Peaceful Friday evening, my ass.

Professorns kontor låg nästan precis rakt ovanför grupprummet hon nyss lämnat. Det var en längre väg att gå via trappan, men Ad hade ingen förmåga att fasa genom väggar som somliga andra. Bara minuter senare fann hon sig stå vid de polerade dörrarna som lämnats på glänt. Hon knuffade upp dem och lunkade in.
"Ah, Adnaurian. I'm pleased you were so quick. There are a few things I'd like to discuss."
Ad såg sig om när hon hörde rösten. Xavier hade inte sin sedvanliga plats bakom skrivbordet, han hade placerat sig vid soffgruppen i andra ändan av rummet. Hon antog att det hans avsikt var att underlätta för henne som i sin lejonform inte passade att sitta i stolar.
"About last night?" undrade hon efter att hon slagit sig ner i soffan.
"Mostly, yes. Miss Thompson seems to be recovering well, have you seen her today?"
"No, not yet" svarade Ad.

Det tog ett par försök innan Lu hittade köket, mest tack vare sitt luktsinne. På grund av explosionen i det mindre köket satte det större press på det som hon nu hittat. I och med att det var helg var inte frukosten organiserad på samma sätt som vardagen, och fler elever tog sovmorgon eller befann sig på annat håll. Men det var tillräckligt många för att Lu skulle tveka utanför dörrarna. Att träffa en stor grupp främlingar, oavsett deras inställning till vad hon var, gjorde henne alltid nervös. Men hon stålsatte sig och klev in. Det var nätt och jämnt att hon inte behövde kröka på nacken i dörren. De närmsta eleverna såg med häpna blickar upp på henne, men just nu ägnade hon dem inte en blick. Hon kunde snabbt konstatera att hon inte kände någon i rummet. Genast tog hon en tallrik för att plocka till sig mat, och kanske hitta en mer obefolkad plats att äta den på.

Savannah kunde redan på håll höra att det var en del folk i köket vilket fick henne att stanna upp en bit från dörren. Hon slängde ett öga över axeln och övervägde att gå tillbaka, hon var inte på humör att hantera tryckta situationer. Hon slöt kort ögonen och skakade på huvudet åt sig själv innan hon gick in i köket. Tystnaden la sig i rummet och hon behövde inte ens titta utan att veta att majoriteten av människorna hade vänt blickarna till henne för hon kunde känna dem bränna i nacken. Hon försökte ignorera känslan och höll blicken låst på maten hon plockade på sig. "Is that... Savannah?" "Did you hear about last night?" "Yeah I walked past the other kitchen this morning, there's nothing left of it.." "Freaky"
Hon bet hårt ihop käkarna och försökte tona ut de viskande rösterna samtidigt som hon försökte hålla ilskan nere. Hon plockade på sig det närmsta och försvann sedan snabbt ut ur köket igen. Hon andades ut luften som hon omedvetet hållit inne och försökte lugna ned sig själv. I need some air... Hon tog sin tallrik och begav sig ut till baksidan. Hon hoppades att inte allt för mycket folk var ute den här tiden på dagen. Väl utomhus konstaterade hon att det var en del folk där men de höll sig i andra änden av gården så hon rörde sig bort till den sidan där det inte var några och slog sig ned i gräset, i skuggan av ett träd.

Xavier bad Ad återberätta händelsen, vilket hon gjorde med betoning på att det var en olycka. Professorn verkade inte ha trott något annat, men Ad ville vara säker på att Savannah inte skulle stöta på restriktiva åtgärder efter detta. Mer chanser till övning var vad hon behövde, och kanske forskning ledd av Hank. Ad visste att alla frågor inte gick att få svar på, hennes egna förmågor var ibland ett mysterium, men för henne hade de inte samma destruktiva kraft. Xavier höll med Logan om att Ad's oförmåga att omvandlas antingen var muskulär eller i sista hand beroende på metallen. Men Ad ville inte besöka sjukhusflygeln för det än, bättre vänta in Lorna tyckte hon. Det skulle inte dröja många timmar till, så efter det korta samtalet lämnade hon kontoret bakom sig.

