Peaceful Friday evening, my ass.

Ad lunkade fram den sista biten och satte sig alldeles framför Savannah.
"Ah see" svarade hon stilla. Hon betraktade den andra ogenerat kvinnan med en stadig blick
"Well, in case ye've forgotten there was an incident. Ye were in the hospital bed for a reason, ah was afraid ye'd left it 'cause of something beyond yer control" förklarade hon.
Hon lät blicken svepa över den lilahåriga kvinnan. Det fanns åtminstone inga synliga sår eller skador, men det var ändå inte en helt samlad person hon hade framför sig. Savannah kunde spela tuff bäst hon ville.

- Well I'm fine now... sade hon och önskade att Ad kunde sluta stirra på henne. Hennes blick brände och Savannah höll bestämt blicken riktad åt ett annat håll, även när Ad kom och satte sig precis framför henne. Hon såg sammanbiten ut för ett tag och stirrade ned mot Ads vita tassar.
- It was nice of you to look for me but I'm fine, you can go back to the school.. sade hon och tog ett hårdare tag om sina ben med armarna. Hon hatade att verka bräcklig framför andra, speciellt Ad. Varför Ad frågade hon sig själv men trängde tankarna åt sidan. Allt skulle bli som vanligt bara hon fick sitta där ifred och samla tankarna ett tag, intalade hon sig själv.

Det stack i hjärtat på henne att bli ombedd att gå. Ville inte Savannah ha henne där? Kände inte hon på samma sätt som Ad gjorde? För ett ögonblick funderade hon på att vända om, gå därifrån i vredesmod. Men varför? Då skulle de båda sitta arga på varsitt håll - då var arg med sällskap ett bättre alternativ. Dessutom trodde hon inte att hon skulle lyckas somna nu, och då skulle hon behöva vara vaken med sina funderingar.
"No, ye're not" fnös Ad. "Ah'm not saying ye should be staying in the hospital wing like a good lass, but ye cannay fool me. What if something happens out here? This place is a magnet for trouble."

- I'll manage, sade hon något sammanbitet. Det hade bildats en klump i hennes mage när hon bett Ad att gå, hon ville egentligen inte att hon skulle gå och var till viss del glad att hon hade stannat men hennes känslor var i uppror.
- I always have... fortsatte hon fast betydligt tystare. När hon hade levt på gatan var det ingen som såg efter henne så då hade hon fått klara sig bäst hon själv kunde. Det hade aldrig visat sig lönsamt att förlita sig på andra.
- Ad, I didn't mean to be short with you.. I'm just... började hon och höjde blicken men stelnade till då hon fick syn på mannen som plötsligt stod borta vid träden i början av gläntan.

"Such fitting words" sade han roat med sin samlade stämma. Ett leende spred sig över hans läppar och han tog ett steg in i gläntan.
- You! väste Savannah och lossade snabbt greppet om sina ben och gjorde sedan ett försök att resa sig upp men musklerna lydde inte. Hon stöttade sig mot stammen och grimaserade medan hon försökte samla sig. Magneto log och betraktade dem lugnt. "Feeling a bit under the weather, are we?

Ad kunde inte låta bli att le matt åt den upproriska kvinnan. Hon visste precis hur Savannah måste känna inför sånt här, hon hade alltid skött sig själv. Men Ad ville inget annat än att få komma henne inpå huden, slippa förbi de höga murarna hon byggt runt sig.
I samma stund som hon hör rösten känner hon också doften. Ad's nackhår reste sig och svansen piskade över de torra löven. Hon vände sig sakta om - plötsliga rörelser skulle kanske få mannen att ta kontroll över henne. Ett ursinnigt morrande undslapp henne, hon kunde inte dölja sin motvilja och hat.
"My dear girls, I get the impression you're not pleased to see me. Things don't need to turn ugly - it's only a friendly nighttime stroll after all" påpekade Magneto stilla.

