Peaceful Friday evening, my ass.

Ad log, vilket inte var en helt betryggande gest som lejon, men det hade ingen annan betydelse än lycka och lättnad. Tassen kramade försiktigt Savannahs axel och hon var som trollbunden en lång stund. Konversationen och vattendrickandet gick henne nästan obemärkt förbi, hon fortsatte bara sitt intensiva stirrande.
"You were in the kitchen when it happened" påpekade Jean, som försiktigt ville trigga Savannah att minnas. Om det fanns större minnesluckar kunde det vara tecken på neurologiska skador vilket hon hoppades inte var fallet.
"Tony was makin' pancakes, ye must remember that" påminde Ad som väckts ur sin trans. "Ye were bossing him around, the lights kept popping, there was lightning..."

Savannah såg mellan Jean och Ad och blundade sedan för att försöka se köket framför sig. Köket, Tony, pannkakor, blixten. Hennes kropp ryckte reflexivt till vid minnet, det var som att blixten hade träffat henne än en gång och hon öppnade snabbt ögonen.
- Yes... I remember now.. säger hon matt. Halsen kändes bättre nu när hon fått dricka lite vatten men det kändes fortfarande ansträngt att prata. Hennes händer skakade vid minnet av den otroliga kraften i blixten och hon försökte stilla sig själv genom att ta ett djupt andetag och sedan andas ut. Sedan fick hon plötsligt syn på Hanks tilltufsade och svedda päls och hon spärrade förfärat upp ögonen.
- Did I hurt anyone?! sade hon och såg sig snabbt om i rummet. Där fanns Hank, Jean, Ad, Lu och Kurt. Vart var Tony? Hon kunde känna hur hjärtat började slå snabbare i bröstet och hon började andas mer häftigt. Handen om Ads tass kramade hårdare om den. Hank lade en lugnande hand på hennes axel och hon såg upp på honom.
"Everybody's fine" säger han och ler mot henne. Hon lugnade sig en aning vid detta och sjönk tillbaka mot kudden.

Lu rös ofrivilligt till. Hon visste precis hur Savannah kände sig, ångesten över att inte ha kontroll och inte minnas vad hon gjort. Deras krafter var från skilda världar, men konsekvenserna för dem själva var så lika. Hennes eget utbrott i gymnastikhallen kändes avlägset och ändå vansinnigt påtagligt, känslorna hon haft då återvände.
"Ye scared me, ye lousy sod" påpekade Ad med en lätt fnysning. Hon gjorde ännu ett försök att byta form, men möttes av smärtsamt motstånd, särskilt från tassen som tagit den värsta smällen.
"I think you'd better have a good, long rest. Some more water, something to eat when you feel stronger, but mostly sleep" deklarerade Jean, med en bestämd blick mot Savannah.
"Doctor's orders" flinade Hank. Han gick bort till närmsta lampa för att undersöka sina svedda fingrar lite närmre. Det fanns fortfarande muskler som värkte och spände, men det var att vänta. Han kände på sig att en duktig huvudvärk var på gång också.

Savannahs läppar sprack upp i ett retsamt leende vid Ads ord men hon sa inget, istället lyfte hon en skakig hand och rörde lätt fingrarna till den blöta nosen.
- Why are you in that shape? undrade hon tyst och betraktade hennes ansikte. Savannahs hand föll trött ned till sängen igen och hon vände en upprorisk blick till Jean då denne sade åt henne att ligga i sängen och ta det lugnt. Inte för att hon skulle ha kraften att resa sig upp för tillfället men hon tyckte inte om när andra sa åt henne vad hon skulle göra. Dessutom hade hon ingen lust att stanna i rummet de var i men det såg inte ut som att hon hade speciellt mycket val. Hon kände sig så väldigt trött och varje muskel skrek i protest så fort hon rörde sig det minsta.
- Maybe I should rest... säger hon motvilligt.

