Peaceful Friday evening, my ass.

Väl inne i sjukhusvingen hjälper Logan försiktigt ned Lubaya på en brits och mrs. Brown stänger dörren efter dem, för att stänga ute nyfikna blickar. Logan tar ett steg tillbaka för att hålla sig ur mrs. Browns väg. Mrs. Brown går fram till Lubaya och lyser henne i ögonen för att betrakta pupillernas reaktion till ljuset. "Pupil activity normal" noterar hon och lägger i från sig den lilla ficklampan. Därefter går hon runt Lubaya så att hon får en bättre överblick av såret. "Bring me that tray" beordrar hon Logan och gör en gest mot en bricka som står på ett bord, på andra sidan rummet. Logan ger henne en blick men hämtar utan ett ord brickan och ställer den på bordet bredvid britsen. Mrs. Brown tackar honom inte utan fortsätter undersöka såret. Hon tar upp en flaska med desinfektionsmedel och en bomullstuss som hon applicerar vätskan på. "This might sting a bit" varnar hon Lubaya innan hon varsamt börjar torka bort blod och hår från såret.

Lu ville inget hellre än att lägga sig ner på britsen och sova, eller ännu hellre supa ner sig och höra vad Logan hade att berätta om sin frånvaro. Men nu var inte tid för sådant, nu skulle den nitiska Mrs. Brown sköta det alltför ömma såret. Lu uppskattade inte att bli lyst i ögonen, hennes instinkter sa till henne att vrida bort huvudet och hugga efter kvinnans hand, men hon gjorde varken eller. Lu kunde bara föreställa sig vad Logan tyckte om att bossas runt på det sättet, men det var Mrs. Brown i ett nötskal.

Lu gav inte ifrån sig så mycket som ett pip när den äldre kvinnan började rengöra såret. Men hon bleknade lite om nosen, och höll käkarna tätt sammanbitna. Hennes ena hand grep hårt om lakanet på britsen.
"It isn't pretty. My, my, girl, what have you been up to" suckade Mrs. Brown irriterat. "I would say it needs a bit of taping to shut the worst gap, but I'm not sure that's wise on fur" resonerade hon, mest för sig själv tycktes det.

Logan noterade hur obekväm Lubaya verkade vara och lade en lugnande hand på hennes, som greppade så hårt om lakanet på britsen. Mrs. Brown gav ingen indikation till att hon ens visste att han var där i rummet tillsammans med dem eller så totalt ignorerade hon honom, han visste inte vilket men brydde sig inte speciellt mycket egentligen.
Mrs. Brown suckade för sig själv och betraktade såret fundersamt sedan studerade hon verktygen hon hade till handa på brickan. "I think I will simple have to shave a part of the area round the wound to be able to use the tape" observerar hon som för sig själv men också för att förklara för Lubaya vad hon tänker göra. Hon tar upp en liten burk av raklödder och sprayar lite i handen, som hon sedan arbetar ihop till ett skum innan hon varsamt men bestämd stryker ut det strax runt det öppna såret.

Lu gjorde sitt bästa för att försöka slappna av, men det var svårt. Hon försökte tänka på något trevligare, men smärtan gjorde sig gärna påmind.
"O-okay..." stammade hon tveksamt fram när Mrs. Brown bestämde sig för att raka. Nog för att det inte skulle synas så mycket under hennes vanliga hår, men i vanliga fall fanns det inga ställen på kroppen hon rakade. Vad var poängen när allt var täckt av päls? Hon vände handen och kramade om Logans när Mrs. Brown strök runt raklödder. Hon rös i hela kroppen när de skarpa rakbladen sedan gled runt såret. Det svartnade nästan för hennes ögon, men hon fann sig snabbt igen. Hon muttrade några bittra ord på swahili.
"Cursing won't help you, Miss Hertz" sa Mrs. Brown.
"It is Lubaya, not Hertz" mumlade Lu, mest för sig själv.

