Time heals all wounds?

Ororo for ned på huk jämte den livlösa kroppen och tryckte fingrarna till punkten precis under käken där den stora blodådern gick. Ett mycket svagt bultande kändes mot hennes fingrar och förde sedan en hand till hans kind.
"Remy? Can you hear me?" Mannen gav henne ingen respons så hon lyfte försiktigt på hans egna ögonlock för att kontrollera pupillerns reaktion. Då pupillern inte reagerade till ljuset så växte en oroad fåra i hennes panna och hon hukade sig närmare medan hon vände örat mot hans mun för att lyssna efter andetag. Andetagen fanns där men det var knappt att dem var märkbara.
"Ororo, what's wrong?" Scott kom klättrande över lådorna som låg utspillda på golvet och stannade sedan bredvid hennes hukade form och den livlösa kroppen på marken. Storm ignorerade honom och sökte istället över Remys kropp efter sår av något slag men han verkade vara helt oberörd.
"Storm?" Scott hukade sig ned och lade en hand på hennes rygg och hon satte sig då upp och blickade ned på mannen på golvet.
"I can't find a mark on him..." sade hon något bekymrat. "And he's not responding.."

Kurt fortsatte att skyffla undan lådorna och började sedan mödosamt att resa upp hyllan som landat över den vita lejoninnan. Jean kom snart till hans sida och hjälpte till att resa den tunga metallställningen så att de kunde dra bort den från den utslagna kvinnan.
"Adnaurian" Jean sjönk ned på knä jämte den vita gestalten på golvet medan Kurt fortsatte dra undan lådor.

Scott såg bekymrat på Remy och klev över på hans andra sida. Han studerade den livlöse mannen noga, kände med hand längsmed ryggen och såg på golvet runtomkring efter spår av blod.
"Do you think it could be that Thompson girl again? Same as with Stark?" undrade Scott.
"Maybe... But I hope not, he's still in a coma, isn't he?"
"Yeah... Let's ask Jean to have a look at him. Hopefully the school's equipped enough to handle it, otherwise we'd have to move him to a regular hospital."

"Her leg's bleeding" påpekade Kurt när han frigjort lejoninnan från alla lådor.
"Her head too, and some on the back of her neck, but none of it's very deep" konstaterade Jean. "The head looks much worse than it is. It would've been even more so if she'd been in human form."
Scott ropade på Jean.
"See if you can get her to wake up, I'll be right back" bad Jean och började röra sig mot de andra.
Kurt såg ner på den vita lejoninnan med viss oro. Ad brukade vanligtvis inte ha några större problem att hålla sin animaliska sida i schack, men i sin lejonform gick det ibland överstyr. Han hade Lubayas attack i färskt minne, så det var med viss tvekan han försökte väcka henne.

Jean gick med raska steg mellan de hyllor som fortfarande stod upp men var sedan tvungen att klättra över bråten på golvet för att kunna ta sig till sina kollegor.
"What's wrong?" undrade hon och såg mellan Scott och Ororo som såg bekymrade ut.
"The pupils are not reacting to the light" svarade Storm, vilket var nog för att oroa Jean. Hon satte sig på knä bredvid mannen på golvet, de båda andra flyttade på sig för att ge henne rum. För att bekräfta det Storm sagt så lyfte hon på ena ögonlocket och såg att pupillern mycket riktigt inte drog ihop sig som den skulle. Hon lutade sig lite närmre och blåste lätt på det blottade ögat men inte ens det medgav en instinktiv ryckning från kroppen. Scott och Ororo betraktade henne under tystnad medan hon satte händerna pa vardera sida om Remy och lutade sig ned så att hon tryckte örat mot hans bröst. Hjärtat slog där inne men hon tyckte att det lät ansträngt, lungorna verkade inte dra in luft som dem skulle heller.
"He needs oxygen and probably help breathing" sade Jean med en stel min och satte sig upp.
"Do you think Ms. Thompson could've zapped him?" undrade Scott med en blick på Gambit.
"I can't rule it out but I can't say for sure either.. but now we need to get him to the plane." Det fanns syrgas och en manuell respiratorpump i X-jeten.

"There was a stretcher out here" förklarade Storm och kom snabbt på fötter. "Next to some medical supplies, probably a first aid-kit for emergencies in the mall."
"Or we could have Kurt teleport him on to the jet" föreslog Scott. "If it's safe to teleport him in this state, that is..."
"I'm not sure... It could too big of a strain in this condition. Or I'd carry him using telekinesis. Might work better on Adnaurian, in case she doesn't wake up."
"How is she?" undrade Scott, medan Ororo hämtade båren utifall.
"Unconcious, bleeding, but nothing severe. She's in her lion form which makes it more difficult to move her."

