Time heals all wounds?

Ad försökte samla sig efter chocken över att se Savannah. Medan de skyndade fram drog hon upp mobilen.
"Ah think we should get in touch with the school, let them know what we're up to even if they can't help us" tyckte hon. Utan att vänta på svar tryckte hon fram Jeans nummer och ringde. Hon lät Remy spana efter Savannah och Sabretooth, han var längre och kunde se lättare i folkmassan.
"Jean speaking."
"Jean, ah'm with Gambit at the Second Avenue Mall. We think we've just spotted Savannah and Sabretooth. We're following them, if ye want to stay in touch - use a mind link."
Hon la på och återvände sitt fokus till jakten.

Gambit tog sig fram genom folkmassan men stannade sedan upp och blickade runt medan han spände ögonen i ett försök att se bättre. Han lyssnade bara halvt till telefonsamtalet men det verkade inte vara speciellt långlivat i alla fall. Han vred sig ett helt varv och fick sedan syn på den långa blonda mannen men han kunde inte längre se kvinnan. Han gjorde en gest åt Ad att följa med och sedan började han röra sig bort mot andra änden av gallerian. Sabretooth såg otålig ut där han stod och till synes väntade utanför en affar. Remy krökte huvudet en aning för att försöka se om han kunde se kvinnan vid ingången av butiken. Han undrade kort vad de båda hade för sig i en galleria, vad kunde the Brotherhood ha för planer? Ett attentat? Det var en väldigt förbryllande tanke att Sabretooth skulle va där med Savannah för att shoppa. Då de var ett tiotal meter bort så vred Sabretooth plötsligt den bärnstensfärgade blicken åt deras håll. Nosen rynkade upp sig i en morrning och ett skevt leende vred upp hans mungipor innan han dök in i butiken framför sig.
"Damn, he saw us..." Gambit svor en harang på franska och snabbade sedan på stegen bort mot affären som mannen försvunnit in i.

Pulsen ökade ytterligare medan de sökte och när Gambit sedan störtade mot butiken. Ad kastade en blick i skyltfönstret och undrade varför de besökt just den här affären i fråga. Behövde de material till något? Var detta bevis på att Savannah helt gått över till Magnetos sida - att hon följde med på turer som dessa utan att ta chansen att fly? Hon sprang så fort benen bar efter Remy, folk vek förvånat undan där de skyndade fram.

Remy störtade in i butiken och personalen och kunderna såg storögt mot honom men det var inget han lade märke till eller brydde sig om. Han fick syn på Sabretooth i en av gångarna längst in i affären. Den blonde mannen hade just nått fram till den lila-håriga kvinnan och drog en arm över hennes axlar medan han ledde henne djupare in i butiken. Kvinnan såg förvirrad ut men blickade sedan över axeln och fick syn på Remy som skyndade efter dem. Hon vände sig då till Sabretooth och sade någonting innan de försvann in bakom ett par hyllor. I ett försök att genskjuta dem så tog han en sväng runt ett par andra hyllor medan han rörde sig längre in. Butiken var stor och han var inte säker på om det fanns en annan utgång eller inte. Fanns det en bakdörr så var de med all säkerhet på väg dit.

Ad försökte desperat komma underfund med vad som var bäst att göra i detta läge. Inget bråk hade utbrutit, inget kaos, men det kanske bara var en tidsfråga. Hon skulle ha bättre chans att hinna ikapp på fyra ben än två. Vågade hon ta risken? Mitt i sin språngmarsch fattade hon ett beslut och bytte form till sin lejonform. Klädpåsen landade på golvet bakom henne medan hon störtade vidare, nu på fyra ben och betydligt snabbare. På ingen tid alls störtade hon runt hyllorna där de två försvunnit.

