Peaceful Friday evening, my ass.

Han stod bestämd kvar då hon knuffade på hans ben. Nu visste han garanterat att någonting inte stod rätt till.
- I know you, Ad.. something is bothering you, sade han och satte en hand mot sidan på hissdörren då den försökte stängas. Han kunde höra Tony och Kurts röster försvinna nedåt korridoren, de verkade fortfarande inte ha upptäckt att han och Ad inte följde med dem längre. Logan såg forskande på henne.
- How come you are still in that shape? han visste att hon inte brukade tillbringa allt för mycket tid i sin lejonskepnad i alla fall inte utan anledning.

Varför kunde de inte bara gå och låtsas att allt var frid och fröjd? Någon timme med bekymmerslöst dravel, sedan kunde hon smita upp till Savannah igen. Varför kunde det inte finnas normala fredagskvällar på den här skolan. Ad blängde mörkt upp på Logan.
"Alright, fine" morrade hon, och slog ner hela huvudet och blicken i golvet. "Ah'm stuck. Ah can't change" mumlade hon. Trots att både Tony och Kurt var långt utom hörhåll var hon mån om att Tony inte skulle höra. Av någon anledning var det något hon inte ville ta upp med honom, han var inte känd för sin finkänslighet.

Logan brydde sig inte om den mörka blicken Ad gav honom, han var van vid sådan blickar. Han satte sig på huk framför henne och lade sedan en varsam hand på hennes axel.
- Why? What happened? frågade han något oroat och undrade om det hade med stöten, hon nämnde innan, att göra. Han kände på sig att det var något mer än bara problemet att omvandla som bekymrade henne. Hennes uppförande under kvällen hade varit väldig okaraktäristiskt.

Hon drog en suck och skakade på huvudet.
"Ah dunno... Ah think it was the jolt that did it. It's not that bad, at least ah've kept my human mind" förklarade hon, utan att se upp.
"It was just an accident, of course. 'n it'll probably sort itself out. Can we please just stop talking about it?"
Ad gav upp en hög fnysning och ryckte sig undan från Logan, in i hissen, och vankade av och an.
"It's nay important. The only thing that matters is Savannah's alright." Hon ruskade på huvudet. "Ah mean - that no one else was hurt, that the school's safe... 'n all that."

Logan betraktade henne då hon drog sig undan och vaknade av och an i hissen. Det fanns ingen tvekan om att det var någonting som bekymrade henne, hennes ovilja att prata om det gjorde hela saken bara ännu tydligare.
- Savannah? han höjde frågande på ett ögonbryn, då hon nämnde namnet. Det var uppenbart att hon inte menat nämna henne.
- I didn't know you two were such good friends... kommenterade han något förvånat men det hela kopplade plötsligt samman. Hennes våldsamma reaktion uppe i hallen tidigare. Var det möjligt att Ad hade känslor för den lila-håriga kvinnan?

"Neither did ah."
Hon stannade upp, nästan som om hon krockat med sina egna tankar. Hon strök öronen bakåt, stirrade förvirrat in i väggen. Hon var inte alls god vän med Savannah, de bråkade ju jämt. Men plötsligt kunde hon heller inte föreställa sig den tidigare vardagen utan den här kvinnan.
"Ah just don't know... When she was hurting..." svansen piskade över golvet. "Ah thought it would kill me."

Dörren försökte åter igen stängas så han satte handen mot den. Ad verkade vara väldigt förvirrad över sina känslor för tillfället. Kanske var det bäst att inte pusha frågan. Logan betraktade henne tyst, han bekymrades över det faktumet att hon inte kunde byta skepnad. Hade hon fastnat i skepnaden på grund av stöten hon hade fått eller var det psykologiskt? Han visste inte riktigt vad han skulle säga, det här låg lite utanför hans comfort zone.
- Ad... började han men blev avbruten av Tony som stack fram huvudet längre ned i korridoren. "Ey, are you guys coming today or what?" hojtade han med ett brett flin över läpparna. Logan suckade och såg över axeln mot honom och sedan reste han sig upp.

