Time heals all wounds?

Han följde henne med blicken då hon tog sin tallrik bort till diskmaskinen. Kurt såg ut att vilja kommentera att hon skulle äta mer men beslöt sig till sist för att inget säga om saken.
"Go pack" tyckte Gambit. "If they have something to say about it they can take it up while we head for the car." log han snett och Kurt gjorde en min åt detta. Det var uppenbart att den blå mannen tyckte att de borde avvakta med tanke på det de nyligen varit med om men han verkade inte vilja ta den diskussionen. Gambit själv hatade väntan mellan det att man bestämde sig för att bege sig ut till det att man faktiskt begav sig. Han blev så fruktansvärt rastlös och han hade inte alls lust att lyssna på de andra när de predikade om varför de borde vänta med att åka.

Ad vände sig mot de två männen. Det kändes som om hon borde säga något, men hon fann inga nödvändiga ord.
"Right... See ye in a bit" nickade hon. "Thanks for dinner."
Med det lämnade hon köket och styrde stegen mot sitt rum. Dagens upprörda känslor lättades av vetskapen att de snart skulle vara ute på vägarna med ett mål. Ad var glad att det bara var Remy som skulle slå följe, hon kände sig inte särskilt sällskaplig men han var åtminstone att föredra jämte andra. Hon var i färd med att låsa upp dörren när Hank blev synlig i början av korridoren.
"Oh, Adnaurian, there you are" log han.
"Ah'm just about to pack the last of my things" svarade hon då hon inte önskade bli uppehållen mer än nödvändigt.
"Ad" Hank såg bekymrad ut. "You really shouldn't -"
"Oh, don't start!" suckade Ad argt. "Ah don't need this! This isn't a dangerous plot to overtake the Brotherhood, we're not going on some suicidal mission. We need to do this."
"But not this very instant, it would be much safer to wait" protesterade Hank bestämt.
"Why do ye care all of a sudden? Ah know ye're guilt trippin' over what happened with Lubaya at that dinner party, ah know ye're worried, but this isn't like that."
"Agreed, but what you suffered through today -"
"Today? What ah suffered through today? Hank, look at me! Do ah look okay to ye? Did ah look okay last week? Ah have to do this... Ah cannay wait a second longer, ah'm barely staying above the surface here..."
Hennes ögon glänste igen och det plågade Hank att se henne så härjad. Men han hade inget att sätta emot, han ville inte pressa henne mer.
"Oh, child..." suckade han och Ad fann sig indragen i en kram igen. "I'm so sorry we couldn't do more."
"Ah don't blame ye" mumlade Ad trött. "But it's time to act."
"You're right... I'll let you pack" nickade han och släppte motvilligt taget. Hon gav honom ett trött leende innan hon slank in i rummet och började plocka ihop det sista i ryggsäcken.

Både Kurt och Remy såg efter Adnaurian då hon försvann ut från köket. De såg sedan tyst på varandra innan de blickade ned på sina diverse tallrikar. Remy fortsatte lugnt att äta men han kunde känna den gula blicken bränna på honom. Han brydde sig dock inte om detta utan tuggade förnöjt på pastan och köttbullarna. Tillslut suckade Kurt tungt och harklade sig, åt vilket Remy såg upp.
"Something bothering you, mon ami?" undrade han utan att låta vidare intresserad då han visste precis vad Kurt ville ha sagt.
"Remy..." började den andre mannen trevande och petade nervöst på besticken som låg på tallriken.
"Do you really have to go away so soon? I mean.. can't you atleast wait until tomorrow, so that you can get some rest?" Gambit suckade kort och lade ifrån sig gaffeln, sedan fäste han de röda ögonen på Kurt.
"The longer we wait, the farther Logan will get. It's a shot in the dark as it is" konstaterade han uppgivet. Huvudvärken gjorde sig påmind igen så han gjorde en mental notering att packa med värktabletter. Om inte Jean och Hanks prover visade att det var något allvarligt fel på honom så tänkte har inte skjuta upp resan.
"And Ad will surely not get better by waiting.. don't you see that it's killing her?" tyckte han anklagade och Kurt slog då ned blicken. Gambit suckade igen och reste sig från bordet och plockade med sig sin tallrik trots att han inte ätit upp. Han dumpade resterna i soptunnan och ställde sedan undan disken.
"Gambit will go pack now.." deklarerade han och Kurt öppnade munnen som för att säga någonting men verkade komma på bättre tankar. Just som Remy skulle lämna rummet så klev Scott in.
"Ah Remy.. we need to ta-" längre än så hann han inte för att Gambit gav honom en trött blick.
"Later Summers" kommenterade han smått irriterat och klev förbi den andre mannen ut i korridoren.
"Thanks for dinner, Kurt" hojtade han över axeln innan han försvann iväg.