Gambit gled förbi ett par chockade kunder och noterade i ögonvrån hur Ad bytte till sin lejonskepnad. Förfärade människor skrek i panik och flydde platsen vid åsynen av det vita lejonet som rusade genom affären. Just som den vita skepnaden försvunnit runt ett par hyllor så började brandlarmet att dåna i högtalarna. De försökte fly via nödutgångarna. Larmet rang i bara några sekunder innan ljudet plötsligt dog ut och hela byggnaden blev mörklagd. Inte förrän nu kom Gambit ihåg vad kvinnans kraft faktiskt var; elektricitet. Även om hon blivit tagen mot sin vilja så verkade hon mån om att inte bli fångad nu. Han famlade vidare genom mörkret och nådde snart nödutgången som ledde ut i maintenance-korridorerna. Delen av gallerian som besökarna aldrig fick se, alla gömda skrymslen och gångar bakom butikerna. Han stannade upp och blickade bort mot utgången, som lös grönt i mörkret, ingen verkade ha passerat igenom där så han fortsatte inåt längs den mörklagda korridoren.

Det kanske var en bra sak att skrämma upp butiksbesökarna - om lokalerna började utrymmas skulle färre komma till skada om det hela slutade i någon attack eller skador på byggnaden. Ad följde spåren efter Savannah och Sabretooth in i korridoren bakom nödutgången alldeles efter Gambit. Hon störtade förbi honom utan att sänka farten.
"This way!" ropade hon, doften var pinfärsk och kunde följas utan ansträngning. Adrenalinet hjälpte hennes magra kropp att driva sig framåt. Hon passerade två öppningar utan att avvika, men vid ett par dubbeldörrar höll hon upp. Hennes rovdjursögon klarade av mörkret ganska väl, men lokalen innanför dörrarna var desto mörkare. Den ena dörren stod öppen och det var tydligt att doften ledde dit. Hon svepte genast in i lokalen och vädrade efter de två figurerna.

Det vita lejonet flög förbi honom i den smala korridoren. Det var tur att hon hade så pass ljus päls för annars skulle han haft svårt att se henne i det dova skenet från nödlamporna. Han längde på stegen ytterligare för att ha en chans att hinna ikapp henne, då hon sprang på alla fyra var hon betydligt snabbare än honom och dessutom såg hon bättre i mörkret. Korridoren låg spökligt tyst framför dem, då han nådde öppningen till lokalen så stannade han i dörröppningen och blickade in i mörkret. Han kunde se konturer av diverse packlårer och hyllor. Då Ad rörde sig till höger så rörde han sig till vänster men var betydligt mer vaksam då han inte hade hennes förhöjda hörsel eller doftsinne.

Savannah betraktade den vita skepnaden som kom emot henne i mörkret och hon gled ljudlöst in bakom två stora lådor. Victor hade försvunnit iväg åt ett annat håll, antagligen i ett försök att överrumpla den okända mannen. Hon knöt handen längs sidan och kikade runt hörnet på lådan hon stod vid och skickade sedan iväg en blixt så att elektricitet slog med ett ljudligt sprakande mellan de två metallhyllorna som fanns framför den vita gestalten.

Det stormade av känslor inom Ad när hon kände den välbekanta doften så nära. Det värkte i hjärtat av saknad, flera veckors väntan på att få återse Savannah, men nu visste hon inte vad som väntade. Hon insåg att Savannah och Sabretooth rört sig åt olika håll, tydde det på att Savannah försökt fly eller bara höll sig undan på eget håll? Ad fortsatte framåt i dunklet när ett sprakande ljussken brände i ögonen då det plötsligt slog blixtar framför henne. Hon kastade sig bakåt, och omvandlade sig i ett svep, så att hon plötsligt satt i mänsklig form med en skyddande hand för ansiktet.
"Savannah!" ropade hon. "Please, ah wanna see ye!"