"Ad, can you hear me?"
Kurt la hand mot lejoninnans framben och skakade henne varsamt. Trots upprepade försök hade hon ännu inte vaknat.

Ororo letade rätt på båren som hängde uppmärkt på väggen ute i korridoren, bredvid ett första hjälpen-kit. Då hon inte visste om kitet behövdes så lät hon det hänga kvar och återvände därför endast med båren som hon lade ned på golvet bredvid den till synes medvetslösa mannen.
"Me and Ororo can give the stretcher a try, you go and help Kurt with Adnaurian" tyckte Scott och Jean nickade medhållande åt detta. Det var bättre att ta det säkra före det osäkra, de visste inte exakt vad Gambit råkat ut för eller hur teleportering skulle påverka hans nuvarande tillstånd. Och eftersom Ad fortfarande var i sin lejonskepnad så skulle Jean behöva all energi hon kunde musta för att flytta den stora kroppen härifrån och upp till planet på taket, om denne nu inte vaknade.
"Call on me if you need any help" bad Jean och såg mellan de båda, hennes blick stannade kort vid Gambit på golvet innan hon rörde sig bort till Kurt och den vita lejoninnan. Ororo och Scott diskuterade kort bästa sättet att flytta över kroppen till båren och ställde sig sedan vid varsin ände. Scott tog huvuddelen, då han var den starkare av dem båda, medan Ororo tog fötterna som inte var fullt lika tunga som överkroppen. Hon tog ett stadigt tag om benen medan Scott drog sina armar under Remys. Med en nick lyfte de sedan samtidigt och förflyttade kroppen upp på båren. Ororo pustade och rätade på sig, att bära tunga saker var inte direkt någonting hon var van vid och Remy var inte en liten man. Förhoppningsvist skulle de med gemensam ansträngning kunna ta sig till taket.
"I believe there's an elivator going to the top floor.. but then we need to take the stairs to the roof." sade hon eftertänksamt. Det skulle i alla fall minimera kraftansträngningen betydligt.

"I think I saw a sign for a freight elevator" nickade Scott. "Just outside in the hallway. It would be large enough to lay him down as we go up. Let's go."
Scott tog den främre delen av båren, det fanns bra grepp som tillät att han gick framlänges utan större svårigheter. Ororo lyfte den andra änden, det var visserligen tungt men betydligt lättare att hålla uppe båren än en otymplig kropp. Scott ledde dem runt den värsta bråten bort till dubbeldörrarna och ut i hissen. Turligt nog krävdes ingen inloggning eller nyckel för att använda den, dörrarna gled upp med ett gnissel och de såg till sin lättnad att den gick till översta våningen. Då var det bara trappan till taket kvar sen.

"Any response?" undrade Jean när hon närmade sig Kurt.
"Nein" svarade han tungt. "She's breathing fine, but she hasn't moved or said anything."
"The other two are taking Remy upstairs, he appears to be in a coma. I'll carry Ad, you should get up there."
"But I could teleport Ad, it would be quicker."
"It could be risky, let's not take any chances. You go ahead and get the oxygen out, prepare everything for Remy up in the jet."
Kurt nickade kort och med en sista blick på Ad försvann han i ett rökmoln. Jean gjorde också ett försök att väcka lejoninnan, men fick ingen respons. Hon reste sig och lade allt fokus på att lyfta den vita kroppen. Det var en otrolig viktskillnad gentemot den mänskliga Ad och det tog tid innan hon tyckte sig ha ett stadigt grepp. Därefter gick det snabbt, Jean kunde förflytta den svävande figuren framför sig mot korridoren. Hon beslöt sig också för att använda hissen, hon tryckte på knappen när hon var säker på att de andra kommit upp.