Logan kramade lugnt tillbaka om Lubayas hand och övervakade mrs. Brown noga då hon arbetade med Lu's sår.
"So you've changed your name to only Lubaya then" kommenterade mrs. Brown, inte som en fråga utan mer som ett faktum. Hon rakade bort så mycket som hon bedömde nödvändigt, hejdade sig sedan ett ögonblick för att överskåda sitt arbete och rakade sedan bort några strån till innan hon lade ifrån sig rakhyveln. Hon tog upp en ny bomullstuss, dränkt i desinfektionsmedel, och baddade försiktigt runt såret för att få bort det sista av raklöddret. Medan medlet avdunstade klippte hon upp lagom långa längder av tejpen och satte dem på kanten av brickan. När huden runt såret var torrt, knep hon ihop såret mellan tummen och pekfingret och använde den andra handen till att sätta fast tejpbitarna. När hon var nöjd, backade hon ett steg och beskådade sitt arbete. "That will do, but don't go scratching it", manade hon Lubaya.
Mrs. Brown ställde sig framför Lubaya och höll upp en penna framför henne. "Follow the pen with your eyes", beordrar hon samtidigt som hon sakta börjar röra pennan fram och tillbaka framför hennes ansikte. "You feel any nausea at the moment? Any blackouts?"

"Hertz is a formality, the name is not mine" svarade Lu, fortfarande mumlandes.
Mrs. Brown svarade aldrig på detta. Medan hon fortsatte att arbeta metodiskt fokuserade Lu blicken på en punkt borta på väggen. Det kändes som en evighet innan behandlingen var klar. Plötsligt stod Mrs. Brown framför henne med en penna. Lu fick blinka flera gånger innan hon kunde fokusera på den, men sen gick den att följa. Hennes ögonrörelser var något ryckiga.
"I never passed out, no. I was sick outside, but it has gotten better" svarade hon.
"Hm..." Mrs. Brown lät skeptisk. Hon vände sig plötsligt mot Logan med en skarp blick.
"Were you there at the time? No loss of conciousness? Any odd behaviour?" frågade hon uppfordrande.

Logan ryckte nästan till då mrs. Brown plötsligt vände sig mot honom och dessutom tilltalade honom.
- No, I mean yes. I was there at the time but she did not lose consciousness or act out of the ordinary.. förklarar han kort.
Mrs. Brown betraktade Logan dömmande och snörpte på läpparna i en min som fick honom att tro att hon inte trodde honom sedan vände hon sig bryskt till Lubaya igen.
"You don't seem to have suffered any severe damages to the head but you have suffered a mild concussion" informerar hon Lu samtidigt som hon börjar plocka ihop de använda bomullstussarna och skruvar tillbaka korken på flaskan. "You will most likely feel slight nausea and suffer headaches for at least a week to come." Hon lägger metodiskt de använda bomullstussarna i en soptunna, den använda rakhyveln slänger hon i en annan tunna och ställer sedan tillbaka brickan där Logan hämtade den. "I suggest that you take plenty of bedrest and avoid brightly lighted areas" fortsätter hon informera och kontrollerar att det fortfarande finns medel kvar i flaskan, innan hon torkar av den med en sanitär trasa och ställer tillbaka den på brickan. "If the nausa or headaches should get worse OR if you should pass out come directly to me" beordrar hon Lubaya och ger henne en skarp blick. "As of now I can do nothing more for you I'm afraid.. Get back to your room and try to sleep" och med de avvisande orden vänder hon ryggen åt dem och verkar helt ha raderat dem ur sin sinnesnärvaro.
Logan ger henne en kalkylerande blick men väljer att inget säga, han vänder sig istället till Lubaya och sträcker ut en hjälpande arm.
- Come, let's get you to your room..

