Time heals all wounds?

Lubaya förstod vem Logan måste ha slagits mot, hon minns den blonda besten allt för väl. Uppenbarligen hade skadorna varit allvarliga då det tog sådan tid att läka dem.
"Why did you crasch? Do you know?" undrade Kurt.
"It must have been Magneto, the car started rolling when Hank tried to get out. From then I did not see any more until Mystique came" förklarade Lu. Hon strök öronen bakåt vid tanken på den vidriga kvinnan som spelat med hennes känslor och hopp om räddning.

Ad gav inte ifrån sig ett ljud medan Jean injicerade bedövningen. Hank sjönk ner på knä framför henne och lyfte varsamt hennes huvud. Hon morrade varnande då den smärtsamma axeln gjorde sig påmind, hon varken ville eller kunde röra frambenet.
"Ad, you need to listen to me" bad Hank och väntade tills han fångat hennes blick. "Everything will be okay, we will help both you and Savannah. But you can do nothing for her if you stay here. You have been injured, but we can sort it out quickly as soon as we get back to school. Do you hear me?"
De isblå lejonögonen klippte ett par gånger.
"What if he hurts her? What if he kills her, or shun her like he -" hon gav upp en hög snyftning.
"We will save her" avbröt Hank bestämt.
Ad rörde oroligt på sig och försökte sätta sig upp men gav genast upp ett rytande åt smärtan.
"Be still, the medicine will take effect any second" förklarade Jean lugnande.

"Oh it was Magneto all right" bekräftade han bittert då han tänkte på hur bilen kramats ihop som om den varit gjord av papper.
"For some reason he swiped us off the road..." fortsatte han och såg sig om, vad mannen velat åstadkomma med det hela stod ännu inte riktigt klart för honom då han missat drabbningen med mannen själv. Då ljudet av Ads snyftning plötsligt nådde honom så spetsade han öronen och såg dit, när hon sedan röt av smärta så morrade han oroligt och instinktivt i gensvar. Adnaurian var skadad. Hur illa kunde han inte se från den här vinkeln så han följde impulsen och gav sig bort mot henne. Lubaya var i säkert förvar hos Kurt och verkade inte illa skadad.
"What happened?" frågar han med en bister uppsyn men oro hintas i hans röst och han ser från Hank och Jean till Ad. Jean flämtar när hon får syn på hans tilltyggade ansikte och blodet som täcker hans högra sida. Logan flyttar blicken till henne och ler lätt.
"Don't worry, red.. I'm fine.. just give it a minute" han knyter och öppnar sin högra hand för att se till så att musklerna fungerar som dem ska och höjer omedvetet den andra handen till såren i ansiktet som nu hade börjat sluta sig.

Kurt sneglade över axeln efter bussen. Det skulle ta några minuter innan Scott hann köra tillbaka den och det började bli tungt att hålla Lubaya upprätt.
"We might have to wait a little while longer, would you like to sit down?" föreslog Kurt.
Lu övervägde om hon skulle orka resa sig igen om hon väl satt sig, men det krävde mycket energi att stå.
"Yes, thank you" svarade hon.
"Just stand there for a second" bad han och hjälpte henne stå själv några sekunder så att han kunde ta av huvtröjan han bar och lägga den på backen bakom Lu. "There you go."
Han ställde sig intill henne igen och lät henne ta stöd bäst hon ville för att hon skulle kunna sätta sig. Hon satt med ryggen mot vägen precis på dikeskanten, på så sätt kunde hon sträcka ut sina långa ben och hitta en fungerande balans.

Jean såg från Ad till Logan och ställde sig nära intill honom.
"She's showing signs of shock, so don't frighten her. We have no idea what happened, her arm is either broken or dislocated. She says Magneto took Savannah" förklarade Jean lågmält.
Hank kunde känna hur lejonhuvudet tyngdes ner när den smärtstillande injektionen tog effekt.
"You'll be fine, don't worry" upprepade Hank tyst medan han strök tummarna över de ludna lejonkinderna. Egentligen hade han velat lägga någonting under henne för att hon inte skulle bli nedkyld, men att flytta henne mer än en gång kom inte på fråga.