Lite ombyten, en t-shirt att sova i, necessär, kniv, ficklampa... Ad bockade mentalt av det hon kunde tänkas behöva, de skulle förhoppningsvis inte vara borta mer än ett par nätter. Allt annat kunde de köpa på vägen, men hon fyllde ändå en flaska vatten och packade ner ett paket cigaretter. Hon kände inte för att gå nikotinlös ute i ingenstans. Mobilen låg på laddning under tiden och hon kontrollerade att alla kort fanns i plånboken, inklusive det falska körkort hon kunde visa trafikpolis eller gränsvakter. Längst ner i väskan hade hon dessutom lagt sin X-Men uniform. Den var mest där för säkerhets skull, hon trodde sig inte få någon användning av den. Det sista hon tog fram var en vinterjacka, hon räknade med att det kunde bli ordentligt kallt på sina ställen norr om gränsen.
Please come and see me in my office.
Xaviers röst ekade genom hennes huvud, Ad drog en lätt suck. Hon tänkte inte stressa utan började med att byta om, då passade hon också på att se om såren hon ådragit sig, men de tycktes inte orsaka problem. När hon var klädd i rena kläder plockade hon med sig väskan och mobilen och styrde stegen mot professorns kontor.

Gambit tog sig turligt nog ostört till sitt rum där han slank in och sedna låste dörren efter sig, ifall nu någon fick för sig att försöka stiga in oinbjuden. Han såg sig om i rummet, han hade inte mycket att välja mellan men han plockade ned ett par klädombyten, necessär med diverse badrumsartiklar, ett par extra kortlekar. Han var mitt uppe i packandet då han plötsligt kände sig svimfärdig, han satte sig då tungt ned på sängkanten och tog några djupa andetag. Yrseln hängde i sig i någon minut och rummet tycktes snurra men sedan vände sig världen rätt igen och han pustade då lättat ut. Han reste sig vingligt upp och tog sig till den anslutande toaletten. Han famlade någon sekund med att hitta strömbrytaren innan lampan tillslut tändes. Inte förrän han såg sin egen spegelbild insåg han att näsan börjat blöda igen, han famlade snabbt efter papper som han använde för att stoppa blodet med. Hans ansikte såg spöklikt blekt ut i det skarpa ljuset, särskilt i kontrast med det mörka blodet. Han gned sig trött i pannan och kom sedan att tänka på värktabletter igen. Han öppnade badrumsskåpet och rotade runt tills han hittade en burk med tabletter i. Innan han kastade den i väskan så skakade han ut några tabletter som han sedan svalde hela utan vatten. Därefter gick han och satte sig på sängen igen och såg ned på den slarvigt packade väskan. Med en suck lade han sig ned och stirrade tomt upp i taket. Pappret var fortfarande hårt tryckt mot den blödande näsan.

"Please, Ad, come in."
Rösten ljöd genom dörren innan Ad hunnit knacka. Hon klev in och fann Xavier, Jean, Scott och Hank samlade där. De såg allvarsamma ut, men Ad tänkte inte låta någon av dem hålla henne kvar längre än nödvändigt.
"So, you're all set to leave?" undrade Charles.
"Aye" svarade hon kort.
"We've been looking over Remy's test results, there are some irregularities that are worrying us" förklarade Jean.
"So, ye should take that up with him" tyckte Ad.
"We are, I'm heading over to his room now" svarade Jean och passerade Ad på väg ut ur rummet.
"Meanwhile we'd like to know what your plans are, what route will you be taking?" frågade Charles.
Scott klev fram till skrivbordet och startade upp surfplattan som låg där, en karta fanns redan öppnad på skärmen. Ad ställde ifrån sig ryggsäcken och gick fram för att visa den tänkta resvägen.