Jean gick bort till Hank vid lampan och tog försiktigt men bestämt tag om hans hand och undersökte de svedda fingrarna. Hank visste bättre än att säga emot Jean så han lät henne undersöka hans hand. Såren såg inte allt för allvarligt ut men det skulle inte skada med en ordentlig rengöring och några rena bandage. Hon hade dessutom en bedövningssalva hon kunde lägga på för att lindra smärtan. Hon jobbade snabbt och hade snart Hanks fingrar fint paketerade i rena gasbindor. Jean fick då syn på Lubaya som höll sig på andra sidan av rummet, hon noterade att hon verkade andas rätt besvärat så hon gick fram till henne.
"Is everything okay, Lubaya?" undrade hon och såg forskande på den långa kvinnan. Med en blick fick hon också syn på det blodiga bandaget hon tidigare under dagen lagt om Lu's arm.

Ad sänkte sitt stora lejonhuvud och vilade det ovanpå Savannahs arm medan de blå ögonen stirrade upp på den mörkhåriga kvinnans ansikte.
"Ah seem to be stuck like this for now. Ye gave me a little shock - t'was nothin' bad really, but my body's a little shaken" svarade hon, med ännu ett leende. Hon lät säkrare än vad hon var, hennes omvandlingsförmåga hade alltid varit sporadisk. Men hon ville inte oroa Savannah, samtidigt som hon lät bli att ljuga. Det tjänade ingenting till att komma med osanning, särskilt inte då den andra kvinnan var ovanligt bra på att läsa henne.

"Hm?"
Lu väcktes ur sina funderingar, hennes kropp reagerade slöare än vanligt och hon visste att det berodde på lågt näringsintag. Det hände till och från när hon glömt bort att äta. Hon såg ner på armen som Jean fått syn på.
"I think the bleeding has stopped, it is no trouble" svarade hon med ett avfärdande leende.
"Yes, well, I think we'd better change the bandage anyhow. But you're not breathing properly, and you look a bit peaky - what's wrong?"
Lu skakade kort på huvudet men Kurt, som satt hopkrupen med fötterna under hakan, fyllde i.
"Fractured ribs, she said."

En våg av oro for över Savannah då Ad berättade att hon hade gett henne en stöt och att hon nu inte kunde transformera tillbaka på grund av det, men hon blev ändå lugnad av den andra kvinnan då hon inte verkade vara speciellt bekymrad över det hela.
- I'm sorry, sade hon mycket tyst och en aning skamset. Hon försökte att inte tänka på vilken skada hon måste ha orsakat då hon tappade kontrollen över elektriciteten som farit genom henne från blixten, för tillfället var hon bara glad att hon inte verkade ha skadat någon allvarligt. Hon försökte vrida sig på sidan för att komma närmare Ad och grimaserade då smärtan sköt upp genom kroppen men efter en hel del ansträngning lyckades hon vrida sig tillräckligt mycket. Hon lyfte den andra handen och vilade den mot lejoninnans stora huvud, hon lät fingrarna varsamt stryka genom den mjuka pälsen.

Jean såg på Kurt och sedan mot Lubaya och satte händerna i sidorna. "Why didn't you tell me?" säger hon anklagande och tar ett steg närmare för att ta en närmare titt på Lu's revben. När hon tänkte tillbaka så måste skadan ha skett när Ad slungades tillbaka på den längre kvinnan efter att fått en rejäl stöt av Savannah. Jean lade en varsam hand mot Lu's bröstkorg och trevade med fingrarna där skadan verkade vara. "Does this hurt?" frågade hon och betraktade kvinnans ansikte för tecken på obehag eller smärta.

"Don't be daft, it wasnay yer fault" svarade Ad avfärdande. Hon lättade på huvudet för att Savannah skulle ha lättare att vända på sig, det var uppenbart att det inte var en helt lätt uppgift. Hade hon varit sitt mänskliga jag kunde hon till och med ha lagt sig bredvid på britsen, men den massiva lejonkroppen var inte lämpad för sådant. Dessutom var det ett underligt infall - så nära stod de väl ändå inte varandra? Hon slöt ögonen och njöt av den mjuka beröringen.
"Ah thought it might've killed ye" viskade hon.