Logan nickade kort åt Jeans ord och tog sedan emot våtservetten hon räckte honom så att han kunde torka bort det värsta blodet från ansiktet. Det vita pappret färgades snabbt helt rött och han drog handen över den nya huden som bildats över såren, det kliade. Han stelnade till en aning och såg på Jean då hon fortsatte med att Magneto tagit Savannah.
"What?" morrade han och Jean lade genast en lugnande hand på hans axel för att stilla honom. Han såg mot hennes hand och försökte få reda på kaoset som för tillfället rådde i hans huvud. Magneto hade alltså legat i bakhåll för dem för att komma åt den lila-håriga kvinnan? Vad tänkte han göra med henne? Han såg kort mot Hank som strök Ad lugnande över kinderna, hennes huvud verkade tungt nu, tydligen hade de gett henne något för smärtan. De inväntade fortfarande att Scott skulle återvända med bussen så att Ad kunde flyttas. Han noterade plötsligt något som glimmade i gräset några meter bort och gick dit och satte sig på huk. Med varsamma fingrar plockade han upp föremålet och såg på det; en pil, troligen från en bedövningspistol med tanke på utformningen. Han sniffade varsamt på spetsen, den luktade av Savannah och en frän lukt av någon form av drog. De hade alltså drogat kvinnan för att få med sig henne, vilket betydde att hon inte gått av egen fri vilja.

Jean gjorde Logan sällskap för att se vad han hittat.
"What is it?" undrade hon.
Hank fortsatte att tala lugnande med Ad, han ville försäkra sig om att hon inte förlorade medvetandet. Såvitt han kunde se fanns inga sår eller andra skador, men det var svårt att avgöra med all päls. Han kunde höra ett fordon närma sig på avstånd - Scott eller civil? Strax uppenbarade sig den vita bussen igen och Hank kände sig lugnad av det faktum att de snart skulle vara tillbaka på skolan.

"Tranqulizer dart... from a dart-gun.." svarar han Jean då hon sätter sig på huk bredvid honom och han håller upp pilen för hennes inspektion.
"Seems like he drugged her and then took off..." han rörde med handen på marken där det fanns spår av att någon fallit ihop.
Jean rynkade pannan och pressade sen fingrarna mot näsryggen medan hon blundade. Vilken röra. En student hade tagits av Magneto, mitt under näsan på dem. Det här skulle ha dyra konsekvenser för resten av skolan om det kom ut, vilket det med all säkerhet skulle göra. Hon vände blicken mot vägen då hon hörde bilen närma sig och suckade lättat då hon såg att Scott återvände med minibussen.

Scott klev ur bussen och styrde stegen mot Kurt och Lu. Han var säker på att Hank och Jean kunde sköta Ad som tycktes svårast skadad, Kurt kunde kanske behöva en hand med den långa Lubaya. Det visade sig vara en bra tanke, Scott kunde stötta Lu hela vägen till bussen utan större svårigheter. Väl där gav han henne en kompress att trycka mot såret.
Under tiden förberedde de Ad på att flyttas. Jean lyfte henne så varsamt hon kunde med telekinesi, det var betydligt skonsammare än att bära henne för hand, men det var tydligen inte helt smärtfritt ändå. När de väl nått fram till bussen och Ad låg placerad över två säten återvände Jean till vägen.
"I will move all of this further in to the woods" förklarade hon. "If Kurt stays he can teleport us both back, I'll help you unload Ad then and take her to the hospital wing."
Scott gillade inte tanken på att lämna dem ensam där och låta Jean sköta röjningen, men de hade inte mycket till val. Därför körde han tillbaka bussen medan Jean började det enorma arbetet med att gömma skrotet. De kunde göra en bättre uppstädning senare, nu gällde det att dölja de värsta spåren för civila. När resterna av fordonen flyttats bortom synhåll teleporterade Kurt dem till skolgården. Där var obehagligt tyst, men alla elever hade kallats in i sina rum och fritidssalar för att undvika eventuella attacker. Trots sin mentala utmattning lyckades Jean lyfta Ad hela vägen upp till sjukrummet. Hon satte sig ner för att ta igen sig medan Hank gav Ad ytterligare bedövningsmedel.
"I'm lessening the pain, Ad. I know it's a great thing to ask, but I wonder if you're able to transform. It'll hurt, but it would help us help you. None of us are veterinarians, I'm afraid to say."
Ad hade placerats direkt under röntgenmaskinen för att de skulle kunna bekräfta att det bara var axeln som hoppat ur led. Det var första gången hon skulle röntgas sedan hon fått metallen införd i kroppen, men nu var det bara axeln och armen de fokuserade på. Ad mumlade till svar och gjorde ett försök att byta form. Smärtan överväldigande henne, men trubbades av tack vare bedövningen. På andra försöket lyckades hon, men det gick långsamt. När armen slutligen krympte tillbaka till sin mänskliga form kunde hon inte längre kväva sitt plågade skrik. Men snart var hon sitt vanliga jag, dock darrande och kallsvettig.