Han måste ha slumrat till för han ryckte till då det plötsligt knackade på dörren. Han stönade och gned sig trött i ögonen innan han såg sig förvirrat omkring i rummet. Det fanns ingen klocka i rummet så han hade ingen koll på ifall det passerat sekunder eller timmar sedan han slutit ögonen. Knackandet hördes igen och den här gången var den ackompanjerad av en kvinnas röst.
"Remy?" Det tog längre tid för honom än det vanligtvis borde ha tagit att placera rösten. Handtaget trycktes prövande ned då han inte svarade men eftersom dörren var låst så förblev den stängd.
"Remy are you alright?" rösten lät nu oroad och han kom då på vem den tillhörde. Jean.. Han satte sig mödosamt upp och det rödfärgade pappret rullade då av hans bröst. Han såg oförstående på det för ett ögonblick men kom sedan ihåg den blödande näsan och han lyfte då en hand till överläppen. Det var torkat blod där men det verkade i alla fall ha slutat blöda.
"Remy?!" han blinkade till och flyttade blicken till dörren, han hade helt glömt bort att svara på ropen efter honom.
"Y-yeah...?" lyckades han tillslut musta och han tyckte sig då höra en lättad suck från andra sidan dörren.
"Can you open the door?" undrade kvinnan och han sköt sig vingligt upp från sängen.
"In a moment, chéri" svarade han och försökte stryka bort det torkade blodet från under näsan medan han gick bort mot dörren. Vid dörren så vred han om låset och öppnade för den rödhåriga kvinnan som stod utanför.
"What can Gambit help you with?" undrade han och log sitt vanliga leende.

Det var visserligen dunkelt, men Jean kunde ändå konstatera att Remy var blek. Dessutom fanns det spår av näsblod, antagligen ganska färskt, vilket oroade henne ytterligare.
"Are you feeling okay? We got the results back from your tests, Hank and I feel a bit concerned over some of the numbers" förklarade hon och betraktande honom uppifrån och ner med utvärderande blick.

Under tiden hade Ad gått igenom sina resonemang angående resväg och de tre männen höll med om att rutten var den mest logiska att ta. Scott hade sett till att det fanns en Land Rover till deras förfogande, som med de flesta av skolans bilar var den försedd med radio så att de kunde hålla kontakten. Det var ingen som uttryckte några protester om att de skulle åka, men Ad fick en känsla av att de avvaktade angående Remy.

Remy såg ned på den kortare kvinnan och log obekymrat men hon såg upp på honom med en forskande och smått oroad blick.
"Gambit's fine.." ljög han med ett leende på läpparna. "Just an headache, that's all." Jean gav honom en misstroende blick.
"What's concerning you, chéri?" undrade han och försvann in i rummet igen för att fortsätta packa. Jean följde tyst efter honom och såg sig om i rummet innan hon fäste blicken på Remys ryggtavla.
"Is it life threathening?" frågade han vidare då kvinnan förblev tyst.
"Well... no...." suckade Jean besvärat till svar.
"Well then, nothing to worry about" log Gambit och tryckte ned några t-shirts i väskan.
"We do not think it's life threathening, Remy... but we don't know what kind of concequences it may have.." hon lade en hand på hans axel och han stannade upp och rätade på sig.
"You worry too much, chéri" konstaterade han oberört och vände den röda blicken till henne.

"Remy, please" hon suckade och försökte hitta rätt ord. "It's not life threatening, at least not right now. But we don't know what will happen down the road. What if you suffer an attack while driving and you crash? Or if you collapse out in nowhere - what's Adnaurian going to do? We don't want you to take any chances" förklarade hon.

Han fnös åt detta och vände sig helt till Jean. Han delade uppenbart inte deras åsikt i det hela. Han kände sig inte tipp topp men han var långt ifrån döende.
"Chéri.. What happens, happen" konstaterade han och lät blicken glida över hennes oroade anlete.
"Ad will handle it.. " han hade ingen avsikt att kollapsa under resan men det var inget han kunde garantera inte skulle hända.
"Besides there's nothing you can do to stop Gambit, unless you constrain him" gav han till svar med en mörk röst och såg på henne med en utmanande blick. Han uppskattade denna omtanke för hans välbefinnande men han tänkte inte låta Ad ge sig av ensam.

