Time heals all wounds?

Ad tog ytterligare ett par klunkar medan de rörde sig mot salen.
"I think it's only Hank left, he's the main speaker so he gets a bit more time" svarade hon fundersamt.
"You should write about the last woman, Doctor Stewart. Mrs Hawethorne loves rhetorics, if you state why Stewart is a better speaker you should be safe."

Lu skyndade ner för trappan igen, nu hade folk börjat återvända till sina platser så hon hade helst gått och satt sig. Men först gick hon fram till scenen, Hank gick henne till mötes och stannade precis vid den lilla trappan som ledde upp till scenkanten.
"Are you enjoying it so far?" undrade Hank.
"Oh yes, it is very interesting! I have learned a lot" svarade Lu.
"Good, I'm glad" nickade Hank med ett nöjt leende. "You can stay where you are for now. I'll be talking about other issues for a while, then I'll ask you up on stage."
Lu nickade något stelt när nervositeten började återvända.
"Don't worry about it. I will give you a sign when I'm about to call you - if you don't want to get up on stage for any reason what so ever, just shake your head. It won't matter in the slightest, I have plenty enough to ramble on about. But I hope I'll see you up here."
Lu log uppskattande åt hans omtanke.
"Thank you, I have every intention of joining you."
Hank nickade och anslöt sig till Miss Newman igen och försvann från scenen. Lu slog sig ner på sitt säte igen och försökte kväva fjärilarna i magen.

Hon nickade lite och drack en klunk från sin burk medan hon funderade på vad hon skulle skriva uppsatsen om.
"Yeah.. I liked her" log hon och såg mot Ad. Dr. Stewart hade varit intressant att lyssna på så det var också den talaren hon tagit in mest ifrån. Den första mörkhåriga kvinnan hade hon bara hängt med en bit och den äldre mannen kom hon inte ens ihåg vad hans ämne hade varit om. När de närmade sig salen så kunde man se hur folk köade för att komma in i salen igen. Hon hängde tillbaka lite för att vänta på att de flesta satt sig ned så att hon och Ad kunde komma in utan problem.
"What's Hank's subject?"undrade hon då hon inte brytt sig om att sätta sig in i programmet för dagen. Snart hade de flesta satt sig igen och hon gick då in i salen och slog sig snart ned på sin plats jämte Lubaya.

Medan de väntade på att folk skulle gå före in och sätta sig rotade hon fram en karta med värktabletter. Hon lirkade ut en, försiktigt för att inte tappa colan i andra handen, men snart hade hon svalt tabletten med lite läsk.
"Um... It was either cultural issues or cultural differences, might be both" svarade hon eftertänksamt. "He's talked a lot about genes and science in the past, but since he got more into politics it varies."
Det var ganska mycket stim i rummet när de satte sig, eftersläntrare skyndade till sin platser. Ad kastade en blick på klockan, det hade nu gått 20 minuter, men det verkade som om de inväntade den sista strömmen åhörare för att inte störa för mycket under själva seminariet.

"Genetics is an interesting subject.." sade hon betänktsamt, de hade bara snuddat vid ämnet i en av hennes klasser men hon skulle gärna lära sig mer om det.
"But I guess cultural issues might be interesting too.." sade hon, något tveksamt och log snett. Det tog några minuter till innan alla hade hittat tillbaka till sina platser och satt sig ned men när salen lugnat sig så stängde vakten dörrarna igen och ljuset dimmades. Ms. Newman klev leende ut på scenen och vinkade till publiken.
"Welcome back! Now it's time for the main speaker, doctor Henry McCoy!" hon klappade i händerna och publiken följde hennes exempel då Hank klev upp på scenen. Han log mot dem och höjde en hand i hälsning, Ms. Newman passade på att smita av scenen medan han tog sin plats bakom talarpodiet.