Ad hade inga problem med att prata känslor, men kanske inte just med Logan. De stod varandra nära, men känsloliv var liksom ändå inte något som ofta dryftades. Nu var hon dessutom så totalt förvirrad av sig själv att hon inte visste ut eller in. Det fanns heller inget han kunde säga. Hon väcktes abrupt ur sina funderingar när Tony hojtade efter dem.
"Yeah, yeah, we're comin', no need to sound so desperate!" hojtade hon tillbaka. Utan att se på Logan smet hon förbi honom ut ur hissen.
"Kurt informed me you've been stealing his beer, midget" påpekade Tony när hon närmade sig.
"Ey, so?"
"We could've been enjoying it now."
"Don't be daft! It's only cheap shit... n' who ye calling midget?"
Hon stötte en kraftig lejonhöft i sidan på honom när hon passerade.

Logan flyttade sig en aning då Ad smet förbi honom ut ur hissen. Han skakade lite på huvudet och tog bort handen från hissdörren så att den äntligen fick stängas. Han började gå ned genom korridoren och såg bort mot Ad och Tony. Tony tappade smått balansen då Ad stötte in i honom. "Hey!" ropade han förnärmat efter henne. "Don't make me get my suit" sade han och gick efter henne. Logan flinade kort men kände sig fortfarande bekymrad över konversationen de haft i hissen men det fanns inte så mycket han kunde göra åt saken just nu. Han skulle se till att prata ordentligt med den där Thompson-kvinnan någon dag när hon hade repat sig från dagens händelser. Han undrade kort vad för försiktighetsåtgärder Xavier skulle vidta i fortsättningen jämt emot henne.

"Big scary man ye are, Mr. Stark. Hiding in a suit" fnös Ad.
"Look who's talking" svarade Tony, med märkbar irritation. Han uppskattade inte att få sina svagheter utpekade.
"Some of us don't get the choice" muttrade Ad, tyst nog för att han inte skulle kunna höra ordentligt. I samma stund som hon svängde in i sällskapsrummet fann hon Kurt nedsjunken på knä rakt framför henne, med händerna knäppta.
"What the -?"
"Please, Kätzchen! I'll give you back your Bruichladdich, just let me have my beer tonight!" bönade den blå mannen.
Ad ville egentligen inte gå med på det, men hon kände inte för att bråka om saken. Inte ikväll.
"Alright, since ye ask so nicely 'n everythin'... Have a look under the big larch tree, ye know, the one ye almost set fire to last week."
Kurt sprack upp i ett stort flin.
"Vielen Dank" tackade han, och försvann med ett 'bamf'.

Logan gick in i rummet och stanken av svavel låg stark i rummet, något som antydde att Kurt utfört ett av sina fantastiska försvinnande nummer. Han gjorde en min och viftade med handen framför ansiktet för att bli av med den värsta av doften sedan vände han blicken till Ad och Tony som verkade kärvänliga. "Hey, don't look at me" sade Tony och pekade diskret på Ad. Logan log bara snett och gick raka vägen fram till en soffa och sjönk ned i den. Han var glad att det inte var några elever där för tillfället, han skulle inte orka med nyfikna blickar och folk som lyssnade in på minsta lilla ord man sa. Det tog inte lång tid innan Kurt dök upp igen med sin öl i högsta hugg och med ett brett leende på läpparna.
- Oh, so you got your beer back, flinade Logan och kvävde sedan en gäsp bakom armen.

"Yes indeed" flinade Kurt glatt och placerade den blåvita backen på golvet bredvid soffan. Tony klev genast fram och plockade till sig en, medan Kurt räckte en öl åt Logan.
"Think fast!" hojtade Tony och kastade en flaska mot Ad som närmade sig en fåtölj. Ad stannade förskräckt upp och sträckte fram en tass. ölen studsade mot den och ner på golvet där den tjocka mattan hindrade den från att gå i kras.
"Why the bloody hell did you do that for?!" utbrast hon.
"Sorr-ee! You were guzzling down beer before, I figured you wanted one now. Transform, why don't you" svarade Tony obekymrat.
"Would if I could" svarade hon kallt, lät ölen ligga, och hoppade upp i fåtöljen.

- Danke, sade Logan och tog emot ölen Kurt räckte honom. "Gern geschehen", svarade Kurt med ett brett leende och öppnade sin egen öl och tog en klunk, Logan gjorde detsamma. Både han och Kurt stelnade till och följde ölflaskan med blicken då Tony kastade den till Ad, när den sedan studsade emot hennes tass och flög ned mot golvet höll de båda andan. Då den tjocka mattan tog emot fallet så pustade de båda ut. Tony såg mot Kurt och Logan men vände sedan undrande blicken till Ad. "What do you mean with "would if you could"? han öppnade sin öl. "Isn't that like your thing?"

