Time heals all wounds?

"Ad.." han tog ett fastare tag om henne då hon ålade sig emot honom. Hon verkade inte höra honom, knappt vara medveten om att han var där.
"Ad" sade han med lite mer kraft i rösten och försökte fånga hennes blick. Han ställde sig framför henne för att blockera hennes väg och lade handen mot hennes bra axel.
"Adnaurian, listen to me!" det var sällan han tilltalade henne med hennes hela namn.
"We'll find her, I promise.. But you're not in a state to go anywhere at the moment." han såg på henne med oro i blicken. Han övervägde att kalla tillbaka Hank in i rummet så denne kunde ge henne något lugnande.

Vem var det som talade och lade sig i? Vem försökte stoppa henne från att rädda Savannah? Hon ville inte veta av nuet, det var smärtsamt och obekvämt, men vem det än var som talade till henne så var det där de fanns. Hon drog häftigt efter andan och fokuserade blicken på mannen som pressade henne ner mot lakanen.
"Logan" kved hon, och hennes ögon tårades genast. "Logan, what if he kills her? Ah love her! Ah cannay let him hurt her, ah cannay..."
Hon var fortfarande inte helt medveten om sin omgivning, men någonstans i hennes undermedvetna kände hon igen rummet.
Det högg i Lu när hon hörde Ads ord. Hon försökte låta bli att föreställa sig hur hon själv skulle känna om det vore Miwa det handlade om. Ett blint raseri skulle nog legat nära till hands.

Han blinkade överraskat vid Ads ord. De hade alla misstänkt att det var något som pågick mellan de båda kvinnorna men kärlek hade han inte riktigt förväntat sig. Det gjorde ont att se hennes tårade ögon och hans hand lättade från hennes axel en aning men han släppte fortfarande inte upp henne.
"He won't kill her.. He needs her for something" så mycket var han säker på. Magneto skulle inte lagt ned så mycket tid och energi på att få tag i kvinnan om hon inte höll något sorts värde för honom. Däremot kunde han inte garantera att Magneto inte skulle skada henne, om Savannah satte sig emot honom och han tappade humöret, vem visste vad som kunde hända. Men döda, nej. Logan önskade att han kunde säga mer för att lugna henne men för mycket var fortfarande oklart kring situationen.
"Charles has called for a meeting. He will know what to do.." eller det hoppades Logan i alla fall. Han strök en lugnade hand över Ads panna för att skjuta undan några hårtestar som hängde ner i hennes ansikte.

Hank hade uppfattat Ads röst och tittade fram i kontorsdörren för att se att allt stod rätt till.
"We cannay wait, we need to help her before it's too late!" protesterade Ad medan tårarna rann nedför kinden. Hank bestämde sig för att ingripa, det kändes fel att lämna Logan ensam med att lugna den uppjagade kvinnan. Han klev fram till britsen och ställde sig så att hon tydligt kunde se honom.
"Adnaurian, we will help her as soon as we know where to look. We don't know anything yet, but we'll act as soon as we do" försäkrade han.
Ad vände snabbt blicken mot Hank när denne uppenbarade sig.
"He took her. He shot a dart at her, flew off with her" förklarade hon med svajande röst.
"That's why we need to find out where they went. Do you remember anything else? How did you dislocate your shoulder?" undrade Hank. Det kanske var mycket på en gång, men hon verkade återvända till sin vanliga sinnesnärvaro och det ville han uppmuntra. Ad rynkade pannan i en fundersam min innan minnet hann ikapp.
"He. It was him" svarade hon tyst. "Ah wouldnay leave her side, so he lifted me up and pulled my leg out of place."

Logan kände sig tacksam då Hank dök upp jämte honom. Han såg mellan den blå mannen och Ad och rös sedan till av obehag då hon berättade hur det hade gått till när hennes axel hoppat ur led. Logan kände allt för väl till känslan av att bli upplyft i skelettet av Magneto, han hatade att vara hjälplös på det viset. Adamantium skelett hade sina fördelar men det hela var en stor nackdel då deras värsta fiende var en snubbe med kraften att manipulera magnetism.
"Do you know what he wants Savannah for?" undrade han.