Kurt betraktade de två kvinnorna borta på den andra britsen med viss förvåning. Han hade visserligen inte träffat Savannah många gånger, men han hade aldrig sett dem dela sådan ömhet. Hank såg ut att stå i samma tankar, deras blickar möttes och de vände genast fokuset till det andra paret alldeles intill dem. Där höll Jean just på att undersöka Lu. Den sistnämnda väste sammanbitet och ögonbrynen rynkades i en smärtsam grimas.
"I'll take that as a yes" konstaterade Jean allvarsamt. "You should've said, what if you dislodged something when you decided to carry Ms. Thompson?" Hon bar en sträng min som bara läkare tycktes kunna ha.
"It is not that serious, I am sure it is just a crack" protesterade Lu.

Savannahs mungipor drogs vagt uppåt
- You were worried about that? Hon lät road men hennes blick var mjuk.
- It was just a little lightning, flinade hon lätt och strök handen över det ena ludna örat.
- Takes more than that to kill me, sade hon morskt även om hon inte kände sig speciellt tuff för tillfället. Hon kände sig så svag, så väldigt svag. Hennes blick vandrade upp till lamporna i taket och betraktade det lätt pulserande ljuset, lyssnade till det lätta hummet av elen som for runt i sina ledningar. Och hon insåg att hon ville ha kraften, längtade efter den. Den kallade efter henne. Hon slöt snabbt ögonen och vred huvudet mot Ad innan hon öppnade ögonen igen. Hon betraktade lejoninnan och kände sig förvirrad över situationen och sina egna känslor jämtemot den andra kvinnan.

Jean smackade missnöjt med tungan åt Lubayas kommentar och skakade på huvudet.
”Even so, you should have told me” sade hon och strök försiktigt ett finger längs med revbenet, som Lu hade uttryck smärta över, för att känna om det fanns några utstickande delar som tydde på att benet gått av. Hon kunde inte känna något som var ut över det vanliga så hon var relativt säker på att benet inte gått av men enda sättet att vara säker på det var att ta en röntgenbild, men hon kände på sig att Lu inte var på humör för det just nu.
”When was the last time you ate?” undrade hon för att ta bort fokuset från det ömmande revbenet medan hon jobbade med det. Jean hade noterat att Lu verkat lite blek om nosen och slö, något som ofta tydde på lågt blodsocker.

"It gave me a fright anyway" sa Ad, vilket var en underdrift. Hon hade inte kunnat föreställa sig att hon skulle reagera så extremt. Det var ju inte första gången hon varit med om en krissituation. När X-Men tagit med henne på uppdrag kunde hon oftast hålla huvudet kallt, bete sig professionellt och sansat. Det här hade varit annorlunda, en våldsam ångest tycktes ha slagit ut all rim och reson ur henne. Nu när allt lugnat sig fanns en massa förvirrade känslor kvar - varför kände hon så starkt just för Savannah? Hur länge hade hon känt så? Ad kände sig också utmattad, hon skulle inte ha något emot att somna där hon satt, med huvudet i händerna på den andra kvinnan... fast det kanske inte var den mest ideala sovställningen.

Lu bet samman käkarna hårt medan Jean gjorde sin varsamma undersökningen. Den rödhåriga kvinnan grep därefter tag om hennes arm och lindade upp det gamla bandaget.
"At breakfast" svarade Lubaya. "We were about to eat when all this happened."
"Well, you need a good meal before settling in for the night" ansåg Jean. Hon betraktade såren som nu blivit synliga och torkade varsamt bort lite torkad blod från pälsen. "I don't think there's any point covering it up again, actually. Not since the metal will be gone tomorrow."
Lu betraktade den sårade, metallsvepta armen med tydlig lättnad. Tanken på att hon snart skulle slippa det ovälkomna stycket var det mest upplyftande med hela den här dagen.
"Do you know where Logan is?" undrade hon, när det plötsligt slog henne att hennes reskamrat inte synts till på en stund.
"He and Mr. Stark went to shut down some of the wiring" förklarade Hank.