Hissen var turligt nog tillräckligt stor så att de utan problem kunde få in båren. De gick in i hissen och Scott lyckades sedan balansera handtaget med en hand medan han snabbt tryckte in knappen till den översta våningen. Eftersom det skulle vara en kort resa så valde de att inte sätta ned båren på golvet då det skulle krävas mer energi att lyfta upp den igen än att hålla den uppe under resan i hissen. Dörrarna gled sakta igen med ett gnissel och hissen började sedan röra sig uppåt med ett elektroniskt surr. Ororo lutade sig bakåt för att få visst stöd av räcket som satt på väggen i hissen, det underlättade vikten en aning. Med ett dovt pling nådde de rätt våning och de manuvrerade då ut genom dubbeldörrarna och fortsatte sedan vidare till trapphuset som ledde till taket. Den här biten var något trångligare för dem att ta sig upp för då trappan var rätt smal men som tur var, var det bara två trappor upp till taket. Kurt väntade otåligt på dem när de väl anlände till planet. De satte försiktigt ned båren på golvet och Ororo trädde sedan försiktigt bandet till syrgasmasken över huvudet på Remy och placerade därefter masken över mun och näsa. Jean hade nämnt att han eventuellt kunde behöva hjälp med andningen så hon letade fram ett stetoskop och drog sedan upp hans tröja en bit så att det blev direkt kontakt mellan bröststycket och huden. Hon lyssnade noga till lungorna som drog in luft. Hon var ingen expert på ämnet men det verkade som att han fick i sig av syrgasen i alla fall och hon tyckte att det lät som det skulle. De fick helt enkelt vänta tills Jean anlände och gav sin åsikt.

Jean väntade otåligt på den långsamma hissen och suckade sedan lättat då dörrarna tillslut öppnades. Med precision och försiktighet så manuvrerade hon den väldiga kroppen in mellan dörrarna och ställde sig sedan själv i hissen och tryckte in rätt knapp. Resan upp kändes som en evighet då hissen inte gick att jämföra med den de hade på skolan. När det äntligen plingade och dörrarna gnisslade upp så backade hon ut ur hissen för att ha kontroll över att hon inte råkade stöta in med Ad i några kanter. Därefter backade hon in genom dörren till trapphuset och höll sedan upp den medan hon förflyttade den svävande kroppen förbi sig och vidare upp för trappan.

"I'll start everything up" förklarade Scott och klev fram till cockpit där han slog igång instrumentbrädet och sedan motorerna som började surra. Kurt stod vid den öppna bryggan och blickade nervöst från Remy på golvet till trapphusdörren. Han hade brett ut en filt de kunde lägga Ad på, Remy låg stadigt på båren. Till slut blev den vita lejoninnan synlig i den öppna dörren, onaturligt svävande genom luften, tätt följd av Jean som stängde trapphuset efter sig. Den sista biten gick snabbt, och Kurt hjälpte till att guida lejoninnans lealösa kropp ner på filten. Jean satte sig bredvid med en tung suck och slöt ögonen en stund för att samla energi.
"Should we go?" undrade Scott.
"Yes, just fly carefully, we won't be fastened down" påpekade Ororo. Både hon, Kurt och Jean dröjde kvar vid det medvetslösa paret för att hålla dem stabila under flygturen. Scott gjorde sig redo att lyfta medan Jean fokuserade på situationen igen och började kontrollera Remys värden.

Jean lyssnade noga till Remys andning och konstaterade att det inte lät fullt lika ansträngt längre nu när syrgasmasken var på plats. Hon beslutade att det inte var nödvändigt att assistera med andningen just nu men de skulle ändå behöva hålla ett öga på hans värden. De säkrade båren och Ads medvetslösa kropp bäst de kunde medan Scott startade planet som sedan mjukt lyfte från taket. Flygturen gick snabbt och under tystnad. Det fanns inte mycket att säga, de visste inte exakt vad som hade hänt mer än att Remy och Ad jagat efter Savannah. Förhoppningsvist skulle någon av dem vakna snart så att de närmare kunde berätta om det som hänt. Scott manuvrerade jeten så försiktigt han kunde och undvek att göra för snäva svängar med tanke på människorna som satt i bak utan bälten. När planet landade så skyndade de sig med att förflytta de båda medvetslösa till sjukhusvingen där de kunde övervaka dem bättre.

"We can't have another case like Stark's, we don't need this" suckade Hank frustrerat. Att detta uttalande kom från honom var ett tydligt bevis på allvaret i situationen. Att det började gå för långt.
"We don't know that it is" påpekade Jean. "Tony was in a much worse state, close to dying at first. Gambit's condition isn't as serious, even though we don't know the details."
Hank stod med Remys jounal medan Jean rengjorde Ads sår. Lejoninnan borde vakna snart, annars behövde de misstänka hjärnskador, men Jean tvivlade på detta. Såret i huvudet var ytligt, smällen borde inte ha orsakat några permanenta skador. Scott kom inklivande i rummet och svepte med blicken över alla närvarande.
"Charles is on his way, he wants to look Gambit over for himself" förklarade han.