Logan följde med minibussen tillbaka för att se till så att Lubaya och Adnaurian kom till rätta. Bedövningspilen plockade han med sig tillbaka till skolan för att kunna uppvisa den för Xavier. Stämningen var väldigt tryckt i bilen och han betraktade Ad oroligt. Hon verkade inte vara sig själv och han trodde inte det bara var skadan som försatt henne i chock utan att det snarare var mer troligt att kidnappningen av den lila-håriga kvinnan orsakat detta tillstånd. När de anlänt till skolan så stannade han med Hank och henne i bilen men de pratade inte med varandra, det fanns inget att säga. När Jean sedan återvände med Kurt så skickade hon bort Logan, sade åt honom att ta hand om sin utstyrsel så att han inte skulle skrämma slag på eleverna. Han kunde inte säga emot det, han såg för jävlig ut och det var skönt att få en ursäkt att dra sig undan en stund.

Han stängde in sig på sitt rum, tog en dusch för att skölja bort blodet, sitt blod, och sedan drog han på sig nya rena kläder. Han kastade en blick i spegeln och drog några fingrar längs med ansiktet där Sabretooths klor grävt djupt in i skinn och muskler. Det hade varit längesedan han känt den animaliska vreden så påtagligt och det skrämde honom. Han ruskade på sig, ville inte tänka på det nu, och begav sig till köket för att ta något att äta och dricka. Kroppen behövde näring efter den omständliga reparationen av hans arm och vätska för att ersätta blodet han förlorat. Efter det rörde han sig till sjukhusvingen för att se hur det stod till med Ad.

Han kunde höra det plågade skriket en lång väg ut i korridoren så han sprang resten av biten, när han kom fram så var Ad i mänsklig form igen och Hank och Jean förberedde för att kunna röntga dennes axel och arm.
"Kid.." han ställde sig jämte och rörde lätt vid Ads andra arm för att visa att han var där men blev snart bortjagad av Jean igen för att inte vara i vägen när de tog en serie röntgenbilder av Ads axel och överarm. Han hängde kvar vid sidan och betraktade det hela under tystnad.

Lubaya satt på en brits och sågs efter av Kurt. Denne hade inte gjorde något för att sluta såret, däremot rengjort det och lyckats stoppa blödningen. Det var ganska djupt men jämt, alltså skulle det med fördel sys, men han tyckte det var bättre att Jean gjorde detta då han själv hade svårt att manövrera nål och tråd. Åtminstone på snyggaste sätt.

"Okay then" Hank nickade åt Jean när Ad låg i lämpligast ställning. Jean kontrollerade maskinens värden, hon hade sänkt styrkan då det inte var bekräftat vad för slags metaller som omgav Ads ben. Hon tog tre bilder, Hank manövrerade försiktigt om Ad för att de skulle kunna se varje vinkel. De lät henne ligga medan de bekräftade att bilderna kommit fram ordentligt och drog upp dem på storbildsskärmen på väggen. Ad var för medtagen för att orka titta. Hon hade uppfattat Logan's närvaro men inte orkat bekräfta den.
"Dislocated, some swelling..." mumlade Jean medan hon och Hank studerade bilderna. "I can't see any break... If they'e under the metal they should be stable other way..."
"There seem to be cracks all over it" konstaterade Hank och betraktade metallen med viss avsmak. Det fanns fläckar där det var kalt, andra med mer solid metall, men de många små sprickorna var antagligen den enda förklaringen till att Ad kunde omvandla sig ändå.
"We should pop that shoulder back in, it's been a while" fastslog Jean och slet blicken från röntgenbilderna.
Hank nickade och gick fram till Ad. Han ville bespara Jean mer utmattning, och med den ökade bedövningen var det enklare att flytta Ad för hand, för att inte tala om hur mycket mindre hon vägde i sin vanliga form. Han bar henne varsamt till närmaste brits.
"Alright. Logan, if you stay by her side and keep her body steady - you might need to use some force. Hank, you pull her arm. You're both stronger than me, you could make this quicker" tyckte Jean nervöst.
Med de två bedövningarna fanns det inte mycket mer att göra, det skulle göra ont oavsett vad de gjorde.

