The irony of it all!

Savannah såg mellan Alice och den stora dörrvakten som nu kommit fram till dem. Hon flinade snett då David drog iväg på den stökiga fulla mannen. Hon hade inte haft något emot att läxa upp mannen själv men det var inte en bra kväll för det. Då Alice rörde vid hennes arm vände hon blicken mot henne och då hon förstod att de skulle börja röra sig svepte hon det som var kvar av drinken. Sedan gav hon glaset till en av killarna som stod utanför baren och log.
- Thanks, säger hon och hoppar över det låga staketet efter Alice innan han hinner reagera.
- Is that so, sade hon intresserat och såg sig över axeln bort mot puben när Alice berättade att dörrvakten var en mutant. Det var intressant hur mycket mutanter det var som faktiskt gömde sig ute i det öppna utan att folk visste om det.
- So what now? undrade hon och såg sig om. Det fanns en del människor ute men de flesta hade rört sig till de närliggande pubarna.

"There were actually several in the pub, but I know them only from sight. That's why I like that place. The manager is a regular human but he is friendly towards mutants.. I think his sister is one."
Alice shrugged and pulled a hand through her hair. She kept walking slowly along the street, not really going anywhere.
"I don't know.. Any suggestions?"
She sighed silently, feeling a little disappointed in herself. She was usually so good at controlling emotions but today she left wrung out, like an old dishcloth.
She was about about to say something else when something hard hit her just above the temple. Pain flashed through her head like a knife and lights exploded in front of her eyes. She felt the world spin for a moment and when she came to she was on her knees with a hand pressed up agains her head, blood seeping between her fingers.
Her vision was a little blurred but she could see a bloodied rock on the ground. When she turned her head it felt like rusty nails rattled around in her brain but her vision cleared enough that she could see three of the men from the bar walking towards them.
Alice tried to speak but could only manage a hoarse croak and panic set in as she could feel her human self falling into unconciousness, leaving way for something way more dangerous.
"Savannah, run!" She wasn't sure if she'd spoken or growled. She turned panicked, now bright yellow eyes to Savannah. Her eyes looked pleading before the light left them and the only thing left was savagery.

Savannah nickade åt det Alice sade och såg sig om medan de gick framåt. Gatorna tömdes snabbt, då folk letade sig antingen hem eller in på de olika pubarna som låg spridda i området.
- Hm, how about going danc-, började hon men blev avbruten då stenarna och annat skrot plötsligt började flyga runt dem.
- Alice?! säger hon något förskräckt och skyndar fram till henne då hon ser hur denne blir träffad i pannan av en flygande projektil. Hon såg blodet och såg något oroligt på Alice och såg sedan med ilska i blicken bort mot männen som kom närmare dem. Hon kunde känna den stickande känslan i fingrarna av elektriciteten som krävde att få komma ut. Då Alice skrek på henne att springa vände hon snabbt blicken till henne och spärrade sedan förvånat upp ögonen då hon möttes av den gula ögonen. Hon såg förändringen i den andra kvinnans ögon och anade vad som höll på att hända så hon backade vaksamt undan en bit men hon tänkte då inte springa därifrån och lämna Alice i sticket.

The human Alice knew nothing and felt nothing. The only thing she percieved was the feeling of floating in darkness and a knot of anxiety in the pit of her stomach.

Alice's body started to change. The transformation was quick and in the blink of an eye a mountain lion was crouching where she had been kneeling. The wound on her head bled profusely as head-wounds tend to do.
The first steps the mountain lion took were wobbly but it steadied quickly, growling and hissing. It ignored Savannah and started stalking towards the men who started backing up, looking shocked and frightened. One of them, however, pulled a gun and fired it once in panic.
The shot bounced on the pavement next to the lions paw and with a roar of rage it closed the distance with two leaps and threw itself onto the gunman tearing at any bodypart it could get at.

Savannah bektrade både fascinerat och vaksamt den andra kvinnan då hon transformerades till en puma och hon tog några extra steg åt sidan för att inte vara i vägen för henne. Då en av männen plötsligt drog fram en pistol och började skjuta mot Alice så ryckte Savannah till och kände att hon behövde göra någonting. Hon såg chockat efter puman då den flög på mannen, vars pistol flög iväg i kollisionen, och då hon sedan började bita och slita i honom. Mannen skrek i fasa och smärta och magen vred sig på Savannah. Om hon lät detta fortsätta skulle mannen med all säkerhet dö. De andra två männen höll sig på behöright avstånd och verkade vela hur vida de tänkte hjälpa sin vän eller inte från den stora katten.
- Alice, ropade hon för att försöka få pumans uppmärksamhet medan hon aktsamt närmade sig bakifrån.
- Don't kill him, fortsatte hon säga med en lugn röst och höjde händerna en aning för att bara beredd ifall hon plötsligt skulle vända sig om och flyga på henne istället.