Ad skakade på huvudet och sjönk tillbaka mot kuddarna.
"All ah know is he wants her to join the Brotherhood. That's all he's ever said, and all he indicated today."
Hon tryckte sin smärtfria hand över ögonen i ett försök ett tvinga tillbaks tårarna, men hennes grimas avslöjade sorgen och smärtan.
"Ah don't want her to suffer as Ah did, she's been through enough" snyftade hon.

Hank såg fundersam ut och Logan betraktade Ad under tystnad, smärtan och sorgen gick att läsa i hennes ansikte och den var även påtaglig i doften hon avsöndrande. Det gjorde honom villrådig och han sneglade på Hank som också verkade något besvärad av situationen men gjorde ett bättre jobb att dölja det bakom sin lugna fasad.
"The sooner we have that meeting with Xavier, the better.." konstaterade han. Magneto hade redan fått ett alldeles för långt försprång. Ju längre de väntade, desto svårare skulle det bli att hitta Savannah.
"We'll get her back, don't worry.." tomma ord men dem behövde sägas.

Ad visste att det var tomma ord, hon ville ryta och skrika åt dem, nånting måste hända. Men hon la band på sig och kastade istället en blick runt om i rummet för att se vilka fler som fanns där. Hon fick syn på Kurt och Lu som satt tysta och försynta några sängar bort.
"What happened to ye?" undrade hon hest, hon hade inte sett Lubaya sen seminariet (som nu kändes otroligt avlägset).
"Magneto flipped our car over. I hit my head and got stuck" förklara Lu kort.
Hennes ord skakade om Ad då det slog henne att det fanns andra hon tyckte om som också råkat illa ut. Ingen annan tycktes ju behövt uppsöka sjukrummet, men det hade varit omskakande för alla. Hon tyckte sig minnas att Storm blivit instängd i bussen, först nu mindes hon Ororos svåra klaustrofobi. Det lugnade henne på något sätt, en någon slags reaktion att vara stark för andra - den vilda paniken började lägga sig. Tankarna klarnade.
"Magneto can't travel too far in that manner" konstaterade Ad inkonsekvent. "Carrying himself, Savannah and the rest... Either they had transport waiting to take them further, or they have a lair not too far off. Either way, ah doubt they'd transport Savannah very far, they don't wanna risk injury to themselves if she wakes up."

"That's sensible..." kommenterade Hank men han lät inte helt övertygad. Savannah skulle antagligen vara allt annat än glad när hon väl vaknade, vilket Magneto säkert var väl medveten om, så det var mycket möjligt att de fortsatte hålla henne ordentligt neddrogad tills de kände att de var i en sådan position att det var säkert att låta henne kvickna till igen. Det var fullt möjligt att försänka någon i en medicinst koma och sedan ta dem ur det, om man var kunnig i saken och visste vad man höll på med. Om de höll henne helt nedsövd så fanns det inga hinder för dem att transportera henne längre sträcker utan risken att hon vaknade. Dessa tankar bekymrade honom och han rynkade pannan. Själva attacken hade varit välplanerad så det fanns ingenting som sade att inte själva transporten och förvaringen av Savannah inte var det. Logan och Hank utbytte en blick och Logan tycktes kunna läsa Hanks tankar.
"Kurt, when did the professor want us to gather for that meeting?" frågade Hank och såg mot Kurt som ryckte till lite vid sitt namn.

Ad var ännu för avtrubbad för att märka av deras skepsis, men hennes tankar klarnade allt mer. Nu när chocken och den värsta smärtan lagt sig kunde hon fokusera lättare, men hennes besatthet att hjälpa Savannah försvann inte.
"He didn't say" svarade Kurt snabbt. "He would call for us, should be any minute now" förklarade han.
Lubaya låg fortfarande tyst, men hon tänkte desto mer. Magneto hade valt att kidnappa Savannah, ingen visste säkert varför. Kanske skulle han försöka vinna henne över på sin sida, hon hade trots allt visat ett intresse för det, åtminstone att förstå hans synvinkel. Ett annat alternativ var att utnyttja hennes krafter, det var inte svårt att tänka sig vilken viktig tillgång hon skulle kunna vara. Men mitt i allt hade Mystique hintat att Magneto fortfarande ville åt Lubaya - varför? Hon hade inga aktiva förmågor att erbjuda, hon skulle endast vara till nytta som allierad... eller? Det gick inte ihop.