Jean kände frustrationen växa, hon ville inte låta dem åka när de visste så lite om Savannahs attack. Men hon hade heller inte för avsikt att hålla dem kvar med våld.
"You're expecting Ad to handle anything right now? She's frail, she can't even look after herself. I don't like this one bit, and I seriously doubt Logan would thank you if you overexert yourselves to find him."

"We want daily reports, if we haven't heard back from you in more than 12 hours we're tracking the car down right away" förklarade Scott bestämt.
"Couldn't ye at least give a call first?" undrade Ad sarkastiskt.
"This is no joke. You're both in a weakened condition, you need to let us know about any occurances right away" förmanade Scott.
"Aye, of course. We're doing this by the book - but we're doing it now. We need to get going before it's completely dark."

"Gambit don't really think Logan will be happy about us going after him in the first place.." konstaterade han och betraktade den rödhåriga kvinnan som suckade åt detta. Kvinnans växande frustration syntes tydligt i hennes ansikte och kroppsspråk men han kunde faktiskt inte bry sig mindre om det just nu.
"Your answer to everything seems to be to lock people in to this school. What have that gotten you so far? One student is gone, Ad is misarble and you've driven Logan away" snäste han och han kunde se hur det blixtrade till i Jeans ögon innan hennes hand mötte hans kind. Smärtan som sköt upp från kinden genom huvudet fick vita prickar att dansa framför hans ögon. Han lade en hand mot den värkade kinden och grimaserade illa. Han hade provocerat henne till det, det visste han men den bultande smärtan fick honom att se rött.
"Oh, Remy.. I... I'm sorry.." flämtade Jean förfärad över sin egen handling. Hon hade inte alls menat att slå honom.
"Get out...." väste Remy tyst och knöt en hand längs sidan.
"..what?" stammade Jean fram och såg avvaktande på honom.
"Get. OUT!" röt han argt och hans röda ögon tycktes lysa i halvdunklet som låg över rummet. Jean spärrade upp ögonen och såg på honom, det var så ovant att se den annars muntra Gambit i en sådan mörk sinnesstämning, det skrämde henne lite. Hon backade till dörren och han vände henne ryggen, det var uppenbart att han inte hade någon vidare lust att fortsätta diskussionen med henne. Han hörde henne försvinna ut i hallen och han slöt då ögonen och andades tungt ut. Han masserade tinningarna och satte sig ned på sängkanten. Det var inte likt honom att tappa humöret på det sättet, Savannahs attack måste ha skakat honom mer än han först insett och den molande värken gjorde inte det hela bättre.

Xavier lyssnade med ett halvt öra när Scott ställde frågor till Ad angående konfrontationen i gallerian samma dag. Hans tankar bröts plötsligt av Jeans röst. Han rynkade bekymrat pannan åt det korta meddelandet och såg sedan på de tre framför skrivbordet.
"Remy seems to be doing okay, he's determined to leave as soon as possible" förklarade han.
"Good!" tyckte Ad. "If that's all, we'll get going. Ah can manage a few hours of driving before we turn in somewhere."
De upprepade sina förmaningar och goda råd medan hon plockade på sig ryggsäcken igen.
"Aye, aye, ah know. We'll stay in touch."
Hon vinkade kort åt dem innan hon försvann ut i korridoren. Hon styrde genast stegen mot Remys rum, eftersom hon inte hört något annat antog hon att det var där han höll till. Mycket riktigt fann hon dörren lätt på glänt, hon knackade på dörrkarmen.
"Ye ready to hit the road, Gambit?" undrade hon.

Remy gömde ansiktet i händerna medan han försökte få humöret att stilla sig igen. Han ångrade nästan att han varit så brysk mot Jean, hon var ju trots allt bara oroad för hans välbefinnande men det fanns inte tid att tänka över det nu. Han reste sig upp från sängen och gick in till badrummet igen där han vaskade av ansiktet och såg till så att allt torkat blod var borta. När han ändå var i badrummet så passade han på att dricka lite vatten, han hade känt sig torr i munnen ända sedan han vaknat upp i sjukhusrummet bara timmarna innan. Just som han stängt av kranen så hörde han en knackning från dörren igen som sedan följdes av Ads röst.
"Pretty much" svarade han och gick fram till garderoben där det hängde en varmare vinterjacka, hans vanliga långa kappa skulle inte stå sig mot kylan så det var lika bra att vara förberedd. Han plockade ihop det sista och stängde väskan och slängde jackan över den innan han hivade upp bagen över axeln.
"Let's go then.." log han kort mot Ad och drog igen dörren efter sig då han klev ut i korridoren.

