Peaceful Friday evening, my ass.

Savannah blinkade då lampan lös henne i ögonen men försökte sedan följa ljuset med blicken. "Good" kommenterade Hank och släckte lampan efter att han kontrollerat att hennes pupiller reagerade som de skulle och att hon inte hade några problem att följa hans rörelser med lampan. Han satte tillbaka den lilla pennlampan i fickan på sin skjorta och tog fram en manschett för att kontrollera blodtrycket. "I'm going to check your blood pressure now", förklarade han för henne och drog manschetten runt hennes arm och spände den. Han blåste sakta upp kudden med pumpen och kontrollerade samtidigt mätaren. Savannah skruvade obehagat på sig när kudden slöt tätt runt hennes arm och stoppade blodflödet. Hon andades ut då trycket runt armen släppte och Hank knäppte loss manschetten. Han var lite bekymrad över att blodtrycket verkade lite lågt men det var förståligt efter stressen hennes kropp fått genomlida de senaste dagarna. Ordentlig vila skulle nog råda bot på det, hoppades han. Det var bäst att ta ett blodprov också för att kontrollera hennes värden. Han började blocka fram det som behövdes. En sanitär nål, provrör, desinfektionsmedel.
- Wooh.. what are you gonna do with that? sade Savannah och ryggade tillbaka vid åsynen av nålen. Hank vände sig till henne och log lugnande. "I would like to take a blood sample if that is okay with you?". Savannah studerade honom ingående men blicken gled till nålen.
- Okay, I guess... svarade hon tveksamt. "It won't take long", försäkrade han henne och band ett gummiband runt hennes arm. Han fäste ett rör mellan provröret och nålen innan han försiktigt baddade hennes armväck med en bomullstuss indränkt i desinfektionsmedel. Han plockade upp nålen och tog ett varsamt grepp om hennes arm så att han kunde se venerna bättre. Savannah spände sig under hans grepp så han såg upp och mötte hennes blick. "Sometimes it feels better not to watch.. Relax.. It won't hurt", log han förstående och hon nickade och vände bort blicken. Han väntade en stund tills hon verkat lugnat sig lite innan han försiktigt stack in nålen. Lyckligtvis träffade han en ven på första försöket så det hela var snabbt över. Han drog ut nålen och satte ett blåster över såret. "There we go", log han när hon vände tillbaka blicken till honom. "Now I'm going to run some tests on this. You whould lie down and rest for a while". Savannah såg på honom och nickade kort så han tog blodprovet och gick bort till en av maskinerna för att göra sina tester.

Logan kastade en blick över axeln mot sjukhusflygeln och hoppades att Ad skulle repa sig snart. Att hon var där bekymrade honom men hon var i goda händer så han försökte att inte oroa sig. Han vände blicken tillbaka till dem andra vid Tonys fråga. Han sneglade på Lubaya och undrade om hon var bekväm med att berätta om deras möte med Alpha. Minnet av det hela fick fortfarande hans nackhår att resa sig. Om han någonsin fick tag i Alpha skulle han få henne att ångra den dag hon fick för sig att utnyttja Lubaya och honom för sina rubbade planer.

Scott skakade bekymrat och oförstående på huvudet. "How can the professor keep her in school.. she's a danger to us all..." han såg bort mot kvinnan som satt på britsen. Hon hade varit besvärlig redan från första dagen hon satte sin fot på skolgården. Han litade inte på henne och han tyckte att proffessorn gjorde bäst i att få bort henne från skolan innan någon verkligen blev skadad.

Jeans ilska stegrade snabbt vid Scotts fråga, men hon bet sig i tungan då Hank kom gående emot dem med Savannah's blodprov. Hon grep tag om Scott's arm och drog med sig honom utanför dörren.
"How can you say that?! How many dangerous students haven't we kept here? How many out of control-powers haven't we dealt with? What about yours? And mine? Would she be better off in the streets? Would you rather she joined Magneto? Take a good look at the unconcious girl you were just worrying about - do you think she's have stayed if we gave up on her?"
Det glödde ur hennes ögon när hon såg upp på honom, och hon fick anstränga sig för att hålla rösten stadig och lågmäld. "She needs people to believe in her. If you can't do that Scott, I'm afraid you've misunderstood the purpose of this school."
"So sorry to intrude, but I'd like to see the girls and Hank."
Jean såg sig förvånat om och fann att Xavier just anlänt. Hon klev snabbt åt sidan och lät honom passera.

Lu såg från Kurt till Tony, hon hade inte räknat med att behöva prata om dessa kaotiska upplevelser, men det kändes inte så farligt. Vad var hennes lidande gentemot det de hade sett under sina respektive karriärer?
"Well... Gambit and I were falsely arrested for stealing, and we somehow ended up in some rogue governmental lab" förklarade hon.
"Falsely arrested? You mean Gambit wasn't shoplifting for once?" undrade Tony.
"He was not stealing" svarade Lu, något förvirrat. Hon hade inte någon särskilt bra koll på Gambit's bakgrund, fast hon visste att den inte var snövit och oskyldig.
"What about you and Wolvie, what did you get yourself into?" fortsatte Tony.
"It was..." Lu visste inte hur hon skulle beskriva det. "We were... kidnapped. Forced to track down a man..." förklarade hon trevande.
"Woh, woh... kidnapped? Tracking? What now?" Tony flyttade blicken till Logan som gick bredvid honom. "What is this?"