Hank nickade lite vid Kurts ord, kände han professorn rätt så var denne säkert upptagen nere i Cerebro för tillfället och skulle kalla på dem när han hade nyheter att ge. Logan skruvade otåligt på sig och lät blicken glida över alla i rummet. Tystnaden föll över dem då ingen verkade ha något mer att säga i väntan på att Xavier skulle kalla på dem. Logan var redo att storma ut och ta saker i egna händer när kallelsen väl kom.
X-men, please join me in my office.
Rösten ekade kort i hans huvud och han lade en hand mot tinningen, Hank gjorde detsamma och Kurt blickade frånvarande upp mot taket. De såg på varandra under stum tystnad.
"It's time" yttrade Kurt tillslut och försvann sedan i ett svart rökmoln, ivrig att komma därifrån. Hank såg efter honom och vände sig sedan till Ad.
"How is your arm and shoulder feeling?" undrade han, svullnaden tycktes ha lagt sig bra men hon kunde nog förvänta sig en del besvär från armen ett par dagar framöver.
"I'll go ahead" deklarerade Logan otåligt och försvann ut i korridoren.

Meddelandet kom inte till Ad vilket irriterade henne. Även om hon inte förväntades kliva upp och delta kände hon sig medvetet förvisad, den känslan tyckte hon inte om.
"It's fine, just go" svarade hon något vasst.
Hank märkte snabbt av hennes humör och frågade inte vidare.
"We'll be back with more information. You both need a good rest... I'll see you later."
Han nickade åt Lu på vägen mot dörren och försvann sedan ut i korridoren. Ad gav upp en hög fnysning och blängde upp i taket. Hennes hjärna hade börjat bygga våghalsiga och dumdristiga planer i samma stund som rummen tömts på X-Men.

Logan skyndade sig genom korridoren till professorns kontor, skolan låg kusligt tyst och stilla nu när alla elever blivit skickade till sina rum för kvällen. Ryktet hade redan spridit sig om det som hänt på vägen tillbaka från seminariet så en konstig stämning rådde i byggnaden. Det gick inte att ungå den tryckande känslan i luften. Snart nådde han de höga dubbeldörrarna som ledde in till Xaviers kontor och han gick in utan att knacka. Kurt satt redan uppflugen på en fotpall och väntade då han teleporterat dit från sjukhusrummet. Ororo satt i en fotölj bredvid honom och lyfte blicken till Logan då han kom in. Xavier själv satt bakom sitt skrivbord och såg högst allvarlig ut. Han lutade armbågarna mot den blanka bordsskivan och lutade hakan mot de knäppta händerna medan han blundade, väntade på att alla skulle anlända. Logan kände sig alldeles för överspänd för att sitta ned så han ställde sig istället jämte ett av de höga fönstrena och blickade ut mot den tomma skolgården. En dyster vind ven genom träden utanför och även himlen tycktes känna av deras sinnesstämning för den hade mörknat med regnmoln. Efter en stund smög Hank in och satte sig i fotöljen jämte Ororo och efter ytterligare någon minuts väntan dök Scott och Jean upp tillsammans. Xavier öppnade nu ögonen och såg upp på dem.
"Thank you all for coming."

"I have to tell you all, especially you who were present at the scene earlier, that you did an admirable job. What happened is despicable and devastating, but you were able to protect the students and keep them from serious harm, with one exception of course..."
Xavier drog en djup suck och slöt ögonen i en sorgtyngd gest.
"Savannah Thompson was taken in an obviously planned grab-and-run attack. I've been trying to track her and the Brotherhood's movements since, but I cannot get clear readings. Her mind is obviously not alert, while the others have methods of evading my powers. I'm confident there will come some clear signs sooner rather than later, but for now... I can't say where they are or might be going" förklarade han.