Den söta, kemiska doften av raklöddret stod som en krona kring hennes huvud. Det här var inte vad hon planerat för kvällen.
"I can not sleep yet" konstaterade hon. "I still feel a bit sick, I do not want to throw up in my sleep."
Dessutom ville hon inte sova än, vilket var ovanligt för henne som annars kunde sova bort större delen av ett dygn. Men hon hade inte bränt så mycket energi idag, förutom de sista timmarna, så hon kände sig inte riktigt slutkörd ännu. Huvudet värkte visserligen, men det fanns det tabletter för.

Lu lät Logan hjälpa henne upp. Hon var inte lika svag i knäna längre, men ännu inte helt stabil. Hennes långa kropp verkade inte riktigt veta var den ville.

- Okay, han nickar och stödjer henne upp från britsen. Hon verkade inte fullt lika vinglig längre men han höll sig ändå nära henne så att hon kunde ta stöd mot honom om det behövdes.
- I should probably change into something less.. bloody.. han ler snett och kastar en blick ned på sig själv. Det var ingen bra idé att traska omkring på skolan i blodiga kläder, rykten spred sig snabbt och växte snabbt till något mer extremt än vad som verkligen hänt.
Han öppnar dörren och slänger ett öga ut i korridoren, det såg lugnt ut för tillfället, inga elever i närheten.
- You wanna go out and get some fresh air? undrar han och ser på henne.

Lu tog några prövande steg mot medicinskåpet, benen bar henne i alla fall. Där plockade hon fram ett par tabletter, ganska milda sådana, om hon skulle få för sig att dricka något alkoholhaltigt. Det sista hon behövde var en skadad lever ovanpå allt, men hon kände inte att hon orkade bry sig så farligt just ikväll.
"Well, if you go change I will just take some tablets" föreslog hon. Hade Logan fortfarande tillgång till samma rum som sist? Hade han kläder där? Det var synd att helandeförmågan inte bet på kläder. "And if you have something stronger than a beer, please bring it. I will meet you outside."
Hon hällde upp lite vatten åt sig själv för att lättare kunna svälja två tabletter.

Logan följde henne med blicken då hon trevade fram till medicinskåpet.
- Sure thing, I'll meet you on the backporch in about fifteen minutes.. Med en sista blick kollar han att hon verkligen är förmögen att navigera sig själv utan stöd innan han försvinner ut i korridoren. Han gick i samma tankar som Lubaya, fanns hans gamla rum kvar? I sådana fall borde det finnas lite kvarlämnade kläder sedan sist han var där. Han följde korridoren en bit och gick sedan upp på övervåningen via första bästa trappa. Trots att det hade varit ett tag sedan han sist var där så kunde han vägen till rummet som tidigare varit hans. Utanför dörren stannar han upp och vädrar lite i luften, inga främmande dofter kom från rummet. Han spänner öronen och lyssnar efter ljud innefrån men allting verkade stilla. Med en prövande hand vrider han om handtaget och öppnar dörren. Han tar ett steg in i det dunkla rummet och ser sig om. Det var ingen tvekan om att rummet stått tomt för en tid, ett tunt lager av damm täckte ovansidan på byrålådan och det lilla bordet som prydde rummet.

Det kändes konstigt att vara tillbaka i sitt gamla rum. Han drar ut den tredje lådan i byrån och upptäcker till sin glädje att hans kläder fortfarande finns kvar. Det fanns inte mycket kläder att välja mellan men han drar fram en vit t-shirt och skjuter igen lådan efter sig. Han fumlar efter lampknappen i det lilla badrummet, som hör till rummet, och sluter snabbt ögonen då det skarpa skenet svider i hans ögon. Han lutar sig mot handfatat och betraktar sin reflektion i spegeln. En del torkat blod snirklade sig fortfarande upp längs hans hals. Han suckar och vrider på kranen och låter vattnet rinna ett tag innan han fyller en kupad hand med vatten, som han sedan gnider mot halsen för att tvätta bort blodet. När han är säker på att allt blod är borta drar han av sig den blodiga t-shirten och låter den falla på en hög på golvet. Han kollar sig en sista gång i spegeln för att vara säker på att inget blod från tröjan smetat av sig på honom innan han drar på sig den rena t-shirten. Han släcker badrummet efter sig och är påväg ut genom dörren på han kommer på att Lu bad honom ta med något starkare att dricka.