Scott följde med Jean då hon drog iväg med honom. "Jean.. There's a difference.. she clearly doesn't want to be here. Why else would she seek out Magneto?" Han betraktade hennes ansikte. "Keeping her at the school won't keep her from joining him if that is what she really wants. We've seen it before.." sade han sammanbitet men såg upp då Xavier uppenbarade sig. Scott klev åt sidan för att lämna plats åt professorn så att han kunde fortsätta in i rummet. Hank såg upp från sina tester när Xavier kom in i rummet. "Charles", sade han till hälsning och log. Savannah satt på sin brits och höll handen över armväcket där Hank dragit blod från. Hon vände blicken till professorn då han kom in i rummet men vände snabbt bort blicken igen. Hennes tankar vandrade snabbt tillbaka till Adnaurian så hon såg bort mot den medvetslösa kvinnan med en ängslig blick.

- Oh you know.. just the usual stuff, svarade Logan flyktigt och drog på munnen. Han vände blicken till Tony som stirrade väldigt intensivt på honom. "What stuff?" fodrade Tony åt vilket Logan suckade.
- Like Lu said.. This woman calling herself Alpha, kidnapped Lubaya and me.. then she forced us to track down this guy who had betrayed her in some way, Logan ryckte lite på axlarna åt det hela och fortsatte gå. Tony såg något paff ut och skyndade efter. "Wait.. how did she force you to do anything?" Tony såg mellan Lu och Logan. Logan såg på Tony och sneglade sedan på Lubaya.

Jean väntade tills Charles passerat, sedan vände hon sig mot Scott igen.
"I don't believe you. How can you be so quick to judge, so quick to give up on her?" Hon skakade på huvudet. "I need to look something up" mumlade hon, och marscherade därifrån. Scott var påväg att följa efter, han var inte färdig med diskussionen, men han hejdade sig. Med en suck slank han tillbaka in i sjukrummet. Skulle han ge Savannah en chans var det väl nu.

"Hank, we're very grateful for all your help" log Xavier.
"Don't mention it, dear fellow. Just doing my duty" svarade han avfärdande.
Xavier nickade innan han vände sig mot Savannah och rörde sig mot denne.
"Savannah, I'm very glad to see you. How are you feeling?"
Det fanns inget oärligt i hans blick, men något bekymrat.

Lu's öron var strukna bakåt, och hennes svans piskade - något som Kurt noterade snabbt.
"You don't have to -" började han, men Lu avbröt.
"She threatened to kill us... well, me."
Tony såg fortfarande förvirrad ut.
"But... did they follow you around? Why didn't you just ditch them while you were tracking?" undrade han med en blick mot Logan - Wolvie var ju åtminstone en riktig mördarmaskin när han var på det humöret.
"I was collared with some sort of explosives" svarade Lu med en farlig glöd i blicken. "If we escaped or tried to remove it I would have been decapitated."
"Oh..." Tony blev tyst en stund. "The things some people come up with these days, ey?" sa han lättsamt för att bryta den pressade stämningen. Lubaya såg inte road ut. "But I see you've kept your head - I guess you were successful?"

Savannah vände sakta blicken till den äldre mannen då han tilltalade henne.
- Tired... svarade hon något matt och drog armarna om sig själv. Det var en underdrift att hon var trött. Hon var utmattad, hungrig, förvirrad och, trots att hon inte ville erkänna det för sig själv, rädd. Oron för Ads välbefinnande fick hennes mage att slå knut på sig själv och det var som att någon kramade om hennes bröst så att hon inte kunde andas ordentligt. Kroppen värkte och hon kände sig något svimfärdig efter att Hank tagit blodprovet, vilket fick henne att se rätt blek ut. Hon var rädd för vad professorn skulle säga och vad Ad skulle säga och tycka när hon väl vaknade.
- I... började hon men tystnade då hon inte riktigt visste vad hon ville säga. Hon vände ned blicken och fokuserade den istället på en punkt på golvet.

Logan noterade Lubayas bakåtstrukna öron och den piskande svansen. Minnet gjorde uppenbarligen fortfarande ont. Han lade en lugnande hand mot hennes arm och såg sedan på Tony.
- Yeah.. we found the guy and then they set us free.. svarade Logan och gav sedan Tony en blick när denne öppnade munnen för att fråga något mer. Tony stängde bryskt munnen igen och såg fundersamt ut. Kurt skiftade blicken mellan Logan och Tony medan hans svans svängde avvaktande fram och tillbaka.
"So..... what happened to the guy you tracked down?" undrade Tony efter en kort tystnad och Logan himlade lite med ögonen.
- How should I know.. probably tortured and killed or something.. sade han något vresigt och skakade på huvudet.

Xavier satt tyst och avvaktande, han ville inte att Savannah skulle känna sig pressad. Det var tydligt att hon inte hade grepp om situationen ordentligt ännu, och det var inte särskilt underligt.
"I know this isn't the best time to talk or process anything, and this isn't an interrogation. I just want you to know we are here for you, I am here for you."
Han hoppades att hon skulle förstå att hon faktiskt var önskad på skolan. Det var en allt annat än lätt fråga, men en han var villig att arbeta med.

Scott betraktade stumt när Hank förde in Savannah's värden i en journal, men hans fokus låg egentligen på konversationen som pågick bakom honom. Var det verkligen värt att hoppas på den där kvinnan? Han såg inget värde i det, men Jeans ord ringde också i hans huvud. Hans eget liv kunde ju ha gått en helt annan väg om det inte vore för att Xavier lyckats hitta honom i rättan tid, Scott hade varit tacksam till skillnad från Savannah. Men å andra sidan hade hon upplevt en helt annan tillvaro fram tills nu. Han kom av sig i sina tankar när ett lågt stön ljöd bakom honom. Han vände sig om, precis bakom honom låg Ad. Hon visade inga tecken på liv, men det var tveklöst hon som låtit.
"Hank?" kallade han, med blicken fortfarande fäst vid den korta kroppen. Beast kom genast skyndande.