Logan såg sammanbiten ut men nickade sedan då Jean sade åt honom att hålla fast Ad så att Hank kunde trycka tillbaka armen på plats.
"I'm here, kid" sade han lågt till henne, inte säker på om hon ens uppfattade det han sade. Han ställde sig bakom henne och drog sedan sin arm under hennes och upp över hennes bröst så att handen vilade mot den oskadda axeln. Den andra armen höll han tryck om hennes andra arm medan handen vilade på samma axel som den andra, detta för att ge en motvikt då Hank skulle behöva dra i den andra armen för att få axeln på plats igen. Hank positionerade sig på andra sidan om Ad och grep sedan tag i dennes handled med sin stora håriga hand, hennes såg fruktansvärt liten ut i jämförelse. Han satte sedan den andra handen mot hennes nyckelben och sträckte sedan ut hennes arm.
"Here goes" gav han som varning innan han drog till armen så att den med ett lågt klick hoppade tillbaka på plats igen. Det hela var över på några sekunder och Hank släppte Ads arm då den var på plats igen medan Jean skyndade fram med ispaket för att dämpa svullnaden. Logan lossade försiktigt sitt grepp om henne när han var säker på att hon själv kunde hålla sig upprätt.

Ad stönade högt och det skälvde till i hela henne när axeln drogs på plats. Jean höjde huvudändan av britsen och såg till att kuddarna låg bekvämt innan hon hjälpte henne att sjunka tillbaka mot dem. Isen tog udden av smärtan, men var samtidigt obehaglig. Hank rörde vid hennes fingrar, ett i taget.
"Do you feel this? Any numbness?" undrade han. Det kändes bäst att utesluta någon allvarlig nervskada så snabbt som möjligt.
"Ah feel it" mumlade Ad, men förblev orörlig och blundade utmattat.
Jean lämnade Hank åt sin undersökning medan hon själv vände sig mot Lubaya. En huvudvärk började sakta stiga efter de stora ansträngningar hon utsatt sig för, men Jean tänkte inte vila förrän alla fått det de behövde.
"Let's have a look at that wound, then" log hon och tog Kurts plats bredvid britsen.
Lu hade betraktat Ads ingrepp med blandade känslor. Det såg otäckt ut, och hon gillade inte Ads frånvarande sätt. Att hon hade ont och var bedövad kunde liksom inte förklara det.
"Will she be okay?" frågade hon Jean.
"She'll be fine, she needs some good rest" försäkrade Jean.
"I've given her some local anaesthetic" informerade Kurt och räckte fram brickan han gjort i ordning med allt nödvändigt material.
"Good! Then this will be over in a jiffy" log Jean.

Logan såg ned på Ad och betraktade henne något hjälplöst, det fanns inget han kunde göra för stunden och det gjorde honom ängslig. Hank fortsatte känna på Ads fingrar och kontrollerade att hon kunde känna alla, från fingertopparna och in till handflatan. När han var nöjd med detta så trädde han försiktigt in armen i en slinga så axeln skulle få vila. Han fäste slingan varsamt runt hennes nacke och placerade sedan ut ispaketen över henne axel igen, de skulle behöva ligga där en stund för att ge någon effekt mot svullnaden. När han var klar så lyfte han blicken och såg dåLogans molokna uttryck. Han gick fram till den andra mannen och lade en stärkande hand på dennes axel.
"Let her rest.."sade han lågt och följde hans blick mot Ad. "She'll be better after the initial shock has settled."
Logan blickade upp på det blåa anletet och nickade kort sedan vände han sig om och gick istället bort till Lu som blev omhändertagen av Jean och Kurt.