Bäst som Lu hällde upp ett glas juice kom Savannah in i köket. Det kändes tryggt att se ett bekant ansikte, men Savannah var uppenbarligen inte bekväm i köket. Innan Lu hann ta kontakt hade den andra kvinnan gått igen. Lu samlade upp sin frukost och gick för att följa efter när en röst höll tillbaka henne.
"What did you do to your arm?"
Lubaya såg sig om. Bakom henne satt en grupp pojkar i 13-årsåldern och betraktade henne storögt. Det var den främre av dem som talat. De såg inte ut att vara den uppstudsiga typen vilket lugnade henne.
"Sorry?"
"Your arm. It's all wrapped up like it's been injured. And that looks like metal" påpekade pojken och pekade. "Did it happen last night? Were you there when that girl had a meltdown?"
"Dude, didn't you hear what Greg said? He saw her freak out in the gymnasium, she was trying to rip that thing off her own arm" viskade en av pojkarna, uppenbarligen i tron att hon inte kunde höra.
Lu blinkade ett par gånger medan hon tänkte över sitt svar.
"Savannah did not hurt me. It was all an accident" förklarade hon stilla. "My injuries are not related to her. The metal will be gone today. Now if you excuse me..."
Hon avslutade aldrig meningen utan vände på klacken och gick. Det skulle tagit alldeles för lång tid att förklara allt, dessutom lät det inte som en god idé att berätta för de små killarna att Magneto varit inblandad. Men hon ville inte att de skulle tro att Savanah skadat henne på något sätt.
Lu följde Savannahs doftspår ut på gården och fick strax syn på henne sittande under trädet. Hon rörde sig genast ditåt.

Savannah suckade och betraktade maten på tallriken. I sin hast hade hon glömt att få med sig bestick, turligt nog hade hon inga problem att äta med fingrarna. Hon fiskade upp en av baconskivorna mellan fingrarna och gnagde fundersamt på den. Det var svårt att missa Lu när hon kom ut på gården. Savannah följde henne med blicken och insåg att hon var påväg emot henne, vilket gjorde henne överraskad och en del avvaktande.
- Eh, hey.. hälsade hon en aning osäkert när Lu kom fram till henne vid trädet.

Jean gick genom korridoren och stötte på den vita lejoninnan som kom ut från professorns kontor. Hon hälsade men fortsatte förbi till dörren och knackade på. "Come in", fick hon till svar.
Hon slank in genom dörrspringan och såg sedan till att stänga dörren efter sig. Xavier rullade fram sin rullstol till skrivbord och gjorde en gest mot en av stolarna framför för Jean att sätta sig. Jean satte till rätta i en av stolarna.
"What can I do for you, Jean?" frågade professorn men Jean misstänkte att han redan visste varför hon var där. "It's about the Thompson-girl, professor", svarar Jean och professorn nickar åt henne att fortsätta. "I believe she has some serious mental blocks that has been repressing her powers.. I think she may have developed powers at an early age but then something happened that made her repress them and that's why they've been so sporadic recently, 'cause the block is starting to crumble."

Xavier såg tankfull ut.
"Has she mentioned at anytime when she thinks her gift appeared? Do you have any suggestions as to how we could help her?"

Lu stannade avvaktande en liten bit ifrån Savannah. De hade ju träffats först dagen innan men Lu ville också försäkra sig om att allt stod rätt till. Hon kom att tänka på sist hon sett Savannah: efter att ha burit henne från källaren till sjukhusflygeln. Visste Savannah om det? Hon tvivlade på det.
"Good morning" hälsade hon efter en stunds eftertänksam tystnad. "I am glad to see you are up and walking. Is it alright if I join you?" undrade hon.