Savannah såg kort mot Ad då denne morrade men sedan fäste hon blicken på mannen som sakta kom emot dem. Hon gillade inte situationen, inte alls. Hon kände sig väldigt försvarslös för tillfället och därför också väldigt trängd. Deras senaste möte med Magneto hade inte varit en trevlig upplevelse men då hade hon i alla fall varit samlad och haft kontroll över sina krafter.
- What do you want? krävde Savannah av honom och reste sig sakta upp med stöd från trädet bakom sig. Magneto vände blicken till henne och stannade, bara några meter ifrån dem men tillräckligt långt bort för att Ad inte skulle kunna få saker för sig. "To chat with you of course, my dear" log han varmt mot henne och hon slängde ett öga på Ad innan han vände blicken till henne igen. "I feel we got off on the wrong foot last time we talked" fortsätter han lugnt och Savannah ögnar honom misstänksamt.
- That's the understatement of the year, sade hon sarkastiskt men Magneto log bara åt detta, betydligt mer samlad än han hade varit sist. "I'm not really that bad that they paint me out to be, you know." fortsatte han lugnt som att hon inte avbrutit honom.
"I know how you feel toward this school, Savannah. You feel trapped and left out.. isn't that so, my dear?" sade han sympatiskt och Savannah slog undan blicken då hon kände att dem orden klingade sant med hur hon verkligen kände.

Ad kände sig på samma gång både tryggare och mer hjälplös i sin lejonform. Med den kunde hon göra större skada och hon var en kraftfullare varelse. Men mot Magneto spelade det absolut ingen roll, och trots spelat lugn brukade hennes kropp avslöja hur hon verkligen kände. Nackhår, svans, öron, tänder. Hon sa fortfarande inget, tog inte blicken från den till synes harmlösa mannen.
"All they want here is to shut you in. Restrain you, and your marvelous talent... It's already begun, hasn't it? I want to set it free." Han drog ett djupt, stadigt andetag. "You could be a star."
Ad rös igen. Om han bara vore så mild som han utgav sig för att vara. Hon reste sig och ställde sig framför Savannah. Inte för att agera sköld eller något annat hjältemodigt - hon ville bara påminna den andra kvinnan om att hon var där. Att hon stod på hennes sida, och aldrig skulle lämna den. Magnetos ögon blixtrade mot Ad.

Savannahs blick föll på lejoninnan som ställde sig framför henne och hon log kort. Det som bekymrade var att det han sade tilltalade henne på något plan trots att hon visste hans metoder och vad han hade gjort.
- They havn't shut me in.. sade hon och såg upp mot mannen som stod lugnt och betraktade henne och Ad.
- They're helping me learn about my powers, svarade hon promt och såg stadigt på mannen även om hon kände sig allt annat än stadig just nu. Hon försökte dölja hur mycket hennes händer hade börjat darra. Magneto log bara och slängde ett öga åt det hållet skolan låg åt innan han såg på Savannah igen. "Dear child, what do you think Charles will do with you after that little incident today?" undrade han och Savannah bleknade en aning.
- How... He would.. började hon men tystnade snabbt då hon inte kom på något att säga om saken. Hon drog sig till minnes de gångerna hon gjort småsaker av misstag och professorn hade varit besviken på henne och haft samma tal om vikten att kontrollera sina krafter. Hennes mod sjönk med ens, hon hade inte ens övervägt konsekvenserna av dagens händelse. "If they had trained you properly this wouldn't have happened to begin with" sade Magneto och skakade på huvudet. "I saw the potential in you from the start. They don't appriciate you for who you are."
Savannah knöt sina darrande händer mot stammen och såg sammanbitet ned i marken. Magneto hade valt ett ypperligt tillfället att dyka upp, nu när Savannah var som mest sårbar och lättpåverkad. "Charles loves his dear students and he will eliminate any threat he sees.. even is the threat is one of the students", Savannah såg chockat upp och Magneto log men såg på henne med en varsam och förstående blick. "Wouldn't be the first time he locked someones powers.."
- No.... mumlade Savannah och en plötslig panik grep henne. Varför lyssnade hon på den här mannen? Han ljög, det måste han göra. Trots det så var det någonting i henne som ville lyssna.