Jean trädde en kirurgisk nål med tråd och kontrollerade att bedövningen satt in innan hon började sy igen det gapande såret. Med flinka vana fingrar så tog det inte lång tid innan hon var klar och klippte loss den kvarvarande tråden.
"There"sade hon och lade ifrån sig nålen på brickan medan hon beskådade sitt verk. Om såret bara fick läka ifred nu så borde det inte bli någon ärrbildning. Kurt hade gjort ett bra jobb med att rengöra såret. Hon kände sig väldigt trött nu och tinningarna bultade.
"Just leave it alone and it should take care of itself."säger hon till Lubaya.
"Try to keep it out of water as much as possible and if you need to clean it use a clean damp cloth.." hon tänkte efter ifall det fanns några andra råd att ge men huvudvärken gjorde det svårt att tänka.
"The stitches can probably be taken out in a week."

Ad upplevde inget annat än en total känsla av overklighet. Hon kunde inte processa det som hänt, ville inte, försökte hon kunde hon känna en förlamande panik stiga så hon lät helt enkelt bli. Hank visste att hon skulle behöva vätska efter traumat men var osäker på om det borde ges intravenöst eller om hon kunde förväntas dricka själv. Han vill inte öka stressen genom att sätta en nål, därför gjorde han iordning ett glas med vätskeersättning.
"Ad, you need to drink a little. I'll help you" förklarade han.
Hon var mer kontaktbar nu och tog själv glaset i högerhanden när Hank hjälpte henne att sätta sig lite rakare. Hon fokuserade på att svälja rätt, det var en enorm kraftansträngning bara att dricka utan att sätta i halsen. Men hon lyckades tömma glaset utan problem och Hank var nöjd då han lämnade henne till sin vila.

Lu satt sammanbiten och stirrade intensivt ner i golvet medan Jean sydde. Bedövningen hade tagit bra, men hon kunde fortfarande känna hur tråden träddes genom huden även om det inte medföljde smärta. Det var främst obehagligt. Kurt observerade de första stygnen men hoppade sedan iväg för att hämta varsin tablett åt Jean och Lubaya. Den sistnämnde hade huvudvärk av uppenbara fysiska skäl och Jean plågades av värk tillräckligt ofta för att han skulle läsa tecknen.
"Thanks" log Jean när hon torkat av händerna och tog emot tabletten och vattnet.
Lubaya kände sig avtrubbad efter det fullständiga kaos som rått, dessutom hade hon fortfarande yrsel efter sin obekväma upp-och-nervända ställning. Hon hade aldrig varit instängd på det sättet, känslan av hjälplöshet och frustration satt fortfarande kvar. Det var självfallet inte hennes fel att hon inte kunnat vara till hjälp på platsen, men hon kände sig som en börda i sammanhanget.

Logan höll sig ur vägen och betraktade Jean då hon jobbade, han noterade dennes utmattning och även om hon försökte hålla det tillbaka så såg han hur matt och skärrad hon var över det hela. Jean svalde ned tabletten med vattnet och suckade lite för sig själv.
"I need to go and talk with Scott now" deklarerade hon till dem som var närvarande. Hon hoppades att han hade mer information att ge om det som hade hänt men det verkade som att the Brotherhood varit väldigt effektiva med att distrahera alla på andra håll medan Magneto gav sig av med Savannah.
"Call me if I'm needed" sade hon till dem med behållet lugn. Logan mötte den gröna blicken och de såg stumt på varandra för ett ögonblick men sedan verk hon undan ansiktet och försvann ut i korridoren. Han såg efter henne men vände sedan blicken till Lubaya.
"How are you feeling, kiddo?"