"Don't you worry, if you hang around Beast you'll know more about genes than you could possibly want to" flinade Ad. Därefter sänktes ljuset och hon tystnade liksom övriga publiken.
När Hank klev upp på scenen gick ett litet sus genom åhörarskaran. Det var uppenbart att många aldrig sett Hank tidigare, åtminstone inte i verkligheten. Fascinationen var uppenbar.
"Thank you! I must say, it gives me great pleasure to see so many find these subjects important enough to be here today" påpekade Hank samtidigt som han halade fram ett par läsglasögon ur fickan.
"Now, these subjects are very dear to me. Not all of you may know this, but I'm actually a mutant."
Publiken skrattade, Ad och Lu gjorde detsamma.
"No, no, it's true! I assure you, even though it might be a little shocking. So when I speak about cultural differences concering mutants I speak from first hand experience."
Hank plockade upp den lilla fjärrkontrollen från podiet för att starta powerpointen.

Savannah log och skrattade smått tillsammans med resten av publiken åt Hanks skämt, det var en bra början att bjuda på sig själv på det viset. Hank satte igång power pointen och tryckte fram den första bilden. Han satte läsglasögonen på nosen och kollade snabbt på sina papper som han lagt på podiet innan han började prata om olika situationer som kunde uppstå i samhället på grund av kulturella skillnader och hur mutanter föll in i det hela. Hank var väldigt karismatisk och pedagogisk i hur han lade fram allting så Savannah hade inga svårigheter att hänga med i det hela trots att han ibland gick in på djupare och mer invecklade områden i ämnet. Till sin egen förvåning fann hon även ämnet rätt fascinerande trots att hon inte haft något som helst intresse för det tidigare.

Hank drog många paralleller för att bättre få fram sin ståndpunkt. Förföljelsen av mutanter bar många likheter med den av judarna i 30-talets Tyskland, romer genom tiderna, homosexuella, och så vidare. Han refererade också till Doctor Stewarts föreläsning, hon hade redan behandlat fördomar ganska grundligt. Hanks föreläsning knöt ihop hela seminariet, han hade exempel från kulturer i Europa liksom hänvisningar till mutanter i regeringssammanhang. Han berättade om egna upplevelser vilket bjöd på fler skratt. Lubaya följde redovisningen med stort intresse, men också växande nervositet. Hon visste att det började närma sig det tillfälle då Hank skulle bjuda upp henne och hon spanade efter tecknet han tänkte ge henne. Hank tog en paus för att dricka vatten och sökte då Lu's blick ute i dunklet. Det spratt till i Lubaya av rädsla, men hon gav honom en tydlig nick.
"Now, I can only speak from an American point of view, I'm an insider so to speak. That's why I've invited a special guest here today to better help explain and illustrate an international point of view. Please welcome Miss Lubaya Hertz."
Lu drog ett djupt andetag innan hon reste sig. Applåderna ekade i hennes öron medan hon klev upp på scenen via den korta trappan, men hon kunde också höra ett sorl bryta ut när hon plötsligt blev synlig inför alla.

Savannah hade nästan helt glömt bort att Lubaya skulle upp på scenen då Hank plötsligt bjuder upp denne på scenen och den långa kvinnan reste sig från platsen bredvid hennes. Föreläsningen hade varit intressant än så länge så hon var nyfiken att se vad Lu kunde bidra med för att bredda perspektivet. Hon klappade i händerna och följde Lus gång uppför den lilla trappan och fram till Hank vid podiet. Det gick inte att missa sorlet som for genom publiken vid åsynen av Lubaya men då den första chocken lagt sig så tystnade rummet igen. Hon kom på att hon inte visste mycket alls om kvinnan som nu stod uppe på scenen men Hank hade nämnt att hon skulle bidra med en itnernationell synpunkt vilket måste betyda att hon inte var från USA.
"Thank you for joining me here on stage, Miss Hertz." log Hank. "The audience aren't as scary as they seem" kommenterar han för att lätta på stämningen och publiken skrattar godhjärtat åt detta.