"We approached him first, to see what sort of man he was. I do not think he is a great loss" konstaterade Lu med en fnysning.
"You're quite the honorable Amazon then, aint'cha?" tyckte Tony.
"We're here!" proklamerade Kurt och skyndade på stegen in i köket.

Savannah kände sig obekväm med situationen, hon tyckte inte om att framträda svag inför andra och nu kände hon sig allt annat än stark. Vid Xaviers ord satt hon tyst och försökte bedömma hur pass ärlig han var i det han sade. Hon kunde inte notera några dolda meningar eller skiftningar i hans röst när han pratade. Menade han det verkligen? Brydde de sig verkligen om henne? Hon hade svårt att tro det. Speciellt efter allt hon ställt till med på skolan.
- Thank you... sade hon tyst och lyfte blicken till den äldre mannen. Hon såg på honom något kalkylerande. Han hade alltid varit ett mysterium för henne, han var svår att läsa. Hon hade alltid ifrågasatt anledningen till varför han sökt upp henne på gatan och erbjudit henne en plats på skolan. Trots sina tvivel och osäkerhet hade hon efter mycket övertalning från professorn så hade hon följt med honom tillbaka till institutet. Ibland undrade hon ifall det hade varit bättre om hon stannat kvar på gatan. Hennes uppmärksamhet drogs bort mot de båda männen då de förflyttade sig till Ads sida. Hjärtat hoppade över ett slag då hon tänkte att Ad kanske hade vaknat men hon möttes av besvikelse då den andra kvinnan fortfarande tycktes vara medvetslös.

- No.. höll Logan med om vid Lubayas konstaterande och en hand rörde reflexmässigt vid punkten där mannen skjutit honom i huvudet.
- How come I always end up being shot in the head when I'm around you.. reflekterade han och höjde ett ögonbryn åt Lu medan han flinade snett. Han vände blicken till Kurt då denne försvann in i köket. Han följde lugnt in efter och såg sig omkring. Rummet var tomt för tillfället vilket var en lättnad. Han misstänkte att eleverna samlats nånstans på skolgården för att försöka ta reda på vad uppståndelsen ute i skogen varit tidigare.

Charles ville fortfarande undvika att pressa henne. Hon var tillbaka i byggnaden, genomgått en snabb kontroll och visade inga tecken på att vilja fly fältet här och nu. Mer än så vågade han inte hoppas på för stunden, det sista han ville var att råka skjuta henne ifrån sig.
"You should have a good rest, and something to eat. What you did out there in the forest, when controlling your powers, was an extraordinary feat - you will be the master of your own powers" fastslog han med en allvarsam min. Han ville tala om hur stolt han var, men tvivlade på att hon var mottaglig för det just nu.

"Is she awake?" undrade Scott.
Hank mätte puls och kontrollerade återigen syremättnad via stickan runt Ad's finger innan han mumlade mjukt hennes namn. Det kom ingen respons. Han halade upp pennlampan och lyfte varsamt på vardera ögonlocken. Reaktionen var långsam, men Ad's blick rörde sig bort från det starka ljuset.
"Adnaurian, can you hear me?" upprepade Hank, något högre. Den här gången kom ett tystare stön, snarare ett ynkligt kvidande.
"Scott, could you get me a glass of water?" bad Hank, som kämpade för att hålla rösten lugn och inte exalterad. Scott gick genast för att hämta vatten, medan Hank strök sin ludna hand över den något svala kinden.
"Ad, can you hear me? Stay with me, please" upprepade han.
"Beast?" Det var knappt ens en viskning, men Ad öppnade sina darrande ögonlock några milimeter.

"People do not wish to ruin this beautiful face" svarade Lu med en gest mot sitt eget ansikte, "so naturally they aim at you. Or it's simply because your height makes it less of a challenge." Hon flinade illmarigt.
"Ouch Wolvie, kitty's got claws" konstaterade Tony med ett roat flin.
Kurt hoppade smidigt upp på köksbänken i en hukande ställning och kikade in i kylskåpet intill sig.
"There's a bunch of lasagna left, it's only from yesterday" upplyste han.

Savannah sköt några hårtestar ur ansiktet och log vagt vid hans ord. Hon visste att det var tack vare professorns hjälp som hon fått kontroll över kraftera ute i skogen. Utan honom så hade det hela säkert urartat som det gjort i köket dagen innan. Den tanken oroade henne och plötsligt kom minnesbilderna från skogen tillbaka. Dörren, gränden, skriken, Emily. Emily.. Who's Emily? Varför kunde hon inte minnas? Var det en dröm eller ett undangömt minne? Hon undrade kort vad Xavier hade för tankar om det hela. Om det han sett och upplevt när han varit med henne i hennes undermedvetna. Det skrämde henne, det som hänt, det hon inte kunde minnas. Hon slog händerna om huvudet och försökte organisera tankarna för att minnas men huvudvärken gjorde sig snabbt påmind så fort hon försökte. En ilning gick över hennes nacke och hon såg instinktivt bort mot de andra. Hade hon inbillat sig eller hade hon uppfattat Ads röst?
- Ad? hon betraktade Beast som stod lutad över kvinnan på britsen. Scott kom snart tillbaka med ett glas vatten som han räckte till Hank.