Hon dröjde kvar utanför dörren medan han plockade ihop det sista. När han blev synlig i korridoren noterade hon att han såg blekare ut igen, men det var väl att vänta efter dagens strapatser. Jean hade ju tittat till honom, så Ad antog att det inte var något att oroa sig över.
"There's a Land Rover waiting for us" förklarade hon och styrde stegen mot trappan ner till markplan.
"Everything should be set, ah'll take the first drive. We can stop at a motel to get a few hours of sleep, ah reckon we should both have a good rest, then we can take it in turns with minimum breaks."
Om de inte stannade för hela nattbesök kunde de köra effektivt och säkert nå gränsen inom ett dygn så länge vägarna var fria. Ett par raststopp och kortare sök efter Logan var att räkna med, i övrigt kunde de turas om och hålla sig i rörelse mest hela tiden.

Han gick med henne bort mot trappan och gjorde en vag nick med huvudet då hon berättade om Land Rovern. Det pulserade fortfarande i sidan av ansiktet där Jean slagit honom så han var glad över att hon var villig att ta det första körpasset.
"Sounds like a plan" kommenterade han och började röra sig ned för trappen till entréplanet sedan styrde han stegen mot garaget. När de väl anlände där så stod mycket riktigt en Land Rover framkörd åt dem. Nycklarna hängde i skåpet och väntade på dem så han plockade ut dem och låste upp bilen. Sin bag slängde han på golvet i baksätet och hoppade sedan in i passagerarsätet innan han räckte över nycklarna till Ad som var den som skulle köra. Han öppnade handskfacket och plockade ut en av kartorna som bilen var försedd med. Med ett finger markerade han skolans position på kartan innan han sedan började röra den norrut längs en av de mindre vägarna.
"How about we head for route 22?" föreslog han. "There should be some smaller roads leading off from it when we get past the city."

"Aye, ah've been up that way before" konstaterade Ad medan hon justerade sätet, ratten och speglarna. Det skulle bli ett himla meckande fram och tillbaka varje gång de bytte förare. "There are plenty of signs up until Ottawa, then we need to make some choices on where to go, but there are certain areas ah'd expect Logan to stick around. We can pick up more detailed maps on the way if we need them."
Hon startade bilen och tryckte samtidigt upp garageporten via instrumentbrädet. Snart rullade de ner för uppfarten mot grindarna som också öppnades för dem via ett knapptryck. Ad kände sig lättad över att lämna skolan bakom sig, hon sneglade på byggnaden som började försvinna i backspegeln.
"Sad to say this'll be the closest thing ah've had to a vacation in months" muttrade hon.

"Then Gambit's trusting you to know where to go" log Remy och vek prydligt ihop kartan igen innan han stoppade in den i handskfacket. Han knäppte fast sig och lutade sig trött tillbaka mot sätet, förhoppningvist skulle huvudvärken ha gett med sig tills det var hans tur att köra. Då de körde ut från garaget så kastade han en blick i backspegeln mot den höga byggnaden bakom dem. Det kändes konstigt att lämna institutet utan att släta över saker med Jean men eftersom ingen hindrat dem från att åka så antog han att hon förstod hans position även om hon inte höll med om den.
"So let's have some fun on the way, no?" flinade han snett och vände blicken till Ad.

Ad fnös misstroget åt hans förslag, men log samtidigt en smula.
"What sort of fun are ye talking about here? Car Bingo? Punchbuggie? Yellow car?" undrade hon sarkastiskt. Det var inte mycket till joy ride, men bara att komma ifrån den oerhört grå vardagen innebar en viss förbättring. Hon ville inte tänka på vad resultatet skulle bli om Logan inte var villig att komma tillbaka, men då skulle det kanske heller inte finnas några spärrar för henne att själv bege sig direkt efter Magneto.

"If that is the sort of fun you're interested in, chéri" flinade han ryckte kort på axlarna innan han blickade ut genom passagerarfönstret för att hinna se skolan försvinna bakom träden.
"But Gambit hear car Bingo is a very enjoyable game" log han retsamt och vände ansiktet till henne igen. Han satte en armbåge mot dörren och lutade sedan huvudet mot handen. Huvudvärken verkade inte vilja ge med sig men den skulle säkert lätta efter en natts sömn, det var i alla fall vad han hoppades. Han var glad att han kommit ihåg att packa med värktabletterna och skulle de ta slut kunde de alltid stanna någonstans för att handla mer.