Miss Newman klev fram och räckte Lu en trådlös mikrofon och försvann sedan från scenen igen. Lu vände sig mot publiken som var ganska svår att se på grund av det starka scenljuset.
"No, neither am I" påpekade Lubaya vid Hanks ord och publiken skrockade åt detta.
"I can certainly vouch for that. Tell us where you're from, Lubaya."
"I was born in South Africa, but I spent most of my childhood in Kenya."
"With your family?"
"No... They shunned me when I mutated. I was about five or six... They were quite a modern family, but superstition is very common in many African countries. Mutants were viewed as cursed people, dirty beings who would ruin the family name."
"Where did you end up? You were awfully young to be on your own."
"My dad sold me to a circus" förklarade Lu, vilket möttes av upprörda suckar och mummel från publiken.

Att bli såld till cirkusen av sin egna familj, det måste ha varit hårt. Savannah rynkade pannan en aning bekymrat över detta och sneglade mot Ad, som adopterats och blivit illa behandlad av sina fosterföäldrar. Det verkade vara en väldigt stor procent unga mutanter som skymfades och övergavs av sina familjer på ett eller annat vis, det fanns ett par av dem på skolan. Dock var det många av eleverna som kom från kärleksfulla hem. Savannah undrade kort vart hon skulle vara idag om hon stannat med sin familj, om saker och ting hade varit annorlunda men hon ville inte hänga fast vid sådana tankar så hon fokuserade sig på de två personerna uppe på scenen igen.
"And what did you get to do on the circus?" frågade Hank Lubaya då publiken lugnat sig.

Ad slog ner blicken och fingrade på sin halvtomma colaburk. Det var betungande att höra historier som Lubayas för det fanns så många av dem. Men i slutändan hade många lyckats överkomma upplevelserna, det gav åtminstone hopp.
"I was put on a leash and paraded around, or locked up in a cage. But I was not there for long, the circus was raided by local robbers somewhere in Kenya. A few of us took flight in to the forest, but I was soon lost on my own. A group of aboriginals found me and brought me back to their village" berättade Lubaya.
Hank frågade om urinvånarnas inställning till mutanter och Lu förklarade de olika uppfattningarna som fanns där. Allt från gudatro, till häxkonst och förbannelser, till kunskap om vad mutanter faktiskt var. Hon fick berätta om deras kultur i övrigt och vad hon hade för roll i den. Som deras främsta jägare och krigare hade hon åtnjutit hög status det sista året hon tillbringade där innan Dr. Hertz och dennes expedition hittat dit.
"What did you find to be the biggest differences when coming to America?" undrade Hank.
Lu lyfte civilisationen i sig, alla normer och oskrivna etikettregler som fanns överallt. Dessutom var folk inte lika öppna med sin okunskap eller rädsla, de konfronterade inte det som var nytt och okänt utan skapade hellre nya fördomar.
"Is it a problem, in your day-to-day life, being physically mutated?" frågade Hank.
"Well, you could answer that as well as I" konstaterade Lu. "Honestly, I have a harder time being over 7 feet tall than looking like a lion. Tails and ears I can live with, but I have never found jeans that fit, and I am certain I will die of a cracked skull one day when I forget about a low door opening."

Publiken skrattade åt Lus kommentar angående jeans och låga dörrkarmar, folk hade ju mycket riktigt reagerat på hennes otroliga längd när hon först ställt sig upp. Logan lite för sig och betraktade Lubaya på scenen, hon gjorde sig bra där uppe och verkade inte alls nervös. Det hela gick mycket bättre än han hade förväntat sig. En hastig blick över publikhavet talade om att alla satt intresserade och lyssnades till det som sades, vilket var en trevlig överraskning. Än så länge hade han inte snappat upp några spydiga viskningar eller kommentarer.
"I believe you, dear. I myself have to tailor these shirts.. on account of my slim shoulders" log Hank och publiken skrattade igen, då han hade allt annat än smala axlar.
Savannah flinade och såg mellan den blå mannen och den långa kvinnan på scenen. Trots en knagglig start på dagen så var hon nu på gott humör och tänkte inte alls på incidenten i duschen eller sin värkande handled. Hon drack en klunk av colan och sneglade upp mot klockan som satt på väggen bredvid dem och blev smått förvånad över att se att seminariet snart skulle vara över.

