Time heals all wounds?

Det var inga tvivel längre om att hennes mänsklighet blivit undanpressad helt då hon så skoningslöst kastade sig efter den blonda mannen. Logan kunde inte låta henne attackera i detta tillstånd så det var dags att ingripa. Än en gång svepte Sabretooth undan från lejoninnans attack och snurrade runt så att han kom upp bakom henne. Han greppade tag om Lubayas högra arm och drog den bakåt samtidigt som Logan dök in och tog tag i den vänstra. Tillsammans så försökte de tvinga ned henne på knä så att hon kunde lugna ned sig.
"Tone it back, kid! I know you're in there! Take control!"

Lejoninnan spärrade upp ögonen och frustade högt när de båda figurerna plötsligt övermannade henne. Så här på nära håll stod de olika sinnena i strid med varandra när det kom till den blonda figuren - han såg rätt ut, han doftade nästan rätt, men det var ändå inte han. Lu försökte tränga igenom de djuriska instinkterna, hon visste ju att det här var en kopia, men djuret försökte spjärna sig loss i blind panik. Hon tvingades närmare golvet, men hennes långa starka ben kämpade för att hålla henne upprätt. All respekt och undergivenhet inför Logan var som bortblåst, han var också ett hot. Dessutom hade han skickat bort Miwa. Djuret tvingade fram ord som Lubaya aldrig velat säga.
"Nenda kutomba! I will kill you! Let me go! You are only a pathetic litte man - I will kill you!" hon spottade fram orden mellan morranden och stirrade rasande upp på Logan.

Logan mötte hennes blick men det var inte Lubaya som stirrade tillbaka på honom, det var något annat, något vilt och rasande. Imitationen av Sabretooth skrattade smått bredvid honom men fällde inga kommentarer. Logan sträckte ut ett ben och krokade den om hennes fot för att dra den bakåt så att hon inte kunde använda sina muskulösa ben mot dem samtidigt som han satte en hand mot hennes nacke för att tvinga ned henne djupare.
"Is this who you want to be, kiddo? Will you let it control you?" frågade han med en bister min men var i övrigt lugn, hennes ord hade inte berört honom.

"Do you think I want this?!" skrek hon högt.
Djuret tog överhanden igen när Logan satte större press på henne, när benen gav vika röt hon ursinnigt och försökte slita sig loss.
"You did this, I only wanted to calm down and you put this motherfucking monster in here! Fuck you!"
Hon slet ursinnigt i sina armar och struntade blankt i de bandagerade handlederna. Lu försökte tränga igenom de skräckslagna och arga instinkterna, men allt som kom ut var bara de frustrerade orden. Hon var redo att ge upp, ge efter för djuret och gömma sig. Hon ville inte längre, orkade inte mer. Bakom den djuriska blicken glänste det tvivlet och sorgen nu, hon kände sig fången i en kropp som inte var hennes.

"The only one putting a monster in here, is you" svarade han kallt medan han stretade emot hennes våldsamma försök att ta sig loss.
"That's cold, runt" flinade Sabretooth åt honom men Logan höll blicken stadigt på Lubaya. Det tog emot honom att vara så hård mot henne men hon var tvungen att förstå att hon inte kunde ge upp, det var inte ens ett alternativ. Kunde hon inte kontrollera djuret så var de tvungna att tygla henne, antingen fysiskt eller psykiskt, och han ville inte se något av det hända.
"You want to kill me? Rip me to shreds?" hånade han bistert och ögnade henne forskande.
"Go ahead then" sade han och släppte greppet han hade om hennes nacke och arm. På Logans kommando så släppte även Sabretooth den andra armen och backade undan från dem båda. Logan tog ett steg bakåt och höll upp armarna längs sidorna i en avvärjad gest och blottade på så vis sitt oskyddade bröst för henne.

Lu kastades mellan förtvivlan och ilska. Hon förstod inte varför Logan var så kall, det gjorde henne sårad och arg vilket eldade på det redan ursinniga djuret. I samma stund de släppte henne for hon upp på fötter men gick inte till omedelbar attack. Den högra handleden hade börjat blöda igen. Det var knappt märkbart, men några droppar hade sipprat igenom gasbindan som täckte skavsåret. Doften fångade hela hennes fokus och hon slickade såret trots tyget som var i vägen. Hennes mänskliga medvetande hade inget intresse av såret, hon var ursinnig över Logans ord, hon som satt inspärrad bakom djuret kunde inte förstå varför han angrep henne så. Den ilskan trängde till slut igenom den djuriska sidans primitiva fokus. Hon gav upp ett mer mänskligt läte av ilska och frustrationen när hon i ett enda väldigt kliv rörde sig mot Logan och slungade en knuten näve, med all kraft hon kunde uppbåda, mot hans ansikte.