Han stannar upp i dörröppningen och slänger en blick in i rummet, sedan går han fram till byrån igen och drar ut den översta lådan. Gömd bland strumpor och underkläder ligger en halvdrucken whiskeyflaska.
- I guess this will do.. mumlar han för sig själv och ler snett innan han försvinner ut ur rummet och stänger dörren efter sig.

När Logan gått föll tystnaden snabbt och Lu gav sig själv en stunds vila. Det pulserade i huvudet, men den värsta smärtan hade passerat. Inte tack vare tabletterna, de hade inte hunnit verka ännu. Nog skulle det kännas bättre till dess hon gick och la sig. Det var en tröstande tanke, och den ledde henne ut ur rummet. Hon gick nära väggen för att kunna ta stöd av den när benen inte riktigt ville följa med. Men det gick på det hela taget bra att navigera sig genom de mörka korridorerna. På vägen passerade hon ett mindre grupprum där dörren stod öppen. Innanför satt en liten flicka och la pussel. Lu visste sedan tidigare att den här flickan hade udda sovvanor. Det ömmade hennes hjärta att se henne så ensam i natten. Lu stannade upp och knackade mjukt på dörrkarmen.
"Are you alright?" frågade hon.
Flickan såg upp och stirrade på Lu med sina lätt fluorescerande ögon. Hon nickade sakta.
"And you? Jake said you were bleeding... and that Mr. Logan carried you inside."
Lu log.
"I am fine. I hit my head, that is all" förklarade hon. "And I could walk by myself" tillade hon med ett snett flin.
Flickan log försiktigt hon också. Lu fortsatte gå, ville flickan ha sällskap brukade hon be om det. Nu hade ju dessutom Lubaya ett bestämt möte. Strax stod hon vid den bakre entrén och öppnade dörren tyst och försiktigt för att inte Mrs. Brown skulle komma störtande.

Ute var det stjärnklart och ganska kyligt. För Lu var det precis lagom att hennes päls skulle kunna hålla henne varm och hon söp in flera djupa andetag av den klara luften. Logan hade inte kommit ännu, men det borde väl ske när som helst. Under tiden valde hon en sittplats bredvid poolen. Vattnet var stilla och upplyst underifrån, det gav ett vackert sken åt platsen.

Logan gick lugnt ned genom korridoren och betraktade sin omgivning. Det var inte mycket som hade ändrats och de flesta elever verkade sova redan. Med lätta steg går han ned för trappan och leder stegen mot dörren till baksidan. Han öppnar dörren försiktigt och stänger den varsamt efter sig. Väl ute på trappan drar han ett djupt andetag och andas sedan långsamt ut. Kylan får hans andedräkt att forma ett moln framför hans mun. Lubayas doft låg tjock i luften så han visste att hon hunnit dit före honom men att han inte låtit henne vänta speciellt länge. Han sveper med blicken längs uteplatsen och får syn på henne borta vid poolen.

Med lätta steg går han ned för trappan och bort mot henne.
- Hey.. säger han till henne och räcker henne whiskeyflaskan.
- Brought you something refreshing, ler han snett mot henne. Han sätter sig ned bredvid henne och betraktar ljuset från poolen som dansar på vattnet.
- Didn't bring any cups, but I figured you're a big girl and don't mind sharing a bottle..