Ad satte sig till rätta och sträckte på sig som för att återvinna lite värdighet. Hon var tyst så länge att Kurt övervägde att svara i hennes ställe, men tillslut tog hon till orda.
"Normally, aye. But after the shock Savannah gave me ah haven't been able to" konstaterade hon.
Just nu skulle hon ge nästan vad som helst för en öl, eller till och med en helkväll av supande. Men hon hade aldrig druckit i sin lejonform, det kändes som en ganska dålig idé, särskilt om det skulle trigga en massa instinkter.
"This isnay a suit, it is me. Transforming involves a lot more than simply putting something on or removing it."

"So what.. the shock messed up your wiring or something?" sade Tony oförstående och såg från Ad bort till Logan och Kurt, som satt i soffan och betraktade dem båda. De båda satt tysta och sneglade på varandra, det här var uppenbart en diskussion ingen av dem tänkte ge sig in i. Logan tog en klunk av sin öl och kastade ett öga mot Ad som satt borta i fotöljen.

Savannah drog kraftigt efter andan och satte sig flämtande upp i sängen. En hand hade flugit till hennes hals och den andra till bröstet. Hon satt där en stund och andades häftigt innan hon kunde lugna ned sig själv. Just a nightmare.. intalade hon sig själv och lade en hand mot ansiktet. Hon blev plötsligt varse om hur mycket hennes händer darrade och hon såg oförstående på dem innan hon kom ihåg vad som hänt tidigare under dagen. Det här var inte hennes rum. Hon såg sig om i det dunkla rummet. Hon kunde se andra sängar där men det var ingen annan än hon själv i rummet vad hon kunde se.
- Hello? sade hon prövande men fick inget svar. Verkade som alla försvunnit medan hon sov. Minnena kom sakta tillbaka, hon hade pratat med Ad och sedan kom hon inte ihåg mer. Hon gned sin värkande tinning. Hur länge hade hon sovit? Inte länge misstänkte hon för hon kände sig inte alls utvilad, men hon kände inte direkt för att ligga där ensam i mörkret och försöka somna om. Hon satte sig mödosamt upp och drog bort syreslangen från näsan. Med viss ansträngning reste hon sig upp från sängen, hon var tvungen att ta stöd mot sängen ett tag innan hon fann styrkan att stå på egna ben. Kroppen darrade och musklerna kändes konstigt ömma men hon lyckades ta sig fram till dörren och öppna den. Hon gick ut i den öde korridoren och såg sig omkring.

"Ah dunno, it's not like this happens every day, belive it or not" suckade hon irriterat.
"So why aren't you somewhere off with Xavier, or Jean, or any of the other psychics trying to fix it?" undrade Tony förvirrat.
"'cause ah think it's a physical problem. Would ye just drop it, it's my issue, nay yers."
"Fine, fine" Tony gjorde en kapitulerande gest innan han slog sig ner i fåtöljen på andra sidan soffbordet. "More beer for the rest of us."
Ad fnös bara igen. Borde hon kanske gå tillbaka till Savannah igen? Tänk om hon vaknade alldeles ensam där uppe... men nej, hon skulle säkert sova länge, och Ad skulle bli tokig om hon satt själv med alla tankar nu.

Logan sneglade mellan Tony och Ad då de lade ner diskussionen om hennes för tillfället ej fungerande krafter. Kurt skruvade lite obekvämt på sig bredvid honom i soffan medan han drack sin öl. Logan tog några klunkar av sin öl och funderade på något att säga. Stämningen i rummet var inte den bästa för tillfället. "So.." sade Tony plötsligt vilket fick både Logan och Kurt att hoppa till lite av förvåning. "Anybody up for a game of poker?" flinade Tony som grävt fram en kortlek ur en låda under soffbordet. Kurt sken genast upp och hans svans svingade lekfullt bakom honom. "Ja klar" sade han och Tony höjde på ett ögonbryn åt honom. "Sure" förtydligade Kurt och Tony log åt detta sedan såg han mellan Logan och Ad. "Wolvie, lion-chick? What you say?" flinade han och skakade lite på kortasken. Logan ryckte på axlarna.
- Sure, why not..