Lu hade börjat glida in i dvala när tystnaden sänkt sig men hon vaknade upp när harang svordomar kom från någonstans i rummet. Hon satte sig tungt upp på ena armen och fick syn på Ad mitt i rummet. Denne linkade fram under förbittrade muttranden och svordomar, med vänsterarmen i en slinga och klänningen i trasor.
"Where are you going?" undrade Lu förvånat.
"Ah have to get out of these bloody rags" muttrade Ad.
"Your should be resting, you have been through so much -" protesterade Lu.
"Ah cannay lay still here, not knowing what's going on!" fräste Ad ursinnigt. Lu ryggade tillbaka åt aggressiviteten.
"Ah'm sorry, ah'm just on edge... Ah'm getting some fresh clothes before ah lose my mind" suckade Ad och linkade vidare ut i korridoren.

Jean satte händerna över munnen i en gest av misstro och förskräckelse, Scott lade lugnande armarna om henne. Han såg bister ut, det var han som hade kört bussen. Savannah hade varnat dem innan attacken skedde men dem hade inte lyssnat. Hur hade hon vetat?
"This is terrible... that poor child" Ororo såg mellan dem och Kurt lade en hand på hennes axel och kramade den med fingrarna, hon lade då en hand på hans trefingrade och kramade den tillbaka. Hank såg bekymrad ut och undrade hur de skulle kunna berätta dem här nyheterna för Adnaurian. Hon skulle antagligen inte ta det bra.
"What does he intend to do with her?" frågade Scott sammanbitet.
"As of this moment we have no intelligence in that matter" suckade Xavier trött och blundade medan han gned fingrarna över näsryggen. Rummet blev tyst igen och nederlaget låg tungt över dem.
"She knew" säger Ororo plötsligt och ser mot Scott.
"She knew that the attack was going to happen before it did.. She tried to warn us... how did she know?" undrar hon och ser mellan dem.
"I think it has to do with her powers" svarade Hank plötsligt och alla vände då blicken mot honom.
"Since magnetism essentially is charged electrons and protons I think her abilites makes her able to sense Magneto's power when he uses them."
"That would explain why she almost discharged in the woods when he was there... she drew in the charged particles in the air when he had his magnetic fields raised" fyller Jean in med och Hank nickar lite åt detta.
"So... Magneto can charge Savannah with his powers?" undrade Scott med rynkad panna.
"In a sense" svarar Hank något tveksamt.

"We can only speculate on Magneto's motives. It's easy to see where the temptations lie, with Savannah's powers and vulnerability. Had she not been enlisted at the school I'm sure Eric would've tracked her down on the streets to recruit her. He's made several approaches to her in the past... but more worryingly she's sought him out once in return" påpekade Xavier. "But as far as I know she's rejected all his offers. I know Adnaurian has discouraged her against any contact."
Han suckade på nytt och knäppte händerna på skrivbordet.
"What has Adnaurian said about this? Did she know anything we don't? How is she taking this?" undrade han och lät blicken svepa över de som vistats i sjukrummet.
"Auweh... It's... quite complicated" konstaterade Kurt något besvärat. Ad hade nog sagt mer än hon tänkt där uppe i sjukhusflygeln.

Ad rörde sig tyst genom byggnaden, känslan av overklighet förhöjdes på grund av tystnaden och lugnet. Det var som om någon hade dött, allt som hörde skolan och barndomen till var som bortblåst. Hon hade inga svårigheter att gå, men hon hade ännu en molande smärta i axeln. En enda tanke snurrade i huvudet och det var att finna Savannah. Det fick sluta hur det ville, hon kunde inte stå ut med tanken på att bara vänta. Men att ge sig ut på en irrjakt utan mål var inte ett alternativ. Däremot hade Ad viss insikt i The Brotherhoods tidigare tillhåll. De flesta hade de övergett vid det här laget, men vissa användes tillfälligt när behovet uppstod. Om hon undersökte den gamla lokalen utanför Danbury kanske någon ledtråd fanns, det var inte särskilt långt dit.
Hon hasade in på sitt rum och blickade runt på kläderna och sminket som låg framme sedan morgonen. Det var ofattbart att de bara för några timmar sedan suttit på seminarium inne i stan.