Ad svarade inte på Jeans hälsning, hon var återigen djupt försjunken i tankar. Hon kunde inte komma underfund med vad hon egentligen kände för Savannah. Det var så längesen hon släppt någon in på livet, dessutom hade hennes relation till Savannah mest bestått av käbbel. Den lilahåriga kvinnan hade en förmåga ett driva henne till vanvett. Ändå blev hon alldeles kall inombords när hon tänkte på hur gårdagen kunde slutat.
I sina djupa funderingar märkte hon inte av vart hon var påväg någonstans men hon väcktes ur sina tankar när Kurt plötsligt stod mitt i hennes väg.
"Guten Morgen, Löwin" hälsade han.
"Oh, good morning" svarade hon, något förvirrat över hans plötsliga uppenbarelse.
"No luck in shape shifting, I see" konstaterade han, med en något oroad min.
"Well... no" svarade hon, det var inte ett ämne hon ville dra upp igen. "Have you seen Savannah today?"
"I think I saw her go outside."

Savannah betraktade betänksamt den andra kvinnan och försökte avgöra om denne hade någon som helst baktanke för att komma och prata med henne.
- Sure.. take a load off, log hon snett och gjorde en gest med handen mot gräsplätten intill där hon satt. Hon noterade att Lu fortfarande hade metallen runt sin arm men hon kommenterade inte detta.
- I'm just glad they let me leave that hospital wing.. muttrade hon och tuggade i sig resten av baconen.

"No, not that I know of" svarade Jean och skakade på huvudet. "She hasn't really opened up to anyone and doesn't like to talk about herself" suckade Jean och strök några lockar hår bakom sitt ena öra. " I think she may need to break down the barrier herself. figure out what made her put up the block in the first place.. but I don't think she'll let me help her.."

"Hm..."
Xavier strök handen eftertänksamt runt hakan.
"A priority would then be to help her open up. But as you say she is very guarded."
Han slöt händerna på skrivbordet framför sig.
"I've been wondering about her relationship with Adnaurian. They seem to have been getting closer, and I've heard telling of Adnaurian's behaviour last night. Have you noticed anything there? Could we ask her for help in this matter?"

Lubaya slog sig tacksamt ner och tog en mun juice innan hon högg in på resten av frukosten.
"They do take their medical care seriously at these schools" konstaterade hon. Tack och lov fanns ju åtminstone inte Mrs. Brown här.
"But no lasting damages then? I was afraid you had been gravely injured."

"Ad, has been kind of overprotective of Savannah recently.." sade Jean något eftertänksamt. Hon tänkte tillbaka på Adnaurians beteende i DangerRoomet kvällen innan. "If they are starting to bond I think that might be our solution.." nickade hon fundersamt och såg upp på professorn. "Do you think Ad would be up for it?"

- No, only some bruising and a damaged ego, flinade hon kort och sneglade på Lubaya. Hon ställde ifrån sig tallriken i gräset, hennes aptit hade promt försvunnit.
- How long are you staying? undrade hon och vände blicken till Lu. Hon sträckte på sig och föll sedan ned på rygg i gräset och blickade upp mot trädgrenarna som vajade i vinden ovanför. Hela kroppen ömmade men utöver det och huvudvärken så kände hon sig helt okej. Savannah undrade kort hur pass stor förödelsen blivit i köket. Skulle hon våga sig en titt? Ville hon verkligen veta?

"She should be, as long as we phrase it carefully. The two of them can be a bit... tempramental" han log trött.
"But Adnaurian is very keen on getting Savannah the best help, I think we can count on her to try."

Lu nickade gillande åt det Savannah sa. Den stora förödelsen hade kunnat bli precis lika stor för Savannah själv. Det fick Lu att tänka på det dramatiska mötet hon haft med Gambit. Lu satt eftertänksam och åt en stund innan hon fick frågan.
"I think I am supposed to leave tomorrow. Perhaps a bit later, but school should be starting up back in Detroit, and my girlfriend will be waiting for me" svarade hon och sköljde ner maten med en stor klunk juice.

"Yes.. Let us just hope that Savannah is as willing" suckade Jean åt vilket Xavier log. "What steps would you like to take next?" undrade Jean och slängde ett öga mot ett av de takhöga fönster som fannsi rummet.