Lubaya log åt Hank's kommentar. Den värsta nervositeten hade släppt i samma stund som hon kom upp på scenen. Att hon fortfarande kände sig lite vilsen var inget som syntes, hon brukade utstråla lugn för det mesta. Hank ställde ytterligare några frågor om hur hon upplevde mutantfrågan i USA, sedan vände han sig mot åskådarna igen.
"Well, those were all the questions I had prepared - are there any further inquiries you'd like to make of Lubaya?" frågade han dem.
Det här hade oroat Lu mer än något annat, om publiken skulle ställa påträngande eller otrevliga frågor, men stämningen var hög och vänlig. Den första frågan var, inte helt oväntat, hur lång Lubaya var. Det kunde hon snabbt svara på. Precis när nästa fråga kom slogs de översta dubbeldörrarna upp och en uppjagad man rusade in.
"You fucking foreigner! Fucking alien freak!" röt han samtidigt som två ordningsvakter hann ikapp och släpade honom bokstavligen till dörren. "Go back where you came fram, monster!"
"No, I like it here" svarade Lu enkelt. Några började applådera vakternas snabba ingrepp, men tystnade snabbt för att höra klart frågan som fortfarande inte ställts färdigt.
När Lu besvarat ytterligare två frågor tackade Hank av henne med en något brokig kram och hon applåderades av från scenen för att återvända till sitt säte medan han avslutade seminariet ihop med Ms. Newman.

Logan hade uppfattat de hastiga stegen i korridoren utanför innan dörrarna hade slagits upp så han satt på halvspänn men slappnade av igen då vakterna ingrep snabbt. Han hade förväntat sig något sånt här men det här var i alla fall av den mildaste formen så det var han glad för. Han lyssnade till de försvinnande stegen innan han åter satte sig till rätta i stolen för att lyssna klart på de frågor publiken hade åt Lubaya.
Savannah hoppade till en aning vid det oväntade smällandet av dörrarna och vred blicken ditåt, likt många andra. Vid åsynen av den uppjagade mannen så gjorde hon en min och kände nästan en impuls att gå upp dit och ge honom en snyting men vakterna hann ingripa innan hon ens han tänka klart den tanken. Hon flinade och busvisslade sedan åt Lus svar till mannen; att hon inte alls tänkte lämna landet för att hon trivdes här. Då Lubaya återvände till sin plats så lutade sig Savannah över till henne.
"Nice going up there" log hon.
När Ms. Newman och Hank tackat för sig så tändes rummet igen och folk började resa sig från sina säten, många rörde sig fram mot scenen för att personen få skaka hand med eller ställa frågor till Hank som glatt förpliktigade sig till detta. Savannah drack upp det sista ur sin colaburk och reste sig sedan upp medan hon sträckte upp armarna och krökte ryggen en aning för att mjuka upp musklerna.
"Well, that was less painful than I expected" ler hon retsamt och blickar mot de båda kvinnorna bredvid sig.

"Thank you!" Lubaya log tillbaka. Det gick en rysning genom hela kroppen, och det kändes som om någonting inom henne varit fruset och nu började tina. Det kändes overkligt att det var över, att hon faktiskt gjort det. Det grämde henne att den där mannens lyckats ta sig in för att skrika, men hon försökte fokusera på hur väl hennes ord fallit bland resten av åhörarna. Det var värt mycket mer.
Ad satte i sig det sista av colan och reste sig hon också.
"This has been a good day" tyckte hon. "You did excellent, Lubaya, well done."
"Thanks" log Lu. De började bli trångt framme hos dem på grund av alla som ville komma upp på, eller runt, scenen för att prata med Hank och de andra talarna som nu äntrat scenen igen. Lubaya reste sig för att henne långa ben inte skulle vara i vägen.
"Miss Hertz, that was an amazing story! Could I have your e-mail adress? I'm doing a paper on Mr. McCoy's subject and I'd love to get a quote" utbrast någon alldeles bredvid Lu. Hon såg ner och fann en blond student med papper och penna i högsta hugg och en hoppfull blick. Lu hade inte räknat med sådan kontakt men hon misstyckte inte.
"Of course" log hon och tog emot pappret och pennan för att skriva ned adressen.