Hennes ögon smalnade en aning då lejonet plötsligt omvandlades tillbaka till mänsklig skepnad men ögonbrynen höjdes sedan en aning i förvåning då kvinnan nämnde hennes namn. Hon steg fram från bakom lådan och betraktade kvinnan som satt på och gömde ansiktet i händerna.
"Do I know you?" snäste hon och de blå ögonen lös vagt i mörkret. Blicken flackade kort iväg över rummet i ett hopp om att få syn på Victor eller den andra mannen som verkat ha tagit en annan väg än kvinnan.
"What do you want?" fodrade hon och ögonen återvände till kvinnan framför henne. Det var någonting som kändes bekant med gestalten som satt framför henne i mörkret men det kändes så främmande, som någonting hon drömt för längesedan.

Det spratt till av skräck inom henne vid Savannahs ord. Hur kunde hon inte minnas? Vad hade de gjort med henne? Ad strök ärmen över ansiktet och smetade undan det mesta av sminket för att ärren skulle synas i ett tafatt försök att få Savannah att minnas. Hon såg på de lysande blå ögonen och hennes blev blanka.
"Ah'm Adnaurian... We're friends. Magneto took ye away... what has he done to ye?"
Hon skakade lätt i hela kroppen efter den intensiva språngmarschen och de väldiga känslor som gjorde det nästintill omöjligt att tala alls.

"What are you talking about..?" hånade hon och ett skevt leende förvred hennes ansikte i mörkret. Hon höjde ett ögonbryn då kvinnan plötsligt torkade bort vad som verkade smink från ansiktet för att visa de breda djupa ärr som fanns under.
"Is this some kind of joke?" undrade hon nu och rynkade pannan. Än en gång flackade hennes blick till resten av rummet. Where had Victor gone? Hon kunde varken se eller höra de båda andra männen så de måste dragit sig längre in i lokalen.
"We've never met before.." påpekade hon och granskade nu kvinnan närmare. Det var något vagt familjärt över henne men hon kunde inte minnas att de någonsin träffats förrut.
"Magneto took me in when I had nobody else" sade hon och lade huvudet lite på sned. "What are you playing at, shorty?"

"No!" protesterade Ad, och hennes röst var nära att brista. Hon tog stöd mot närmaste hylla och tog sig darrande på fötter. "Xavier took ye in, just like he did with me. Ah used to be part of The Brotherhood, Magneto was like a father to me, then he turned his back... Ye were with me at Xavier's institute, we are friends!"
Hon visste inte i vilken ände hon skulle börja, hon kunde inte förstå hur Savannah kunde glömma detta - vad hade de gjort? Ad hade helt glömt Gambit och Sabretooth, det enda hon brydde sig om nu var kvinnan framför sig.

"I have no idea what you're talking about.." Savannah fnös åt det den andra kvinnan sade och skakade misstroende på huvudet.
"I've never been to the Xavier's institute.. and we are certainly not friends" hon drog sig bakåt, längre in bland hyllorna och lådorna medan hon betraktade den andra kvinnan avvaktande.
"Now run along and take your friend with you" manade hon och höjde blicken en aning då hon anade en kontur i mörkret bakom den kortare kvinnan.

Trots att hon visste att något måste gjorts mot Savannah skar det ändå i henne att denne behandlade henne på detta vis. Det skulle visserligen ha varit värre om Savannah faktiskt känt igen henne men skjutit henne från sig, men detta var ändå upprivande. Ad tvingade tillbaka flera häftiga snyftningar, men fick ta stöd mot hyllan igen för att hålla sig stående.
"No, Savannah, ye need to come with us!" svarade hon desperat.
"Ye're not supposed to be this way, Magneto's done something to ye... Ye're not a bad person, ye shouldnay be with him!"
Tårarna rann trots hennes försök att pressa tillbaka dem.

Savannah såg förbryllat på kvinnan som reagerade så stark utan uppenbar anledning, hon började fundera på om allting verkligen stod rätt till med den andra kvinnan.
"Why in the world would I ever go with you?" snäste hon och rynkade på näsan ogillande. Kvinnans ord förvirrade henne och hon började känna en stigande irritation över situationen. Vid Ads ord så skrattade hon kort men tystnade och blickade upp då den okände mannen plötsligt klev fram ur mörkret bakom kvinnan. Han slängde blickar om sig, uppenbarligen hade Sabretooth inte visat sig ännu. Where the hell is he?