- Leaving so soon? Kommenterade hon men såg upp med nyfunnet intresse då Lu nämnde att hon hade en flickvän.
- You have a girlfriend? Hon satte sig upp men lutade sig tillbaka på armarna och såg på Lu.
- What's she like? Undrade hon och lade huvudet lätt på sned.

"Well..." han stirrade eftertänksamt ut i tomma luften ", I think we ought to have another physical check up with Miss Thompson later. We need to have a sit down with Adnaurian as well, but I think we ought to wait until her shape shifting trouble is sorted. I know she won't admit it, but it's very distressing to her. I do hope Polaris will be able to handle it once she gets here."

Lu log åt Savannahs plötsliga intresse.
"Yes, I do" konstaterade hon, och tuggade i sig sin sista baconbit.
"She is perfect" Lu's gröna ögon tycktes plötsligt glöda. "She is kind, very silly sometimes, and an excellent artist" förklarade hon och kunde känna sitt hjärta svälla av stolthet.

Tio minuter efter mötet med Kurt hade Ad lyckats få syn på Savannah genom ett av fönstren, och hon fann då att den andra kvinnan inte var ensam. Plötsligt blev hon osäker på om hon borde gå ut eller ej, hon skämdes lite över sitt okontrollerade beteende kvällen innan. Lubaya var den som fått ta den värsta stöten av det, både när hon försökte hålla Ad utom fara och när Ad slungats in i hennes redan skadade revben. Hon hade med ett halvt öra uppfattat samtalet kring skadan kvällen innan i sjukhusflygen men det var först nu som det riktigt gick upp för henne.

"Ms Thompson will be thrilled" grimaserade Jean och tänkte tillbaka på hur otålig och lättretlig Savannah varit nu på morgonen, vem vet hur hon skulle ta det att behöva återvända till sjukhusvingen så strax efteråt. "Do you believe Lorna will be able to help Ad?"

Savannah log åt uttrycket som for över Lus ansikte när hon berättade om sin flickvän. Det var helt klart att hon verkligen brydde sig om den här andra personen.
- Is she a.. You know.. Mutant too?

Xavier gav Jean ett medlidande leende. Det fanns många, starka egna viljor på skolan som sällan var lätta att göra med.
"I'm confident she'll be able to help, if not we should have the right resources to solve it. As you know there's been some similiar troubles in the past, we've both been able to help those having problems with their shape shifting abilities. But then again, if it's physical we'll have to go about it differently."

"Oh, yes. She is" svarade Lu, men med viss tvekan. Hon hade bilder på mobilen som hon kunde visa Savannah. Men den andra kvinnan var av den typen som kunde tänkas håna Lubaya och Miwas udda parbildning. Lu hade hunnit ledsna på retsamma gliringar om lejon och kanin, rovdjur och byte. Men hon skulle inte dra några förhastade slutsatser, dessutom kunde hon se vari det humoristiska låg även om hon tröttnat på det. Lu halade upp mobilen ur fickan och tryckte fram en bild av den skrattande Miwa.
"That's her" förklarade hon och räckte mobilen till Savannah.

Jean nickade åt det Xavier sa. Hon visste bättre än att tveka på professorn. Skulle inte Lorna vara lösningen så skulle han hitta en annan väg. "I also think we need to test Ms Thompsons power capacity again just to check how much energy she can store in her body at one time."

Savannah tog emot telefonen och betraktade den skrattande kvinnan på bilden. Hon hade aldrig sett någon med fysisk mutering av en kanin innan. She looks happy..
- She's cute.. log hon och försökte föreställa sig kvinnan i verkligheten. Savannah föreställde sig en nätt och försiktig person, någon med karaktärsdrag av en kanin. Lu och kvinnan utgjorde ett udda par, ett lejon och en kanin. Savannah misstänkte är Lu fick höra det ofta så hon kommenterade det inte. Men de båda gjorde sig bra tillsammans.
- How did you meet? Undrade hon och räckte tillbaka telefonen.