Logan såg lugnt på henne då hon kom emot honom, han förstod att hon var arg på honom men den ilskan verkade ha hjälpt henne att överkomma den djuriska sidan tillfälligt. Då den knutna näven kom emot honom så rullade han ansiktet åt sidan med slaget, detta för att hon inte skulle bryta handen mot hans adamantiumklädda kranium då hon uppenbarligen lade all kraft hon hade i svingen. Underläppen sprack av kraften och han var tvungen att ta ett kliv bakåt för att kunna hålla balansen men i övrigt verkade han vara oberörd av slaget. Han kunde känna den brännande svullnaden komma krypande över hans kind och läpp men helningsfaktorn kickade lika snabbt igång och började läka de ömmande partierna av hans ansikte.
"That's it?" undrade han medan han höjde en hand för att torka bort blodet som nu ringlade sig ned över hans haka från den sprukna läppen. Såret slöt sig igen så att det såg ut som att Lubayas slag inte ens träffat honom.

Det var med den yttersta tillfredsställelse hon träffade honom, även om Lu någonstans i sitt undermedvetna visste att slaget skulle blivit ödesdigert för henne själv om hon fått träffa rakt i skallen. Men vid hans nonchalans drevs ilskan på igen, hon var på lagom avstånd att måtta en kraftig spark rakt mot hans mellangärde. Men efter sparken kom begäret att klösa och bita, djuret ville ta över, och Lu kastade sig ner på golvet för att inte låta det ske. Hon skrek högt, ett mänskligt skrik, av frustration och hopplöshet. Hon slog armarna över huvudet och gungade fram och tillbaka, på knä och dubbelvikt medan hennes mänskliga jag kämpade för att ta kontroll.
"Stop fucking pushing me!" skrek hon, tårarna rann fritt utmed kinderna. Hon visste inte vem hon talade till. Men medan den djuriska sidan vek undan utbyttes den mot en panikattack. Hon tjippade högljutt efter luft och pulsen var skyhög, hon hade aldrig pressats mot det animaliska på det sättet tidigare.

Då sparken kom emot honom så backade han undan för att inte få den fulla kraften rätt i mellangärdet men det var fortfarande tillräckligt för att få honom att nästan falla bakåt. Han grimaserade illa och höll upp en hand där hennes fot träffat honom, däremot föll hans fokus snabbt på Lubaya igen då denne började skrika i frustration. Det rev i honom att se henne så besegrad och panikslagen. Det fanns inget behov av att pressa henne längre just nu, hon hade hållit ihop bättre än han förväntat. Han sjönk ned på knä jämte henne och lade armarna om henne.
"Calm..." hyssjade han och drog in henne i sin famn. Han höll henne nära samtidigt som han lugnande strök en hand över hennes rygg.
"You're fine, kid.. You're controlling it" sade han lågt med en rofylld röst och hoppades att hon skulle finna något stöd i hans lugn.

Det svartnade nästan för ögonen, det kändes som om ett skruvstäd klämdes åt runt hennes lungor när paniken sköljde över henne i vågor. Tårarna forsade, men hon kunde inte få fram annat än de tjippande andetagen. Lu klamrade sig fast mot Logan, nästan klösande, då terrorn var som värst. Men hans lugna ord, lugna doft, lugna andhämtning började smitta av sig. Hon kände sig som ett litet barn, hon fann ingen styrka eller trygghet i sig själv, bara i de armarna som höll om henne. Pulsen började sakta ner och hennes andhämtningen lättade, vilket ersattes av högljudd gråt. De sista dagarna hade bjudit på en uppsjö med känslor hon inte känt sedan hon var 5 då hon kastats ifrån sin familj. Hon som annars var den rationella, den lugna, den tysta. Hon kände sig blottad och sårbar på ett sätt hon aldrig upplevt. Lus långa armar höll om Logan och hon skälvde i hela kroppen.