Ögonlocken började kännas väldigt tunga och hon blinkade när hon försökte hålla ögonen öppna. Hon kände den mjuka pälsen under sina fingrar och log för sig själv. Hon försökte fortfarande pussla ihop minnesbilderna hon hade från kvällen. Pulsen ökade något varje gång hon återvände till blixtnedslaget. Hon hade aldrig känt sådan energi innan, aldrig trott att hon kunde hålla så mycket energi inom sig. Det kändes som att hela hon var i uppror. Hon behövde sova, samla tankarna.
- I think i need to sleep… sade hon sömnigt och slöt ögonen trots att hon försökte hålla dem uppe.

Jean såg till Hank då denne nämnde Logan och mr Stark, och hennes tankar började vandra till Scott och vad han hade för sig. Om hon kände honom rätt så hade han tagit på sig att stänga av köket och påbörjat uppstädningen. Jean tittade noga så att inte någon smuts kommit ned i såren men de verkade redan ha läkt relativt bra och de blödde inte längre. Enda bekymret var att metallen kunde ligga och skava men hon trodde inte att det skulle vara något problem eftersom den skulle avlägsnas dagen därpå.
”Don’t overwork youself” säger Jean till henne och ser på henne med en bestämd blick. ”No hard excersises or heavy lifts until that fracture is healed.”

Kurt såg bort till Ad och den nu till synes sovande kvinnan. Han gick försiktigt fram till Ad och lade en hand mot den vita lejoninnans axel. ”Maybe we should let her sleep now, Kätzchen” sade han tyst och såg från Savannah till Ad.

Hur definierade hon hård träning? Lu hade ingen lust att dra ner på sin träningsregim, den var en sådan naturlig vana. Men hon visste att det bara skulle ge utdragna problem om hon inte lyssnade på kroppen när den sa ifrån, särskilt när det fanns en skada som kunde förvärras.
"Fine" svarade hon kort.
"Come on, I'll show to the other kitchen and we'll get you something to eat" föreslog Hank med ett vänligt leende. Det lät bra i hennes öron, när hon ätit kunde hon bestämma om hon ville sova eller ej. Det började bli ganska sent och hon hade för vana att sova många timmar, men det var inte varje dag hon besökte New York-institutet. Hon tackade Jean och följde därefter med Hank ut ur rummet.

Ad ville hålla om Savannah och ligga kvar hela natten. Hon märkte hur Savannahs andning blev tyngre, det var uppenbart att sömnen letat sig ifatt henne. Ändå flyttade sig inte Ad, värmen kändes så betryggande. När Kurt ställer sig intill vill hon först inte reagera.
"Ah don't wanna leave her" svarade hon tyst.
"You can stay up here if you wish, but you need to leave her be and not disturb her. Besides, you could do with something to eat and maybe some sleep" påpekade Jean. "Especially if you're gonna be able to transform back into human form."
Med viss motvilja lyfte Ad försiktigt bort huvudet och tassarna från britsen. Kanske borde hon samla tankarna en stund, sedan komma tillbaka? Hon tänkte hur som helst inte lämna Savannah kvar ensam hela natten, men det pågick ett sådant tumult inom henne.
"Alright... ah think ah'll go 'n see what Logan and the Tin Man are up to" mumlade hon. Det kunde kanske få henne på andra tankar.

Jean såg mellan Kurt och Ad men förflyttade sedan blicken till den sovande kvinnan. Hon var glad att Savannah kunnat somna på egen hand så hon inte behövt använda sömnmedel. Hennes andning verkade regelbunden nu men Jean kände att det var bäst att lämna kvar syrgasen tills morgondagen för att vara på den säkra sidan. Det var fortfarande mycket hon behövde göra innan dagen var slut. Hon behövde prata med professorn, se över skadan i Danger Roomet och sedan leta reda på Scott.

"I'll go with you" erbjöd sig Kurt och log uppmuntrande mot Ad och hans tänder såg väldigt vita ut i kontrast mot hans blåa hud. Han visste inte vad som försegick mellan de båda kvinnorna men han kände på sig att Ad behövde stöd för tillfället.