Kurt tittade efter Jean då denne lämnade rummet. Han visste att Xavier antagligen sökt sig till Cerebro för att försöka ta reda på så mycket som möjligt kring Savannahs försvinnande och nuvarande position. Hur gärna de än ville rädda henne kunde de inte göra något förrän de tagit reda på omständigheterna.
Lu klippte med de ludna lejonöronen och såg på Logan.
"Sick. But better..." konstaterade hon. "I..." hon sänkte blicken till golvet. "I have never been trapped like that before, I am just a little shaken."
Hade det varit en vanlig trafikolycka hade det kanske känts annorlunda. Att däremot vara så sårbar mitt under en attack - det var någonting helt annat. Att både Logan och Ororo varit instängda visste hon inget om, men det hade varit Magnetos avsikt. Lubaya skulle ha kunnat ta sig ut för egen maskin om hon inte vore så lång, hon hade aldrig känt av sin längd så väl som när försökte manövrera sig ut ur bilvraket.

Logan såg på Lu och lade huvudet lite på sned sedan lade han en varsam arm över hennes axlar för att visa att han fanns där för henne.
"I understand, kid... It is not a pleasent thing to be trapped in a car like that" konstaterar han från egna erfarenheter. Han hade i alla fall klorna så att han kunde ta sig ut själv sålänge inte hans armar och händer blivit fastklämda så som dem blivit idag. Det värkte i hans högra arm när han tänkte på det men han visste att det bara var fantom smärtor då armen var helt reparerad vid det här laget. Han kastade en blick bort mot Ad igen och rynkade pannan en aning, han hoppades att hon skulle bli bra snart. Kurt stod tyst och fingrade på sin svans och såg mellan de båda.
"Are you hungry, Lubaya?" undrade han. Lite näring skulle nog lägga den värsta chocken och ge henne något annat att tänka på ett tag dessutom skulle det vara bra för kroppen som behövde energi för att läka såret.

Lu såg upp på Kurt. Hon kände sig inte alls hungrig, bara illamående, men hon visste att mat ändå skulle vara det bästa.
"Not really... But I suppose I should eat something."
"I'll bring something up for you" erbjöd han.
"Thank you" log Lubaya.
Kurt försvann i ett rökmoln. Lu drog en suck och sträckte på sina ömmande vader.
"When Mystique came I thought I was being rescued" förklarade hon. "But she just taunted me, and I expected her to attack. But she left me there"
Hon ryste vid tanken och känslorna återvände.
"I heard all the fighting, I wanted to help... What happened?"
Det sista var inte bara en undran om händelseförloppet, det var också ett uttryck för den känsla av overklighet hon kände. Vad var det som hänt, hur hade det kunnat få ske?
Hank hade sökt sig in till kontoret bredvid behandlingsrummet. Han gav sig själv en undersökning för att se att inga allvarligare skador fanns på hans mörbultade kropp.

Logan lyfte kort blicken till Kurt men denne försvann snart i ett svart rökmoln så han vände sin fulla uppmärksamhet till Lubaya igen. Då hon nämner Mystique så gör han en min, hon hade tidigare nämnt att kvinnan tagit skepnaden av honom för att lura henne att tro att hon skulle bli räddad. Av någon anledning fick det honom att känna skuld trots att det inte var han som utfört dådet.
"I guess she figured you were already immobilized" säger han fundersamt då Mystique inte attackerat.
"I don't know, kid.." han skakade lite på huvudet vid hennes fråga. "It's a bit hazy for me..." sade han fundersamt och tänkte tillbaka.
"I was driving behind the bus when it suddenly stopped and then my car started crumbling like a piece of paper and trapped me inside. I guess your car was spun of the road that same time.. " spekulerade han.
"I couldn't get out so Cyclops had to blast the side open, then Sabretooth attacked" vid tanken på den blonda mannen så morrade han dovt.
"Ororo was trapped in the bus and somewhere in the middle of all that Magneto took Savannah.."

Lu suckade tungt åt det han berättade. Hon hade inte uppfattat någon annan strid än den som pågått mellan Hank och Toad, men hon hade hört diverse ljud som skvallrade om kaoset i övrigt. Att Sabretooth attackerat hade hon förstått när hon såg Logans skador.
"Mystique mentioned it..." mumlade hon och försökte minnas vad kvinnan sagt. "She said they would come back for me if things ran smoothly, but it was not me they had come for. She must have meant Savannah."
Hon talade tyst för att inte Ad skulle höra.
"They must have planned it carefully. We could never have known..."
Lu var bara en elev, hon behövde inte känna något ansvar för det som hänt. Men hon tyckte inte att de X-Men som varit inblandade kunde skuldbeläggas heller, de hade gjort så mycket de kunde. Inga andra elever hade kommit till skada.