Han höll ett stadigt grepp om henne och vaggade henne sakta fram och tillbaka, en lugnande rörelse. En hand strök henne varsamt över ryggen och han lyssnade uppmärksammat till hennes puls och andhämtning. Då hon började lugna ned sig igen och hennes ansträngda andhämtning istället utbyttes till gråt så slöt han kort ögonen. Det var bra att hon visade känslor att hon inte höll dem inne längre. Han gissade att det var mycket som hon hållt inne under många år, vilket lett till den kraftiga reaktionen från den djuriska sidan nu. Han lät henne gråta så länge hon kände att hon behövde det medan han tryggt höll henne i sin famn. Imitationen av Sabretooth hade nu försvunnit då Logan gett kommando till datorn att avlägsna honom från rummet, det fanns inte längre något behov av honom.

De upprivna känslorna började så småningom lägga sig. Besten inombords var som bortblåst, den låg latent precis som den gjorde annars och inte på spänn som den gjort sedan gårdagen. Lu började återvinna fattningen och snyftningarna avtog, även om tårarna fortfarande rann stilla.
"I am sorry" sa hon tyst och stirrade med tom blick ner i golvet. "I did not mean to say any of those things, or do any of that."
Slaget och sparken hade visserligen drivits ur hennes mänskliga vrede, men hon skulle aldrig provocerats till något sådant om hon varit vid sina sinnens fulla bruk.

"I know.." svarar han och skakar lite på huvudet. "Don't think about it, I don't blame you."
"I'm sorry for saying those things.." suckar han besvärat och ser på henne. "I had to push you, to make you mad..."
Han hoppades att hon kunde förlåta honom för det tilltaget, men det hela hade ju trots allt fungerat så det var han åtminstone glad för.
"Did you hurt your hand?" undrar bekymrat och blickar kort ned mot handen som sa´lagit honom i ansiktet.

Lu kunde knappt minnas vad han sagt, men orden återvände när hon tänkte efter ordentligt. De hade sårat och provocerat henne, helt klart, men hon förstod varför.
"It is alright" svarade hon tungt.
Vid undran om hennes hand lyfte hon den och testade att böja och flexa fingrarna.
"My knuckles ache, but it is nothing serious I think" förklarade hon. "Everything is calmer..." Handen darrade, men det var utmattningen i övrigt som orsakade det. Med en suck satte hon sig upp från Logans famn och kröp försiktigt upp på huk.
"I still want to beat that little Terry-fucker in to a pulp, though" muttrade hon, utan den djuriska aggressionen den här gången.

"Good" kommenterar han kort då hon inte verkat tagit någon större skada av att slå honom men han betraktade fortfarande hennes hand forskande för att se så att det inte bildats några illavarslande svullnader.
"That's understandable" ler han skevt och reser sig upp från golvet då hon nämner Terry. Den pojken var en av eleverna som skulle må gott av en ordentlig träningsrunda med Logan, då skulle han inte vara speciellt kaxig efteråt. Hans vänner skulle också vara i behov av en ordentlig omgång.
"Unfortunately the prof won't allow that.. Even if I think he deserves it" muttrar han och tänker att han allt ska ta upp det hela med Xavier angående pojkarnas träningsschema.
"But you did great, kiddo" ler han stolt mot henne. "You beat it."

Lubaya strök händerna över ansiktet, både mothårs och medhårs för att massera ut alla spänningar och torka sina våta kinder.
"It does not feel like much of a victory, but I guess it is" svarade hon med ett tveksamt leende. Hon kände sig inte särskilt lyckad efter sin totala kollaps, men nu fanns åtminstone ingenting inom henne som försökte få henne att göra saker som stred mot hennes mänskliga principer.
"I never thought I would hear that sort of bullshit at one of these schools" konstaterar hon. "I was already feeling harassed, then he shows up... I guess there are assholes just about everywhere."
Hon reste sig sakta och sträckte ut ryggen, kota för kota.