"Oh, you are my saviour!"
Hon suckade förnöjt och sträckte på sig - försiktigt för att inte sträcka på det nytejpade såret. Tabletterna hade börjat verka lite nu, huvudvärken hade lättat en smula.
"I have shared your germs enough times by now. Besides, it is not like you carry any diseases, you lucky dog."
Vid det sista ordet hajade hon själv till. De hade ju en historia bakom sig, att bli kallade för hundar. Men så hade hon ju inte menat det, vilket Logan säkert förstod. Hon tog emot flaskan, plockade av korken med ett tillfredsställande 'plopp' och tog en ordentlig klunk. Det brann i halsen, som kändes rå och sliten efter det tidigare kräkkalaset, men det värmde skönt.

Då hon nämner ordet dog stelnar han märkbart till, ordet håller uppenbarligen en djupare mening för honom, men slappnar snabbt av igen då han vet att Lubaya inte menar något med det. Hon har ju trots allt erfarat samma upplevelse som han själv varit med om vad det gäller den fronten.
- Yeah, I'm a lucky dog... säger han kort men ler ändå snett. Logan vänder blicken till henne och tar flaskan från henne då hon svept en klunk.
- So what have ya been up to, kiddo? flinar han innan han sätter flaskan till läpparna och sveper en klunk. Whiskeyn brände härligt hela vägen ned till magen och han suckade förnöjt för sig själv.

Lu lät den söta eftersmaken försvinna innan hon började tala igen.
"Not much" konstaterade hon efter en stunds eftertanke. "I have only a few classes, but they are quite challenging. I have been helping some of the younger students, they have asked me to fill in during some PE classes. There was also a big seminar out of town about mutants. I was asked to give a speech, it was even more frightening than tonight."
Hon skakade på huvudet. Det var framför allt att se så mycket människor på en och samma gång som gjorde henne nervös. Inför hundratals ögon förväntas säga bra saker... plötsligt var hennes brytning allt för uppenbar. Mannen på första raden som såg rent av skärrad ut över hennes uppenbarelse. Men det var en bra erfarenhet, och hade varit mycket uppskattat.
"All very dull, almost normal. How about you?"
Hon såg forskade på Logan. Hon hade hört talas om upptåg X-Men hade varit ute på sista tiden, men vem som deltog i dessa brukade sällan vara klart när historierna kom ryktesvägen. Hade han kanske varit ute på egna äventyr?

- Glad to hear that you're doing good, ler han och sveper ännu en klunk av whiskeyn. Den kalla luften gjorde att huden på hans bara överarmar knottrade sig, men det var inget han brydde sig om. Kyla berörde honom inte speciellt mycket, det var inte som att han behövde oroa sig för att förfrysa eller få köldskador. Han kändes hennes ögon på honom och han gav henne en kort blick innan han såg ut över poolen.
- Well.. Han tystnar för en stund och låter tankarna vandra till händelserna det senaste året.
- I've been a good dog and tried to track down a mutual friend of ours.. utan att säga något mer, hon skulle förstå precis vem han syftade på, räcker han flaskan till henne igen.

Det kändes som om en isklump lagt sig i maggropen på henne. Det kändes som en evighet sen de båda dragits iväg på ett högst ofrivilligt uppdrag, samtidigt var känslorna kring det fortfarande ömma och i rörelse.
"And...? Did you find anything yet?"
Lubaya var säker på att Alfas team måste rört på sig vid det här laget. Men lokalerna stod kanske kvar... eller så hade de stannat, i en naiv övertygelse att Logan inte skulle hitta dem. Vad skulle han sedan göra när det skedde? Eller hade han redan spårat dem? Lu visste att Logan hade ett mycket blodigt förflutet, mer än så behövde hon inte veta. Hade han död i sinnet? När så många andra fallit för hans raseri förtjänade väl inte Alfa något mindre. Hon var väl ond och samvetslös om någon... ändå kunde Lu aldrig se sig själv ha ihjäl henne. Det var inte hennes roll här i livet.