Logan gav ifrån sig ett skratt åt Lubayas kommentar. Det var inte ofta folk vågade kommentera hans längd. Han kastade ett öga mot Kurt som var i färd med att utforska kylen.
- Bring 'em here, elf.. han hade då inget emot att äta rester. Det betydde att de inte skulle behöva laga någonting. Kurt halade ut formen med lasagne från kylen och stängde dörren med hjälp av att kroka svansen i handtaget. Han räckte formen till Logan som tog emot den och ställde ned den på köksön bredvid sig. 
- Plates, sade han till Tony som såg förvirrad ut för ett ögonblick innan han fattade vad Logan menade. Han vände sig till skåpen bakom sig och öppnade några på måfå tills han hittade tallrikarna. Logan drog ut en låda och plockade fram några bestick.
- Do you also want some or do you prefer something meatier? undrade han och vände sig till Lubaya. Tony ställde ned tallrikarna på köksön och plockade sedan upp kniven för att skära sig en skiva av lasagnen. Han lade biten på en tallrik och skulle just till att plocka upp tallriken då Nightcrawlers svans plötsligt fiskade upp den framför honom. "Hey!" utropade han och såg upp mot en flinande Kurt som nu hängde från ett räcke i taket. "Danke", log han brett och försvann bort till micron där han ställde in tallriken.

"I will be here, if and when you want to discuss it. I don't want you to feel pressured, but I'm sure you're eager for some answers" förklarade han, och vände stolen bort mot de övriga i rummet för att se vad som pågick. Att döma av all rörelse runt Ad's bädd tycktes denne vara påväg att vakna.

"Yes, it's me" svarade Hank med ett lättat leende. "I'll raise the bed for you a bit, just so you can have a drink if you feel up for it."
Han tog emot glaset från Scott och satte det på det låga sängbordet. Därefter reste han huvudänden på britsen en bit, medan Ad blinkande långsamt.
"Here you are."
Han satte glaset mot hennes läppar och tippade det försiktigt när Ad tycktes medveten nog. Hon tog ett par klunkar, en del rann utanför, men det var nog för att släcka den värsta törsten. 
"Are you hurting anywhere? Did Magneto harm you?" undrade Hank allvarsamt.
"My head" kved Ad. "It hurts, it throbs... But I don't think..." hon kände sig alldeles omtöcknad, huvudet kändes tomt och hon fick anstränga sig för att minnas vad som hänt. "He didn't do anything, just held me fast."

Lubaya försökte komma underfund med vad hon ville äta, särskilt om hon inte skulle utsätta sig för hård träning.
"I think lasagna will be fine" konstaterade hon.
"What - you usually live on raw meat or something? Fresh prey?" undrade Tony medan han skar till sig en ny bit.
"I like my protein" svarade hon med en axelryckning.
"And chili, if what Logan's been telling me is true" påpekade Kurt.

Savannah lyssnade bara halvt till det professorn sade då hennes uppmärksamhet nu var fokuserad på Adnaurian men hon registrerade ändå hans ord. Det var sant det han sa att hon var angelägen om att få reda på ursprungen till sina minnesbilder och vem Emily var. Dock fanns där även en rädsla för att få reda på mer. Minnena var antagligen förträngda av en anledning. Hon nickade kort åt Xavier för att han inte skulle tro att hon helt ignorerade honom men höll fortfarande blicken bort mot dem andra. Då hon hörde lidandet i Ads röst så knöt det sig i magen på henne. Innan någon hann reagera så for hon ner från sin egna brits, vinglade till då benen inte riktigt ville men lyckades trots allt ta sig till Ads sida tack vare ren envishet och viljestyrka.
- Ad.. Are you alright? undrade hon oroat och tog stöd mot britsen för att inte trilla ihop. "Savannah, you should lie down and rest" protesterade Hank men hon viftade bort honom.

Logan nickade åt Lubayas val att äta lasagne och skar upp en skiva efter Tony var klar med den. Han räckte tallriken med lasagne till Lu och skar sedan upp en bit till sig själv. Micron pep och Kurt var snabb på att fiska ut sin portion med lasagne innan Tony fick för sig att stjäla den från honom. Han skuttade upp på köksbänken och satte sig tillrätta med den varma tallriken i knät. 
- Ey, who doesn't like chili? flinade Logan och betraktade Tony som ställde in sin tallrik i micron. Kurt åt förnöjt av lasagnen och betraktade de övriga i rummet. Tony slängde en blick på Nightcrawler och muttrade nåt medan han väntade på att hans mat skulle värmas.

"You're sure? Lorna did a check-up while you were unconcious, I could call her back if you'd like" förklarade Hank.
"No" svarade Ad bestämt. Hon slöt ögonen och andades tungt genom näsan. Smärtan i huvudet var nästan outhärdlig, hon fick anstränga sig för att inte spy upp vattnet hon just fått i sig. Men hon slog upp ögonen i samma stund som rösten och doften av Savannah nådde henne.
"Ye're here" viskade hon, med tårar i ögonvrån. Hon kunde inte riktigt tänka klart, hon försökte minnas vad som hänt. Hur hade det slutat i skogen? Kurt hade tagit henne därifrån... var hade Magneto tagit vägen?
"Savannah, you need to rest" protesterade Hank igen. "So does Adnaurian."
Ad slöt ögonen igen och försökte kväva ett stön åt den olidliga värken. Det var för mycket. De fysiska påfrestningarna gjorde sig påminda i hela kroppen, men också de psykiska plågade henne. Tanken på att Savannah kunde ha lämnat henne för Magneto, det var den värsta tanken.
"I will get you something for the pain" mumlade Hank och reste sig.
Scott tog tillfället i akt och klev närmre Savannah.
"Come on, you shouldn't overexert yourself" ansåg han och la en hand på hennes axel.