It heard someone calling. A name. Its name. Her name.
The lion scrambled away from the man shaking its head in confusion. It hade given the man several deep puncture-wounds and probably broken his wrist. His friends dragged him away and started running half carrying him.
The lion turned around and looked at Savannah. It plastered its ears flat against its head before it charged at her. But it was a mock-charge, more bark than bite and it skidded to a stop just in front of the other woman. It mewled and sniffed Savannah, clearly confused at why the woman didn't smell like food.

Alice felt like she was swimming in syrup trying to get back to her body. She could see light and suddenly the world came back and she was looking up att Savannah through the eyes of the mountain lion. She looked around in panic, spinning on her back paws and quickly calmed down as she couldn't see anyone around but Savannah.
She sat down heavily on the ground and in the middle of the movement she turned back into herself. Alice, the woman, lokked down at the ground and had to force the words out.
"Did I kill anyone..?"

Savannah kände en viss lättnad då puman klev av mannen, som fortfarande verkade vara i livet, men hon gjorde sig beredd på en attack då puman vände sig mot henne. Hon stålsatte sig och stod kvar då puman rusade emot henne och hon laddade upp elektricitet i händerna för att kunna försvara sig om det skulle behövas. Hon drog ett andetag och släppte nästan lös energin på puman då den stannade framför henne och nosade på hennes händer. Hennes kropp slappnade av märkbart.

Savannah såg ned på puman som plötsligt förvandlades tillbaka till Alice. Hon skakade på huvudet vid frågan.
- No, you didn't.. försäkrar Savannah henne och sätter sig sedan på huk jämte henne för att få en bätre blick av hennes ansikte.
- Are you okay?

Savannahs reply made her feel so relieved she could cry. She hid her face in hands that shook and just sat silently for a minute.
"I think I lost consciousness. I can't remember anything.. And god.. my head hurts."
Alice was too tired to explain further. She knew that her powers sometimes made her more animal than human. The animal side had taken over before but only during extreme emotional stress, unconciousness och sometimes during sleep.
She gingerly touched her wound and winced. She had dried blood all over her face and hair but the wound was no longer seeping blood.
"I think I might need stitches.."
She got up and immediately realized her mistake as her world exploded in colors. She stumbled over to a wall and was violently sick. When she had emptied her stomach of what felt like being everything she'd eaten the under the last month she crawled away from the mess and sat down in the middle of the street again.
"We might need to take a cab.." She looked up at Savannah through her bangs and then rested her pounding head on her knees, trying to make the world stop spinning.

- I would think so.. you got hit in the head, säger hon och betraktar Alices blodiga ansikte, det såg ganska otrevligt ut. Såret hade i alla fall slutat blöda men hon var fortfarande orolig över att Alice kunde ha dragit på sig en hjärnskakning, speciellt efter hon ställde sig invid väggen och spydde. Savannah reste sig upp och såg sig om på den tomma gatan.
- Yeah, you need to check that out.. håller hon med om då Alice tror att hon behöver sy såret. Det var svårt att se hur stort såret egentligen var med allt blod och fastklibbat hår i vägen.
- Stay here.. I will go hail a cab, sade hon till den andra kvinnan och började sedan småspringa ned mot den lite mer trafikerade vägen i hopp om att hitta en taxi. Hon flämtade andfått då hon nådde den större vägen och viftade efter en taxi att stanna. Tre bilar åkte förbi henne innan en äntligen stannade. Hon hoppade in i baksätet och pekade ned mot gatan där Alice väntade på henne sedan sade hon åt taxichauffören att stanna då de åkte upp bredvid henne på gatan. Savannah hoppade ur bilen och skyndade sedan fram till Alice för att hjälpa henne upp på fötterna.
- Come on, säger hon uppmuntrande och hjälper henne sedan bort till och in i taxin. Sedan springer hon runt till andra sidan och hoppar in.