Hank och Logan var tysta och såg mot Kurt och sedan på varandra. Ingen av dem visste hur de skulle besvara frågan utan att direkt säga vad som sagts i sjukhusvingen.
"She's taking it quite hard.." konstatera Hank tillslut. "And I don't think she knows anything that we don't."
Xavier nickade lite men rynkade pannen en aning, det var uppenbart någonting dem inte ville berätta för honom.
"I think we might need to keep an extra eye on her" påpekar Logan en aning motvilligt och de andra ser mot honom och Hank kunde inte låta bli att hålla med efter hur han sett hur Ad reagerat.
"You think she might run off and try to find them herself?" undrar professorn med en bekymrad rynka i pannan.
"That's what I would do in the same situation" grymtar Logan och Scott lägger armarna ikors över bröstetåt detta och ser osäker ut.

"But she's in no state to leave" tyckte Jean.
"No, maybe not right now, but it wouldn't surprise me if she did something rash" fastslog Hank.
Charles blick gled mellan dem ett par turer innan han strök en hand över sin kala hjässa.
"Well, for now I think we need to start drafting a plan of action. We need ideas and tactics for when we're able to locate The Brotherhood. The sooner we formulate some ideas the better we'll be able to aid Miss Thompson" förklarade han. "We'll meet up and work it out later. At the moment we must think of our other students - I will have a word with them and explain the situation. I'm also considering reaching out to some of our friends and allies, ask them to keep an eye out."
Flera nickade gillande åt detta.

Med vissa svårigheter krånglade Ad av sig den sönderslitna klänningen och kastade den på golvet. Den vita svansen svepte fler gånger genom luften medan hon rotade fram bättre kläder. Ett par grå mjukisbyxor var det lättaste att ta på sig, men med bara en funktionsduglig arm var det inte helt okomplicerat, särskilt inte att trä svansen genom det specialsydda hålet. Än värre var det med vita linnet och försökte trä på härnäst, hon kunde inte låta bli att stöna av smärta då hon förde den ömma leden genom ärmhålet. När hon väl fått på sig allt föll hennes blick på fönstret genom vilket hon och Savannah klättrat bara kvällen innan för att smita ut på en pubkväll. Det högg i hjärtat vid tanken vilket bara sporrade henne ytterligare. Ad drog ett djupt andetag innan hon testade att låta vingarna växa fram. Den skadade axeln var helt klart inte bekväm med att nya leder och muskler trängde fram så nära intill, men smärtan var inte outhärdlig. Hon sträckte ut sin friska arm och strök handen över en len vinge.
"Please don't hurt her" viskade hon ut i det tomma rummet.

Logan grimaserar lite vid planen. Passivitet var inte hans grej och han visste inte riktig vad han kunde göra för nytta på skolan.
"I'm no good here.." konstaterade han med en blick på Charles.
"Let me do what I do best.."
"And what is that?" muttrade Scott.
"Tracking."
De båda männen såg på varandra.
"If Cerebro can't find them let me give it a try" tyckte Logan. Scott pustade skeptiskt åt idén. Ifall professorn inte hittade dem hur skulle Logan ha en chans att göra det? Logan morrade åt den längre mannen.
"Logan.." bröt Xavier in innan ett gräl kunde utbryta.
"The longer we wait the colder the track will be.." sade Logan otåligt men de andra förblev passiva.
"My friend" Hank hade rest sig och lade en hand på hans axel. "I think Magneto expects you to try something like this."
Logan morrade en aning men var tvungen att medge att Hank antagligen hade rätt. Magneto skulle inte gått igenom sådant besvär att kidnappa Savannah om han inte hade planerat sin flykt ordentligt. Det skulle antagligen finnas villospår och kanske till och med fällor och bakhåll. Han suckade frustrerat och började vanka av och an, han stod inte ut med att inte göra någonting.
"Jean, I'll need your help with Cerebro later" deklarerade Xavier då diskussionen dött ut och hon nickade till svar.
"But firstly the students. I would be most grateful if you could help me gather them all in the large assembly hall in an hour."
Alla nickade till detta och lämnade sedan kontoret, Hank begav sig mot sjukhusvingen för att leverera nyheterna och Logan följde med honom.