Han drog en hand över ansiktet och gned sig sedan trött i ögonen då hon berättade om vad Mystique sagt. Plötsligt gick det upp för honom att Lubaya kunde vara nästa offer och han såg då på henne med en bekymrad blick. Hade dem inte gjort sådant motstånd kanske Magneto rent ut sagt tagit henne också. Vad ville han åstadkomma med det hela? Savannah hade inte gått villigt så hur kunde han få användning för henne? Han ville inte tänka på det. Han och Savannah kände knappt varandra men han hade förstått att hon betydde något för Ad och dessutom verkade hon inte vara så usel som många verkade tro. Incidenten hade minst sagt varit väldigt välplanerad.
"It's a mess...." konstaterade han med en djup suck.
"What could he possible want with her?"

"It is strange" tyckte Lu. Hon drog mödosamt upp benen på britsen och lutade sig tillbaka mot kuddarna. Tabletten hade verkat och den värsta smärtan var bortdomnad.
"If he wants her as an ally this is hardly a good method. She will only resist. But if he finds a way to use her powers..." resonerade hon fundersamt. "I have no idea."
En dov knall annonserade Kurts återvändande. Han höll en bricka med mackor och frukt vilken han placerade på britsen bredvid Lubayas.
"The professor wants everyone for a meeting later" förklarade Kurt och såg på Logan. "I met Ororo. She's fine, but still quite shaken."

Han funderade på saken. Savannah skulle knappast vara medgörlig nu när han tagit henne mot hennes vilja. Så vad var Magnetos plan? Hade han ett sätt att tvinga henne till lydnad? Eller hoppades han på att han kunde charma henne nu när ingen annan fanns i vägen för honom?
"Let's hope we find her before he shoves us his hand.." tyckte Logan men tystnade sedan då Kurt dök upp igen.
"I thought as much" nickade han då Kurt berättar att Xavier kallat alla till möte.
"Yeah.. She was quite taken when I pulled her out of that wreckage.. I'm glad to hear she's fine.."

Lu plockade åt sig en skinkmacka och tog ett försiktigt bett. Kroppen var inte riktigt med på noterna, men hon tvingade i sig smörgåsen bit för bit.
"Mrs. Hawethorne was in a right state, her husband's coming to pick her up" berättade Kurt vidare.

Ad hade slumrat till tack vare den starka medicinen och lugnet. Men hon hemsöktes av otäcka scener, inte bara från dagen utanför tidigare skeenden. Bland annat minnesbilder från skräckdåd hon deltagit i under sin tid hos Magneto. Men det som tillslut väckte henne var bilden av Savannah som släpades ifrån henne med våld. Ad satte sig käpprakt upp med ett högt flämtande.
"Savannah" mumlade hon. Hon andades tungt och gjorde en klumpig ansats att försöka ta sig ner från britsen.

"Poor woman.." kommenterade Logan när han tänkte på den annars muntra Mrs. Hawethorne. En dust med Magneto var aldrig trevligt och hon hade inga krafter att försvara sig med. Han hoppades att hon inte blivit allt för chockad av händelsen. Det vore en stor förlust för skolan om de blev av med en av lärarna. När Ad sedan plötsligt flämtade så ryckte han till och vände blicken dit.
"Ad?" yttrade han då han såg att hon satt sig upp men skyndade sedan till hennes sida då hon försökte ta sig av bristen.
"Easy, kid.." manade han och lade en arm om henne.

Ad kände plötsligt hur någon höll om henne. Hon förstod inte vem det var, var hon var, vad som hände. Allt hon visste var att Savannah behövde hjälp. Hon ålade sig mot Logan i ett försök att kliva upp igen, men smärtan i axeln högg till.
"Savannah... she must be saved, he'll do things to her, ah cannay let him, ah have to save her" kved hon. "Let me go, ah have to find her!"
Kurt stannade vid Lubayas sida och de betraktade stumt Ads ålande.