_____________________________________

"I guess he knows his stuff."
Jean hoppade högt i stolen framför kontrollpanelen. Hon hade suttit insjunken i djupa grubblerier medan hon observerade Logan och Lu nere i Danger Room. Därför hade hon inte märkt av Tony, hon som annars förnimde utan sina vanliga sinnen.
"Jesus, Stark, you scared me half to death" flämtade Jean och rös av obehag.
"Huh? How could I, I did tell you I was here" påpekade han förvånat.
"What?" Hon kunde inte alls minnas att han dykt upp, hon måste ha varit helt uppslukad av scenariot. "How long have you been standing there?"
"A while" svarade Tony ohjälpsamt. "You know there's a bunny about to have a nervous breakdown outside that room, right?"
"Oh, Miwa, right... They'll be out soon, she'll feel better then. She didn't want to watch the proceedings."
"I don't blame her" muttrade Tony.

"It is" log han mot henne och nickade för att förtydliga den punkten. Hon stod ju trots allt där med sinnet i behåll och alla spår av det djuriska var borta.
"Sadly, yes" fnyser han då han tänker på de olika rötägg de haft på skolan, tyvärr var inte alla elever väluppfostrade eller helt vänligt sinnade men eftersom Xavier kände att alla behövde en chans att lära sig hantera sina krafter och dessutom såg gott i alla så tog de även in sådana personer.
"Hopefully some hard training will weed out that kind of attitude, but some are just rotten to the core..." säger han missnöjt och skakar lite på huvudet. Nu behövde han dock ta upp de mindre roliga delarna med träningen. Han suckade djupt och kliade sig i nacken. Hur kunde han lägga fram det han behövde säga utan att hon skulle ta illa upp?
"Concerning Miwa..." började han trevande. "I think you've become too co-dependant on her.." Miwa hade varit utlösaren i det hela och han hade noterat att Lu lagt väldigt mycket av sin mänsklighet i händerna på den blonda kvinnan, vilket var förståligt med tanke på deras förhållande men det skulle inte fungera nu när lejoninnans djuriska sida var vaken. Lubaya var tvungen att lära sig att stå på sina egna ben och inte lägga så mycket ansvar på Miwa, vilket de redan tagit ett stort steg emot idag men det här var bara början. Hon måste lära sig att inte ta så illa upp av skymfer och ord vad det gällde hennes partner. Det skulle vara alldeles för enkelt för folk som ville henne illa att provocera fram det oönskade beteendet annars.
"I'm not saying that you should stop seeing eachother. But you should learn to keep a certain distance.." säger han besvärat med en rynkad panna medan han betraktar henne för att se hur hon tar det hela.

"He is rotten alright" fastslog Lu med tydlig avsmak. Hon kunde inte förstå varför vissa valde att bete sig på det sättet, särskilt när de alla satt i samma båt. De stod alla utanför det vanliga samhället, varför höll sig vissa till så usla värderingar? Hon släppte dessa grubblerier och betraktade sin bandagerade handled. Den blödde inte längre, men det värkte en del. Vid Logans nästa uttalande hajade hon till. Hur vågade han komma och lägga sig i hennes förhållande, särskilt när det redan ifrågasatts av ett avskum samma dag? Hon ville be honom hålla käften, men samtidigt vädrade djuret inom henne efter en konflikt, vilket hon fick pressa tillbaka. Hon gav honom en mörk, varnande blick. Å andra sidan visste hon att han bara ville hennes bästa, hon var oerhört tacksam för all hjälp och all tid han offrat henne. Hon visste varför han lyfte detta, men det gav honom ändå inte rätten i hennes ögon. Hon försökte hitta ord som kunde förklara detta, men de lät antingen för hotfulla eller för medgivande. Till sist nöjde hon sig med en kort nick och vände sedan ryggen åt honom och marscherade bestämt mot dörrarna. Jean öppnade dem från kontrollrummet och Lu stannade inte förrän Miwa kastade sig i hennes armar.

Hon fick gärna hata honom ifall det hjälpte henne, även ifall det tärde på honom, han var van vid att ta den rollen. Hennes blickar talade nog för att han skulle förstå vad hon tänkte och vilka åsikter hon hade i saken. Då hon vände honom ryggen så slog han ned blicken i golvet och blundade kort innan han blickade upp mot Jean som satt i kontrollrummet. Deras blickar möttes för ett ögonblick och en betyngande sorg började spridas inom honom, han vred snabbt undan ansiktet och började gå mot de nu öppna dörrarna. Han såg kort på Lubaya och Miwa som kastat sig i dennes armar då han kom fram till dörrarna, men sade ingenting till dem, stannade inte ens upp utan fortsatte förbi dem på väg bort mot hissen i slutet av korridoren. Han hade inget mer att säga om saken och han hade andra saker att ta hand om.