Om blickar kunde döda skulle Magneto aldrig nått gläntan. Ad stirrade upp på honom med ett intensivt hat i de isblå ögonen. Fortfarande var hon tyst, skräcken inför den här mannen var nästan förlamande. Men hon fick nog.
"Lies!" röt hon ursinnigt. Magneto såg förvånad ut vid utropet och blicken gled ner till henne.
"Xavier does all he can! Savannah won't be treated like that, he believes in her!"
"Be quiet!" fräste Magneto. "You can't deny it Adnaurian - he has done it!"
"Aye, when it was the choice between action or watching everything burn" svarade Ad uppeldat.
"Well, whatever his plans are for Savannah they don't seem to be working so far, do they? I could offer so much more."
"She's nay murderer! She's got a good heart, ah won't let ye take it!"
"The decision is not yours" fnös Magneto avfärdande.

Savannah ryckte överraskat till då Adnaurian plötsligt röt åt Magneto. Hon såg mellan de båda och kände hur pulsen började dåna i hennes öron. All denna uppmärksamhet och utmattningen, det var för mycket.
- No, sade hon kort vilket fick Magneto att vända blicken till henne. Hon försökte se stadigt på den äldre mannen och tog ett djupt andetag.
- The descision is mine... Magneto log faderligt emot henne och nickade. "Yes, dear.. that is right. The descision is all yours to make." han sträckte ut en öppen hand mot henne. "Come with me, my sweet child, and I'll make sure no one will ever harm you or lock away your precious powers.."
Hon såg mot hans hand och känner hur det reflexmässigt rycker till i hennes egen för att sträcka ut och greppa den. Skulle professorn verkligen blockera hennes krafter, hon visste att han hade förmågan att göra det. Hon hade hört historierna. Däremot var ju Ad i den tron att han aldrig skulle göra det, inte i yttersta nödfall. Fast.. var hennes krafter inte farliga? Se bara vad hon hade gjort ikväll? Tänk om någon annan hade varit i rummet tillsammans med henne. Det kändes som en klump av is bildades i hennes mage och Magneto verkade kunna läsa hennes tankar.
"Come with me and we will teach you to properly use and explore your powers, so the incident tonight never will occur again without you wanting it to."
En vind ven förbi och ruffsade om Savannahs lila hår. Hon blundade hårt och försökte samla tankarna. Att gå med Magneto var fel, det visste hon... Så varför var idén så lockande? Efter en kort tystnad skakar hon på huvudet och ser upp på Magneto igen.
- No... I can't go with you.. hon sträckte på sig och försökte se morskare ut än vad hon kände sig.
-I'll take my chances with the professor.. hon kunde se på den äldre mannens ansikte att det inte var svaret han hade väntat sig men han verkade ta det mer samlat än tidigare. savannah kände på sig att han inte tänkte ge sig i första taget.

Pälsen stod på ända och svansen spelade, i sin lejonform kunde Ad omöjligt gömma sina känslor. På samma sätt ryckte hennes ögon mellan Magneto och Savannah, en storm tycktes dåna inom henne vid åsynen av dem båda. En hon älskat innerligt, en som hon... hon visste inte vad. Hon ville se Magneto försvinna och lämna henne ensam med den utmattade kvinnan. Den gamle mannen hade alla de rätta korten - hur mycket insyn hade han? Vad visste han om de exakta omständigheterna kring kvällens missöden?

En underlig känsla av både lättnad och skräck bubblade upp när Savannah sa ifrån. Ad's blick fann Magnetos ansikte och uttrycket där var inte uppjagat. Men hon hade känt honom tillräckligt länge för att kunna avläsa mer än vad som först var synligt. En irritation och arrogans avspeglades i hans kalla ögon.
"Very well, dear. Like I said, the choice is yours, but do not think for a second that I've given up on you. I know Charles, no matter what his pet lioness says to the contrary."
Pet?! Var hon plötsligt ett husdjur bara för att hon funnit en bättre ledare? Ad fick kämpa för att inte morra eller blotta tänder vid de orden.
"The offer stands, but not indefinitely. My patience wears thin" tillade han kort. Den kalla blicken föll på Ad igen.
"And you, child. I see you're lost again, lost from reason. I hope you'll find your way again, and incidentally - find your form. You know what prolonged stays in that shape does to you. It would be most ironic if you'd be the one to suffer first from Charles' safety restrictions." Ett hånfullt leende spelade på hans läppar.

