grät hon.
"Will it hurt?" undrade hon med darrande röst.
Lorna såg djupt betänksam ut.
"Most likely, but I will do it with the utmost care, I promise you. It won't take long."
Ad's lugn hade lämnat henne, Savannah som varit hennes klippa inne i rummet. Hon kände sig vilsen.
"Would sedation be an option?" undrade Scott medlidsamt.
"Maybe, but I wouldn't suggest it" tyckte Jean.
Ad höjde sin betyngda och förskräckta blick mot Logan, som ett rop på hjälp. Vad för slags hjälp visste hon inte, kanske bara lite styrka och fokus.

Logan såg på Lorna och mötte sedan Ads förskräckta blick och han kunde känna hennes ångest över det hela. Om det var någon i det rummet som visste vad hon gick igenom så var det han. Han satte sig varsamt bredvid henne på britsen så att, om hon ville, kunde lägga huvudet i hans knä. Han lade en betryggande arm om henne.
- It will be quick, like pulling of a band-aid, försäkrade han henne med en lugn stämma. Han visste att det hela inte skulle vara någon trevlig upplevelse, speciellt inte för Ad, men han hoppades att Lorna kunde utföra arbetet så snabbt och smärtfritt som möjligt.
- It may hurt some but the relief will be worth it..

Savannah visste inte riktigt vart hon var påväg någonstans. Rummen och korridorerna flög förbi henne och hon reflekterade inte riktigt vart hon var någonstans innan hon stannade upp vid en avspärrning. Hon flämtade andfått och lyfte blicken från golvet för att blicka ut över korridoren framför henne. Den var avspärrad och mörklagd. Hon hukade sig under tejpen som blockerade ingången till korridoren och rörde sig bort mot rummet som fanns längre ned. I dörren stannade hon upp av ren förskräckelse över förödelsen inne i rummet. Av någon anledning hade hon omedvetet hamnat vid köket de alla vistats i kvällen innan. Kraften fövergav henne och hon var tvungen att ta stöd mot dörrkarmen. Tårarna brände i hennes ögon och hon försökte blinka bort dem. Did I do this..? Det såg ut som att någon hade försökt städa upp efter röran men det gick inte att frånse vad som hänt där. Trasiga elektroniska appareter överallt. Några av vägguttagen verkade ha fattad eld för tapeterna var svedda och förstörda på vissa ställen. Taklamporna hängde löst från taket.
Som i trans rörde hon sig längre in i rummet, bort till spisen där hon stått när det hela hände. Hon lade en hand mot spiskanten och vågen av minnen från kvällen innan fick henne att vackla till. Hon flämtade och kände hur pulsen började slå häftigt. Hon hörde inte hemma där, hon kunde allvarligt skada någon.

Lubaya kunde inte låta bli att känna sig glad och lättad där hon gick. Armen kändes tio gånger lättare, trots att metallmassan inte vägt så fasligt mycket. Bandagen kittlade mot pälsen och huden - det var synd att behöva vira in armen igen, men känslan var förstås väldigt annorlunda. Hon sträckte på sig, det kändes som om hon varit hopsjunken under de två veckorna som gått. Men hon bytte fokus till doften hon försökte följa, Savannah verkade inte ha sökt sig ut i alla fall. Hon började ana oråd när spåret ledde henne mot det demolerade köket. Skulle Savannah låta henne komma nära? Låta henne prata? Hon hoppades det, Lu visste att hon kunde ha en lugnande inverkan på folk, men de behövde vara mottagliga för det förstås. Snart stod hon vid avspärrningen, hon var säker på att Savannah fortfarande var där. Med en betydligt större ansträngning böjde hon sig under bandet och klev bort till dörröppningen. Hon suckade av lättnad inombords när hon såg den andra kvinnan stå där inne.
"Savannah, Adnaurian does not blame you. It was an accident" sa hon lugnt från sin position i dörren.

Ad la sig ner på britsen och lutade huvudet mot Logans arm. Återigen försökte hon samla sig genom att insupa deras dofter, särskilt hans.
"Just try and relax, I'll be quick and careful" Lorna log uppmuntrande innan hon sträckte fram sina händer igen. Hon lät dem vila direkt mot den mjuka pälsen och kunde snabbt finna platserna som behövde åtgärdas. Hon började med att dra metallen ur omgivande muskler då det helt klart skulle vara mest smärtsamt. Hon gjorde partiklarna så små hon kunde för att minska obehaget, men Ad grimaserade ändå och strök öronen bakåt.

Hennes hand knöts så hårt mot spisen att hennes arm började darra av ansträngningen. Då den välbekanta rösten hördes så slappnades hennes hand av en aning men hon gjorde annars ingen antydan att ha noterat att den andra kvinnan befann sig där. Hon stod still och försökte samla sig själv innan hon tillslut bröt tystnaden.
- Leave me alone... sade hon tyst utan att vända sig om mot Lubaya. Hon ville inte att Lu skulle se tårarna som ringlade sig ned från hennes ansikte för tillfället. Hon kände sig så fruktansvärt bräcklig för tillfället. Tankarna var i en enda röra och hennes känslor i uppror. Även om Ad inte fördömde henne för det som hade hänt så lade hon skulden på sig själv. All she was, was a force of destruction. That was what they always had told her. Good for nothing but to destroy things.. Hon bet hårt ihop käkarna och slöt ögonen.