Gambit hade smygit runt lagerlokal utan att stöta på den blonde mannen, vilket kändes oroväckande. Sabretooth undvek aldrig konfrontationer annars, någonting var i görningen. Då han inte hittat den andre mannen så rörde han sig istället till de båda kvinnliga rösterna. Han fäste blicken på den lilahåriga kvinnan som fäst de blå ögonen på honom. Han såg hastigt mot Ad innan han såg på mot kvinnan igen och log.
"Bonjour, chéri" hälsade han med en nick och hon gav honom en kalkylerad blick.
"Well hello there handsome" log hon charmigt tillbaka men leendet nådde aldrig hennes ögon.

Ad hade ingen tid att ägna åt Gambit eller Sabretooth, det var med växande panik och frustration hon såg på Savannah utan att ägna Gambit en blick.
"Ye were at the institute for months! Ye told me how ye used to live in the Bronx, at Hunts Point. Ah'm not making this up, ah swear - we know each other!"
De behövde få med sig Savannah därifrån, om bara Xavier fick möta henne skulle han säkert kunna hjälpa henne. Hon grät nu öppet, med sorg och förvirring i de mörkringade ögonen.
"How can this be...?" kved hon.

Förvåning syntes i Savannahs ansikte vid den personliga informationen som Ad delgav men det var bara momentärt.
"Months?" hon rynkade pannan och tog ett steg tillbaka, bort från dem båda. "What the hell are you talking about...."
Då kvinnan plötsligt började gråta så såg hon väldigt bekymrad och obekväm ut.
"She's telling the truth, you know..." inflikade den rödögda mannen och hon vände blicken till honom.
"You're both full of shit" fräste hon och backade bakåt, djupare in i mörkret. Gambit tog ett par steg efter henne men stannade sedan tvärt och hoppade bakåt då hyllorna plötsligt föll j golvet, likt dominobrickor, framför honom med ett fasligt liv. De gula ögonen från Sabretooth lös genom mörkret mot dem.
"Come on, girl" grymtade han och greppade tag i Savannahs arm medan han drog med henne genom rummet.

"NO!"
Ad föll bakåt, bort från hyllorna, men ett par skokartonger föll över hennes ben. Hennes puls dånade i öronen och Sabretooths plötsliga uppenbarelse drev allting till sin spets. Med ett rytande bytte hon form igen och kravlade sig fram under lådorna. På alla fyra, och med förbättrat mörkerseende kunde hon ta sig över kaoset som Sabretooth lämnat efter sig bland hyllorna. Hon kastade sig mot den blonda besten med klor och tänder i högsta hugg.

Savannah stapplade efter den längre mannen men föll sedan omull då han plötsligt sköt henne ifrån sig och snurrade runt för att möta lejonet som kom störtandes efter dem. Han röt och svepte med de kloförsedda händerna efter lejoninnan.
Gambit trasslade sig loss från en kartong med t-shirtar som fallit över honom då hyllorna välte. Han blickade bort mot Sabretooth och Ad som var i färd med att kasta sig över varandra. Hans blick föll istället på Savannah som kravlade sig upp på fötterna igen och sedan försvann djupare in i mörkret. Han velade för ett ögonblick då han blickade på de båda rovdjuren men bestämde sig sedan och satte av efter kvinnan innan hon hann lämna rummet.