"I think it's overrated" mumlade Tony från micron.
"What, chili?" undrade Lu. Hon hade en känsla av att satte sig på tvären bara för att ha något att gnabbas om.
"Out of all the dishes to have its' own festival, you really think chili should make that cut?" ifrågasatte han och plockade ut sin värmda lasagne.
"So, simply because it gets so much recognition it should be avoided?" undrade Lu, medan hon satte in sin tallrik. "I did not know you were such a hipster, Mr Stark. Especially since you are someone who gets nothing but recognition - I will have to start avoiding you" flinade hon.

- 'course I'm here.. svarade Savannah och log mot Ad. Hon var tvungen att anstränga sig för att stå upprätt då benen inte riktigt orkade bära henne.
- Where else would I be? Hennes ansiktsuttryck ändrades drastiskt då det var uppenbart att Ad hade ont och hon såg då istället orolig och bekymrad ut. Savannah uppfattade det Hank sade men valde att ignorera honom. All hennes uppmärksamhet var nu riktad mot den andra kvinnan.
- Are you in pain? undrade hon ängsligt och strök varsamt undan några hårslingor ur Ads ansikte med handen, utan att riktigt tänka på det. Känslan av att vara hjälplös i det hela, blandat med de förvirrande känslorna hon hyste för den andra kvinnan gjorde henne matt och ängslig. Hon ville hjälpa, ville lindra Ads lidande på något vis. Då Scott plötsligt lade handen på hennes axel så stelnade hon till en aning och såg upp från Ad. Hennes första reaktion var ilska men hon hejdade sig själv. Temperamentet och känslorna gick på högvarv men någonstans nådde förnuftet henne ändå. Scott ville henne inget ont, det han sade var sagt med omtanke. Omtanke? Verkligen? Hon vred på huvudet och såg forskande på honom. Hon hade alltid haft uppfattningen att han ogillade henne.
- Since when do you care? sade hon rätt bryskt och gav honom en tvetydig blick.

- Just tell us as it is, bub.. You don't like chili 'cause it's to spicy for you, flinade Logan och kastade en blick på Tony. Kurt satt på ena köksbänken och betraktade dem medan han glatt skopade i sig lasagnen.
"Ja, watch out for the lasagne. I think it might be some pepper in there" retades han och log brett med munnen full med lasagne. Logan sneglade på Nightcrawler och log snett.

Ad kunde inte svara på den första frågan. Att sätta ord på den fruktansvärda tanken var inte möjlig nu. Hon kände sig så förvirrad - var hade dessa starka känslor kommit ifrån? Hon var rasande över att Savannah någonsin kunde överväga att gå till Magneto, hon blev iskall vid tanken på att förlora henne, hon var lättad över att den andra kvinnan valt att stanna, hon kände sig trygg i dennes närhet...
"It's just my head" stönade hon fram. "And my legs, and arms, and every single bone" mumlade hon och tvingade fram ett leende för att visa att det åtminstone inte var värre.

Scott suckade kort.
"I care. I should've made that clear long before now. Please, Savannah. You could take the next bed, or at least grab a chair. You both need to get your strength back" svarade han allvarsamt.
Hank återvände med några tabletter. Han hade övervägt smärtstillande direkt i Ad's dropp, men det kändes överdrivet.
"You could go and fetch something for the girls to eat, Scott" påpekade Hank medan han hjälpte Ad att svälja ner tabletter med mer vatten.

"I will have you know I happen to like Pepper very much" svarade Tony med näsan i vädret.
"Of course you do, Herr Playboy" svarade Kurt oskyldigt.
Lu plockade ut den färdiga lasagnen och lutade sig mot en av bänkarna.
"I do!" försäkrade Tony. "And I like spicy food just as much as the next bloke."
Lu fnös misstroende åt detta.
"Oh, don't start. You can't compare yourself with me - you're African!"
"As if all African food is spicy" svarade Lu och himlade med ögonen.

Savannah rynkade ögonbrynen en aning vid Scotts ord men hennes bistra uppsyn mjuknade en aning, hon verkade dock inte helt övertygad om att han verkligen menade det han sade.
- Right, svarade hon kort och såg på honom. Vad hon menade med det var inte helt klart. Om det betydde att hon höll med det han sade, var sarkastisk eller att hon bara uppfattat hans åsikt i det hela framgick inte. Scott såg något uppgiven ut då han inte tycktes nå fram till Savannah, han vände blicken till Hank då denne pratade med honom. "Sure", svarade han och såg snabbt mot Savannah innan han drog sig bort mot dörren och försvann sedan ut i korridoren.
Savannah såg efter Scott med en fundersam min men vände blicken till Hank då han tilltalade henne. "You shouldn't be so hard on him. He's trying", log Hank smått och ställde ifrån sig glaset med vatten. Åt detta fnös hon bara. Scott hade inte visat henne någon form av vänlighet tidigare, varför denna plötsliga vändning? Hank studerade henne tyst och gick sedan fram till sängen bredvid Ads och klappade på den medan han gav Savannah en menande blick. Hon såg från honom till sängen och suckade uppgivet. Det var bara att inse att dem inte skulle ge med sig förrän hon gjorde som dem ville. Det var ju inte som att hon lämnade Ad, hon skulle ju fortfarande finnas där i närheten. Med en sista blick på Ad så tog hon sig stapplande fram till den andra britsen. När hon väl nådde den pustade hon ut och slappnade märkbart av. Avståndet kunde inte ha varit mer än två meter men i hennes tillstånd kändes det betydligt längre. Med en sista kraftansträngning lyckades hon hiva sig upp på britsen och lägga sig ned.
"Now rest...... please" uppmanade Hank henne, det sista lade han till efter hon gett honom en envis blick, som talade om att hon minsan gjorde som hon själv ville.