"Oh, don't say ye've got yer dirty mind going" suckade hon, fortfarande med ett leende.
De körde genom skogen nu, men den glesnade snabbt ut i ett mindre bostadsområde. Trots att de var långt från NY-centrum fanns det gott om bebyggelse. Det skulle dock inte märkas lika mycket när de kommit in på småvägarna. Ad tog en avfart för att komma till väg 22, än så länge var det ganska vältrafikerat då många pendlare var på väg hem.
"If ye need to sleep it's all fine. Ah'll just drive for a few hours then stop at the first motel ah see."

"When is it ever not going?" flinade han och blinkade mot henne. Han betraktade träden som swichade förbi dem och kvävde sedan en gäsp med baksidan av handen. Då hon sade att han kunde sova om han ville så log han tacksamt.
"Gambit will just shut his eyes for a moment..." mumlade han trött och blundade medan han lutade sig tungt mot armen som var stödd mot dörren. Han hade egentligen inte planerat att sova, bara vila ögonen för ett ögonblick men så fort han slöt ögonen så somnade han.

Hon sneglade på Remy då denne somnade in nästan omedelbart. Han hade helt klart råkat ut för större utmaningar den här dagen, hon hoppades innerligt att vad Savannah än gjort inte skulle lämna långvariga men. Medan hon körde tycktes Ads tankar gå på repeat - vad hade Savannah gjort för oskadliggöra Remy och hur hade Magneto lyckats dupera henne på det här sättet? Det fanns inga svar, ändå kunde hon inte släppa frågorna.

Ad var noga med att köra säkert, det slog henne att hon inte tagit på nytt smink. Även om en trafikpolis inte skulle känna igen henne skulle det inte synas några ärr på det fejkade körkort hon hade. Dessutom var ärren ganska slående och minnesvärda.

Efter ett par timmars körning började hon känna dagens prövningar ta ut sin rätt. Den lilla landsvägen bjöd inte på några stopp för natten, alltså svängde hon ut på en större, parallell väg. Efter någon mil dök äntligen en vägskylt upp som utlovade motell vid nästa avfart. Det var en övernattningskedja, alltså kunde de förvänta sig en skapligt trevlig vistelse. Men det var ändå inte 4-stjärnigt de var på jakt efter, till och med en nattsömn i bilen skulle duga om det knep. När Ad stannat till på parkeringen började hon med att vårdslöst slänga på ett lager smink. Hon sneglade på Remy som rört sig lite i sömnen då de stannat, men inte vaknat. Hon log åt synen innan hon lutade sig fram och gav honom en puss på den skäggstubbiga kinden.
"This is it love, time to sleep... again" flinade hon och öppnade dörren vilket släppte in den kalla nattluften.

Remy sov tungt igenom resan och då hon sedan plötsligt kysste hans kind så blinkade han och öppnade ögonen.
"Hm?" Han såg sig yrvaket omkring i bilen innan minnet kom flytande tillbaka och han gäspade då stort och rätade sig upp i sätet. Under resans gång hade han halkat ned en aning och lutat sig mer slappt mot dörren så nu kände han sig väldigt stel i nacken i den högra sidan. Han masserade nacken med fingrarna och grimaserade medan han kastade en blick ut genom fönstret. Hur länge hade han sovit egentligen? Det kändes som att han bara blundat några sekunder men mörkret utanför talade om att det var timmar sedan de lämnat skolan. Han vred huvudet så att nacken knakade och knäppte loss sig från sätet innan han öppnade dörren och klev ut i den friska nattluften. Kylan fick honom att kvickna till en aning så han blickade upp mot neonskylten som satt på taket till motellet, som de stod parkerade utanför.
"Where are we?" undrade han och vände blicken till Ad medan han böjde sig in i baksätet och drog fram sin bag som han sedan slungade över axeln. Han kvävde en gäsp bakom handen och försökte sedan gnida sömnen ur ögonen. Huvudvärken kändes mycket bättre nu när han fått några timmars vila men han kunde fortfarande känna av en vagt molande värk vid tinningarna.