Peaceful Friday evening, my ass.

Lubaya såg sig omkring åt alla håll, hon snurrade till och med ett varv där hon gick för att kunna ta in hela rummet. Det luktade instängt, men inte unket - materialen i rummet bestod inte av sådant som blev dåligt med tiden. Det var helt enkelt tydligt att det inte var ett välbesökt rum, det avslöjades också på bristen av människodofter. Lu kunde knappt snappa upp de svagaste spår förutom av hennes själv och Logan. Snart stod hon framför jeten och betraktade den med något avvaktande och osäkert i blicken. Sanningen var att hon bara flugit en enda gång tidigare, det var vid resan till USA.

När rampen sänkts klev hon uppåt, fortfarande avvaktande. Hon fick kröka på nacken för att inte slå huvudet i dörren - något hon var relativt van vid med tanke på sin ovanliga längd. Lu klev åt sidan innanför dörren och blev stående.
"Logan, I think you should know I have only been on a plane once before in my life" utbrast hon, med tydlig nervositet. Lubaya var inte vanligtvis den som kände rädsla, men obekanta scenarion gjorde henne ofta osäker - som nu.

Logan följde Lubaya upp för rampen och såg sig sedan om i planet. Det var relativt nytt och han trodde inte att det hade flygits mer än vid test för att kolla att det fungerade som det skulle. Han vädrade lätt i luften och tyckte sig förnimma en väldigt svag doft av Hank inne i planet. Antagligen hade det varit han som monterat planet.

Logan vänder blicken till Lubaya och lägger en lugnande hand på hennes axel vid hennes erkännande.
- Don't worry, kiddo. It's a bit different from the commercial planes but it's safe.. besides it's only you and me and it's much faster.. Han ler mot henne och slänger sedan ned sin ryggsäck i en av de fyra sätena som finns i jeten.
- If you feel panicky, just tell me and don't try to crawl up into my lap, okay? retas han skämtsamt med henne för att försöka lätta upp hennes humör.

Lu nickade åt det han sa, hon visste att det statistiskt sett var säkert. Men det kändes allt annat än tryggt att stänga in sig i en metalltub och färdas tusentals meter ovanför jorden. Nej, marken kändes tryggare.
"Oh, shut up" fnös hon, men med ett matt leende. Det skulle vara en syn om hon flög upp i någons knä.
Hon satte också ifrån sig sin väska i ett av sätena innan hon slog sig ner i ett av de främre. Det fanns skapligt med benutrymme även för henne, och hon passade på att sträcka ut sig. Hennes ögon svepte över planets interiörer, hon visste inte om det fick henne att känna sig tyggare eller ej.

Han ler retsamt åt henne och vänder sig sedan till väggen vid dörren och trycker på knappen för att dra upp rampen. När dörren är stängd klickar låset automatiskt i och han går då bort till Lubaya och slår sig ned i pilotsätet.
- Buckle up, säger han till henne och börjar trycka in knappar och flippa switchar. Jetmotorerna börjar starta upp men karossen är förvånansvärt ljudisolerande så man hör knappt motorerna. Han tar tag i styrspaken och vrider den liten åt sidan och planet börjar svänga åt höger ut till mitten av hangaren. Logan rätar upp planet så att den står riktad rakt mot den ena långsidan sedan lyfter han en hand till en knapp strax ovanför hans huvud och trycker in den. En port öppnar sig framför dom i väggen och visar en lång mörk ramp som leder sakta uppåt, lampor tänds sakta upp en efter en längs med gången.

Logan spänner fast sig i sätet och ser sedan på Lubaya flinar snett.
- Hold on, säger han och tar tag i styrspaken och skjuter den framåt. Motorerna börjar surra högre och planet börjar rulla framåt. Hastigheten ökar snabbt och de rullar in i tunneln som sakta leder uppåt. Ljusen flyger förbi snabbare och snabbare och snart känner man en tydlig lutning i tunneln. Längst ned i tunneln ser man en springa av ljus som snabbt öppnar upp sig till en port. Logan drar spaken bakåt och jetet lyfter från golvet och upp i luften, ut genom porten som öppnat upp sig på en äng en bit bort från skolan. Porten stängs snabbt bakom dom och inga tydliga spår finns att den någonsin varit öppen.