Savannah betraktade Magneto under tystnad men då han tilltalade Ad med det hånfulla leendet, sköljde en plötslig våg av vrede och behov att beskydda över henne. Hennes ögon blixtrade till och hon rynkade argt pannan.
- Watch your tongue, old man... väste hon irriterat och tog ett par steg framåt så att hon stod framför lejoninnan. Trots att hennes kropp protesterade så stod hon upprätt utan att darra. Hon noterade ilskan i Magnetos ögon men han lyckades hålla masken förvånansvärt väl. Hånleendet hade lämnat hans läppar och han såg på henne med en nu nästan sårad blick. "Young lady, you should really learn to respect your elders." Savannah fnös åt detta och hon lyfte stolt på hakan.
- I only show respect to people who deserves it... Hon noterade vreden som blixtrade över hans ansikte och lyfte defensivt en hand innan han hunnit lyfta sin, vilket fick honom att pausa mitt i rörelsen. Luften kändes väldigt tung, den nästan vibrerade. Savannah kunde känna vågen av energi som kom från honom men han använde den inte. Han tvekade.
- It would take all that's left in me, but don't for one second believe I wouldn't take you down with me.. sade hon kyligt och som att betona dem orden började luften runt handen att gnistra. Magnetos ögon smalnade men han lät handen falla längs sidan igen och utan ett ord, med en dramatisk sväng av kappan vände han på klacken och försvann in mellan träden. Savannah såg efter honom och när hon var säker på att han verkligen var borta så släppte hennes plötsliga våg av energi. Benen gav vika unden henne och hon föll ned på knä. Hon hann nätt och jämt ta emot sig med händerna innan ansiktet for i marken.

Adnaurian ryggade tillbaka ytterligare när Savannah klev fram. Energin i luften var påtaglig, både Magnetos och Savannahs. Hon fick kämpa för att inte fly när otäcka magnetiska känslan stegrade, men inget hände. Vad skulle hänt om de båda krafterna mötts? Ad ville inte veta, hon hade fått nog av bångstyriga element. Till hennes lättnad vände Magneto på klacken och hon följde honom med blicken och förblev stirrande ut i mörkret även efter hans försvinnande. Det tog någon sekund innan hon uppfattade den andra kvinnans kollaps.
"Savannah!"
Hon blev förvånad över sitt eget tjut, det lät vilt och okontrollerat, men hur hon lät var hennes sista bekymmer nu. Hon hoppade på mjuka tassar fram till den lilahåriga kvinnans sida och strök instinktivt sitt mjuka lejonhuvud mot dennes kind och öra.
"Talk to me - please!"

Hennes ögon var slutna men hon öppnade dem sakta och såg upp då den mjuka pälsen gneds mot hennes ansikte. Hon log matt mot den oroliga lejoninnan som stod över henne.
- I'm okay, don't worry.. just a bit.. tired... sade hon och försökte dra sig själv upp i en sittande ställning. Hon stödde sig på armarna och tog några djupa andetag för att samla sig själv innan hon kunde räta upp sig. Hon lyfte en hand och lade den mot Ads panna och strök den sedan över ett av de ludna öronen. Känslan av hennes päls under fingrarna kändes förvånansvärt lugnande.
- Oh don't look so worried.. sade hon nästan roat och log. Hennes blick flög kort bort mot skogen, bara för att vara säker på att Magneto verkligen var borta, innan hon såg på lejoninnan igen.
- Should you really stay in that form? Tanken slog henne när hon tänkte tillbaka till det Magneto hade nämnt vad som hände om Ad stannade i lejonformen för länge.