Logan värmde sin lasagne nu när det var hans tur vid micron och lyssnade till diskussionen som uppstått. Han flinade för sig själv och lutade sig mot köksbänken.
- So you're saying that Africans only eat spicy food? Isn't that racist? undrade Logan och höjde ett ögonbryn åt Tony som snörpte på munnen. "Now just wait here a minute. You know that is not how I meant it.." Logan flinade åt Tony vilket fick honom att bara se ännu mer upprörd ut.
"I bet he also thinks that Germans only eat Bratwurst", flikar Kurt in och ser spelat förnärmad ut. "Hey!" utbrister Tony. "Why is everybody picking on me all of the sudden?"

Ad försökte slappna av, men nu hade en lång väntan på att tabletterna skulle hjälpa börjat. Hon gled in i någon slags dvala, hon hörde inte längre de andra i rummet, men det snabbade på tiden hon behövde vänta.
"I'll be looking at the bloodwork, and Scott will be back in a bit. Try and relax" bad Hank innan han travade bort till labbmaterialet. Han plockade bland papprena en stund, men försvann sedan in i ett intilliggande rum för att hämta mer material.
Smärtan började sakta men säkert sippra undan. Ad slappnade gradvis av och hon glömde för en stund de senaste dagarnas kaos. Men ångesten gjorde sig påmind, inom henne rådde ett tumult. Det skar i henne vid tanken på scenerna ute i skogen. Den återkommande sorgen över Magneto och dennes svek, besvikelse över Savannah, skräcken när denne brast i sin förmåga att tygla sina krafter. Tårarna började rinna ofrivilligt igen, och hon kvävde en snyftning bakom handen - hon visste inte vilka som fanns kvar i rummet, hon hade inte tagit sig tid att undersöka den saken.

Hur längesen var det hon hade ätit "normal" mat? Lu tuggade fundersamt på lasagnen, den var helt klart en trevlig omväxling.
"Why you?" upprepade Lu. "I would call it karma. Are you not the one constantly picking on people?"
"It's only an expression of love" påstod Tony med en axelryckning.

Savannah låg rastlöst på sin brits och stirrade upp i taket. Kroppen var matt men hennes medvetna var på helspänn, för många förvirrande tankar och adrenalin som pumpade genom kroppen. Även om hon ville så kunde hon inte vila. Hon släppte taket med blicken och såg bort mot Hank då denne yttrade sig. Hon betraktade honom sedan kort medan han plockade bland sina papper och sedan slutligen försvann ut ur rummet. En lätt suck undslapp henne och blicken sökte sig till en av lamporna i taket. Tankarna var överallt och ingenstans. Minnesbilder från skogen och det förstörda köket avlöste varandra. Sedan kom bilden av den öde gränden tillbaka. Ljudet av skrik och syrener började ringa i hennes huvud och hon slöt hårt ögonen. Ett kvävt ljud från sidan om henne fick ringandet att upphöra tvärt och hon öppnade ögonen.
- Ad? yttrade hon frågande och vred sig på sidan, stödd på ena armbågen och såg mot dennes brits.
- What's wrong? undrade hon oroat då hon såg tårarna som rann längs Ads kinder. Den var en obeskrivlig känsla som rev i henne då hon såg den andra kvinnan gråta, hon gillade det inte.

"Then we love you very much, mein Freund. Even if you are a racist" flinade Kurt och hans svans slingrade sig upp och la sig över Tonys axlar, vilket fick denne att rycka till av överraskning. Logan plockade ut sin lasagne från micron och åt några tuggor. I nästa ögonblick traskade Scott in i rummet men stannade upp då han fick syn på skaran som stod i köket.
"Scott! You hungry? We have lasagne!" utropade Kurt glatt och visade upp sin tallrik som nästan var helt tom.

Ad försökte registrera vilka dofter som fanns i rummet för att slippa se upp. Var hon och Savannah ensamma? Scott, Hank och Xavier hade varit de sista att lämna rummet, Ad antog att ingen av dem dröjt kvar. Hon visste inte vad hon skulle svara, om hon kunde svara. Vad var det som var fel? Fanns det något som var fel? Nu låg de ju här, tillbaka på skolan. Det värsta hade inte hänt. Hade Savannah råkat ut för ännu en urladdning eller hade det lyckats avvärjas? Ad kunde inte formulera frågan, hon försökte bara komma fram till någonting konkret i sitt virrvarr av tankar.
"I thought ye were going to leave me" snyftade hon till slut.
Och där var det. Essensen av hennes ångest. Det värsta var trots allt inte att Savannah övervägt att sälla sig till Magnetos skara, nej. Den hemskaste tanken var att Savannah skulle lämna henne. Men varför i hela fridens namn var detta det värsta tänkbara?

Scott hade inte räknat med att köket skulle vara fullt så ockuperat, särskilt inte av denna brokiga skara.
"Eh, no thanks Kurt" svarade han kort. Han klev förbi Lu för att komma åt kylen och slogs återigen av en underlig obehagskänsla - han mötte i princip aldrig en kvinna som var längre än honom, fenomenet var högst obekant. "I'm only here to grab a few sandwiches for the girls to eat" förklarade han.
"Are they okay? Is Adnaurian awake?" undrade Lu.
"Yes, she is, they'll be fine."