Logan knackade upp låset till elskåpet och öppnade luckan som gnisslade ljudligt. "Havn't been maintained in a while, have it?" kommenterade Tony och flinade snett medan han räckte Logan en ficklampa. Logan tog ficklampan och knäppte igång den, sedan lös han över de olika switcharna för att kunna läsa etticketerna som talade om vilka områden de kontrollerade. När han kom fram till switchen som var för det nedre köket så stängde han av den.
- Hopefully that will do it.. sade han och stängde skåpet efter sig och vände sig sedan till Tony. Förhoppningsvist skulle det inte utbryta några kabelbränder nu när de stängt av elen i det området men risken fanns att skadan sprids sig längre ned i ledningarna.

"As ye wish... Ye can open any tricky doors" svarade Ad.
Hon lunkade bort till dörren som Kurt sköt upp för henne. Han följde tyst efter, osäker på hur han skulle hantera situationen. Borde han försöka avväpna hennes svåra tankar med humor, eller skulle det vara opassande? Det kändes inte riktigt som rätt tillfälle för det.
"That must've been a quick tour you gave Lubaya earlier" kommenterade han.
Ad förstod först inte vad han menade, det kändes som om dagens händelser skett flera år tidigare.
"Oh, right, that. Well, it wasnay much of a tour, really. She wasn't in the mood for company" förklarade Ad.
"Hmm, no. I heard something went on down in the PE-hall, but I couldn't get any details before... this happened."
"Ah'm not sure what went on there. Where did ye go off to then, to miss all the action?"
Snart fann de sig stå i hissen som tog dem ner till källaren.
"Oh, I could tell you, Kätzchen, but it wouldn't be as fun..."
Ad fnös.

"Well yay for us then!" flinade Tony. "We'll be written up in the history books as heroes, for sure."

- Yes, after everything else we've done.. This is what will end up in the historybooks.. flinade Logan mot honom med en lätt retsam ton. Han låste elskåpet och samlade sedan ihop de trasiga propparna han tidigare bytt ut från proppskåpet och slängde dem i en låda som stod på golvet. "So where will our lofty quest lead us next?" undrade Tony med ett alldeles för entusiastiskt flin. Logan såg på honom och log snett.
- We still have to check the rest of the security system, säger han fundersamt och stänger av ficklampan.
- You did check all the wires before right? frågar han och höjer ett frågande ögonbryn mot Tony som ler oskyldigt. "Of course I did, wolvie" han lade armarna ikors över bröstet. "What else would I have been doing down there?"
- You probably tried to hack in to the database to see if we had any security footage from the girls shower room.. kommenterar Logan tillbaka. "You know me far too well.." flinade Tony.

Jean såg efter Kurt och lejoninnan då de lämnade sjukhusvingen. Hon pustade kort ut, det hade varit en lång dag och den var ännu inte över. Hon gick fram till sängen och justerade syreflödet på syrgastanken sedan tog hon varsamt tag om Savannahs handled för att klocka hennes puls. Allt verkade vara normalt. Hon lade försiktigt ned hennes hand på sängen igen och drog sedan varsamt en filt över henne. För ett ögonblick funderade hon på ifall hon borde applicera dropp men hon beslutade tillslut att det inte skulle vara nödvändigt. Hon städade tyst i ordning allt och begav sig sedan iväg mot professorns kontor.

"So... what is Tony Stark doing at the school?" undrade Kurt.
"Ah'm not sure, but ah think it's got something to do with The Brotherhood" svarade Ad bittert.
Kurt övergav genast samtalsämnet, att diskutera Magneto skulle knappast få Ad på bättre humör. Med ett mjukt 'pling' stannade hissen och dörrarna öppnades. Ad kunde genast känna av både Logans och Tonys dofter, de var alltså kvar någonstans här nere. Ad började gå, och Kurt följde efter. De behövde inte gå långt förrän Ad såg klacken på Tonys ena fot som syntes i dörröppningen till ett mindre kontrollrum, hon visste inte mycket mer än att det mesta av elen kunde kontrolleras därifrån. Efter en dags retsamma gliringar kände Ad att det var dags för hämnd. Hon kunde röra sig nästan ljudlöst på sina mjuka trampdynor, så innan Kurt hann avge något ljud för att avslöja deras närvaro smög hon sig fram. När hon var alldeles bakom Tony uppgav hon ett högt rytande. Tony spann ögonblickligen runt, med en hand höjd som om han tänkt skjuta henne med sin inbillade dräkt.
"Not so tough without yer armour, pretty boy" sa hon hånfullt med ett elakt lejongrin.