Raseriet pumpade genom Ad, adrenalinet likaså. Att Sabretooths klor rispade hennes bakben märkte hon knappt av, allt hennes fokus gick åt att sänka tänder och klor i den väldige mannen. Denne gav upp ett högt vrål när hennes tänder sänkte sig i hans axel. Han slet loss henne och kastade henne ifrån sig med ett ursinnigt morrande. Ad lyckades landa på alla fyra tassar, men stötte emot ett par lådor som föll huller om buller.
"Stay out of it, shrimp!" morrade Sabretooth och svepte sin kloförsedda hand mot henne i mörkret. Ad hoppade ur vägen och slog med sina egna skarpa klor efter hans kraftiga arm.

Savannah hörde Sabretooths vrål bakom sig men hon kunde även höra springande steg genom mörkret, den andre mannen måste ha följt efter henne. Hon sprang snabbt ned genom gången med hyllor, ett dovt grönt sken syntes genom mörkret och ledsagade henne genom rummet. Pulsen slog hårt i hennes öron. Vilka var dessa manniakor? Uppenbart tillhörde de X-men men kvinnan hade betett sig som om de kände varandra, vilket var konstigt. Dörren närmade sig och hon sträckte ut handen efter handtaget men plötsligt fanns den rödögde mannen framför henne och hon ryckte förvånat till och drog sig bakåt.
"Get out of the way!" fräste hon argt men mannen bara log åt henne och drog fram ett kort från under kappan. Hon blinkade och såg på kortet. Gambit. Namnet dök upp i huvudet. Mystique hade nämnt honom då de gick över medlemmarna av X-men. Varför hade de undvikit att berätta om lejonkvinnan? Fanns det fler medlemmar hon inte visste om?
"Gambit's afraid that he can't let you go, cheri" mannens röst fick henne att vakna upp från sina funderingar. Hon gjorde en min och såg på honom.
"Get out of the way..." upprepade hon med sammanbitna tänder och knöt händerna längs sidorna. Mannen log bara och skakade nekande på huvudet. Hon var trött på det här, hon visste inte vad dem här människorna ville henne och hon tänkte minsann inte stanna för att ta reda på det. Blå blixtar började leta sig ner över hennes händer och spänningen i luften blev plötsligt väldigt påtaglig då håren reste sig i nacken.

Ad högg och klöste och lyckades sarga Sabretooth ganska ordentligt. Hon var snabbare och smidigare än honom, i lejonformen var hon också tyngre och starkare än hon annars skulle varit. Sabretooth röt av raseri och famlade efter det vita djuret.
"You little shit!" morrade han ursinnigt.
"What have ye done to her?!" skrek Ad.
"Stay out of it, shrimp."
Till slut lyckades Sabretooth grabba tag i det kvicka djuret. Han begravde klorna i nackskinnet på lejoninnan som röt av smärta. Men hann höll henne inte länge utan kastade henne ifrån sig in i närmaste raden hyllor. De kollapsade huller om buller, lådor välte över Ad. Ett hyllplan träffade henne tungt i huvudet och allt svartnade.

Gambit betraktade kvinnan avvaktande, hon verkade mena allvar och han visste inte utsträckningen av hennes krafter så han tog det varsamt. Han visste inte vad han skulle ta sig till med henne, han ville inte skada henne men han var tvungen att försvara sig om hon försökte något. Håret reste sig illavarslande i nacken då laddningen i luften plötsligt blev väldigt påtaglig. Blixtar slog från kvinnans händer och ned mot golvet och hyllorna av metall som stod runt om. Den elektriska spänningen gjorde att gnistor slog om metallen. Han tog ett steg bakåt och höjde samtidigt handen med kortet. Kortet sken upp i rött och sedan slungade han iväg det mot kvinnan som överraskat duckade undan. Kortet träffade istället hyllan bakom och skickade iväg några lådor då det exploderade. Remys fokus skiftade då han plötsligt hörde lejoninnans smärtsamma rytande, Savannah passade då på att skicka iväg en attack mot honom. Han duckade undan men en avvikande blixt från attacken träffade honom i vänsterarmen och det var som om han stuckit fingret i ett vägguttag. Musklerna domnade bort för ett ögonblick men sedan vaknade nerverna till igen och skrek av smärta samtidigt som allting låste sig i kramp. Ett flämt undslapp honom då smärtan spred sig upp genom armen och över bröstet på hans vänstra sida. Armen hängde lealöst efter chocken och svett pärlade sig i pannan av smärtan. Ännu en attack ven förbi honom och han kastade sig åt sidan, vilket fick honom att krascha in i ett par kartonger som stod på golvet. Han svor lågt och var på väg upp då kvinnan plötsligt stod över honom.
"Night night..." log hon och innan han visste ordet av hade hon rört med ett finger mot hans panna och allt blev då svart.