Jean mötte Logans blick och följde sedan hans sorti med en bekymrad min. Det hade varit flera prövande dagar för honom. Han var ständigt en orubblige som fick ta tag i de moment ingen annan ville röra. Hon visste att Lubaya var tacksam för hans hjälp, men hon förstod också varför hon tog så illa vid åt hans sista kommentar.
"Looks like I'll be needed upstairs" konstaterade Tony obekymrat, han hade uppenbarligen inte följt den sista utvecklingen i rummet utan begav sig efter Logan en stund efter att denne börjat röra sig uppåt. Jean svarade inte. De var alla på bristningsgränsen efter alla attacker, all oro, all stress. Hon hade råkat förnimma lite för mycket sist hon såg Ad, dennes inre var i total kollaps efter Savannahs försvinnande. Jean ville inte att Logan skulle ta på sig ansvaret också för henne, det skulle snart bli för mycket också för honom. Hon drog en själadjup suck innan hon hävde sig ur stolen och började styra stegen mot Cerebro.

Lu hörde Logan passera men uppmärksammade det inte. Hon stod framåtlutad en bit för att kunna omfamna Miwa ordentligt, just nu ville hon inte tänka på något annat. Hon var trött på all ilska och sorg, nu ville hon bara få njuta.
"I think I need to lie down for a while" mumlade hon utmattat.
Miwa backade ett steg och betraktade henne. Hon kunde avläsa en ledsamhet och en trötthet i de gröna ögonen som fick henne att undra mer än någonsin vad som hänt på andra sidan dörren.
"Of course" svarade hon, och de gick tillsammans mot hissen.

Time jump

Dagarna hade seglat förbi, dagarna blev snabbt till veckor, nästan en månad hade förflutit sedan Savannahs försvinnande och de hade ännu inte funnit ett spår efter kvinnan, det var som om jorden slukat henne hel. The Brotherhood hade även dem legat lågt sedan kidnappningsförsöket på Lubaya och Miwa vilket bidrog till den spända stämningen, ingen visste vad de planerade eller när de tänkte slå till härnäst. Logan hade med hjälp av Tony fått tillgång till olika databaserer där han kunnat söka efter information om Magneto och dennes kumpaner men inget av det hade lett till tillhållet där de gömde den lila-håriga kvinnan. Tre team hade skickats ut än så länge för att söka efter the Brootherhoods tillhåll men alla hade återvänt tomhämta, Logan hade även ensam begett sig ut för att leta efter Savannah och han hade varit borta under en hel vecka innan Xavier kallat tillbaka honom, men även han återvände tomhämt. Logan kände sig frustrerad över det hela, Magneto hade gjort ett bra jobb med att dölja sina spår för honom. Han hade inte haft mycket kontakt med Lubaya sedan dagen i Danger Room och han höll sig i övrigt för sig själv då han inte ville prata med någon. Veckan iväg hade varit lugnande för honom men tillbaka på skolan kände han den kvävande stressen komma krypande igen. Jean och Xaviers sökande med Cerebro hade sakta men säkert avtagit dag för dag då de slutligen insåg att de inte skulle finna Savannah den vägen men de turades fortfarande om att en timme om dagen söka efter henne.

Det hade blivit kallare ute och löven hade börjat ändra färg, hösten var över dem och innan de visste ordet av skulle vintern vara där. Logan stod ute på altanen och stirrade tomt ut över skolgården, en halvrökt cigarr pyrde i hans ena mungipa. Gården låg öde då lektioner fortfarande pågick inne i skolan men solen var redan på väg ned. Huden knottrade sig på hans armar av kylan då han endast bar en t-shirt och jeans i skydd mot vinden. Han lyfte handen till cigarren och klämde fast den mellan två fingrar medan han sakta blåste ut röken. Han kunde inte låta bli att undra om de någonsin skulle finna Savannah. Vad hade Magneto gjort med henne?