Savannah lutade sig kort mot väggen utanför sjukhusvingen och drog ett djupt andetag innan hon fortsatte åt det hållet som hon trodde skulle leda henne till entrén. Hon fick ett plötsligt infall att hon behövde luft, komma ut från de allt mer påtryckande väggarna. Hennes tankar var i uppror, hon hade svårt att få någon som helst rätsida på dem för tillfället så hon sköt allt sådan åt sidan och fokuserade sig istället på att försöka ta sig till änden av korridoren. Hon blev irriterad över att kroppen kändes så okontrollerad och svag.
Med en hand mot väggen stödde hon sig fram genom korridoren men råkade av misstag lägga handen på en av lamporna som hängde på väggen. Hon hajade till och stannade upp, sedan vände hon blicken till handen som låg mot skärmen över lampan. Hon kunde känna elektriciteten pulsera i lampan bakom skärmen och hon kände ett sådant otroligt behov, någonting hon aldrig känt innan. Utan att ens tänka på det ryckte hon loss skärmen och lade några fingrar mot den varma glödlampan. Några små blixtar slog om hennes fingrar och hon kände elektriciteten strömma in i kroppen. Lamporna omkring henne började plötsligt blinka och hon vaknade då upp som ur en trans och ryckte tillbaka handen från lampan. What did I just do...?

Ad gav Tony en blick som för att fråga om han var en idiot.
"Ye sorta need hands for that" svarade hon.
"Oh, right" sa han kort. "Well, you could... join up with someone?"
"No... No, ah think ah'll leave ye boys to it, ah need to stretch my legs. See ye later" fastslog hon medan hon hoppade ner från fåtöljen. I vanliga fall var det inget större besvär att behålla lejonformen, det var bara det när det plötsligt inte gick att byta som det faktiskt var ett påtagligt problem. Hon slank snabbt ut ur rummet för att slippa bli tillbakakallad.

"Looks like it's just us boys then" deklarerade Tony och började dela ut korten. Logan såg efter Ad med en något bekymrad blick, han övervägde att gå efter men det bästa var nog att lämna henne ifred för tillfället. Han plockade upp sina kort och såg på dem och sneglade sedan på Kurt som plockat upp korten och lät svansen hålla om sin öl.

Savannah såg från lampan till sin hand. Var det en inbillning eller kände hon sig faktiskt starkare, hennes hand darrade inte längre som den hade gjort för bara en stund sedan. Hon backade några steg från väggen rent instinktivt. Håren i nacken började resa på sig då elektriciteten plötsligt blev påtaglig i luften runt omkring henne. Hennes puls ökade då minnet av blixten gjorde sig påmind och hon drabbades kort av panik. Have to get out of here! Hon stapplade framåt genom korridoren och såg sig villrådigt omkring när hon kom till korsningen. Höger eller vänster? Hon tog höger och ökade på stegen då hon fick syn på en trappa.
Med stöd från relingen tog hon sig ned till planet under och såg sig omkring, nu började hon känna igen sig igen. Följde hon korridoren så skulle hon komma till dörren som ledde ut till baksidan. Hon följde korridoren och kom snart till altandörren. Det slog henne plötsligt att skolan kändes väldigt folktom, vart var alla andra elever någonstans? Men hon tänkte inte mer på det utan öppnade dörren och försvann ut på altanen. Hon pustade ut och slöt ögonen då den kalla nattluften slog emot henne. Det var precis det hon behövde för att rensa huvudet. Hon behövde komma bort från skolan ett tag. Fötterna började automatiskt röra sig bort mot skogsstigen som hon alltid tog när hon behövde vara ifred.

De mörka korridorerna kändes nästan bättre än det upplysta sällskapsrummet. Rovdjursögonen var till stor hjälp om nätterna, men Ad tog ändå en omväg upp mot sjukhusvingen - då slapp hon passera stänga dörrar. Hon kunde förstås ta sig igenom dem, men inte helt utan besvär. Det dröjde inte länge förrän hon nådde sista trappan, men där stanna hon tvärt. Savannah's doft var mycket påtaglig här, hon måste ha passerat nyss. Varför hade hon lämnat sjukrummet? En våg av panik sköljde över Ad när hon föreställde sig alla hemska möjligheter som kunde lett till en sådan nattlig promenad, men hon lugnade sig snabbt. Savannah var impulsiv, hade hon vaknat skulle hon knappast finna sig i att ligga tyst. Men så utmattad som hon varit tidigare kunde hon väl knappast ha repat sig så snabbt? Ad började genast följa doftspåret och fann sig snart vid altandörren. Efter ett par knuffar med en otymplig tass lyckades hon tillslut vrida om handtaget och nattluften slog emot henne medan dörr gled upp. Här hade Savannah mycket riktigt gått, men hon hade ett försprång. Ad knuffade igen dörren efter sig innan hon fokuserade på att snappa upp spåret igen.