"The roofs looks stable enough, I'm taking her down now."
Storm betraktade gallerians platta tak, bredvid ventilationstrummorna skulle det gå att landa jeten utan större svårigheter. Scott höll radiokontakt under tiden med polisen som kallats till platsen, gallerian hade utrymts och spärrats av, men efter X-Mens kontakt hade inga styrkor äntrat byggnaden.
"I'm drawing a blank" berättade Jean, med viss oro. "Both Remy and Adnaurian seem to be incapacitated, I can't pick up their conciousness any more. The last place I sensed them was still on the bottom floor, I think probably in one of the back rooms."
"Let's get ready to move out" tyckte Scott.
De knäppte loss sig innan jeten tagit mark, Nightcrawler var först med att hoppa fram till dörren. Den ende som inte var med var Hank då denne haft ett ärende utanför skolan när larmet gått. I samma stund som planet landade öppnade Kurt bryggan och Storm slog av instrumentbrädan innan hon följde de andra ut på taket.
"The police said they were working on bringing the power back on. Can you make out any other people - are any of The Brotherhood still here?" undrade Scott med en kort blick på Jean innan de alla skyndade in i trapphuset.
"No, nothing. I'm sure I felt them before, but I can't sense them anywhere in the buildning" förklarade Jean.
De störtade ner för trapporna, men eftersom de inte visste var dessa ledde rörde de sig ut i själva gallerian. Kurt kastade en blick ner mot det öppna torget i mitten av gallerian och teleporterade sig dit medan de andra sprang ner för de stillastående rulltrapporna. Dagsljuset gjorde det lätt att se, men många affärer saknade fönster och var därför mestadels mörka.
"That's the store where it started" pekade Scott, och Kurt skyndade in långt före de andra. Han fann personaldörren vilken han guidade de andra till innan han fortsatte in i den svarta korridoren. Scott gick före de två kvinnorna med en stark ficklampa, i ljuset av den såg han Kurt slinka in genom ett par dubbeldörrar.
"Ad? Gambit?" hojtade Kurt försiktigt ut i mörkret, det var uppenbarligen en stor lagerlokal, men för stunden var det svårt att se något alls. Han rörde sig inåt och kunde höra de andra X-Men stega in genom dörren. Som på beställning blinkade lamporna till, ljusrören började surra och sakta flämta till liv.
"Good lord..." mumlade Jean när de nu kunde se kaoset av raserade hyllor och högar med lådor. Vad de inte kunde se var tecken på liv.
"Spread out, start looking. Be careful not to break anything else" kommenderade Scott.
De rörde sig genast åt varsitt håll, de ropade alla efter Ad och Remy, med pauser då de lyssnade efter svar. Kurt dök på en hög av tunga lådor med elektronik, men kunde snabbt konstatera att ingen låg där under. Storm klev försiktigt över en knäckt hylla mot ett par större kartonger. Det spratt till i henne när hon såg en fot sticka fram.
"Someone's here!" ropade hon och klev över ett par askar med utspillda skruvar. "It's Gambit!"
Scott, som var närmast Ororo, skyndade genom en orörd hyllrad mot henne. Under tiden hade Kurt gett sig på nästa hög med lådor. Han kastade dem åt sidan, de var inte särskilt tunga, och fann till slut en stor vit tass.
"Katzen!" utbrast han och grävde vidare.