Lubaya hade hunnit slumra till igen efter det att Ad lämnat sjukhusvingen. Hank sköt upp dörren och klev in, men stannade strax innanför.
"Where is Adnaurian?" undrade han och såg sig omkring. Badrummet?
Lu öppnade slött ögonen när det plötsligt kommit folk till rummet igen.
"She said she wanted to change her clothes" mumlade hon trött.

Ad sköt upp fönstret och kikade ut. Det hade börjat mulna på mer, men molnen såg inte regntunga ut. Hon kastade sedan en blick i spegeln och bekräftade att sminket över ärren, och de blå linserna, fortfarande satt på plats. Hon räknade inte med att stöta på någon, lokalen låg ganska isolerat, men det var bäst att ta det säkra för det osäkra. Hon stoppade mobilen i byxfickan och några sedlar i den andra innan hon hävde sig upp på fönsterbläcket. Armen låg stödd i sin slinga och bedövningen hade inte hunnit släppa helt. Hon kastade en sista blick in i rummet innan hon bredde ut vingarna och föll framåt. Axeln protesterade över de kraftiga vingslagen, men adrenalinet hjälpte till att dämpa smärtan. Strax gled hon över trädtopparna i riktning mot Danbury. Höll hon sig bara borta från tät bebyggelse kunde hon ta sig fram någorlunda osedd.

Logan anade ugglor i mossan då Ad inte gick att finna i sjukrummet, han hade känt av hennes doftspåri korridoren utanför och han gav ifrån sig ett dovt ljud då Lubaya nämner att den andra kvinnan gått för att byta kläder. Hank såg bekymrad ut vid denna nyhet.
"I'll go check on her" sade Logan snabbt och vände i dörrhålet. Han skyndade genom korridoren och följde Ads spår som ledde till hennes dörr. Hade hon kanske bara gått iväg för att byta kläder trots allt? Han knackade på.
"Ad?" inget svar. Det färskaste doftspåret slutade utanför dörren så hon måste vara i rummet.
"Ad?" han knackade igen och kände på dörrhandtaget, dörren gled upp och han tittade in. Tomt. Fönstret stod öppet så han skyndade fram till det och såg ut. Han kunde inte se någon nedanför fönstret. Han vädrade i luften och hans farhågor blev besannade då Ads doft låg stark runt fönsterkarmen och på avsatsen utanför, där fanns även en ny doft. Feathers.. Han svor lågt då han insåg att hon låtit vingarna växa ut.
Chuck, Adnaurian has disappeared. I think she's gone to look for Savannah.
Han skickade ett meddelande till Xavier medan han skyndade ned till garaget.
I'll go after her.

Att ta fågelvägen snabbade på turen väsentligt, men det var inte särskilt långt till att börja med. Där det fanns skog flög Ad nära träden, på öppna platser steg hon och ökade hastigheten för att minimera risken att bli sedd. Förhoppningsvis skulle hon tas för en stor fågel om någon råkade få en glimt. Efter dagens strapatser tröttade flygturen ut henne ordentligt och det var med stor lättnad hon landade innanför stängslet som omgav det gamla fabriksområdet. Alla byggnader var i olika stadier av förfall, sedan Ad sist besökt området hade mycket nytt klotter tillkommit. Det innebar att ungdomar fortfarande sökte sig dit för att röja runt som de ville på den allt annat än säkra platsen. Ad såg sig omkring för att bekräfta att ingen var där nu, det var främst på natten folk vågade sig dit. Hon övervägde att låta vingarna vara kvar som en snabb flyktväg, men de var stora och otympliga. Dessutom syntes de lite för väl så hon lät dem växa tillbaka inåt igen. Den ömma axeln gjorde sig påmind igen, men den bekymrade hon sig inte för nu. Hon började kvickt röra sig mot den byggnad hon visste att The Brotherhood ockuperat vid tidigare tillfällen, det fanns en rymlig källarlokal. Hon hade gillat själva lokalen, men inte området i sig, under den tid hon vistats där som medlem.