Logan kunde känna doften av Ad och Kurt så fort de klivit av hissen, sedan hörde han hennes lätta tassande steg men han sade ingenting om det för han misstänkte vad hennes mål var. Han ryckte inte ens till vid Ads rytande utan lyfte bara blicken för att hinna se Tonys reaktion och han skrattade gott åt den.
- She got you there, flinade han mot Tony, som försökte samla ihop sig för att komma med en come-back. Logan torkade av händerna på en gammal trasa och slängde sedan ett öga mot Kurt som hängde kvar ute i korridoren och vände sedan blicken tillbaka till lejonformen av Ad.
- How did it go with that Thompson-girl? undrade han. Han gissade att de hade lyckats urladda henne eftersom de hade kommit ned i källaren efter dem. Hade det varit några problem hade Jean utan tvekan ropat på honom telepatiskt.

"We just left her in the hospital wing, she seemed alright" svarade Kurt.
Ad satte sig och nickade.
"She was able to get rid of the excess energy down here in Danger Room. But she was well out of it, after that" förklarade Ad, med en något tunn röst. Hade hon varit sitt mänskliga jag skulle hon ha bleknat. "Lubaya carried her up to the hospital wing. Jean had do to mind thing to help her into real conciousness... but they say she'll be fine."
Det märktes att Ad inte var helt övertygad om det sista.
"And she didn't hurt anyone?" undrade Tony.
"No... not really. Nothing bad. Were ye able to sort out the kitchen?" Ad såg upp på Logan.

Logan betraktade Ad med en forskande blick, han tyckte att hon hade betett sig konstigt under kvällen och nu verkade hon rätt blek om nosen när de nämnde Savannah. När de istället ändrade ämnet till köket så ryckte han på axlarna.
- Yeah, sort of.. Hank got quite a shock while ridding the appliances of the leftover charge.. förklarade han och slängde ett öga mot Kurt som verkade ovanligt sammanbiten. Var det bara hans inbillning eller var det en ganska spänd stämning?
"We left the cleaning up to, one-eye", flinade Tony och verkade ha samlat sig igen. "But wow, those charges were not to play with.." visslade Tony och skakade på huvudet. "Sure knocked blue-boy on his ass." Logan gjorde en min åt detta och undrade vad som hade hänt om Cyclops istället fått för sig att urladda kylen.

"Jean took good care of him, too, and miss Lubaya. All's well that ends well" fastslog Kurt lättsamt.
Ad grymtade kort till svar. Hon kunde inte riktigt hålla med, det var så mycket som hade hänt den här kvällen och hon kände sig förvirrad.
"The tall chick? What's wrong with her?" undrade Tony förvånat. "Did she get zapped too?"
Det var Kurts tur att se förvirrad ut, han visste inte vad som hänt.
"It was my fault" mumlade Ad. "Ah got zapped, ah knocked Lubaya over. She'll be fine."
Hon hade fortfarande inte hunnit be om ursäkt.
"As nice as this is, it's getting a bit crowded" konstaterade Tony. "Should we take this party elsewhere?"

- You got zapped? How? You okay? undrade Logan och kom på sig själv med att ställa flera frågor på samma gång. När Tony kommenterade att rummet började bli lite för välbefolkat så nickade han medhållande.
- Yeah, might as well.. let's go to the livingroom, should have quiet down by now, kommenterade Logan. Han trodde inte att de skulle få mer gjort i kväll i vilket fall, för mycket hade hänt för att folk skulle kunna fokusera sig ordentligt. Lika bra att varva ned. Tony sken upp vid detta. "Alright, let's go then" han sjasade ogeneret ut Ad och Kurt ur rummet och sedan bort mot hissen. Logan flinade snett och följde lugnt efter men först släckte han och låste dörren efter sig. Kurt såg något förnärmad ut då Tony började sjasa bort dem från rummet så han försvann med ett bestämt bamf och dök sedan upp igen borta vid hissen. Svansen flög upp och tryckte in knappen till hissen. " Sich beeilen" flinade han och lipade åt Tony.