Hank och Jean såg upp då Scott klev in i rummet. Det var en lättnad att Charles var på väg, Jean hoppades att han visste vad de skulle göra med Gambit. Hon kastade en blick mot den medvetslösa mannen som låg på sängen en bit bort men vände sedan åter uppmärksamheten till såret hon höll på att rengöra. Med varsam hand torkade hon bort smuts och blod från pälsen runt såret och applicerade sedan en bakteriedödande salva. Då såret inte var djupt så bandagerade hon det bara för att förhindra att smuts kom in det. Hank suckade igen och lade ned journalen. Det var inga av testerna som angav vad exakt Savannah gjort med Gambit så det fanns inga klara direktiv för vad dem kunde göra för att hjälpa. Förhoppningsvist kunde Xavier nå den andre mannen även om denne nu befann sig i ett sorts koma. Kurt satt uppflugen på en stol i ett hörn och blickade mellan Hank och Jean men hans blick föll sedan på den vita gestalten som låg på britsen. Han hoppade tyst ned från stolen och gick fram mot sängen.
"Katzen..." mumlade han tyst och lade försiktigt en trefingrad hand mot den stora vita tassen. Han hoppades att hon kunde vakna snart, att allting kunde bli bra igen.

Jean reste sig och masserade sin tinning, de mentala påfrestningarna gjorde sig påminda, men det skulle gå lätt att återhämta sig från. Hon såg på Kurt som ställt sig vid Ads sida.
"I do hope she wakes up soon, but I'm a little concerned about the wounds. They're not that big or deep - but that's in her lion form. I don't what they'll look like if she takes on her human shape, it's always confusing" förklarade hon med en suck. Det fanns klösmärken i nackskinnet, något som inte skulle påverka en stor lejoninna. Men en liten människa? Skulle såren krympa med kroppen? Hon hoppades det.
Strax därpå rullade Xavier in i sjukhusvingen. Han nickade kort åt de som stod där, men sa inget. Hans blick föll snabbt på Gambit och han rörde sig fram till britsen där denne låg.
"I'll see if I can reach him..." förklarade han tyst. Han la sin hand över Remys och slöt ögonen.

Totalt mörker. Det var vad Charles möttes av när han trädde in i Remys medvetande. Det var kusligt hur mörkt och tyst det var, det var nästan som om det inte fanns någon där överhuvudtaget men Charles kunde känna en svag förnimelse av den andra mannen där inne någonstans.
"Remy" kallade han ut till mörkret utan att få något svar tillbaka. Han koncentrerade sig och sträckte ut sitt medvetande omkring sig och fann snart en punkt där mannens närvaro verkade vara som starkast och rörde sig då ditåt.
"Remy" kallade han igen men det ekade fortfarande tyst runt honom. Ju närmare han kom punkten desto starkare kände han av närvaron.
"Wake up, Remy" manade han och sträckte ut en mental hand mot ljuspunkten och Remys medvetande öppnades plötsligt för honom.
"AAGGhh!" Remy slog upp ögonen och slog sedan händerna för huvudet medan han spände upp ryggen i uppenbar smärta.
"Remy!" flämtade Jean förskräckt och skyndade fram till sängen, Hank var redan där och höll ned mannen så att han inte inte skulle trilla av britsen eller göra sig själv illa. Remy andades häftigt och kroppen skälvde av smärta. Charles flyttade sig en bit för att Hank och Jean skulle få plats vid sängen. Han såg sammanbitet på och lade sedan en styrkande hand mot mannens arm.
"Easy, easy" yttrade Hank i ett försökt att lugna den andra mannen, som fortfarande inte verkade vara fullt medveten. Jean gick runt sängen och lade händerna om Remys tinningar och skickade lugnade tankar till honom. Remys andning saktade tillslut ned och kroppen stillade. Han blinkade förvirrat och blickade sedan upp på den rödhåriga kvinnan som stod lutad över honom.
"Chéri" log han matt. "What would Scott say..."

"I'd say she's done a good job" svarade Scott som betraktat det hela på behörigt avstånd. Han vågade närma sig nu när Gambit lugnat ner sig och tycktes vara tillbaka vid fullt medvetande. Xavier såg lättad ut, men han undrade också vad som orsakat smärtan. Under tiden hade Kurt betraktat det hela med stum förskräckelse. Han stod fortfarande vid Ads sida, men hans fokus låg på Remy. Vad hade hänt som orsakat först ett komaliknande tillstånd och sedan krampartade smärtor?
"Do you remember what happened, Remy? Who was at the mall and what did they do?" undrade Xavier.