Savannah hajade förvånat till vid Adnaurians ord och trodde först att hon inte hört rätt. I thought you were going to leave me. Hon var tvungen att spela upp meningen för sig själv ett antal gånger för att vara säker på att hon inte missförstått innebörden. Fjärilar fladdrade till i henne mage och hon kände en obeskrivlig upprymdhet men det orsakade även ett visst obehag, då hon inte kunde lokalisera källan till dessa kaotiska känslor. Det hon upplevde var en väldigt främmande känsla. Hon kunde inte minnas att någon någonsin tidigare blivit ledsen över tanken på att hon skulle lämna dem. Visserligen hade hon aldrig tillåtit sig själv att komma tillräckligt nära någon så att en sådan situation skulle kunnat uppstå. Stod verkligen hon och Ad så nära varandra? Det hon upplevt var att hon mest gått Ad på nerverna, däremot nu när hon tänkte efter; varför hade hon varit så inriktad på just henne? Ju mer Savannah tänkte efter desto mer obesvarade frågor och främmande känslor stötte hon på. Plötsligt insåg hon att hon låtit det varit tyst alldeles för länge sedan Ad yttrade sig och fick då smärre panik över att komma på något att svara med. Hon öppnade munnen för att prata men det var som om något höll emot för det hon ville säga så hon fick inte fram ett ljud.
- ..why... why would that be such a terrible thing? lyckades hon tillslut dra ur sig och försökte klistra på ett obekymrat leende. Savannah hoppades att hennes minspel inte reflekterade kaoset hon upplevde på insidan. Hon hade aldrig svårt att prata annars, varför hade hon fått tvinga frågan ur sig? Var hon rädd för att veta svaret? Varför? Läste hon in för mycket i det hela? Tankarna vimlade och magen knöt sig då hon nästan genast ångrade sin fråga. Get a grip on yourself.

Logan studerade Scott fundersamt. Var det bara som han upplevde det eller var Scott betydligt mer fåordad än vanligt?
"Are you taking orders? In that case I'm up for a BLT." skojade Tony. "Was? You have lasagne.." kommenterade Kurt som såg upp från sin egen tallrik för att inspektera Tonys. Hans ögon smalnade en aning och ett flin spred sig sakta över hans läppar. "To spicy for you, eh?" Tony blåste upp sig och såg förnärmad  ut. "Oh, don't start with that again!"
Scott svarade inte utan gav dem bara en trött blick innan han vände sig till kylskåpet. Han öppnade dörren och plockade fram det han behövde, sedan stängde han kylen efter sig och placerade ingredienserna på bordet bakom sig.

Varför måste hon fråga så? Ad drog en djup suck inombords. Var det verkligen så att Savannah inte förstod eller försökte hon bara spela tuff som vanligt? Hon hasade sig upp i en sittande ställning och torkade tårarna mot täcket trots att nya fortsatte att rinna. Egentligen ville hon fräsa åt Savannah, ryta och låtsas att hon inte brydde sig. Men om hon verkligen inte var berörd skulle inte ens en arg reaktion vara nödvändig.
"Because ye matter to me" konstaterade Ad, fortfarande gråtandes men med stadigare röst. And ah was hoping ah matter to ye. Hon sa det inte högt, hon vågade inte. Tänk om Savannah inte alls hyste samma känslor för henne? Inte för att hon var säker på vad känslorna egentligen betydde, men starka var de. Hon lyfte tillslut ansiktet från täcket och såg med sina rödgråtna brungröna ögon på Savannah.

"Alright, I'll stop. It's clear you're very touchy about your sensitive palate" flinade Kurt.
"Did any of you try 'n track Magneto?" inflikade Scott sammanbitet innan något mer gnabb hann utbryta.
"Eh... nein" svarade Kurt tveksamt. "We were a bit preoccupied."
"Besides, he must've taken off in a hurry to avoid an electrocution" påpekade Tony.

- I... matter...? stammade Savannah med förvåning och kände till sin förskräckelse hur det hettade till över hennes kinder och hon var då snabb på att vrida bort ansiktet för att Ad inte skulle se rodnaden. Hon drog sig mödosamt upp i en sittande ställning och hängde med benen över kanten, fast med ryggen vänd mot Ad. Av någon anledning kunde hon inte förmå sig att möta blicken från de brungröna ögonen. Hjärtat slog hårt i bröstet och hon förstod inte alls varför hon reagerade som hon gjorde. Så hon betydde något för Ad, varför blev hon så till sig över det? Hon lade en hand mot ansiktet och blundade, sedan drog hon fingrarna genom håret.
- You.. började hon men orden fastnade i halsen på henne. Varför var det så svårt att uttrycka sig framför den andra kvinnan?
- ..matter to me too... avslutade hon tillslut och såg ned mot golvet. Inte förrän hon faktiskt uttalat orden, förstod hon hur sanna de var, något som skrämde henne.

- He disappeared early on, kommenterade Logan och ställde ner sin tallrik på skänken intill. Magneto hade inte varit mån om att stanna kvar efter Savannahs krafter började löpa amok.
Scott rynkade pannan och såg mot Logan. "You seem awefully calm about it", kommenterade han och började förbereda mackorna.
- Well, he's probably miles away by now, svarade Logan och rynkade ögonbrynen åt den dömmande tonen i Scotts röst.
"Yeah, glorious idea, let's just assume that", fnös Scott och rullade på ögonen.
- What's your problem, Summers? morrade Logan, vilket fick Kurt att hejda sig mitt i en tugga och Tony spärrade upp ögonen en aning och såg mellan Scott och Logan.