Hon spänner fast sig, noga och omsorgsfullt, trots att det knappast skulle göra någon större skillnad om något gick snett. Men hon gjorde allt osedvanligt stilla för att hålla sig själv lugn. Eftersom hon så sällan kände panik krävdes det en desto större ansträngning att hålla känslorna i schack. Lu försökte intala sig att folk gjorde detta dagligen, flög omkring i skyarna... visserligen i andra plan. Logans doft och närvaro var något lugnande, men trots det slöt hon ögonen när jeten började stiga upp genom tunneln. Hon såg kanske avslappnad vid första anblicken, men hennes hårt knutna näve och krampartat åtvridna svans avslöjade hennes riktiga känslor.

Lu förstod att de svept upp ur marken då dagsljuset slog mot hennes stängda ögon. Hon avvaktade någon sekund innan hon försiktigt lyfte blicken - allt hon såg var himlen ovanför.
"This is madness" mumlade hon, och strök sin ludna panna. "And yet strangely liberating."

När de lyft en bit från marken flippar han en switch som styr landningsstället. Ett svagt dunk och en lätt vibration i golvet känns då hjulen fälls upp och då luckan stängs. Logan fortsätter låta planet stiga tills de är strax ovanför det första molntäcket innan han skjuter fram spaken till startläge och låter planet räta ut sig igen.

- It's nice up here in the blue sky, noterar han och ler snett åt henne. Han slänger en blick på radarn för att kolla efter andra flygplan och tar sedan upp ett headset och sätter det på sig. Det lät honom tjuvlyssna på närflygande plan så att han kunde korrigera kursen om det behövdes men nu var de på för låg höjd för att vara i riskzone att krocka med något av de större kommersiella flygplanen. Det man behövde oroa sig för var mindre plan och att flyga över områden där plan lyfte från flygplatser, men de områdena såg han till att undvika. Han kollade i facket som fanns bredvid pilotsätet och fick fram en karta som han vecklade ut framför sig. Från facket fiskade han även upp en blyertspenna och ringade in deras startpunkt och destination sedan drog han några streck där emellan för den planerade rutten som undvek flygfält och andra högriskområden. När han var klar med kartan knappade han in några koordinater i datorn för att programmera autopiloten och vek sedan ihop kartan och lade tillbaka den i facket.

- That wasn't so bad, was it? ler han till Lubaya och drar ned headsetet från huvudet så att de istället hänger runt hans hals.

Hon betraktade Logans metodiska arbete, det kändes bra att se honom agera normalt och obekymrat. Paniken hon känt precis i början hade lagt sig, men hon var långtifrån bekväm med situationen. Hon kunde föreställa sig hur luften tog slut i det begränsade utrymmet, hur marken närmade sig med hisnande fart... men allt var bara inbillning.
"I have had worse" konsterade hon. "Not flights... unless you count the incident when that man Sabretooth threw me."
Lu log glädjelöst åt minnet. Hon sneglade samtidigt ner på underarmen som glänste i solskenet.
"But I do feel safer with you here."

Nu när autopiloten var programmerad kunde han släppa styrspaken men innan han gav autopiloten sin fulla tillit så kollade han att den utförde de små justeringar som behövdes innan han lät händerna falla till knät. Han knäppte upp sitt bälte då detta inte behövdes längre.

Han gör en min då hon nämner incidenten med Sabretooth och han följer sedan hennes blick till den metallinklädda armen. Han ler kort åt hennes kommentar att hon känner sig säkrare med honom där.
- If the weather stays clear and we don't have to adjust the course, we should be in New York within 2 hours. säger han och lutar sig bakåt i stolen. Vädret såg klart ut så långt man kunde se för tillfället, men vädret kunde ändras snabbt här uppe.
- I'm sure that the prof has a solution to your arm problem..

Lu kastade en osäker blick mot spakarna när Logan släppte kontrollen. Han visste vad han gjorde, men hon litade inte helt på planet.
"Hm?" Det tog någon sekund innan hans sista kommentar sjönk in.
"Oh, yes." Hon såg ner på armen igen.
"Yeah. Right."
Som på kommando började det klia någonstans under metallen, och hon drog en suck.
"Otherwise you will cut it for me, will you not?"
Hon såg på honom uppfordrande, kanske lite bedjande. Visst ville hon undvika fler sår, men hon behövde veta att det åtminstone fanns en lösning.

Logan såg från henne till metallen och sedan tillbaka på henne igen. Han förstod hennes frustration med metallen och han ville inte skada henne men om ingen annan lösning dök upp så skulle han skära upp metallen åt henne.
- If no other solution appears, I will help you with it.. lovar han henne.