"Yeah, that was really good" höll Savannah med om och log mot Lubaya. Hon höjde ett ögonbryn och såg mot den blonda studenten som intresserat sig för Lu och ville ha dennes e-mailadress.
"We've lost her to fame.. soon she won't even look our way" böjde sig hon konspiratoriskt över mot Ad för att säga men använde vanlig samtalston för att Lu inte skulle ha några problem att höra.
Scott, Ororo och Mrs. Hawethorne hade börjat försöka samla ihop eleverna på bänkraderna ovanför dem och vallade dem nu bort mot dörrarna. Scott stannade upp och vände sig om vid dörrarna för att spana efter dem.
"Savannah! A-Christina! Time to go!" hojtade han åt dem och vinkade att dem skulle komma. Savannah såg upp mot honom och höjde en hand för att visa att hon hört innan hon vände sig till Lu och Ad igen.
"Are you going back with Hank our are you coming with us on the bus?" frågade hon Lu.
Logan reste sig från sitt säte och tog sig förbi människorna bort till dörrarna. Han rullade på axlarna och vred på nacken som var lite stel efter att han behövt sitta still en längre stund. Borta vid dörröppningen stod Scott och väntade han hälsade kort på honom innan han gick ut i korridoren där resten av gänget väntade.

Lu kunde mycket väl höra Savannah medan hon skrev ned adressen.
"There you go!" Lu räckte tillbaka pappret och studenten sken som en sol.
"Thank you! I'll send you a message as soon as I get home" försäkrade hon innan hon banade sin väg därifrån.
"I will be going with Hank, we should be just behind you, he said. He wanted to get back to the school" svarade Lu.
Den värsta folksamlingen hade börjats mattas av nu.
"Alright then, we'll see you back there" log Ad och började sedan röra sig mot dörrarna.
Lu vände sig mot scenen och försökte se hur det gick för Hank och dennes skara av fans. Han verkade försjunken i djupt samtal, men ingen mer stod på tur för att tala. Plötsligt kände Lu hur någon knackade henne försiktigt i ryggen. Hon antog att det var studenten igen, men när hon vände sig om fann hon killen med det fysiskt muterade ansiktet stå där. Hans hud påminde om en orms, men i övrigt syntes inget ovanligt. Däremot var hans ögon rödgråtna.
"Miss Hertz, I'm so sorry" började han, något läspande då hans tunga tydligen var kluven. "But your story... your life... it just. It brought back so many painful memories, I just wanted to..."
Tårarna rann fortfarande och folk som passerade sneglade nyfiket. Han var inte särskilt kort, men han gick knappt upp till axeln på Lu. När det faktiskt gått in vad han sa böjde hon sig snabbt ner och omfamnade honom. Hon hade inte alls räknat med att det hon berättat skulle beröra någon så djupt, men det var väl egentligen inte särskilt oväntat med tanke på hur många mutanter förtrycktes.

"See you later" hälsade Savannah med en lätt honörliknande gest innan hon följde med Ad upp mot dörrarna. Halvvägs upp för gången så kastar hon en blick över axeln tillbaka mot Lubaya.
"Huh.." yttrar hon en aning förvånat då hon ser hur Lubaya omfamnar den fjälliga mannen hon noterat i publiken tidigare.
"Wonder what that was about" kommenterar hon till Ad men fortsätter upp mot Scott som ser otålig ut. Slappnade den mannen någonsin av?
"Ah good, then everybody's here" uttryckter Mrs. Hawethorne när hon får syn på dem.
"Let's move toward the entrance then" kluckade hon glatt och föste några av killarna framför sig. Ororo och Scott halkade medvetet efter för att se till så ingen av eleverna bestämde sig för att ge sig av på villovägar. Logan gick upp jämte Ad och Savannah och den lila-håriga kvinnan vände då blicken mot honom.
"What did you kids think of the seminar then?" undrar han och ger dem en snabb blick innan han ser mot en grupp människor som går förbi dem.
Savannah rycker lite på axlarna vid frågan.
"It had it's ups and downs.. Thought I was gonna fall asleep there for a while but it all ended well" kommenterar hon och Logan flinar snett åt detta.