Remy vred huvudet lite så att han kunde se Scott och satte sig sedan försiktigt upp med hjälp från Hank. Huvudet kändes sprängfärdigt och det krampade konstigt i musklerna.
"..Sabretooth.." svarade han efter några sekunder. "And... that purple-haired girl.."
"Savannah?" undrade Jean och Remy nickade försiktigt men ångrade rörelsen då tinningarna började bulta.
"Yeah... she.. Gambit does not know...." säger han förvirrat och gnider sig i pannan. "She touched my forehead and then.. all went dark" förklarar han och ser sig om i rummet och får då syn på den vita lejoninnan som ligger utslagen på britsen intill.
"Ad?" yttrar han oroat och rynkar pannan. "Is she alright?" undrar han och vrider blicken mellan dem andra.

"I'll get you some pain medication" sa Hank och gick för att hämta tabletter och ett glas vatten.
"She'll be fine" svarade Jean. "She banged her head up, it's not serious. She should come around any minute now."
Xavier väntade en liten stund för att överväldiga Remy med en massa frågor och intryck.
"Did you speak to Miss Thompson? Did you interact with her in any way?" undrade han slutligen.

Gambit såg ängsligt på den vita gestalten men flyttade sedan blicken till Xavier då denne pratade med honom. Han blundade kort och rynkade pannan, det hela kändes väldigt avlägset och luddigt.
"Ad spoke with her...." säger han eftertänksamt och Charles ger honom en fodrande blick.
"Gambit does not know all that was said but she didn't seem to recognize Ad or remember ever being on the institute.." förklarar Remy och stönar sedan av smärta och kniper två fingrar över näsryggen då huvudet börjar pulsera igen. Hank kommer då lämpligt tillbaka med ett glas vatten och smärtstillande tabletter som han räcker Remy. Han tog tacksamt emot glaset och tabletterna som han kastade in i munnen och sedan sköjde ned med vattnet.

"Was?" Kurt såg upp från Ad till Remy. "How could she have forgotten?"
"Sounds very strange..." mumlade Hank bekymrat.
Xaviers panna låg i djupa veck, han sa inget. Vad hade Magneto gjort fort att lyckas med detta?
"It was only Savannah and Sabretooth, then. No one else? Did you find out what they were up to?" undrade Scott.
Ad gav plötsligt upp en hostning och rörde försiktigt på sig.

"Gambit does not know..." suckade han trött och satte ned det tomma dricksglaset på det lilla bordet som stod bredvid sängen.
"Only Sabretooth and Savannah" konfirmerade Remy och kände sig allmänt matt, huvudet värkte och tankarna kändes förvirrande. Hur lång tid hade han egentligen varit utslagen? Vad var det som hade hänt?
"We did not.." svarar han besvärat och vänder blicken till Scott som nickar stelt. Alla vred de ögonen mot Ad då denne hostade.
"Katzen? Ad?" sade Kurt hoppfullt och kramade om hennes tass medan han såg förväntansfullt på henne. Jean rörde sig bort till deras sida för att ta sig en närmare titt på Ad.

Hank betraktade Remy med en granskande blick, han ville försäkra sig om att dennes tillstånd inte förvärrades. Men han såg upp på Ad när denne tycktes vakna till liv.
"Ad, can you hear me?" undrade Jean och la försiktigt en hand mot den ludna kinden. De isblå ögonen öppnades sakta. Både Kurt och Jean stod andlösa i väntan på svar. Lejoninnan blinkade långsamt innan hon plötsligt flög upp med ett rytande, hon sköt rygg och blottade tänder. Kurt kastade sig upp på närmaste brits och Jean stapplade bakåt.
"Ad, calm down, everything's alright now" sa Scott snabbt.
Lejoninnan kunde inte stå stadigt på britsen - hon stapplade till, slog ner en bricka med material och stupade sidledes ner i golvet. De stod avvaktande, av rädsla att lejoninnan skulle störta fram i en attack. Men efter några sekunder hördes ett stön och en mänsklig arm blev synlig över sängkanten.