Det fanns tydliga spår av tidigare besökare i den höga betongbyggnaden - fönster var krossade, väggar nedklottrade och dörren stod på glänt. Ad drog upp den på vid gavel och blickade in i dunklet. Trots de höga fönstren var lokalen tämligen mörk, glaset var för smutsigt för att släppa igenom ordentligt med dagsljus. Hon var på väg att kliva in när tanken slog henne att det kunde finnas fällor, därför blev hon stående villrådig i öppningen. Men om det fanns någonting här som kunde leda henne till Savannah måste hon finna det. Alternativet, att bara sitta och vänta, var otänkbart. Hon tog ett par försiktiga steg in i mörkret och lät ögonen vänja sig vid det. Hon kunde ana konturerna av den massiva dörren som ledde ned till källaren. Den stod stängd och visade inga tecken på att ha brutits upp av några tonårsvandaler. Skulle det finnas fällor satt de antagligen någonstans vid dörren gissade hon, Magneto brukade vilja se till att ingen kom åt deras tillhåll även långt efter de övergivit dem. Ad lät lejonsinnena ta över hennes mänskliga för att kunna känna doften av eventuella gaser eller sprängmedel, men lokalen var för stor för att hon skulle kunna snappa upp det. Beroende var de satt kanske de heller inte gav ifrån sig doftspår. Det bästa vore väl helt enkelt att undersöka dörren.

Ad fortsatte framåt mot källaringången, försjunken i tankar och funderingar hur hon skulle kunna undvika eventuella fällor och få upp den tunga dörren, när en knall gick av långt ovanför. Hon la benen på ryggen utan att slösa tid på att se vad det var, ett enormt muller och flera höga brak bekräftade att någonting exploderat vid taket och fått det att kollapsa, och plåt, betong och balkar regnade ner bakom henne. Det var uppenbarligen inte menat att spränga vare sig hela taket eller byggnaden, men det var tillräckligt. Dammolnet från den rasande bråten satte sig i halsen och ögonen där hon sprang, hon stannade ofrivilligt till när askan gjorde det omöjligt att dra ett riktigt andetag. En bit plåt landade alldeles framför henne med ett hemskt ringande ljud, bakom henne föll bitar av betong. Hon föll av den kraftiga smällen men lyckades resa sig. Den öppna dörren gick inte att se genom dammet, hon snubblade igen i bråten som spred sig runt hennes fötter och föll handlöst bakåt mot betongmassorna. Med ett tjut av smärta slog hon emot den skadade axeln, men en liten tröst var att leden inte tycktes hoppat ur igen. Genom smärtan och dammet kunde hon inte längre se alls, men däremot höra ett illavarslande knakande och gnisslande. I nästa stund föll en av järnbalkarna rakt ner mot rasmassorna, Ad hann inte undan och var för ett ögonblick säker på att hennes sista stund var kommen. Ett öronbedövande brak och klang ekade genom lokalen när balken tillslut landade. Ad kände hur hennes höft klämdes ner mot betongen, vilket visserligen gjorde ont, men hon var absolut inte död. Hon hostade tills ögonen tårades av dammet och försökte pressa undan balken, eller åtminstone åla sig bort från den, men med bara en duglig arm misslyckades hon. En våg av panik sköljde över henne - om hon låg fastklämd här och ytterligare en bomb gick av, eller om mer bråte föll...