"Like you said, she's lost to fame now" flinade Ad då hon såg Lu utdela en kram. Men hon insåg att det var något väldigt ömsint över det och sa inget mer. Istället drog hon på sig solglasögonen igen och längtade efter stunden då hon kasta av sig förklädnaden.
"I thought it was fascinating, a few interesting points I'm gonna look into further" tyckte Ad.
I slutet av korridoren gick det långsammare, det var många som skulle ut samtidigt och polisen ville väl slippa kaos och lät inte alla välla ut på en och samma gång.

Lu blev stående och pratade en stund med den fjällige mutanten. Det visade sig att hans familj fått sitt hus nedbränt strax efter han muterats som 13-åring. Det hade varit en mycket konservativ by och tragedin hade splittrat hans föräldrar. Men hans syskon och mamma hade lyckats få ett bra liv i New York. De utbytte mejladresser innan Lu gick upp till Hank på scenen.
"All set to go?" undrade han.
"Yes, I am ready" bekräftade hon.

Savannah flinade åt Ads kommentar och gav Lubaya och mannen en sista blick innan de försvann ut i hallen till resten av gruppen. Det skulle vara skönt att få återvända till skolan så hon kunde få gömma sig i sitt rum ett tag, det hade varit tillräckligt med människor för idag om inte en livstid. Hon sneglade mot Ad och Logan men såg sedan framåt mot entrén där folk samlats i den stora hallen för att slussas ut i omgångar. Scott försvann i förväg för att köra fram bussen så att den stod redo när alla väl var ute.
"Wait here, please" kommenderade en av vakterna till dem och den lilla gruppen var tvungen att stanna upp tills det att det var okej för dem att gå igen. Ororo kastade en bekymrad blick bort mot ingången. Vid det här laget kunde man höra demonstranternas arga rop utanför och det gjorde en del av eleverna oroliga. Logan blickade även han bort mot dörren och försökte snappa upp vad det var dem ropade, på ljudnivån att dömma så måste det ha dykt upp flera demonstranter under seminariets gång. Snart vinkade vakten fram dem och de fick då gå ut genom entrén på framsidan. Savannah höjde ögonbrynen en aning då hon såg hur antalet demonstranter verkade ha fördubblats sedan de först gick in i byggnaden.
"Oh dear..." yttrade Mrs. hawthorne lite bekymrat över synen men fick snart tillbaka fattningen. "Come on, to the bus".

Ad kastade en mörk blick åt den högljudda skaran människor. Nu hade också fler poliser anlänt för att hålla avspärrningarna. Ad kunde se åtminstone tre tv-team på plats.
"Let's go, the sooner we get away from here the better!" hojtade Mrs. Hawethorne.
Scott hade precis parkerat bussen innanför avspärrningarna. Nånting hade kastats mot den vilket nu rann nedför fönstren på ena sidan, men i övrigt verkade allt vara i sin ordning.
"In you get" hetsade den äldre damen när de slutligen nådde dörrarna.

"Thank you so much, Henry, this has been a wonderful day" kvittrade Ms. Newman och pussade Hank farväl på kinden.
"It is I who should thank you, Ellen, it's been lovely" svarade Hank.
"I'll have them drive your car up by the side entrance - better to avoid any run ins with those misguided people..." fastslog Ms. Newman.
Hon kramade Lubayas hand och plockade därefter upp mobilen för att ringa till parkeringsvakterna.
Hank och Lu tog vägen ut bakom scenen och rörde sig strax genom korridorerna.
"You were marvelous, my dear!" skrattade Hank när de var för sig själva. "You did a great job, everyone made a point of telling me."
Lu rodnade, vilket förstås inte syntes.
"I am glad, it was a great experience."
"I need to get back to the school for a bit, but then I thought we could go and fix you up with something nice to wear at that dinner" förklarade Hank medan de närmade sig sidodörren.