Då Logan noterade Ads obehag så kramade han om henne för att visa att han fanns där hos henne så att hon kunde försöka fokusera på någonting annat. Tystnaden var väldigt tryckande i rummet och Lorna verkade koncentrera sig väldigt hårt för att lindra smärtan för Ad så mycket som möjligt. Hon andades kort ut då hon verkade ha fått ut alla partiklar från muskelvävnaden. Nu gällde det bara att flytta runt metallen vid handleden så att det var möjligt för Ad att transformera igen.

Lu såg forskande på Savannah. Hon ville inte stå där och reta upp henne, men heller inte lämna henne i ett så upprört tillstånd.
"I will, if you promise you will stay" svarade hon. "Adnaurian would go mad if you left. I am not here to judge you, I am here as a friend."
Fler ord kändes onödiga. Hennes egna känslor var i god balans nu, hon delade gärna med sig av sitt eget lugn och trygghet.

Ad kämpade för att mota bort de otäcka minnena som skoningslöst slets fram. Smärtan gick inte att jämföra, men känslan var alltför bekant. Lorna la andra handen mot det oskadade benet, hon ville försäkra sig om att hon spred ut metallen på ett logiskt sätt. Det vore bäst att lyckas på första försöket, alltså var hennes plan att återspegla hur metallen satt i "normalt" tillstånd, för det kunde hon använda andra benet som mall. Det var inte alltför mycket som behövde flyttas, men det var svårt att manövrera runt leden. Hon rös av obehag när hon återigen påmindes om hur det måste känts när det först fördes dit. Svett bröt fram i pannan, det krävde oerhört mycket att arbeta med så små partiklar, men till slut kände hon sig nöjd med resultatet.
"I think we're done" konstaterade hon, och förvånades över utmattningen i sin egen röst.

Savannah drog snabbt en hand över ansiktet för att torka bort tårarna. Hennes hand darrade men hon kände sig mer samlad nu. Hon snurrade runt och såg sammanbitet på Lubaya.
- I can't promise that.. sade hon tyst och skakade en aning på huvudet.
- Lubaya... började hon men suckade och tittade bort. Allting kändes så fel. Luften kändes tung. Hon rörde sig bort till fönstret i köket och lossade haspen så hon kunde skjuta upp det.
- All I've ever been good at is to hurt people...... hon lutade sig mot fönsterbläcket och söp in den friska luften som strömmade in utefrån.
- If that is who I am.... I might as well hurt the right people..

"Good job, Lorna", kommenterade Xavier då Lorna var klar, åt vilket hon log glatt men en aning utmattat. Logan som hållt om Ad under hela processen lättade lite på sitt grepp då det hela verkade vara över.
- Are you able to transform now? undrade han och såg på Ad.

"It is not who you are" försäkrade Lu bestämt. "I may not know you well, but in my eyes you are not defined by your powers. Neither am I, nor Adanurian, nor anyone else here."
Savannahs förmåga var förstås mer destruktiv än hennes egen, den hade inget med starka naturkrafter att göra. Men hon hade kunnat använda sin mutering destruktivt.
"If you are able to master your powers you could use them for good, alongside the X-Men or similar. Just like Ad... She obviously thought once her powers were only good for that single purpose, to injure. You have seen the other side, what could it possibly offer you that is better than this?"

Ad satte sig försiktigt upp och flexade musklerna. Det fanns fortfarande punkter som värkte, men inte alls på samma sätt som tidigare. Hon drog ett djupt andetag och påbörjade omvandlingen, långsamt och trevande, beredd på att armen återigen skulle säga ifrån. Muskeln protesterade visst, men tillät förändringen. Med ett stön av smärta, omvandlingen var obehaglig som den var, krympte den väldiga lejonkroppen ihop till den betydligt mindre mänskliga Adnaurian.
"Well done!" utbrast Xavier med ett stort leende.
Ad flämtade till, hon kände utmattningen i hela kroppen och var plötsligt väldigt medveten om att hon inte ätit något på alltför länge.

- Me? As an X-men.. hon skrattade glädjelöst och skakade på huvudet.
- The professor is ready to throw me out from the school, ya heard him when you first arrived.. Savannah såg mot Lubaya men vände sedan blicken ut mot skogen. Hon ville inte föreställa sig vad de skulle hitta på nu när det visat sig vilken skadegörelse hon kunde åstadkomma.
- I just wanna be left alone for a while.. sade hon stilla. Hon var inte på humör för sådana här diskussioner. Hon behövde få reda ut sina känslor och tankar ifred.

Logan andades ut av lättnad då Ad kunde byta skepnad till människa igen. Han var glad att det varit enkelt att fixa hennes problem.
- How are you feeling? Undrade han och såg avvaktande på henne.

"Alright..." Lu tittade fortfarande forskande på Savannah. Det kändes inte rätt att lämna henne, men det var uppenbarligen vad hon ville och behövde.
"I will go and see to Adnaurian" bestämde Lu. "Please, come find us later" bad hon innan hon lämnade dörren. Lu hoppades att Lorna lyckats hjälpa Ad vid det här laget.

"Here you go."
Ad tittade upp och fann Jean stå alldeles framför henne med en energy bar och ett glas vatten. "I figured you could use this 'til you can get to some real food."
Ad gladdes åt hennes förutsägning och tog emot det.
"Ah feel exhausted" konstaterade hon. "But calmer. Thank ye, Lorna."
"Don't mention it, I'm glad I could help" svarade Lorna glatt.
"Should we start looking for the Thompson-girl?" undrade Scott och fick återigen en blick av Jean som tydligt sa att det inte var läge för det.