Logan hade skyndat sig ned i garaget och kastat sig på sin motorcykel för att bege sig efter Adnaurian. Motorcykeln hade varit det logiska valet då det var det snabbaste och smidigaste fordonet, dessutom hade han möjligheten att gå off-road då han inte visste vart Ad begett sig. Han ställde sig kort på vägen och vädrade i luften, försökte få en vittring efter henne. Snart fick han spår på henne då vinden vände från öster och förde med sig hennes doft. Han varvade motorn och satte iväg efter henne och stannade bara för att vara säker på att han var på rätt väg. Då hon var luftburen så skulle det gå mycket snabbare för henne att ta sig fram till skillnad från Logan som var tvungen att ta en del omvägar för att kunna följa i hennes spår. Snart passerade han en skylt mot Danbury. Danbury? Hade inte Ad nämnt någonting om att the Brotherhood hade haft ett tillhåll där när hon fortfarande var en del av dem? Var det dit hon var på väg?

Han hade åkt en bit efter skylten då en smäll hördes och han kunde sedan se hur damm steg upp i ett moln bakom träden. Han virade av vägen och körde genom skogen istället då träden stod ganska långt ifrån varandra och lämnade som en öppen passage åt honom. Det tog inte lång tid att komma fram till det ödelagda fabriksområdet. Han hittade snabbt ett hål i stängslet som han kunde köra igenom och följde sedan röken från den halvt kollapsade byggnaden. Han stängde av motorn och flög av motorcykeln då han var framme vid den raserade lokalen. Bjälkar gnisslade och betong smulade fortfarande sönder från de väggar som fortfarande stod upp.
"AD!" han greps smått av panik då han tänkte på att hon kunde varit inuti byggnaden då den kollapsade. Hennes doft låg över området men dammet som yrde i luften gjorde det svårt att se och andas. Han drog upp tröjkanten över munnen och begav sig in i molnet.
"AD!"

Ad kände blodsmak i munnen, men hon kunde inte känna några öppna sår. Tillslut insåg hon att hon måste bitit sig i tungan när järnbalken fallit över henne. Hon låg tryckt mot den skadade axeln och hon gav upp ett stön av smärta. Det mullrade och rasslade fortfarande lite här och var och hon försökte på nytt pressa sig bort från balken. Rasmassorna hon låg på skiftade lite, men det pressade bara järnbalken hårdare mot henne. Hon tjöt till och inhalerade en mängd damm. I kaoset tyckte hon sig plötsligt höra en mycket avlägsen röst, men hon var säker på att det var inbillning, ingen skulle komma och ropa efter henne här. Men så hörde hon det igen och det rådde inga tvivel om vem det var.
"Logan" hostade hon fram, men ordet kvävdes i våldsamma hostningar på grund av dammet. Hon hostade tills hon nästan spydde innan hon återfann rösten.
"Ah'm here! But it's not safe here!" skrek hon så högt rösten tillät.

Tjutet av smärta skarsom en kniv i hans öron trots att dammet och oljudet runt om försökte dränka det.
"AD!" det kunde bara ha varit hon, han kände igen hennes röst. Han stannade upp då han hörde hur någon hostade våldsamt och han såg sig om men allt han kunde se var damm och bråte. Sen hörde han hennes röst plötsligt. She's alive! Han kände med ens lättnad men också en stress att hitta henne innan resten av byggnaden fick för sig att rasa över dem.
"No shit, kid!" ropade han sarkastiskt efter hennes kommentar att det inte var säkert där. Han hostade då han andades in en del av dammet men fortsatte röra sig framåt genom massorna åt det hållet han tyckte hennes röst kom ifrån. Det stack i ögonen som tårades på grund av alla partiklar som flög runt i luften, vilket inte gjorde det lättare att se. Han fick känna sig från med fötterna för att hitta fotfäste. Det knakade och gnisslade oroväckande runt om honom men han drevs framåt av viljan att hitta Ad. Efter en del famlande i dammet så fick han plötsligt syn på hennes skepnad på golvet men en balk hade landat över henne.
"Ad!" han klättrade över en del bråte och satte sig sedan på huk vid henne.
"Can you move?" undrade han medan han försökte få en bättre blick av järnbalken som låg över henne.