Ad upplevde en otäck väntan när Savannah vände sig om. Tänk om allt blev fel nu, om Savannah försökta fjärma sig från henne. Det var som om hennes blod frusit och hon sänkte blicken. Hon vågade knappt andas. Varje sekund kändes som en minut. Men så kom tillslut det trevande svaret fast Ad hade svårt att tro på orden. Sakta spreds istället en värme genom kroppen, muskler hon inte visste varit spända slappnade av. Detta spädde visserligen på huvudvärken något, men det bekymrade henne inte.
"Ah was so scared, and angry, and sorry" konstaterade hon gnyende, men utan att snyfta.

Lu såg mellan de båda männen och strök öronen bakåt något. Hon visste att de vanligtvis inte kom överens, Logan brukade ofta muttra om Scott. Den sistnämnde drog en djup suck och pausade sitt smörgåsprojekt.
"I apologize. It's just so frustrating whenever Magneto decides to drop in like he owns the place. I'm sick of our students being targeted, especially in our own supposed safe haven" svarade Scott sammanbitet.

Savannah höll blicken fixerad på en punkt på golvet nedanför britsen. Tårar vällde upp i ögonvråna och hon torkade snabbt bort dem med baksidan av handen, men diskret för att Ad inte skulle märka. Detta var inte likt henne. Tears? What's the matter with me? Hon kände en kombination av rädsla blandad med upprymdhet. Det hon kände för tillfället var en väldigt främmande känsla och denna plötsliga sårbarhet gjorde henne obekväm. Ads ord rev i henne på ett obeskrivligt sätt och fick henne att känna sig väldigt skyldig.
- I'm sorry.... I made you feel that way.. hon försökte att hålla rösten jämn, lugn. Att inte staka sig på orden eller låta den växande klumpen i halsen kväva henne. Hon kämpade för att få grepp om situationen, att dämpa känslorna och tankarna som rasade inom henne, att svälja klumpen som hotade att få henne att brista ut i gråt.

Logan studerade den andra mannen med avsmalnade ögon och rynkad panna, men vid Scotts ord blev hans ansiktsdrag betydligt mjukare och han slappnade av i de spända musklerna. Kurt pustade ut efter att uppenbarligen ha hållit andan, hans svans rykte fortfarande en aning avvaktande.
- Kid, I don't like him dropping in as he pleases either, suckade Logan och lade armarna i kors över bröstet. Han och Scott hade inte alltid kommit överens men detta var något de båda kände starkt för, vilket för tillfället enade dem.
- We're going over the security system.. and I'll make sure to scout out the woods for any Brotherhood stragglers, konstaterade Logan och kastade en blick ut genom fönstret. Han trodde inte att de hängde kvar där ute nu när deras position blivit röjd men kanske hade de lämnat något användbart efter sig.

Grät hon? Ad betraktade Savannah med blandade känslor - hon ville inte se den andra kvinnan gråta, men hon kände också en belåtenhet. Kanske Savannah kunde förstå nu hur illa hon sårat henne. Ad visste inte vad hon skulle säga, hon hade till och med fått en ursäkt.
"Ah don't -" hon letade ord, och sänkte blicken mot golvet. Vad var det hon försökte säga? Tårarna hade slutat rinna nu och plötsligt var det hon som ville fly. Fly från rummet och kvinnan som fick henne att känna så starka, förvirrade känslor.
"Never mind" mumlade hon och svängde benen över sängkanten. Men hon förblev sittande där.

"Safe haven for mutant? As if you'd find such a thing in this dimension" fnös Tony. Kurt besvarade detta med en snärt med svansen över Tonys nacke.
"Shut up, Dummkopf."
Scott ignorerade kommentaren.
"I've been thinking - it seems idiotic not to keep any X-Men stationed at the other school. It was pure luck you happened to be there when they targeted Miss Lubaya Hertz, who's going to be there next time?" undrade Scott.
Lubaya rynkade pannan något, han pratade som om hon inte vore där eller hon inte kunde ta hand om sig själv. Men det var förstås sant, utan Logan hade det säkert slutat väldigt annorlunda.

Savannah försökte samla sig själv, hon kände sig löjlig för att hon reagerade på det här sättet, speciellt eftersom hon inte riktigt förstod varför. Vid Ads ord så lyfte hon blicken och vände sedan på sig för att kunna betrakta den andra kvinnan. Hon skulle just till att öppna munnen för att säga något då Hank kom tillbaka in i rummet. Han stannade kort upp i dörröppningen då han tycktes kunna avläsa stämningen i rummet, han blickade från Ad till Savannah och verkade tveka för ett ögonblick men fortsatte sedan in i rummet som om han inte lagt märket till något. Savannah drog upp benen på sin brits så att hon satt i skräddarställning och såg tyst mot Ad men vände sedan bort blicken. Hon kände ett plötsligt infall att fly från platsen, situationen hade blivit så väldigt obekväm.
"How are you feeling, Savannah? Any pain somewhere?" Hanks röst skar genom tystnaden och fick henne att smått rycka till. Hon såg upp och märkte till sin förvåning att han stod precis bredvid henne.
- N-no.. I'm fine.. just sore.. and a headache, svarade hon trevande och försökte samla tankarna.

Logan såg kort bort mot Tony och Kurt. Tony gned sin ömmande nacke och tittade surt mot Kurt som verkade mer intresserad av vad Scott och Logan hade att säga.
- I don't know.. svarade Logan och ryckte på axlarna.
- It was the professor who sent me there to begin with, you will have to check with him. But I agree, there should be X-men at the other school. Även om det inte fanns några X-men på den andra skolan så hade han åtminstone sett över säkerthetssystemet där borta innan han åkte.
- But there seem to be few of us now.. Have you heard anything from Ororo or the others? undrade han och såg mot Scott.