Ett mummlande hördes från headsetet och han drar upp det till öronen för att lyssna vad det är som sägs samtidigt som han slänger en blick på radarn. Radarn ger inga utslag men i headsetet hör han kaptenen på ett flygplan som verkar flyga lägre än vad som är normalt och därför kommer passera ganska nära ovanför dom. Det var väldigt liten risk för kollision men trots det kopplar han bort autopiloten och tar spakarna för att manuellt korrigera kursen tills flygplanet passerat.
- No worries, just an airliner flying off course so I just have to adjust the course a little.. säger han till Lubaya för att förklara vad han har för sig.

Lu nickade kort då han förklarade vad han gjorde. Det kändes tryggare när hon visste vad som hände och varför. Trots det knäppte hon inte loss sig, det var en onödig risk ansåg hon.
"What have you been up to since I last saw you then?" undrade hon, och sträckte ut sig ytterligare i sätet. Lu hade nästan förväntat sig att Logan dragit iväg igen, men tydligen hade han funnits i krokarna, och hon hade snappat upp hans doft i korridorerna till och från.

Han drog spaken lätt åt sidan så att planet vred sig en aning men det kändes knappt, enda sättet man märkte det på var att molnen panorerade åt höger. Han lyssnade noga i headsetet och uppmärksammade sedan att det andra planet dykt upp på radarn men det var långt ifrån kollisionskurs med dom. Han behöll ändå kontrollen över spakarna tills planet passerat och han var försäkrad om att inget annat plan fanns i närheten innan han kopplade in autopiloten igen.

Han lutade sig bakåt i sätet och sköt ned headsetet en bit så att han bättre kunde höra det hon sade.
- Well.. I've neen doing a little bit of this and a little bit of that.. I talked to Charles and the principal about the Brotherhood attack and then I secured the perimeter to make sure nothing like that happens again. I'm surpriced the school didn't have a better security system..
Han suckar kort åt det hela och skakar lite på huvudet.
- Havn't seen you much around the school lately, you've been away? undrade han och lade armarna som stöd bakom huvudet.

"Well, I suppose they assume our school is safer because of the lack of X-Men" svarade hon med ett något bittert leende. Den här gången var det ju mutanter som anfallit, inte någon antimutantgrupp... men nästa gång?
"Only last weekend" svarade hon, och skruvade lite på sig.
"I joined Miwa to see her family. It was the first time I have met them... They are nice, and her aunt is a wonderful woman."
Lu stirrade ut genom fönstret och betraktade molnen.
"But it is only a matter of time before she passes. So I have been with Miwa almost every minute."

- That's a stupid assumption to make, kommenterar han och muttrar något. Han var glad att han tagit sig tid att sätta upp kamerasystemet runt skolområdet. Nästa gång kanske han inte skulle vara där och vem visste då vad som skulle hända. Magneto skulle utan tvekan ta tillfället i akt att försöka rekrytera fler elever när det inte fanns några X-men i närheten som kunde hindra hans aktioner.
- It's nice that you got to meet her before she passes.. han betraktade Lubaya och såg sedan framåt mot molntäcket som sträckte ut sig framför dom.
- It's good that you're there for Miwa. It's never easy when someone dies but you will always have the memories of them..
Ibland undrade han om det var mindre smärtsamt att inte ha några minnen av de som dött. Logan verkade försvinna in i sina egna tankar för ett tag men blev medveten om sin omgivning då han hörde röster i headsetet igen. Han lyssnade men den här gången var det ingen information som var relevant för dom.

"Yes, I suppose" svarade hon och nickade, något frånvarande.
De satt båda försjunkna i tankar en stund. Lu undrade om hon borde följt med Miwa igen, skjutit upp resan till New York... men vad skulle det hjälpa? Miwa skulle väl säkert uppskatta hennes stöd, men hon hade ju trots allt sin familj där. Lu ville inkränkta på dem i deras sorg. Hon rycktes ur sina funderingar när det kom röster ur Logans headset - visserligen för tyst för att hon skulle kunna höra ordentligt vad som sades, men hon var fortfarande spänd över flygturen.
"Do you have business in New York then, or are you just acting chaffeur?" undrade hon med ett skevt leende.

Logan lyssnade något frånvarande på rösterna i andra änden av headsetet och slängde sedan en blick mot Lubaya.
- At the moment I don't have any other assignment than to get you to the NY school. So I guess you can call me your private chauffeur for now.. han flinade snett åt henne drog ned hörlurarna till halsen igen då rösterna tystnat. Han släppte styrspaken och lät autopiloten ta över planet igen. Autopiloten justerade planet en aning så att de fortsatte i rutten han tidigare knappat in.
- So what’s your business in NY? undrade han, han hade inte fått höra mer än att han skulle agera eskort åt Lubaya till skolan i New York.