- They are thorough, I can give 'em that, säger han med en ovanligt samlad stämma när det kom till ämnet. I flera månader hade han försökt hitta tillbaka till platsen där han och Lubaya först träffat kvinnan som kallade sig själv Alfa. Att tänka på henne fick blodet i honom att sjuda och han knöt hårt en näve som knakade märkbart.
- I finally found the warehouse they took us to and it led me to an underground facility, fortsätter han medan han låter blicken glida över poolens stilla vatten.
- They had cleared it out of course but I could still pick up her scent, stinking up the place.. But it was very faint. They probably packed up their stuff as soon as we found that guy out in the forest... Han gick inte in på detaljer hur han hade gått till väga för att hitta platsen, det var något han visste att hon inte skulle vilja höra om. Out of us two, I am the animal tänker han för sig själv och lyfter blicken till den stjärnklara himlen.

Hon rös, och plockade upp flaskan. Det kändes ofattbart för henne att vissa människor kunde välja att göra ont, särskilt som en karriär. Ondska var förstås något subjektivt, men Alfa var säkert väl medveten om att hennes livsval var allt annat än goda. Vad hade lett den där kvinnan in på något sådant? Lu tog ett par klunkar till, väste lite åt styrkan och ställde ner flaskan igen.
"Have you been on the road this whole time, or have you been at the other school?"
Lu undvek medvetet att fråga mer om Alfa. Minnena väckte bara ilska och ångest, dessutom ville hon inte veta vad Logan hade för planer.

- Yeah, me and the road, svarar han kort och lutar sig tillbaka på armarna.
- Charles only got in contact with me last week, havn't heard from any of the others for a long time now.. Logan greppar flaskan Lubaya ställt ifrån sig och dricker en djup klunk och smackar sedan fönöjt.
- I figured Charles wanted me to socialize with other people and that's why he sent me here.. förklarar han kort och sätter ned flaskan mellan dem. Logan låter tystnaden falla mellan dem för en stund, det var skönt att bara kunna vara tyst i någons närhet utan pressen att behöva prata.
- I dreaded it would be boring but that won't be the case with you around, flinar han retsamt åt henne.

En lätt vind svepte över markerna och krusade vattenytan. Det kluckade försiktigt om vattnet, tystare än mänskliga öron kunde uppfatta. Tystnaden var inte tyst, det var det som gjorde den rofylld. Lu sa inte heller något på en stund. Hon kunde känna whiskyn påverka henne lite, världen kändes liksom... mjukare, rundare.
"I say you are the trouble bringer. Admit it, you paid those guys to come barging in, just so you could act the hero" flinade hon och gav honom en pillemarisk blick. Så var ju självklart inte fallet, men det hade varit osedvanligt tyst och lugnt tills nu ikväll när han återvänt.

- Anything to get you to cry over my dead body again, flinar han brett och lägger en arm om hennes axlar.
- Didn't know you had such feelings for me, kiddo.. I almost started tearing up myself.. säger han retsamt och skrattar en aning åt minnet. Allt hade ju förstås varit ett arrangerat skådespel men Logan hade faktiskt blivit överaskad av vilken bra skådespelerska Lubaya var. Så nu kunde han inte låta bli att retas med henne och antyda saker.

"Oh, do not start. You are always imagining things,you" fnös hon, fortfarande flinandes.
"You will notice I did not say anything this time you got yourself shot. There is never any point in crying over you, you pop back up before anyone realizes you are gone. Annoying."
Hon himlade med ögonen och tog en till slurk.

- Don't try to deny it, flinar han och kramar om hennes axel med handen.
- The only reason you didn't start crying over me this time was beacuse you was hit in the head and couldn't comprehend the situation.. han snodde snabbt flaskan från henne, när hon började dricka ur den, och ställde sig upp.
- And for that matter, we don't want you to be too easy, retas han vidare och tar en snabb klunk av flaskan och dansar undan en bit för att undvika det slag han förväntar sig att hon ska rikta efter honom.