De skyndade sig fram till bussen och Scott öppnade då dörrarna åt dem så att de kunde kliva ombord. Logan stannade utanför och slängde en blick mot demonstranterna.
"I see you back at school" hälsade han till Savannah och Ad innan dem försvann ombord på bussen. Ororo hejdade sig i dörröppningen och vände sig till honom.
"Be careful on your way back to the car." manade hon, en hint av oro i rösten och Logan ler åt detta.
"Ro, no need to worry." han kastade en blick mot de närmaste demonstranterna som skrek åt dem och viftade med skyltar.
"I'll be right behind you" lovade han och hon nickade kort innan hon gick ombord och dörrarna stängdes efter henne. Mrs. Hawethornes checkade av alla på listan hon skrivit tidigare och konstaterade att alla var med ombord.
"Ready to then" kvittrar hon till Scott och slår sig ned i sätet jämte Ororo, Scott nickar och startar bussen. Savannah slår sig ned i ett tomt säte och kastar en blick ut mot demonstranterna.
Logan stod och såg efter bussen då den rullade iväg men sedan började han röra sig runt folkmassan bort mot parkeringen. Vissa av demonstranterna kastade blickar efter honom men var mer intresserade av nästa grupp människor som forslades ut genom entrén.

Ad vände sig mot Logan men skuffades vidare framåt så hon stapplade upp på bussen utan någon hälsning. Det skulle bli skönt att lämna den uppretade folkmassan bakom sig, det gjorde henne illa till mods att se och höra dem. Hon återvände till samma säte som tidigare och knuffade av sig klackskorna för att bättre kunna njuta av åkturen. Bussen fick rulla sakta den första biten medan poliserna vinkade fram dem. Några demonstranter störtade ut i gatan för att blockera vägen, men polisen motade snabbt tillbaka dem. Scott nickade åt poliserna då han passerade och gled sedan in i den livliga citytrafiken.

En dörrvakt sköt upp dörren för Hank och Lu då de nått fram och de möttes av avlägsna rop från folkmassan som samlats. Men utanför sidoentrén var det lugnt för stunden så de kunde smita ut obemärkt. Bilen rullade fram och parkeringstjänstemannen klev ur med nycklarna i handen.
"Here you are, Mr McCoy."
"Thank you! Have a nice day" svarade Hank och räckte efter en tiodollarsedel.
Borta på huvudgatan kunde de se den gula skolbussen rulla förbi.
"We'll catch up, I know a short cut that might bring us up in front even" försäkrade Hank glatt. Han tillbringade mycket tid inne i centrum. De slog sig båda ner i bilen och strax gled också de in i den vanliga trafiken.

Savannah sträckte på sig och kvävde en gäspning med baksidan av handen. Snart lämnade dem oväsendet och demonstranterna bakom sig och rullade genom staden tillbaka mot skolan. Det var en del bilar ute den här tiden på dygnet så det tog ett tag för dem att ta sig fram men snart rullade dem ut på den betydligt mindre traffikerade lantvägen. Eleverna pratade lågmält med varandra, de flesta konverserade om seminariet men många diskuterade antalet demonstranter som väntat utanför och de olika budskap och hatiska ord de kastat ur sig mot dem.
Det tog inte lång tid för Logan att ta sig till parkeringen och hitta den svarta skolbilen. De flesta parkerade bilar stod fortfarande kvar vilket betydde att de som redan lämnat seminariet tagit sig därifrån på andra vis, antagligen med taxi. Han hoppade in i bilen och började sedan köra efter den gula skolbussen som hade några minuters försprång vid det här laget.

"Ah didnae know all that about Lubaya" konstaterade Ad och sneglade på Savannah. "We're all a sorry bunch, aren't we?"
Hon övergick till skotska igen nu när de var på tryggt avstånd från vanliga människor.

Lu förvånades över Hanks snabba körning när de kom ut på gatorna. Vadan denna brådska? De gled in på flera sidogator, vävde sig fram i trafiken, tills Hank plötsligt utbrast triumferande:
"There they are! We caught them!"
Lu såg den gula bussen ett par bilar framför och log åt Hank's plötsliga tävlingsinstinkt. Han vävde tålmodigt framåt tills de låg alldeles bakom bussen. Efter någon minuts körning hade de kommit ut på en bredare väg som skulle ta de mindre vägar som ledde till skolan. Här passade Hank på att köra om och la sig precis framför istället.