"What an honour" flinade hon. Om det var hon eller Logan som skulle vara ärad var inte så viktigt.
"Um..." svarade hon eftertänksamt på hans fråga. "I am not sure, actually."
Lu tänkte tillbaka på samtalet hon haft med rektorn.
"Xavier wants to see me. It is about my studies, but I bet there is more to it. He could send me an e-mail, or a letter, or call. I thought it might have something to do with the Brotherhood-incident."

Han flinade tillbaka mot henne och kastade sedan en blick ut över molntäcket framför dom.
- Oh? Han höjer på ögonbrynet och ser på henne. Han drog en fundersam hand över sin stubbiga haka och kliade sig sedan i nacken.
- Maybe he wants to take a look at that arm of yours.. säger han och nickar menande mot Lubayas metallinklädda arm. Xavier hade kanske funnit en lösning på problemet. Logan undrade kort om Xavier själv kunde manipulera molekylerna i metallen att lossa sig från Lubayas arm.

Hon såg också ner på armen och rynkade pannan fundersamt.
"Maybe... But why would he not say so then, it would put me at ease."
Hennes blicken gled ut mot molnen istället. Det var onekligen väldigt vackert där uppe, synen lugnade hennes spända nerver något.
"His powers are psychic, are they not?" undrade hon. Hon visste inga detaljer kring Xavier eller någon av de i X-Men - förutom de hon träffat personligen.

- Maybe he is not sure, so he don't want to get your hopes up? säger han något fundersamt men tror inte riktigt på det själv. Det var antagligen någonting annat hon blivit kallad för.
- He has telephatic and telekenetic powers.. He is very powerfull. He could probably probe our minds at this very moment without us knowing if he wanted to.. kommenterar Logan men verkar helt obekymrad över det faktumet. För han visste att trots att Xavier kunde göra det så skulle han aldrig göra det i annat än nödfall.
- And with Cerebro, he could probably run a whole country on the other side of Earth.. han flinade snett och såg på Lubaya.

"Maybe..."
Lu lutade sig mot fönstret och tittade utåt och neråt. De passerade över ett hav av moln, det kändes overkligt.
"Oh, yes. Cerebro is his machine?"
Hon drog sig till minnes att Mr. Hertz beskrivit detta för henne. Det kändes som en evighet sedan. Hon satte sig till rätta igen och vände sig mot Logan istället.

- Yeah. He and Magneto built it togheter.. han nickade åt henne och sträckte på sig. Han tyckte inte om att sitta stilla, det var skönt att det var gott om benytrymmet i planet och att resan inte skulle ta allt för lång tid. Då det började spraka i headsetet drog han upp ena hörluren till örat för att lyssna närmare. Han rynkade pannan och satte sig rakare upp i stolen samtidigt som han började skruva på knapparna till headsetet för att hitta rätt kanal.
- What the... muttrade han och slängde en blick på radarn. Något närmade sig dem med väldigt hög hastighet och det var inte ett annat plan. Han reste sig upp från stolen och lutade sig framåt med händerna på panelen och såg ut genom fönstret.

"Magneto?!" upprepade hon högt. Lu visste att de båda männen en gång varit vänner, men hon hade ingen aning om hur nära de stått varandra. Men hon släppte snart tankarna på dem när Logan reagerade på ett nytt ljud. Precis som tidigare flög hennes hjärta upp i halsgropen, men den här gången lugnade hon sig inte lika snabbt.
"What? What is it?" undrade hon, med viss panik i blicken. Till skillnad från Logan satt hon kvar i sin stol, med ett krampaktigt grepp om det ena armstödet.

- Yeah, him and the prof were close buddies back in the days.. kommenterade han på hennes utrop.
Han kisade och försökte fokusera blicken på föremålet som närmade sig dom.
- Seems like we are getting company, säger han då han plötsligt känner igen konturen som kommer flygandes emot dom och han ler snett. Det röd gula föremålet flög upp bredvid dom och nu såg man tydligare vad det var. En dräkt av metall. Huvudet vred sig mot dom och ena handen åkte upp i en salut som Logan besvarade. Dräkten ökade då farten och försvann in bland molnen framför dom.

Lubaya såg från Logan till himlen utanför och slappnade av något eftersom Logan inte tycktes vara särskilt bekymrad.
"What do you mean; company?" frågade hon misstänksamt, men frågan blev besvarad sekunden efter. Hon tappade nästan hakan åt synen, det låg nästan utanför hennes verklighetsuppfattning. Den röda metallen glänste i solen, men Lu hann knappt få en ordentlig titt innan figuren slukades av molnen.
"That... that -" stammade hon. "It - he - was that Iron Man? I have seen him on the news!" utbrast hon.