Hank ryckte förskräckt till då lejoninnan flög upp och röt till, i ett svep med armen råkade han knuffa ned Remys vattenglas som for i golvet och splittrades i tusen bitar. Remy ryckte till en aning och slog händerna om tinningarna då det höga rytandet fick det att kännas som att hans huvud skulle explodera. Charles rullade bort mot britsen där lejoninnan försvunnit då armen dök upp över sängkanten. Både Jean och Kurt skyndade fram för att hjälpa den magra kvinnan upp på fötterna igen.
"Ad, are you alright?" frågade Jean medan hon varsamt greppade tag om Ads ena arm och hjälpte henne upp. Fallet från britsen hade antagligen inte gjort hennes huvudskada bättre men eftersom hon varit i lejonform när det hänt så hade hon förhoppningsvist klarat smällen bättre. Hank såg mot de andra som hjälpte upp Ad men blickade sedan mot Remy och höjde förvånat och något oroat på ögonbrynen då han noterade blodet som nu rann från den andre mannens näsa. Remy strök några fingrar under näsan och såg sedan på handen som nu var kladdig av blod. Han gjorde en min och tog sedan tacksamt emot en papperduk som Hank räckte honom. Han tryckte pappret mot näsborrarna och klämde åt med fingrarna för att stopppa blödningen.

Hank försäkrade sig om att Remy hade tillräckligt stöd mot britsen, det var uppenbart att minsta ansträngning var överväldigande i hans nuvarande tillstånd. Under tiden hade Jean dragit för den gardin som fanns för att avskilja bäddarna från varandra, bakom vilken hon hjälpte Ad ur kläderna som inte riktigt lämpade sig för sjukvård.
"Ah'm okay..." mumlade Ad, men hon såg trött och förvirrad ut. Jean konstaterade lättat att såren mycket riktigt krympt på samma sätt som övriga kroppen gjort, det fanns ingen anledning till oro över dem.
"What happened...? Where's Savannah? Did ye get her?" undrade Ad. Hon hade inte gjort några protester medan Jean trädde på henne en patientrock, hon var fortfarande för skakad för att ta in vad som egentligen pågick.
"No, she and Sabretooth had gone by the time we found you" förklarade Jean som nu drog undan tyget och hjälpte Ad tillbaka upp på britsen. "You hit your head, you need to lie down and rest some more."
"Remy, what -?"
Ad såg sig omkring och blinkade ett par gånger för att hitta fokus innan hon fick syn på Gambit. "Ye okay?"

Remy lutade sig tillbaka mot kuddarna som gav honom visst stöd att sitta halvt upprätt. Pappret blev sakta rött men kärlen i näsan slutade snart att blöda så han kunde då lägga undan pappret. Han slöt kort ögonen och masserade sin värkande panna.
"Yeah...." mumlade han frånvarande vid Ads fråga som han antog var riktad till honom. Han öppnade ögonen igen och vände blicken till Ad.
"Gambit just feels like he's been run over by a train.." kommenterar han och gör en sned min men ler sedan kort och lutar huvudet bakåt så att han ser upp mot taket. Ljuset från lamporna stack i hans ögon så han blundade igen.
"You alright, chéri?" frågade han tillbaka men lät huvudet fortsätta vila mot kudden.

Ad ville fråga vad som hänt, ville veta allt in till minsta detalj. Men Remy såg oroväckande trött och härjad ut, frågorna kunde kanske vänta. Men ju mer hon tänkte på vad som hänt desto mer växte hennes ångest.
"Ah'm fine" mumlade hon och sjönk tillbaka mot kuddarna.
"Adnaurian, Remy told us Savannah seemed unable to recognize you... What did she say?" undrade Xavier.
Det högg inom henne när hon hörde Savannahs ord eka genom huvudet. Det kändes inte som att hon skulle kunna upprepa dem i ett rum fullt med åhörare, det var som att blotta sig.
"She said she didnay know me, she'd never been to this school. That Magneto found her and took her in" svarade Ad snabbt.

"Hm.." vecken i professorns panna blev om möjligt ännu djupare och han slöt kort ögonen medan han tänkte över situationen.
"Sounds like they've managed to alter her memories somehow.." säger han fundersamt och blickar mellan medlemmarna som befann sig i sjukrummet.
"Another telepath?" undrade Jean med en oroad rynka i pannan.
"Most likely, or something in that area..." nickade Charles och suckade sedan djupt, bekymrat. Det här skulle göra det hela mycket svårare.
"What should we do, professor?" undrade Scott. Han stod rakryggad och hade lagt armarna ikors över bröstet. Remy lyssnade halvt till det som sades i rummet men var tyst då han inte hade någonting att tillägga till diskussionen.