Skogen låg tyst och dunkel runt omkring henne. Många hade säkert tyckt att det var läskigt och obehagligt men inte Savannah, hon fann det lugnande. De fallna löven krasade under hennes fötter när hon gick på dem. Hon såg upp mot himlen, månen var uppe men stjärnorna dolde sig bakom molnen. Hon fortsatte en bit längre in i skogen till en glänta där hon brukade spendera den mesta av sin lediga tid. Hon sjönk utmattat ned mellan rötterna på ett stort träd och lutade ryggen mot stammen medan hon såg upp mot trädgrenarna som svajade lätt i vinden. Promenaden hade tagit en del på krafterna men hon kände sig ändå inte lika svag som hon hade gjort när hon vaknat upp i sjukhusvingen första gången. När Ad hade varit där. Ad. Varför kände hon sig så förvirrad så fort hon smög sig in i hennes tankar? Hon suckade och lade en hand mot sitt värkande huvud. Hon slöt ögonen och lyssnade till ljudet av vinden som ven genom träden och prasslandet av löven. Ett knakade ljud från buskarna en bit ifrån henne fick henne att snabbt öppna ögonen igen och se dit. Var det inbillning eller det var det någon som gick där? Hon blev förvånad av sin egen paranoia och avfärdade det hela med att det troligtvis var ett djur eller vinden som blåste i buskarna.

Ad ökade på stegen. Savannah's var visserligen den enda doften hon kunde snappa upp, åtminstone som gått där nyligen, men hon kände ändå en gnagande oro. Var det något annat som kunde drivit Savannah ur skolan? Hur länge skulle hon orka gå? Om hon skulle falla ihop utmattad och ligga ute en hel natt... Men det alternativet behövde hon inte oroa sig för, det skulle inte ta någon lång stund att hitta den unga kvinnan. Över gräset kunde hon röra sig ljudlöst, men på stigen låg många torra löv. De krasade lätt ibland, men även här var hennes mjuka tassar nästan helt tysta. Här i skogen blandades spåret upp med dofter av diverse djur vilket var distraherande. Instinkterna sa ibland åt henne att börja följa efter lukten av en hare eller ett rådjur, men hon ignorerade dem. Lite längre fram kunde hon se en glänta öppna sig, den var ofta välbesökt under soliga sommardagar, men inte nu. Dock satt där åtminstone någon.
"Savannah?" sa hon tyst när hon började närma sig, för att inte skrämmas.

Savannah såg mot buskarna där hon hört ljudet och kisade lite för att försöka se genom mörkret. Då hon hörde en välbekant stämma säga hennes namn ryckte hon till en aning och vände blicken dit. Det första hon såg var reflektionen i Ads kattögon och det fick hennes hand att i ren reflex flyga upp i ett defensivt läge men då hon kände igen det vita lejonet så sänktes handen en aning.
- Ad? sade hon tyst och satte sig lite rakare upp.
- What are you doing out here? undrade hon och förvånades över hur ihålig hennes egen röst lät. Hon drog upp benen mot sig och lade armarna om dem för att hålla värmen uppe.

Kylan var betydligt mindre påtaglig när hon var i den här formen. Nattluften var visserligen frisk, men pälsen och den tjockare huden gav ett mycket bra skydd. Savannah hade å andra sidan inte ordentligt med kläder för att sitta på marken i skogen en kylig natt.
"Oh, just passing through" svarade hon sarkastiskt. "What do ye think, silly - following ye of course!"
Hon drog på munnen, fast blottade inga tänder den här gången.
"What are ye doing out here is a much more relevant question."

Hon betraktade den vita lejoninnan med en avvaktande blick men ser bort då Ad undrade vad hon gjorde där ute. Om sanningen skulle fram visste inte hon inte själv. Savannah ryckte lite på axlarna och klistrade på ett leende innan hon vände blicken till Ad igen.
- Just getting some fresh air, sade hon lugnt och kastade en blick upp mot himlen.
- Felt so stuffy in that hospital room.. fortsatte hon och drog in den kyliga luften. Det var lite väl kallt för hennes nuvarande utstyrsel men det var ingenting som bekymrade henne. Hon såg mot Ad men såg sedan snabbt bort igen. En konstig känsla hade gjort sig påmind och hon kände sig plötsligt obekväm och blottad.
- Some special reason why you are out stalking me? undrade hon och flinade kort medan hon betraktade molnen som drog fram över himlen.