"Oh, aye, 'course! Ah'm fine!" svarade Ad, lite för hjärtligt för att det skulle låta obekymrat.
Kurt rynkade undrande på pannan - det verkade vara mycket som inte blev sagt. Men snart stod han vid hissen och väntade in de andra.
"What did he say? Did he just call me an alien?" undrade Tony och såg från lejonet framför sig till den blå demonen borta vid hissen.
"Aye, that's right. The first insult he'd spring on ye is that ye're an alien" svarade Ad sarkastiskt.
Hon slank in i hussen och satte sig i ett hörn för att uppta så lite plats som möjligt - inte för att hissen hade ont om plats, men hon tog vanligtvis upp mindre yta.

Logan kände på sig att det var något Ad inte berättade för honom. Han betraktade henne undrade och kom sedan på att hon fortfarande var i sin lejonskepnad. Han hade trott att hon bara var i den för att skrämma Tony men han hade förväntat sig att hon skulle transformera tillbaka efteråt. Han tänkte kommentera det men då försvann Kurt och dök upp borta vid hissen.
- I think he told you to "hurry up", flinade han mot Tony som såg från honom till Kurt. "Since when do you speak german?" undrade Tony förvånat.
- Einige von uns lernen, mehr als eine Sprache, schlau Junge, svarar Logan med ett flin. "Ah, sehr gut" pep Kurt upp med ett brett leende. "Okay, that was an insult right?" Tony såg från Logan till Kurt men vände sedan blicken till Ad i hopp om hjälp. De klämde alla in sig i hissen och Kurt tryckte på knappen till rätt våningen. Hissdörrarna stängdes efter dem.

Ad slöt ögonen för en sekund, känslan av den kalla metallen mot hennes svedda tass var fantastiskt behaglig. Trampdynorna var relativt oskadda, men den fina pälsen emellan dem var bränd. Vad hade hänt om hon fått en elchock innan Savannah blivit tillräckligt urladdad? Tanken var skrämmande. Hon såg upp igen när hissen plötsligt blivit full.
"That's what we do here, Tony. Insult guests in German. Ah thought ye knew" flinade hon.
"Do you know how disconcerting it is to see a lion grin?" frågade Tony.
Hon slutade genast att blotta tänder.

Tony såg något buttert på Ad och vände sedan blicken till Logan och Kurt. "I'm on to you" sade han konspiratoriskt och kisade misstänksamt med ögonen. "Oh nein" sade Kurt teatriskt och skrattade då Tony såg ännu mer misstänksam ut. Logan flinade men kommenterade inte, istället sneglade han fundersamt mot Ad som satt i sitt hörn. Hissen stannade och dörrarna gick sedan upp med ett pling. Kurt och Tony klev ur hissen och käbblade sinsemellan. Kurt retades med Tony genom att säga helt vanliga ord på tyska men använde en ton som fick det att låta som förolämpningar. Logan log kort åt dem då de försvann nedåt korridoren, de verkade helt ha glömt bort Ad och Logan. Logan ställde sig i vägen för Ad då hon skulle gå ut från hissen.
- Alright... what's wrong? undrade han och såg på henne.

Hon testade att flexa tassen, sträcka ut klorna, och det värkte genast genom hela benet. Var det musklerna som ömmade efter den kraftiga stöten eller hade metallen lyckats ställa till det på något sätt? Det var omöjligt att avgöra, och hon ville helst inte tänka på det. Hur det än låg till var det ett problem som låg utanför hennes kontroll - något hon avskydde.
Ad lyssnade uppmärksamt till Kurts retsamma ord för att se hur många hon själv kunde förstå. Hon skulle just gå ut ur hissen när Logan plötsligt ställde sig ivägen.
"What?" fräste hon och tittade upp på honom med sina isblå ögon.
"What're'ye on about? There's nothing wrong with me, butt out of it" svarade hon irriterat, och knuffade hans ben.