Adnaurian var en sorglig syn. Under den månad som gått hade hon sjunkit allt djupare i den negativa spiral som Savannahs kidnappning medfört. Hon hade återhämtat sig fysiskt efter de skador hon ådragit sig, även om axeln ibland kunde spöka, men rent psykiskt gick hon på tomgång. Det var lätt att spela glad inför andra de korta stunder hon behövde socialisera, resten av tiden spenderade hon inlåst på sitt rum. Hon hade haft ytterligare ett par kvällar med stark sprit till sällskap, men det hade inte utvecklats till någon vana. Däremot kedjerökte hon som aldrig förr och hade gått ner en del i vikt. Hon var hålögd och ovårdad, håret var ett fågelbo på de dagar hon glömde att borsta det. Kurt var den ende som på allvar lyckats samtala med henne under tiden Logan varit frånvarande, men Ad hade inget att dela med någon. Hon hade slutat läsa sin teknikkurs och spenderade om möjligt ännu mindre tid bland folk. Allt var ett meningslöst grått töcken, inte minst vädret. Ändå fann hon sig nu pulsande genom de torra löven på marken. Frisk luft var det enda som piggade upp henne, de fem koppar kaffe hon satt i sig samma dag gjorde henne bara skakis. I ett par svarta snickarbyxor och en stickad brungrå tröja höll hon kylan stången medan hon bolmade på sin tredje cigarett. Hon började närma sig skogsbrynet, skolbyggnaden tornade upp sig mellan de färgglada trädkronorna, och hon gick längs utkanten av skogen. En kall vind trängde igenom den tjocka stickningen och fick hennes magrade kropp att rysa. Ingen hade anmärkt hennes fysik ännu, hon bar vanligtvis säckiga kläder så hon antog att ingen sett något. Lika så väl, hon orkade inte ta den diskussionen. Allt hon gick och väntade på var något slags besked.

Logan halade upp mobilen ur fickan och kollade displayen. Inga nya meddelanden eller missade samtal. Han suckade kort över detta och stoppade undan telefonen igen. Han hade försökt få tag i Tony för att utnyttja dennes hjälp igen men han hade redan ringt en gång och skickat två sms till den andre mannen utan att ha fått något svar. Tony var säkert upptagen på sitt eget håll med the Avengers och alla små uppfinnarprojekt han hade för sig. Logan kunde föreställa sig att Tony drog sig för att prata med honom också efter allt som hänt, det var trots allt inte hans angelägenhet egentligen. Logan skakade lite på huvudet åt dessa tankar och blickade ut över gården igen, just i tid till att se den familiära konturen av Ad komma traskande längs utkanten av skogen. Han hade inte haft tid till att prata med henne sedan han kom tillbaka till skolan. Han drog ett bloss på cigarren igen och började sedan röra sig bort mot skogen för att möta upp henne.
"Hey, kid" hälsade han, varken muntert eller ledsamt då han var några meter framför henne.

Tunga, mörka tankar snurrade genom huvudet. Ad drog ett bloss på cigaretten och höll röken länge i lungorna. Det tog udden av hennes spända nerver och hjälpte henne slappna av. Vad var klockan egentligen? Hon tänkte just hala upp mobilen när hon hörde prasslet av löv och en bekant röst. Ad stannade genast upp. Den korta hälsningen tycktes eka genom huvudet som ändå inte upptogs av så mycket tankar numera. Hon höjde sakta huvudet och såg på honom med insjunkna, blåkantade ögon. Genast föll tankarna in i defensiva spår - vad ville han? Tänkte han skälla ut henne för hennes apati? Tala om att de funnit Savannah död? Förmana henne att inte göra något dumt? Hon tog ett nytt bloss på den snabbt krympande ciggen och sänkte blicken ner mot löven.
"Hi" svarade hon hest.

Så här på nära håll blev han plötsligt plågsamt medveten om hur mager hon blivit och hur sliten hon såg ut. Han kunde inte minnas att hon sett så sjuk ut senast han pratat med henne men det hade varit en och en halv vecka sedan. Hon såg så plågad och härjad ut, han hade aldrig trott att incidenten med Savannah skulle beröra henne så här djupt. Det här var inte hälsosamt, något behövde göras innan hon fördärvade sig själv totalt. Hon stank dessutom av rök så det där kunde inte vara hennes första cigarett för dagen.
"Jesus, kid..." säger han bekymrat och rynkar oroat pannan. Cigarren faller till marken och han trampar på den innan han lägger en hand under hennes haka för att lyfta upp hennes huvud en aning för att få en bättre blick över hennes ansikte.
"Have you eaten anything today?" undrar han och ser på henne med en forskande blick.