"Yes, that's probably a good idea. But we have to make sure we take all necessary precautions before doing so" fastslog Xavier.
"The Danger Room needs to be secured, and we need to find some way to ensure Miss Thompson's safety as well."

Lu tog tillbaka telefonen och drack upp den sista juicen.
"We met at the school, just after I had arrived. We both noticed each other right away, but neither of us wanted to admit it" förklarade hon. Hon tillät sig drömma iväg en liten stund.
"So how long have you been at the institute?" undrade hon.

"I'm sure Hank might have some ideas of how to do it without Ms Thompson being of any harm to herself or others" föreslog Jean. Hon betraktade professorn som rullat fram till ett av fönstrena för att betrakta eleverna som fanns ute på skolgården.

Savannah nickade kort till det Lu berättade. När hon plötsligt bytte samtalsämne till henne själv så skruvade hon lite obekvämt på sig.
- Couple of months.. svarade hon och ryckte på axlarna. Hon hade inte riktigt hållt räkningen. Tid var ett sånt udda begrepp för henne. Det var aldrig något man behövde tänka på när man levde på gatan. Där handlade det bara om överlevnad. Det fanns ingen anledning att hålla reda på veckor och månader då. Hon kastade en blick bort mot studenterna på andra sidan skolgården.
- How is the school in Detroit?

"Probably, yes" medhöll Xavier. Han betraktade eleverna utanför med en eftertänksam min. "We should ask him. And I should be thinking of a statement to make" fastslog han. "Miss Hertz suggested I talk to the students about the iminent threat of Magneto, and I think she may be right. The ought to be warned."

Lubaya undrade om inte skolan här kunde vara ett intressant alternativ, särskilt om hon ville börja engagera sig politiskt. Men det skulle hon behöva diskutera med Miwa.
"Oh, it is much like this one, but smaller. Detroit in itself is a sad city, but the school is well away from all that. Less actionpacked usually, with no X-Men around. But we have had incidents as well" konsterade Lu. "That is where I met Magneto, two weeks ago."

"Would you like me to talk with Hank about it" undrade Jean och reste sig upp för att göra Xavier sällskap vid fönstret. Hon såg ut på eleverna som vistades på skolgården. Antalet hade markant ökat på senare år. Det var bra att de nådde ut till allt fler ungdomar innan Magneto fick tag i dem men det la desto större press på dem som X-men och skola. "I agree" höll hon med. "They should not be kept in the dark"

- Ain't he a lovely fella, kommenterade Savannah och gjorde en min.
- Did he try to recruit you too? Hon satte sig i skräddarsits och vilade händerna i knät. Hennes tankar började vandra och hon undrade vart Ad var någonstans. Hade hon lyckats transformera tillbaks än?

"Yes, please. If you get in touch with Hank I will work on a draft before Polaris arrives" bad Xavier med ett något trött leende. Han hade varit uppe nästan hela natten för att administrera för den pågående reparationen av det demolerade köket.

"He is... so very dangerous" Lubaya talade långsamt, trevande, hon kunde inte hitta de rätta orden. "So charismatic, and powerful... no conscience." Hon rös av obehag. "He came with a few of his henchmen. Could have ended a lot worse, but I still left with broken ribs and this metal casing."
Hon stirrade ner på sin arm, väldigt nöjd med tanken på att den snart skulle vara fri.

Efter en lång stunds inre kval stod Adnaurian inte ut längre. Hon kunde inte bara sitta med sina egna tankar, det var dags att bryta dem. Såhär dags stod ytterdörrarna öppna så hon kunde trava ut på skolgården utan svårigheter. Hon visste redan precis var de två kvinnorna satt så det tog ingen lång stund förrän hon närmade sig deras träd från sidan.

"Then I will go talk to him" nickade jean och rörde sig bort mot dörren. Hon lade handen på dörrhandtaget och vände sig mot professorn. "Call on me if you need me". Professorn nickade åt henne och vände sedan blicken ut genom fönstret igen. "Thank you, Jean". Med det försvann hon ut genom dörren och gick för att leta reda på Hank.