She let herself be helped into the cab. She detested being helpless and needing someone but considering it felt like elephants were having a rave inside her head she swallowed her pride and kept her mouth shut.
She curled up in the backseat and tried not to vomit all over the car and didn't say a word during the ride to the school.
When the cab stopped she crawled out.
"I'll pay you back as soon as the world stops spinning" she said to Savannah.
She felt sore all over and the nausea was not making it any better. She sat curled up on the ground looking at the school that seemed very, very far away and wondered how the hell she would be able to walk to the infirmary.
She swore at her own inability. "I'll crawl if I have to.."

Savannah spände fast sig och gav chauffören adressen till skolan. Därefter lutade hon sig tillbaka i sätet och sneglade på Alice, kollade så att hon inte tuppade av eller något på vägen tillbaka. Kvällen hade inte alls blivit som hon tänkt sig när de först gett sig av. Visst för att hon trott att någon av de skulle komma tillbaka spyendes, men inte på det här sättet. När taxin äntligen stannade framför skolan, drog Savannah fram sin dosa och betalade chauffören.
- No hurry, svarade hon Alice och klev ur bilen sedan gick hon runt till hennes sida och såg ned på henne. Hon verkade inte vara i stånd att själv ta sig upp till skolan.
- That will take too long, sade hon då Alice började prata om att hon skulle krypa om hon behövde. Istället satte sig Savannah på huk jämte henne och sedan drog hon hennes ena arm över sin axel och stöttade henne sedan upp i stående ställning.
- Let's go.. försiktigt började hon röra sig framåt så att Alice skulle hinna hänga med i rörelserna.

Feeling utterly miserable Alice started walking one slow step at a time. Every movement jarred her body and her head making her nausea worse. She kept her eyes steadily on the ground. Her face was ashen and her mounth was set in a grim line.
It took all her focus just to put one foot in front of the other so had hadn't head anyone approaching. A calm, dark voice broke her concentration but it took her a secont to recognize it. She lifted her head slowly and looked at the big beastly looking creature with blue fur.
"Alice. You look bleak, my dear."
Alice snorted and winced as the action made pain lance trough her head.
"Hello Beast. That's you're way of saying I look like death, right?"
Beast laughed a quiet rumbling laugh and cocked his head.
"'The boundaries which divide Life from Death are at best shadowy and vague. Who shall say where the one ends, and where the other begins?'"
Beast turned his head to Savannah and smiled, exposing sharp teeth.
"I shall thank you for assisting my young friend here. Let's get her to the infirmary-wing, shall we?"
Alice growled a little.
"Spare me your poetic soul. You do know I'm probably older than you?" she said it grumpily but didn't protest when Beast gathered her up in his strong arms. It felt curst good to relax agains his furry shoulder.

Savannah stannade upp då den blå, bepälsade mannen plötsligt stod framför henne. Hon såg mellan Alice och Beast. Verkade som att de hade en rätt nära relation sedan tidigare, vilket inte var konstigt då Alice varit på skolan betydligt längre än vad Savannah hade. Hon hade själv aldrig riktigt haft en konversation med Beast, bara mest i förbifarten.
- Uh, yeah.. hasplade hon fram och lättade sitt grepp om Alice då Beast promt lyfte upp henne i sin famn. Vid den andra kvinnans kommentar om att hon antagligen var äldre än Beast så rynkade Savannah pannan en aning. Hon hade uppfattat Alice att vara runt sin egen ålder, visserligen visste hon att det fanns mutanter som inte åldrades på samma sätt som vanliga människor som till exempelt Logan men hon hade aldrig kunnat gissa att Alice var en av dem. Hon såg kort efter dem men fick sedan brått att följa efter för att inte hamna på efterkälke.

Hank ignored her grumbling and chuckled. To teak her nose a little more he turned to Savannah.
"So what mischief have you two youngsters cooked up?"
They entered the school and Hank led the way through hallways and up a level before entering a sterile clinical-looking room. Alice had dozed off by then but woke up as Hank put her down on one of the beds.
Hank turned to Savannah again and plucked a pair of reading glasses from his pant-pocket.
"I believe Alice has a pretty bad concussion. Could you go get Jean for me? She should be in her office. Just out the hall and two doors to the left."

Alice tried to smile at Savannah but the dried blood on her face cracked and pulled in the skin. She grimaced and let Hank wash it away with a damp cloth he'd gotten from a cupboard.
"You know I don't suffer fools, Hank"
He huffed and continued wiping her face.
"'A quick temper will make a fool of you soon enough'"
"From Poe to Bruce Lee.." Alice said and was about to shake her head at him but thought the better of it. Any and all movements hurt.