Hennes isblå ögonen stirrade forskande på Savannah. Var det bara heroiskt svammel eller var hon okej? De behövde inte stressa iväg någonstans, det var bäst att låta henne samla sig innan de återvände till den varma skolbyggnaden. Ad höll sig nära, hon var redo att stötta henne om Savannah tappade orken igen. Hennes blick följde Savannah's bort mot skuggorna där Magneto försvunnit. Hur länge skulle han hålla sig borta den här gången?
"Ey?" hon såg tillbaka på Savannah. "Oh. Well..." hon satte sig och gjorde ett nytt försök att byta form. I samma stund som förändringen började möttes hon av den starka smärtan igen, öronen ströks bakåt och ansiktet förvreds i en grimage, och av ren reflex släppte hon försöket. Smärtan satt främst i det som nu vara ett framben, men inte enbart där. Musklerna protesterade - varför? Var det chocken som orsakat det eller någonting mer? Skulle det lägga sig?
"Well, ah can't change, can't shapeshift" konstaterade hon. Orden kändes skrämmande. "But it's happened before, it's always been somewhat of an issue. The mechanics of it are very tempramental" försäkrade hon, framför allt för att lugna sig själv.

Savannah fick en oroad blick då Ad uppenbarligen misslyckades med att shapeshifta tillbaka till mänsklig form. Hur länge hade hon varit i den skepnaden nu?
- Shouldn't you go see the professor for that? Nämnandet av professorn fick henne att tänka på sitt eget dilemma och klumpen i magen återvände. Hade de märkt att savannah inte befann sig på skolan längre? Vad skulle de göra med henne? De tankarna blev dock undanskymda av hennes oro för den andra kvinnans tillstånd.
- Ad, you should go back, sade hon och försökte se stadigt på lejoninnan.

"Oh, do nay worry, ah can see him tomorrow if nothing's happened 'til then" svarade hon avfärdande.
Ad tänkte också på Savannahs situation, men hon visste att Xavier inte skulle vidta några inhumana åtgärder. Och skulle han komma med ett oönskat förslag var hon redo att ta striden. Olyckan med blixtnedslaget var ju inte Savannah's fel, förhoppningsvis hade efterdyningarna av det passerat, om inte fanns säkert lösningar på det också.
"Ah will not leave ye" sa hon bestämt. "Ah'm only stuck as a lion, ah'm not the one who outrivaled Thor" påpekade hon med ett snett lejongrin.

Hon såg forskande på Ad och var inte så säker på att hon gjorde bäst i att vänta men det var ju trots allt hon som var van vid den situationen. Ett kort skratt undslapp henne vid Ads kommentar om Tor.
- Yeah? I seriously think that he tried to smite me.. savannah ler snett men slår sedan armarna om sig själv och huttrar då hon blir plötsligt medveten om hur kallt det är ute. Hon slår ner blicken i marken och sluter sedan ögonen. Den gnagande känslan av oro ville inte lämna henne. Krafterna skrämde henne ibland men de var en del av henne. Hon skulle aldrig låta någon binda dem.
- What do you think they'll do with me?

"Oh? Or he just didnay approve of Mr. Stark making pancakes."
Hon fortsatte le en stund, men tappade känslan på samma sätt som Savannah. Ad tryckte sig närmre mot den lättklädda kvinnan, med sin päls led hon inte av kvällskylan.
"Ah dunno... Probably ask ye to test yer limits, experiment with emotions and such, let ye have a few goes in the Danger Room."
Hon sneglade fundersamt upp mot natthimlen.
"If they were really as awful as Magneto claims they'd never've left ye in the hospital wing. Ah'm sure they want what's best for ye, and will help ye make it work."