- Yes, yes he is.. höll Savannah med om och tänkte tillbaka till sina möten med Magneto. Det var något hos honom som tilltalade henne. Han visste precis vad han skulle säga för att trycka på rätt knappar. Hon förstod varför folk valde att gå med honom. Han var kraftfull och karismatisk. Ad hade ju trots allt varit en del av hans gäng men hon hade också lämnat det. Ad.. Återigen hade hon nästlat sig in i hennes tankar.

Ad var plötsligt smärtsamt medveten om sin oförmåga att byta form. Just nu hade hon gett vad som helst för att få vara mänsklig, att få sitta ner med de andra två som människa. Att träffa Savannah som sitt riktiga jag. Men det fanns inget att göra åt saken nu, tack och lov hade hon ju sitt mänskliga sinne i behåll.
"Mornin' lassies" hälsade hon när hon närmat sig tillräckligt. Hennes stora tassar tillät henne att röra sig nästan ljudlöst över gräset.

Lubaya såg upp precis innan Ad's hälsning då hon hörde stegen.
"Good morning" hälsade hon, med ett varmt leende. Hon ville göra det förstått att hon inte kände några bittra känslor efter gårdagens rabalder.

Då hon hörde Adnaurians röst vred hon på huvudet och fick syn på den snövita lejoninnan. Hon kände ett sting av oro för Ad då hon uppenbarligen inte kunnat byta tillbaka till sin riktiga form än.
- Morning, hälsade hon och log försiktigt. De hade haft ett ganska abrupt avslut på gårdagen så Savannah visste om hon omedvetet gjort något för att irritera Ad. Men hon verkade ju trots allt vara på hyfsat bra humör nu.
- Still no luck with the transformation, huh? kommenterade hon och kände med ens att det var onödigt att säga.

Ad observerade de frukosttallrikarna och insåg att hon inte ätit något på nästan ett dygn. Men å andra sidan kände hon varken hunger eller matlust just nu. Hon lade sig prompt mellan de båda kvinnorna, men med huvudet höjt.
"Nope" svarade hon i en obekymrad ton som inte speglade vad hon egentligen kände. "But Lorna'll have look once she gets here - once she's helped ye of course, Lubaya" tillade hon.
Lu hade gärna varit nobel och låtit Ad få hjälp för henne, men efter två veckor ville hon inte veta av några förseningar. Hon nickade bara leende åt Ad.
"No point in worryin' 'til then" tyckte Ad.

- That's good.. nickade Savannah och sneglade ned på sin tallrik. Maten var troligen kall nu men hon plockade upp en baconskiva och tuggade fundersamt på den.
- Who's this Lorna person? frågade hon efter en stund tystnad och såg mellan Lu och Ad. Hon noterade plötsligt ett gäng elever som stod en bit bort och slängde blickar åt deras håll. Hon kände igen åtminstone två av pojkarna. De gick i en av hennes klasser och va några av dem som hon tenderade att bråka med. Hon misstänkte att deras samtal handlade om henne. Inte före att hon brydde sig men det fick henne att känna sig illa till mods.

Lubaya noterade också pojkarna, men kände förstås inte igen någon av dem. Det var precis så långt bort att hon inte kunde höra vad de sa.
"She is an X-Men" förklarade Ad. Lubaya visste i princip ingenting om henne heller. "She's known as Polaris, got powers very similar to Magneto's. Comes in useful" konstaterade Ad. Hon mindes med smärtsam klarhet den gången hon knäckt både ben och metall vid ett husras. Lorna hade varit den stora räddaren i nöden då.
Det vibrerade i Lu's ficka, hon halade upp mobilen och fann att taekwondo-klubben i Detroit ringde.
"Excuse me, I need to take this" ursäktade hon samtidigt som hon reste sig och gick undan en bit för att svara.
Ad noterade hur mycket mer mödosamt det var att resa en så lång kropp som Lu's, där kanske det var en fördel att vara kort trots allt.