Hon log vid kommentaren om Tony. Då Ad tryckte sig närmre så hettade det plötsligt till om hennes kinder. Allt hon ville göra var att borra in ansiktet i den där mjuka pälsen, något som gjorde henne väldigt osäker. Känslorna hon hyste för den andra kvinnan var väldigt främmande och förvirrande för henne.
- I guess you're right.. Suckade hon och kastade en blick bort mot skolan. Hon huttrade till igen och tryckte sig närmare lejoninnan för att ta del av dennes kroppsvärme.
- It's getting real cold outside, kommenterade hon.
- Maybe we should go back.. om hon tog det försiktigt skulle hon säkert kunna ta sig tillbaka till skolan.

Ad hade mer än gärna stannat där ute, ensam med Savannah i natten. Men den sistnämnde kunde omöjligen sitta i kylan i sitt försvagade tillstånd. Dessutom vore det idiotiskt att tro att Magneto, eller någon av hans kumpaner, hade gett upp för kvällen. Ad önskade inte möta någon av dem.
"Aye, we should" konstaterade hon, och kastade också en blick tillbaka. Nu hade hon gärna bytt form, så att hon kunnat stötta Savannah från en högre höjd, men som lejon var hon åtminstone mer stabil.
"Ye know, ah'm 260 lbs of solid muscle in this form. Ye could always... ye know... ride back in style" flinade hon, men erbjudandet var seriöst.

Savannah höjde förvånat på ögonbrynen och såg på Ad då hon föreslog att hon kunde rida på lejoninnan tillbaka till skolan.
- You serious? säger hon osäkert och försöker tyda det felina anletet för att bedömma om hon skojade med henne eller inte, men erbjudandet verkade vara seriöst.
- I wouldn't like break your back our anything? Det sista hon ville göra var att skada Ad. Men idén var lockande. Hur många hade någonsin ridit barbacka på en gigantisk albino lejoninna innan? Antagligen ingen. Ett lätt leende lekte i hennes mungipor medan hon betraktade de isblå ögonen.

"Och, what do ye take me for!" ubtrast hon teatraliskt. "Besides, mah bones are covered with all sorts o' shitty metals. Ye'd have to be the size 'o Juggernaut to cause any damage."
Ad mötte Savannahs intensiva ögon och tappade bort sig för ett ögonblick. Sedan reste hon sig och sträckte länge på sig, med tassarna framskjutna och rumpan i vädret.
"Ah cannay say how comfortable ye'll be, it's nothing like a horse back."

- Alright, alright.. I'm not that big.. Savannah flinade snett och mötte Ads blick. Värmen över kinderna återvände och hon bröt ögonkontakten. Hon bektraktade lejoninnan för ett kort ögonblick och övervägde vart man gjorde bäst i att sätta sig. Som hon nämnde så skulle det inte vara någonting som att sitta på en hästrygg eftersom katter har mer flexibla ryggrader än hästar. Inte för att Savannah skulle kunna känna skillnaden eftersom hon aldrig suttit på en hästrygg. Hon lade tveksamt en hand mot hennes ena skuldra och svängde sedan något klumpigt över ett ben så att hon stod gränslad över henne. Hon var tvungen att ta stöd mot henne för att inte tappa balansen vid skiftning av kroppsvikten.
- As long as you don't throw me off, I'll manage.. svarade hon och flinade kort. Hon hoppades att hon hade kraft nog att lyckas hålla sig kvar på ryggen när Ad väl började gå.

Ad stod andäktigt stilla när Savannah satte ett ben över hennes rygg. Hon kunde inte minnas sist någon ridit på henne, det kunde hänt under någon mutantstrid, eller innan hon hittat sitt hem på skolan. Den här stillsamma sortens ridtur var betydligt mer främmande.
"Well, don't be afraid to grab on wherever ye find room for it. But ah won't be doing any bucking" försäkrade hon.
När Savannah tycktes funnit den bästa positionen tog Ad ett par prövande steg. Det var helt klart en ovanlig känsla, så här mycket vikt brukade det inte ligga över ryggen, men det orsakade inget besvär. Hade det varit någon större person skulle det tagit emot betydligt mer. Kunde de bara finna en gemensam balans skulle det säkert gå helt smärtfritt.